my irritability keeps me alive and kicking

Hej, lite mediekritik så här på kvällskvisten – det är den här recensionen i SvD som upprör mig ikväll, och jag må vara partisk i målet (upphovsmännen till den utställning som recenseras är båda vänner till mig), men det är inte okej att skriva så här: ”Problemet är att Lundberg och Rådlund kopplar samman konstnärlig kvalitet och storhet med materialval och tekniker och blundar för det alla andra ser: obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner.”

Det är alltså en utställning med klassiskt figurativ, samtida konst det är fråga om. Obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst? Obskyra romantiska traditioner? Jag tycker att sånt här är så himla lågt: en luddig formulering lite i förbifarten som genast misstänkliggör hela utställningen. Alltså, för människor som inte är så insatta framstår det ju som att det finns tydliga nazistiska vibbar i den här konsten och som att det hela är suspekt i största allmänhet.

Och det där med de obskyra romantiska traditionerna fattar jag ingenting av och det blir jag nästan mest upprörd över (nazistgrejen kunde man ju förutse på flera kilometers håll). Vilka är de obskyra romantiska traditionerna? Är det ekot av romantiken och symbolismen som finns i vissa av verken? Vad är det som är obehagligt med det? Herregud, ”obskyra romantiska traditioner”, utan vidare förklaring, man ska liksom bara fatta att det är något tvivelaktigt med konst som kan förknippas med sådant? Jag tycker att obskyra romantiska traditioner låter som något underbart.

Advertisements

8 kommentarer

Filed under dagbok, konst, media

8 responses to “my irritability keeps me alive and kicking

  1. Åh, snygg rubrik! Är inte det där en av de bästa texterna någonsin, oavsett musiken till?

  2. Therese

    Jaa! Fantastisk text! Jag tänker det varje gång jag lyssnar på den (den dyker upp rätt ofta när jag ställer min mp3-spelare på shuffle) att man kan typ använda varenda rad som rubrik på ett blogginlägg :)

    I know beauty and I know a good thing when I see it (min favorit)

    I used to make phantoms I could later chase

    …and then I just got tired

    This is a blog from under the floorboards

  3. Johan Lundberg

    Det märkliga i sammanhanget är att Brodow i efterhand inte vill stå för just den formulering som du fäster dig vid: ”tyvärr var jag otydlig i min recension med vad jag avsåg. Nej, jag menade inte att ni skulle diskutera realism i förhållande till nazismen/kommunismen. Ni tar upp det i boken och det är tillräckligt.”

    (http://www.axess.se/blog/post/2009/07/10/Och-fler-pressroster.aspx)

    Man undrar så här i efterhand varför hon skrev något som hon uppenbarligen inte kan står för.

  4. Therese

    Johan, men det är ju ännu värre! Ett svepande avfärdande helt utan substans som får det hela att verka skumt och som hon själv erkänner att hon inte menar någonting med…? Eh?

  5. Är inte hela konsthistorien, fram till Duchamp ungefär, något yttterst suspekt? Tänk att man kunde komma på en så dubiös idé som att måla figurativt!

  6. Therese, ännu roligare blir raden när Morrissey sjunger den, ”I know beauty and I know a good thing when I SPEAK it”!

  7. Bra skrivet Therese. Som jag skrev i senaste Aortas ledare: ”Åter igen kommer kommer vi i den (självfallet oförberedda) svenska pressen att få läsa om förlegade konstformer och gammelmästerliga manér, utan att man i kulturjournalistkåren ett ögonblick tagit sig tid att problematisera sina egna föreställningar om samtidsuttryckens accepterade och ‘riktiga’ former.”

  8. Pingback: tillbaka, lite sur « Thereses dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s