jag uppdaterar, alltså finns jag

Hej, jag är tillbaka i Göteborg nu – inte för att ni bryr er, ni gör ju av min besöksstatistik att döma uppenbarligen nåt annat än läser bloggar, eller nåt annat än läsa den här bloggen iallafall, vad gör ni? Det är ju inte ens fint väder. Ni sitter i nån stuga nånstans utan internet och läser deckare, gissar jag. Jag är färdig med min momsdeklaration för andra kvartalet! Ni bryr er antagligen ännu mindre om detta, men herregud vad duktig jag var igår, jag bokförde som i trance (även om jag upptäckt ett fel på ungefär sexton kronor nu i efterhand, det är inte så farligt va? Jag intalar mig själv att det inte är farligt).

Idag ska jag läsa en roman och sedan ska jag skriva en roman men än så länge dricker jag kaffe och stör mig vagt på en krönika i DN. Den handlar om att kulturmän kan bära vilka glasögon de vill nu för tiden eftersom deras position inte innebär någon reell makt och därför är de inte ens roliga att skratta åt. Det är väl tråkigt? Inte det där med makten kanske, eller jo kanske faktiskt, men att man inte kan skratta åt kulturmänniskor. Att man kan göra en karikatyr av någon innebär ju att personen ifråga har lätt igenkännliga drag, och kan man då inte göra karikatyrer av kulturmänniskor så beror det väl på att de (/vi?) är för tråkiga? Ja ja, whatever. Jo, plus en annan grej i krönikan, att man blev intellektuell och började bära svart för att känna sig speciell på gymnasiet: Ja, jo, men det var väl inte därför man FORTSATTE att intressera sig för kultur..? Eller så var det precis så det gick till, och det är därför man blir så upprörd över Göran Hägglund? Fast jag tycker inte att det finns så många svartklädda kulturmän kvar faktiskt, eller jag vet inte, kanske rör jag mig i fel kretsar. Det verkar mer vara i arkitekt/design-branschen alla män bär svart?

Nu bara skriver jag vad som helst. Jo, jag borde läsa Ingeborg Bachmann va? Men det är så himla mycket jag måste läsa! Mitt sommarlov är slut om en vecka och jag har fyra romaner jag måste läsa ut innan dess, plus gärna en bok om den tyska romantiken, plus att jag måste läsa på lite innan jag kan ge mig i kast med fortsättningen på serien om Edward Steichen, eftersom jag är helt lost och inte ens visste att det fanns något som hetter piktorialister, vilket Jenny Maria upplyste mig om, och detta gör mig lite nervös, men jag intalar mig själv att all den kärlek med vilken jag förevisar bilder som jag tycker om kompenserar för eventuella kunskapsluckor. Ja, så är det. Så jag kan fortsätta att sitta här nöjd och glad med blick för skönhet och huvudet bland molnen. Hurra.

 

dusseldorf 1904

Helt omotiverad fin bild.

 

2 kommentarer

Filed under dagbok

2 responses to “jag uppdaterar, alltså finns jag

  1. Här är också grått, scannern är usel och jag fotograferar av bilderna istället. Vad man nu kan kalla den tekniken för. Piktorialismen är fin tycker jag. Det är väl rätt vanligt att man får en ny teknik att använda sig av och använder den som man använt den tidigare (kanske borde jag MÅLA AV bilderna istället, kom jag just på).

    Och gärna fler fotografier här!

  2. Oj

    Hej! jag brukar titta in här lite nu och då för jag tycker du skriver bra och intressant med kul infallsvinklar. Är precis tillbaka från semestern och har missat DN krönikan som du reagerar på i inlägget – men du, visst lever ännu svart som kännetecket för kulturmänniskor?
    Om jag tolkar dig rätt tar du upp svart-klädsel-frågan enbart vad gäller kulturmän, men detta till trots väljer jag att se som även gällande för kvinnor i branschen och drar helt sonika upp en liten egenupplevd historia som jag baserar hela min argumentation på ;)

    Vaknade upp en dag i våras och kände mig helsvart, så jag tar på mig helsvart polo, helsvart kjol, helsvarta strumpbyxor, förstås helsvarta stövlar och så tågade jag iväg till jobbet. Jag är ingen kulturmänniska, allt som oftast känns det som om jag kan alldeles för lite om kultur vilket brukar leda till tunghäfta när jag träffar kulturpersoner. Alltså kände jag mig lätt förvirrad och bortkommen när jag just den dagen fick i uppdrag att söka upp en person på SvD:s kulturredaktion. Helt i onödan visade det sig. Har aldrig blivit så självklart accepterad i något sammanhang tidigare. Tyvärr var jag tvungen att göra de besvikna – jag var ju inte den de väntade på för dagens kulturintervju…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s