de skummaste målningarna från förra sekelskiftet, del 1

Jag startar nya serier i den här bloggen som fanns det ingen morgondag, tänkte jag skriva, men i själva verket är det nog precis tvärtom: Att göra serier får det att kännas som att det faktiskt FINNS en morgondag, det gör framtiden mer konkret samt, om man drar den här tanken till sin spets, får mig att känna mig en smula odödlig. Jag hoppas bara att ingen håller räkningen samt planerar att ställa mig mot väggen ifråga om mina serier – de bästa målningarna i konsthistorien har sommarlov men det kommer fler delar, fortsättningen på Edward Steichen-följetongen kommer snart och den här serien – De skummaste målningarna från förra sekelskiftet – startar jag av två anledningar: 1. Jag har hela datorn full av skumma bilder från förra sekelskiftet och brinner av lust att dela med mig, på ett lite splittrat vis iofs, eftersom jag som vanligt egentligen vill ha det jag älskar för mig själv. Men nu börjar jag tvivla lite på att jag någonsin kommer att skriva en bok om sånt här, så nu bloggar jag lite om det istället, samt 2. Det är ett enkelt sätt att uppdatera bloggen. (Jag har dessutom fler serier planerade, rykande heta De snyggaste männen i konsthistorien, t.ex, där har ni nåt att längta efter…)

Iallafall. Först ut i serien med de skumma målningarna från sekelskiftet 1900:

 

The_Unknown_by_Dollman

The unknown av John Charles Dollman ca 1912 (klicka så blir den större!)

 

”A painting showing a woman and some 12 chimps by a campfire” skriver Wikipedia i sin bildbeskrivning – eh, just det. Men vad föreställer den EGENTLIGEN? Alltså, vad försiggår? Titeln är inte direkt till nån hjälp. Vad menar hon med det där befallande pekandet? Hon är typ härförare av schimpanser? Hon har precis demonstrerat att hon har elden i sin makt och därmed är härskarinna?

”John Charles Dollman showed how monkeys and woman, equally childlike in their ignorant astonishment, tried to cope with the concept of fire in the primeval world” skriver Bram Dijkstra i den på samma gång utmärkta och idiotiska boken Idols of Perversity (en hel bok om kvinnobilder från förra sekelskiftet = underbart, skriven enbart för att visa hur mycket Dijkstra hatar dem och hur sjuka de är = idiotiskt), men det är ju att tolka den här bilden som fan läser Bibeln, vadå ”equally childlike”  ”in their ignorant astonishment”? Hon är ju härskarinna!  Hon har fört elden till jorden, plus att hon har snygg kjol (jag har en liknande!).

Det är så extremt lätt att få varenda bild från den här tiden att framstå som direkt kvinnofientlig, men alltså, här är det ju kvinnan som är den mest evolverade, högst i näringskedjan, bokstavligen. Efter apan kom inte mannen, utan kvinnan – så skulle man ju precis lika gärna kunna tolka den här bilden.

 

Andra kvinnor och apor från samma tid:

Klimts Beethovenfris

Emmanuel Fremiet: Gorilla (mer lämpad för feministisk kritik än Dollmans målning.)

Om en kvart börjar förresten King Kong på tv! Om man känner för ap-temadag.

Advertisements

11 kommentarer

Filed under konst

11 responses to “de skummaste målningarna från förra sekelskiftet, del 1

  1. Soy

    haha! du är faktiskt helt underbar therese! helt enkelt just underbar. :o)

  2. Det är mänsklighetens historia det handlar om. Det föreställer människosläktet, och den gudinna som skänker dem deras öde och bestämmelse år 501 673 f.Kr., nämligen genom att ge dem impulsen att samlas kring eld (och på så sätt undvika vilddjur).

    Det är mycket – om än sent – viktorianskt.

  3. Therese

    Soy, åh..!

    fragmentarius, på riktigt?! Underbart i såna fall, tack! (Så länge jag har mer rätt än min fiende Bram Dijkstra är jag mycket nöjd). Men seriöst, år 501 673 f.Kr?? Exakt på året?

  4. Nej, vi får nog backa ett antal miljoner år när jag tänker efter (och konsulterar min barndoms ännu bevarade favoritbok, ”Före människan”).

  5. Magnus

    När kommer ”Flaming June” i den här serien? Eller Charles Ensors geniala ”Intrig”?

  6. Therese

    Magnus, nån Ensor blir det inte i den här bloggen… han är alldeles för… eh, karnevalisk för mig. Jag pallar verkligen inte hans målningar.
    Flaming June har jag redan skrivit om en gång! Här kan man läsa:
    https://theresebohman.wordpress.com/2008/12/21/julefrid-jaktmanad/
    Men den är väl inte skum? Eller, tycker du det?

  7. Intressant. En annan apmålning från förra sekelskiftet är Alfred Kubins The Ape:

    Det är lite enklare att tolka den bilden i en misogynistisk riktning. Men jag tycker att den är bra på något sätt. Obehaglig om inte annat.

  8. Fredrik Arvidsson

    Undrar vem det var som första gången, på egen hand, tände en eld. Vilken uppfinning! Var han/hon luden, som schimpanserna på bilden? Eller hade pälsen redan hunnit ramla av. Ett steg bort från våra kusiner tog vi. Apan blev människa.

  9. Hemligheten ligger så klart i apan som sitter till höger, snett bakom Elvira-med-kjolen, med ryggen mot oss. Han skäms. Han har just sagt till Elvira att ”vi kan väl sticka till humlegården, du och jag, och skiter i dom andra” men då blir Elvira skitförbannad och dömer ut hela apsläktet som sextrakasserande, ja , apor och att dom sannerligen får skärpa sig, annars blir dom grillade ”så här” högt över BBQ:en (det är därför hon håller handflatan på det viset). Och aporna lärde sig. Alla fick jobb på News of the World.

  10. Tancredi Valeri

    Jag har känt precis samma sak inför Dijkstras bok: fantastiskt att se alla de vackra, bisarra och fantasifulla konstverken som annars strykts ur segrarnas konsthistorieskrivning, som sett till att rensa ut allt som inte kan tolkas retrospektivt som föregångare till modernismen; asjobbigt med Dijkstras idiotiska kommentarer. Böcker som den (de finns ett antal andra böcker i samma stil – t ex ”Some call it Kitsch: Masterpieces of Bourgeois Realism” eller ”Les Peintres pompiers”) var länge den enda möjligheten att få se de här verken (eftersom de inte heller ställdes ut, utan samlade damm i muséernas lagerlokaler, såldes till privata samlare för struntsummor eller i värsta fall, tyvärr, förstördes av ”upplysta” muséekuratorer). De här böckerna följer alla exakt samma mönster som nazisternas Entartete Kunst-utställning: man får bara lov att se de ”degenererade” verken på villkor att deras ”skadliga” verkan neutraliseras genom att de omgärdas av så mycket föraktfulla kommentarer som möjligt. Det enda som författarna verkar anse rättfärdiga uppvisningen är att de tjänar som pendang och kontrast till den uppbyggligt sunda ”sanna” konsten – fast faran är ju att man ju aldrig vara säker på om någon enstaka (degenererad!) individ faktiskt i hemlighet njuter av verken!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s