serien om Edward Steichen, del 1

Hej, jag fattar inte hur jag fick så mycket att göra, men just nu simmar jag omkring bland kvitton, hela köket är fullt av kvitton, seriöst – en Åhléns- och en Top Shop-påse (japp, så organiserar jag min bokföring, jag trycker ner kvitton i påsar), FULLA MED KVITTON, det är extremt mycket kvitton… många av dem gäller exempelvis en antikvarisk bok som med 60% rea landar på sådär 19 kronor, eller en smoothie från Pressbyrån för 23 kronor och jag tänker nu att 23 kronor, det är inte så mycket pengar, jag tar och skiter i det här… men det går ju inte. Många smoothies små, osv, så idag kopierar jag alltså kvitton på dumma småsummor och är glad att det iallafall är mulet ute så jag slipper vara bitter över att jag inte ligger och läser Boken om San Michele under en björk.

Jag tänkte att vi kunde ha en följetong med Edward Steichens (1879 – 1973) finaste bilder i den här bloggen, låter det inte bra? Jag vet inte så mycket om Steichen, men han var alltså en amerikansk fotograf, eller mest känd som fotograf iallafall, samt därtill målare, och jag gillar honom väldigt mycket för de måleriska kvaliteterna som finns i hans fotografier, vilket jag tror att jag nämnde i förbifarten här för ett tag sedan. Jag är mycket fascinerad över att det är så pass lätt att känna igen ett foto av Steichen, för jag tänker mig att fotografiet som medium är liksom opersonligt – eller, mer opersonligt än måleriet iallafall, där jag föreställer mig att det är lättare att utveckla en personlig stil, rent tekniskt och hantverksmässigt. Steichen har alltså definitivt en stil, plus att det ofta finns något… mörkt i hans bilder, som jag tycker väldigt mycket om. Något gotiskt nästan. Det är ett strålande nöje att lägga en kvart eller två på att bildgoogla Edward Steichen.

Steichen tog det där väldigt kända fotot av Greta Garbo, och det hyfsat kända och av konststuderande ofta koperade fotot av Gloria Swanson med spets framför ansiktet, och det dyraste foto som någonsin sålts på en auktion: The Pond – Moonlight, vilket jag, för ovanlighetens skull när det gäller auktionspriser, anser vettigt – för en gångs skulle en korrespondens mellan kvalitet och pris, jag vet faktiskt inte vilket foto jag skulle kunna argumentera för borde kosta mer än Steichens damm.

Nu följer dagens tre fina Steichen-bilder:

 

steichen cyklamen

Cyclamen

 

 

steichen duncan

Isadora Duncan at the Portal of the Parthenon

 

 

Norma_Shearer_Edward_Steiche

Norma Shearer

 

Eftersom jag är typ den siste Athenaren gillar jag reflexmässigt bilden av Isadora Duncan mest av dessa, men visst är de underbara alla tre – den första ser helt science fiction-aktig ut med de där äckelsnygga cyklamenstjälkarna (som nån slags mekanisk jugend tycker jag, det är liksom något insektsaktigt över dem, jag tycker att de ser väldigt läskiga ut), och den sista bilden är så The Ring, som i den japanska skräckfilmen, om ni har sett den.

Nu ska jag kopiera vidare. I nästa avsnitt av Steichen-serien ska vi fundera över om det är fotografier eller målningar vi ser. Ses då!

5 kommentarer

Filed under dagbok, konst

5 responses to “serien om Edward Steichen, del 1

  1. Så fina! Duncan gillar jag också bäst. En bildgoogling ger vid handen att han tagit MÅNGA fina bilder. Jag tror att han uppfyller de flesta av mina preferenser när det kommer till fotografering. Och så bra han är på att hantera ljuset!

  2. tidenstecken

    Eftersom jag läser detta utmärkt intressanta inlägg i Paris (mer om detta på min blogg) kan det finnas anledning att påminna om att Steichen från början hette Eduard i förnamn. Han föddes i Luxemburg men familjen emigrerade till USA när han var två år. Jag förmodar att hemspråket var franska och att det bidrog till hans verkligt kosmopolitiska orientering.

    Hit till Paris kom han hur som helst år 1900 för att lära sig måla. Han reste tydligen hit med sin konstnärskompis Carl Björncrantz. Ett brev från Steichen året därpå, adresserat till “Carl Björncrantz, Malmö, Sweden” såldes för några år sedan på en auktion och där berättar han om sina konstnärliga planer. Man kan läsa ett utdrag ur det långa brevet här:

    http://gajs.com/kristina/onlinecatalogautumn2006esteichen.htm

    A Swedish connection, alltså.

    Är det någon som under det förra seklet förenar fotografi och måleri så är det förstås han. Men det är väl det som du återkommer till i nästa avsnitt av serien. Det ser vi mycket fram emot.

    Nu ska jag sluta docera och i stället gå ut till närmaste gathörn (La Motte-Picquet – Grenelle) och ta ett glas vin. Kanske ska jag förresten kolla om 83 Boulevard Du Montparnasse, där han bodde vid det förra sekelskiftet, fortfarande finns kvar.

  3. Pingback: Otto Wegener – en bortglömd parissvensk? « Tidens tecken

  4. Therese

    Rävjägarn, jaa, visst är de fina… jag borde skaffa mig nån tjock fin bok med hans samlade bilder, det skulle jag gilla.

    tidenstecken, jag skrev faktiskt Eduard i första versionen av det här inlägget, med förklaringen att jag tyckte att det lät tjusigare plus att det verkade råda lite delade meningar om vad som är rätt egentligen, men sen insåg jag att Edward verkade dominera… så då ändrade jag.
    Mycket intressant med den svenska kopplingen! Det, och ditt inlägg om herr Wegener, får mig att – som så många gånger förut – tänka att herregud vad mycket det finns i historien som bara blir bortglömt… vilken tur att vi bloggar om det iallafall :)
    Gud vad trevligt det lät att gå ut och ta ett glas vin i Paris förresten, vi får låtsas att vi är där nästa gång vi ses.

  5. Åh ja, min favorit bland piktorialisterna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s