sommaren med Roger

roger scruton på utflykt

 

Jag insåg att jag nog lät väldigt negativt inställd till Roger Scruton i förra inlägget – grejen är ju att jag läser honom med en positiv och uppskattande grundinställning, vilket jag hoppas att återkommande bloggläsare fattar (särskilt om man minns att jag med själ och hjärta försvarade honom i den debatt om skönhet vi hade i höstas), och att invändningar jag har alltså är sådana jag har TROTS denna uppskattande grundinställning och inte istället för den. Jag tog med mig Roger ut på en ö och fortsatte att stångas med honom idag, jag tycker att han är lite motsägelsefull. Jag skulle vilja förklara det där snorkiga stycket om Einstein och utbildning från igår, det grundar sig på detta stycke hos Scruton:

Om vi någonsin tror att vi lär ut färdigheter bara för att det är bra för dem som får dem kommer färdigheterna snabbt att förfalla till den rudimentära nivå där det är lättast att servera alla som dyker upp. Om vi emellertid tror att vi lär ut färdigheter för att hålla dessa färdigheter levande, då kommer vi att fortsätta att anstränga oss och välja ut dem som är bäst lämpade att lära sig de färdigheter det är fråga om samtidigt som vi uppmuntrar dem att bygga vidare på, och utveckla, det som de lärt sig.

Om man nu vill maximera den västerländska kulturens överlevnadsförmåga så tycker jag att man bör hålla i minnet att en stor del av de personer som verkligen fört denna kultur framåt är personer som har varit egensinniga, intelligenta och känsliga men som har saknat vanlig studiebegåvning. Jag tänker alltså att man med Scrutons princip riskerar att sortera bort en massa personer som verkligen både kan bevara och berika kulturen, men som av olika anledningar inte kommer till sin rätt i ett klassrum. Kultur-evolutionärt tycker jag alltså att det verkar osmart.

Jo, och motsägelsefullheten inträder när Scruton lite senare skriver så här:

Visst har vi museer, universitet och arkiv som ägnar sig åt att bevara vår kulturs relikter. Men det garanterar inte denna kulturs överlevnad eftersom, om den alls överlever, så överlever den i oss, betraktarna och användarna av dessa ting.

Amen to that, men då borde man väl i sådana fall bara pumpa ut kunskap om kulturen, till alla, alla, alla, jag förstår inte tanken om att vara restriktiv med kunskap, den lär ju inte ta slut, och han borde ju rimligtvis tycka att ett helt folk av kulturbärare är bättre än några få utvalda? Jag skulle vilja fråga honom om det här.

Men jag gillar alltså en massa grejer också. Roger Scruton är väldigt rolig när han dissar ”diskurs”, som återkommande bloggläsare (hej!) är bekant med mitt hat inför – det är världens kassaste ord och det känns bra att vi är två om att tycka det. ”Diskurs” tycker Scruton är ”ett kraftfullt vapen i denna mörkerkult”, alltså Foucault-/relativism-/makten bestämmer vad som är sant-grejen, haha, jag tänker mig hur roligt det vore att på en föreläsning på universitetet om typ ”uteslutandets diskurs” resa sig och deklarera sitt kraftiga avstånd från denna mörkerkult.

Ja, sedan är det där där med VÄRDERING som jag skrev om igår. Värdering är bästa grejen! Värdering är det sammanhållande kittet i kulturen tror jag att Scruton tycker, även om jag nu inte kan hitta nåt stycke där han skriver det, men värdering är grejen både bakom vänskap och skratt, det han skriver om skratt gillar jag extra mycket eftersom allt annat jag någonsin har läst om skratt har varit rätt motbjudande (Bachtin och det karnevaliska, alltid! Jag tror inte att Roger Scruton skulle peta på det karenvaliska med en pinne, det känns mycket betryggande):

Vanan att skratta åt saker går inte att bryta loss från vanan att bedöma att saker är värda att skrattas åt. I själva verket är glädje, även om den är ett spontant utflöde av sociala känslor, också den vanligaste formen av värdering. Redan att skratta åt någonting är att värdera det och när vi avstår från att skratta åt något som någon som icke desto mindre anser vara roligt kan vi därmed visa vårt avståndstagande från den personens inställning.

Jag vet inte om jag citerar helt basic grejer nu kanske, men jag gillar alltid när någon formulerar de basic grejerna på ett slagkraftigt sätt (finliret med diskurser etc. förblir jag våldsamt oimponerad av). Jag skulle sammanfatta det som att det här med värdering är den röda tråden i Scrutons bok.

[…] kultur stammar ur värdering. En kultur förses med sina monument och varaktiga stilar genom oändliga jämförelser och urval, ur vilken kommer en kanon av mästerverk, inte som ett föremål för ett enda kollektivt urval, inte ens som ett val som måste göras av varje ny generation, utan som en biprodukt av en myriad av val genom århundradena.

Det är en uppfordrande inställning! Sånt tycker jag alltid är bra. Alltså: Det kanske faktiskt spelar roll vad man väljer, även om det inte känns så. Och även om man nu inte fattar varje beslut i sin vardag utifrån den insikten så tycker jag att man kan bära med sig den – kanske särskilt när man går till universitetet eller läser en kultursida. Då blir det dessutom mycket roligare att läsa kultursidor, jag lovar!

 

 

PS: Jag började tänka hur roligt det vore att ha Roger Scruton i ett tv-program – jag har aldrig sett honom röra på sig, så jag vet inte hur han skulle funka i tv (eller ens om han kanske till och med redan förekommer i tv?): Ett diskussionsprogram där han i varje avsnitt får möta en person med mycket motsatta åsikter, men alltid en intelligent och kul person som det kunde bli bra samtal med. Typ: Roger Scruton möter Neil Tennant i ett samtal om musik. Roger Scruton möter Michel Houellebecq i ett samtal om sex (alltså fatta hur roligt det vore! Scruton skriver i sin bok att han gillar Houellebecq, det var oväntat men coolt). Och kanske Roger Scruton möter A A Gill, bara för att det är en så rolig tanke att de skulle sitta i samma studio och ha jättemycket åsikter om allting båda två.

18 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

18 responses to “sommaren med Roger

  1. tidenstecken

    Jag hatar också ”diskurs”. Now we are three.

  2. tv-mannen

    Roger Scruton på tv finns exempelvis här:
    http://www.axess.se/tv/webbtv.aspx?id=182

  3. Therese

    tidenstecken, utmärkt! Vi får utveckla ett hemligt handslag oss diskurshatare emellan.

    tv-mannen, jo, det visste jag iofs… jag tänkte mer på återkommande medverkan i engelsk television. Men där kan man ju definitivt se honom röra på sig :)

  4. I diskurs med Terry Eagleton vore kanske lite mums… Golvet skulle ju bli sopat rent i alla fall.

  5. Therese

    Gunnar, det låter ju väldigt underhållande men det säger mig tyvärr ingenting, så please explain! Vad skulle utlösa golvsopningen i ronden Scruton vs. Eagleton?

  6. Jag tror Eagleton skulle sopat golvet med Scruton. Han skulle vunnit på ”bättre hets”. Det jag läst av Scruton (som alltid blir ”Scrotum” i engelska spellcheckers, för övrigt) vimlar av kategorifel, otestade antaganden och frågeställningar som nästan undantagslöst är mycket intressantare än svaren.

    Tixempel. Att tro att skönhet och ”the transcendental element in art” är en läcker arkeologisk skärva uppgrävd från en tid innan 68-generationen och DN:s kultursida fanns till (jag stenograferar här) är en historisk och intellektuell travesti, och visar bara hur lite dom läst Karl Vennberg.

    Figurer som Roger Scruton och Theodore Dalrymple är kulturkonervatismens bag-carriers and bottle-washers. Vad som gjorde mig så besviken på Lundberg i den där debatten förra hösten var att han överhuvudtaget valde att polemisera mot kulturvänstern, och ta som ammunition lättviktare som Scruton och Dalrymple och nån spansk orgelvirtuos som sa att utan konst är vi barbarer.
    Sverige förtjänar en ordentlig kulturkonservatism, men inte på dom här villkoren. ”Kultur räknas”…? Av revisorer möjligen.

    Sorry, Therese, det är alltid skönt att få prata ut. Jag mår mycket bättre nu.

  7. Therese

    Gunnar, mitt kommentarsfält är alltid öppet… fast nu håller jag ju inte med dig – eller, jag förstår kanske inte riktigt: Du är besviken på att Johan Lundberg över huvud taget valde att polemisera mot kulturvänstern, eller att han gjorde det med Scruton och Dalrymple som ammunition? Well, jag håller ju inte med dig i vilket fall som helst… – Dalrymple, förekom han förresten ens? I den debatten? Jag minns bara Scruton. Som förekom för att det bland annat var en text av honom som startade det hela, en text jag fann betydligt mer sympatisk än de texter med invändningar mot den som förekom.
    Och jag TYCKER att kultur räknas! Jag fattar inte sarkasmen. Alltså, jag fattar att revisorer räknar, men inte behovet av sarkasmen. Plus att jag inte fattar det där med Karl Vennberg heller, vilket visar hur lite jag har läst Karl Vennberg, men om Karl Vennberg sa samma sak, var det inte bra när han sa det heller? Eller underkänner du det hela för att nån annan sa det först..?

  8. tidenstecken

    Tack. Therese, för ett öppet kommentarsfält där vi alla kan avreagera oss och må bättre efteråt.

    Jag håller nog med Gunnar om att Scruton är en lättviktare i frågor om skönhet och det transcendentala i konsten. Läs Tarkovskij i stället. Hans bok ”Den förseglade tiden” har äntligen kommit i en ny svensk upplaga. Där finns djup som Scruton aldrig pejlat.

    På tal om Eagleton så läste jag nyligen en bra recension i The Guardian av hans bok ”Reason, Faith, and Revolution: Reflections on the God Debate”. Uppenbarligen sopar han golvet med den nya ateismens banérförare Dawkins och Hitchens som han slår ihop under namnet Ditchkins.

    Men, för att citera recensenten: ”His scorn is not reserved for them; it is also directed at the churches. As communism has misunderstood Marx, so Christianity has failed to embrace Christ, he says. But the criticism is mild compared to the relentless onslaught against Ditchkins, who, by the end, is left bleeding and dying.”

    Det låter nästan som intellektuell fox-hunting, den skönhetens ”sport” som Scruton talar sig så varm för.

    Detta apropå ingenting. Nu inser jag förresten vem Gunnar är. Fast vi har nog inte setts sedan den 9 november 1990. Och så möts vi här. Small world

  9. Ja, jag tycker kulturvänstern är så hegemonisk och trist att man ska bortse från den om man vill etablera ett kulturkonservativt fokus. Som jag sa när det begav sig: skit i domarn, spela ditt eget spel.

    Ja, Theodore Dalrymple har förekommit ofta i JL:s och Axess polemik. (Hans bror William T är mycket intressantare, för övrigt. Skriver om Mellanöstern)

    Ja, jag raljerade om titeln (inte boken) ”Kultur räknas” därför att den är så avgrundsdjup bedrövlig. Var har den titeln sitt ursprung? Här är RS:s publiceringslista:

    http://en.wikipedia.org/wiki/Roger_Scruton#Publications

    Och jag raljerade om den därför att om kulturens vikt är något man behöver etablera redan i titeln så har man en enorm sträcka kvar att täcka in innan man ens anländer till Karl Vennbergs ytterdörr.

    Vennbergreferensen har alltså sitt ursprung i det att Skönhet allaredan är ett såpass centralt och grundläggande inslag i svensk arbetarlitteratur, i det svenska självbildningsidealet, i den svenska naturdiktningen, och i svensk fyrtiotalsdiktning – ja, vi kan ju hålla på hur länge som helst. Men det är kanske kultur som inte räknas.

    Dessutom är det nog en bra ide att inte förvänta sig helgjutna kritiska anlyser i bloggiska kommentarsfält, utan mer polemiskt knockabout och hejsan-svejsan, som kanske sedan kan bli en egen post. Jag ska nog skriva mer om detta på Pressylta vad det lider. Nu går jag och lägger mig i alla fall, det är sent.

  10. @tidenstecken: vad hände 9 november 1990?

  11. Sprezzatura

    9 november 1990, var en fredag. Jag kände mig inte lycklig, men mycket tillfredsställd. Mamma hade rostat skivor av långfranska som jag åt med ägg, räkor och majonäs. Det var kallt ute och jag ägnade min tid åt att spela det första Zelda-spelet. Jag var således inte jag, utan Link, och jag skulle rädda en prinsessa från Ganon.
    Några dagar senare skrivs den första world wide web-sidan av Tim Berners-Lee. Vi har alla honom att tacka för dessa fantastiska, välskrivna och väl tänkta ”polemiska knockabouts” om Eagleton, Scruton, Dawkins och Vennerberg här på bloggen.
    Jag lyfter på hatten. Frid vare med er. Amen.

  12. osynligemannen

    Vennberg. Alltså, den första skivan är ju den bästa. Sedan gick det utför.

  13. tidenstecken

    Gunnar – Vi tömde några glas på Duchess of Bedford’s Walk omgivna av medlemmar av The Swedish-English Literary Translators’ Association. Men detta är ju en privat grej som jag (förlåt Therese) inte borde dragit in på denna blogg. Men även igår var det fredagkväll och man ska egentligen inte skriva kommentarer när omdömet är nedsatt efter klockan 22.30.

    Sprezzatura – Visst ska vi tacka Tim Berners-Lee och internet. Vad skulle vi annars ha gjort vackra sommarkvällar än att sitta vid datorn? Tänk så lätt det numera är att tack vare Tim och andra ta reda på vad som egentligen hände den 9 november 1990. Förutom ditt spelande och mammas mackor kan man notera att filmen Nils Karlsson Pyssling hade premiär och att påven gjorde ett pastoralt besök i Neapel där han talade till folket. Vetandet har numera inga gränser.

  14. Sprezzatura

    Tidens tecken: Jag var i en mening lätt ironisk, men på ett välmenande sätt. Jag tycker sådana där polemiska knockabouts är ganska genanta, kanske mest för att jag inte har några politiska lidelser. Tillåt mig dock att gottgöra med en fint dragen parallell av Scruton (om jag tillåts fokusera på någon hans bättre tänkta tankar till förmån för hans sämre):

    ”Consider, for example, the use of clothes. It is natural to suggest that there are governing purposes in the wearing of clothes – the purposes of hiding one’s body and keeping it warm. But a design that was determined by those purposes would never be recognized as acceptable, for all its superficial reasonableness. People live in there clothes and, therefore, see their clothes not in terms of any narrow sartorial function but in terms of the aims and accidents incidental to their lives. Their clothes come to represent them, in the sense of heralding the nature which they wish to claim as their own. Consider, for example, the ‘functional’ suit of blue denim, as this is envisaged by its more usual purchasers. This proclaims itself as an object of utility in defiance of ornament, pretension or style. That very proclamation constitutes its style; once again ‘Reason’ reveals itself, not as adaptation of means to end, but as an end itself, a value through which we perceive the world. What pretends to be ‘functional’ appeals precisely because it is something more than that, because functionaly is expressed in its appearance. The case is far from the constructivist ideal in building as is Ledoux’s house of love.”

    The aesthetics of architecture, Roger Scruton. (Ha i åtanke att boken gavs ut 1979, och att denimdräkten anspelade på tidens white-trash mode.)

    Jag i min tur skulle kunna tänka mig göra det omvända: att propagera för italienskt herrmode genom att dra paralleller till arkitekturkonsten – precis som Olof på Manolo ibland gör.

  15. Sprezzatura

    *Vennberg.

  16. Johan Lundberg

    Tack för tips om kulturkonservativa tungviktare. Eagleton har jag själv skrivit om i SvD när han gjorde upp med postmodernismen. Och visst: han är alltid kul.

    Vennberg tillhör definitivt inte kategorin tungviktare i min värld. Ett läspips är i det avseendet Peter Lutherssons genomgång av Vennbergs gärning i Svensk modernism. Dessutom misstänker jag att det kan vara ungefär lika svårt i dagsläget att få Vennberg att fatta pennan som Tarkovskij.

  17. osynligemannen

    Men det där måste ju bara vara ett manus av Monty Python.

    Kanske i anslutning till analysen av humorns väsen via pajer, bananskal och plankor i huvudet.

  18. Nu är det väl ingen som läser här längre, men jag skriver i alla fall.

    Gunnar,
    Du gör mig lite besviken! Jaha, så efter många om och men så är Dalrymples brorsa en tyngre gubbe att luta sig mot om man nu vill föra in lite kulturkonservativa tänkare i den svenska debatten?!
    Jag kan tänka mig ett par fransoser, nu levande, kanske någon tysk…
    Men jag är inte säker på att man får det att liksom rulla på och smälta in i den svenska smeten sen.
    Det är och förblir för eliten, typ. Nu har ju ändå Aase Berg ondgjort sig över Skrutton (som jag säger) och då är han liksom ETABLERAD på ett bredare sätt.
    Detta måste ju ändå vara början?

    Fö tänkte jag som du tidigare. Skit i kulturvänstern och kör ditt eget (intressanta) race. Men de få som hållit på med det de senaste tjugo trettio åren, har de kommit någonstans egentligen?
    Grejen är väl att få in lite mer kulturkonservativa tankegångar i bredare lager så att de också blir så kallat allmängods?

    Eller är jag helt ute och cyklar nu?

    Därför tror jag alltså att det är en mer framkomlig väg att puckla på motståndarna, jag tror att det är den enda framkomliga vägen i längden. Håller man på på sin egen kant så har man marginaliserat sig själv för all tid och evighet.

    Du som erfaren journalist har säkert något jättesmart att säga om detta? Helst utan att raljera.

    mvh

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s