I can taste your fear

Jag lånade en bok om Hitler på biblioteket, ska jag intressera mig för Hitler nu? Jag har ju typ inga andra intressen representativa för mitt kön och min ålder ändå så det vore väl bara logiskt – jag har retats med en kollega om det här med andra världskriget, för han är väldigt intresserad av andra världskriget, och jag sa att det är ett tecken på att man är man och börjar bli gammal. Jag tycker att det känns knäppt att skriva ”kollega”, som ett ord bara folk på tv använder, mina föräldrar hade inga kolleger när jag var liten, de hade arbetskamrater. Jag har lyssnat på Arcade Fire. Jag vet inte varför faktiskt, det finns en låt med Arcade Fire i min mp3-spelare och jag vet inte hur den hamnade där. Men det är en bra låt. ”Intervention” heter den. Den låter som Bruce Springsteen plus orgel och stråkar och en stor kör. Jag vet inte vad den handlar om så jag har byggt hela min upplevelse av låten på raderna ”I can taste your fear / It’s gonna lift you up and take you out of here” för det är fantastiska rader. De handlar om att mer än något annat frukta att bli kvar i hålan där man föddes för så mycket har man iallafall fattat som att ingenting av det man drömmer om någonsin kommer att hända där. Jag köpte en grej i sminkdisken på Åhléns och det var en så söt pojke som jobbade i kassan, han var kanske tjugo, med svartfärgat hår och svart smink runt ögonen och lång och smal och bjöd mig på godis som han hade i en liten låda bakom kassaapparaten och jag tänkte att han nog hade varit livrädd för att bli kvar i nånting-köping där han föddes och var den enda med svart smink runt ögonen och så kände jag mig lite rörd och tänkte att det var som en roman av Per Hagman, fast sedan blev jag mitt gamla vanliga cyniska jag och tänkte att äsch, han kanske inte alls är från en småstad, han kanske är född och uppvuxen i Örgryte och har gått på Samskolan och var populäraste killen i klassen och snart ska han börja på försvarets tolkskola och sluta sminka sig och få en flott karriär i näringslivet, ”And when you finally disappear / We’ll just say that you were never here” sjöng han som sjunger i Arcade Fire och jag kände mig pötsligt ensam, jag tittade ut genom fönstret på spårvagnen hem och det satt en falk på ett balkongräcke, jag lovar, det var en falk, och sen satte sig en kille på sätet bredvid mig, han var kanske fem, tio år yngre än mig, han tittade på mig tills jag liksom var tvungen att vända på huvudet och titta på honom, han ville gärna prata. Han hette Philippe sa han, och han uttalade det så snabbt att det lät som att han sa ”Flip”, och jag tänkte att det hette en delfin i Kolmårdens djurpark när jag var liten. Den äldsta delfinen i delfinariet, som kunde göra extra svåra hopp och drog båten som ett barn fick åka i varje delfinshow, och just när jag tänkte det såg jag att Philippe hade en delfin tatuerad på överarmen, och jag stirrade på den och han tittade på mig och sa ”Vad?” och jag sa ”Nej, inget” och tänkte att om jag skulle försöka förklara det här skulle jag låta galen.