Jag måste bara kommentera Eva Ströms svar om om den eventuella nazismen i det samtida, figurativa måleriet. I dagens Sydsvenskan [ja, update, update, nu kan man alltså läsa artikeln om man klickar på länken] skriver hon följande:
Vilka estetiska ideal finns exempelvis bakom Christopher Rådlunds ”Winterreise”, återgivet i boken ”Figurationer”, där man ser åtta symmetriska pelare i ett tomt vinterlandskap under en apokalyptiskt dov och ödesmättad himmel? För mig pekar bilden mot nazikonstens estetik, och man måste vara antingen okunnig, estetiskt okänslig eller blunda för att inte få associationer i den riktningen.
Det här är Christopher Rådlunds ”Winterreise”:
Det är Caspar David Friedrichs munk på en strand, målad 1809, ansedd som ett av de viktigaste verken från romantiken.
Vad vad VAD i Rådlunds målning tycker Eva Ström påminner om nazismen? Att himlen är ”apokalyptiskt dov och ödesmättad”? Att pelarna är symmetriska? (Nazisterna hade en väldokumenterad förkärlek för symmetri.) Eller kanske att pelarna är åtta till antalet – alfabetets åttonde bokstav är ju som bekant H som i HITLER. – – – Det spelar ju ingen roll hur många gånger man SÄGER att det påminner om nazistisk konst, när man inte kan påvisa en enda likhet.
I oktober öppnar den första svenska utställningen med Caspar David Fredrich på Nationalmuseum. Det står ingenting om det på deras hemsida, men vi får ju hoppas att de planerar att tydligt och grundligt utreda kopplingarna till nazismen samt kraftigt markera avstånd från den, nu när de ska ställa ut en konstnär hemmahörande i en så kontaminerad estetisk tradition.
PS, jag ska inte bara raljera för det gör mig trött på mig själv: Kanske inger målningen med det ödsliga landskapet en obehaglig känsla hos betraktaren – en känsla som gör att man av personliga anledningar associerar till nazismen (eller till den där känslan av ensamhet man får på söndagskvällar, eller till sorgen man kände när någon man tyckte om dog, eller till känslan man fick en gång när man själv stod på en strand och kände sig liten inför naturen), men det är en HELT annan sak: det är konst som fungerar precis som konst fungerar när den är bra (enligt min åsikt). Då är givetvis inte nazismen mer fel eller rätt än någon annan association, men det innebär inte att den är en egenskap hos själva konstverket.
Thereses dagbok 
Kanske associerar hon till partidagarna i Nürnberg 1934, då sökarljus användes för att skapa en ljuskatedral? Konstverket kan väl med god vilja föra tanken till ljuspelarna? Men om jag bara hade sett konstverket och ej läst att det skulle vara ett utslag av nazistisk estetik hade jag aldrig tänkt på en sådan koppling. Med hennes metod verkar vilket konstverk som helst kunna lyftas eller framför allt sänkas helt godtyckligt.
Pelarna får mig att tänka på det jag såg i koncentrationslägret i Sachsenhausen, med pelare där de hängde upp fångar och torterade dem. Men det är ju en långsökt parallell, och har (väl?) inget med bilden att göra. Jag ser inte så mycket apokalyptiskt i Rådlunds himmel – däremot är likheten med Friedrich påfallande.
Vad jag däremot tänker på är om du håller händerna mot varandra (handlovarnra?), formar en skål, så får du fyra fingrar till höger och fyra till vänster, och en symmetri som liknar den i Rådlunds målning (om du tänker bort tummarna). Då har du någon som håller upp händerna mot himlen. Nä, jag vet inte.
Otroligt. Hon framhärdar alltså? Ska bli intressant att läsa hela svaret när det kommer på nätet men bara detta lilla citerade stycke räcker ju gott. Ström borde inte få arbeta som recensent.
Men finns det ingen ordentlig motivering i texten? Det räcker knappast med att säga att man måste ”antingen okunnig, estetiskt okänslig eller blunda” för att inte se nazin i bilden. Bilden tycker jag förmedlar ödslighet, ensamhet, övrgivenhet och vad det har med nazismen att göra kan man dfråga sig.
Jag tyckare att Rådlunds målning är betydligt kallare, och inte alls ”romantisk” som munken på stranden. Motiven skiljer sig dessutom åt ganska väsentligt. Ja, jag tycker att Rådlunds målning är obehaglig. Nazistisk? Hm, jag förstår inte riktigt frågan.
Jag håller med om att det finns något av den där storslagenheten som Friedrichs målningar uppvisar i de här pelarna.
Men det är nog också allt.
Nu har jag också googlat på nazikonst och det var inte det lättaste. Man hamnar på konstiga sidor, hein?
Och hos underliga SAMLARE av denna konst…
PÅ den engelska wikisidan fanns dock en ordentlig förteckning över entartete konstnärer.
Och det som framstår som mer och mer tydligt efter dessa tämligen ytliga och minnesuppfriskande googlingar är hur hopplöst det är att försöka lösrycka nazisternas konstsmak från deras ideologi.
De hatade ju i stort sett alla konstyttringar i Weimar (jazz, atonal musk, måleriet), men det var ju lika mycket ett hat mot själva Weimar?
Och på någon rätt läskig nynazisida jag fann påpekade skribenterna hur många av dessa tyska konstnärer som var judar.
Allt är liksom en enda gegga av levande(!) och död ideologi.
Och eftersom jag nu läst hela Ströms svar så blir hennes tjatande om att man måste kunna diskutera ESTETIKEN lite underligt i förhållande till detta som verkligen var mycket mer än bara en estetik.
Och dessutom: Det har vi ju konstaterat förut. Estetiken fanns parallellt både i andra diktaturer och även i demokratier.
Jag tror att Ström googlar för lite och läser alldeles för lite bloggar.
Men, vad hon tydligen behöver och som hon efterlyser i boken är en diskussion i boken är helt enkelt att någon klart och tydligt PÅPEKAR att det här är inte nazikonst. För det vet hon uppenbarligen inte själv.
Och då är vi vid frågan om det brinnande luftskeppet igen. Man MÅSTE enligt Ström varje gång man säger något om konst påpeka att man verkligen inte är nazist!
Annars är hon nämligen osäker på den saken.
Och nu har även jag raljerat.
Idag ska jag se utställningen, det ska bli kul!
Ja nu fanns artikeln.
Bara en liten kommentar. Ström skriver också:
”En avgörande fråga är om det går att helt frikoppla estetik från ideologi.”
Man kan förstås fråga sig om det överhuvudtaget går att frikoppla någonting från någonting. Allt hänger kanske ihop! Men själva poängen med konst, som jag ser det, är att den sker i ett ”frirum”, där man inte omedelbart bör dra praktiska slutsatser av ideologisk och annan natur: Man lyssnar, ser, känner och tänker i detta prövande frirum innan man låter bilden/sagan få bäring på verkligheten. Jag kan tycka att Ströms förenklade och tämligen oanalyserade koppling mellan det hon kallar ”estetik” (som för henne verkar syfta på en viss typ av bildarrangemang, en viss stil) och ideologi utgör ett exempel på just samma misstag som nazisterna (och även stalinisterna) begick, nämligen att låta en färdig ideologisk mall styra över vad som sker frirummet. Till skillnad från Ström, som omtalar en viss stil som ”naziestetik”, vill jag dock inte kalla hennes tankefel för ”nazimisstag”.
Nå, kanske bara en snårig förmiddagsfundering…
PS. Uppenbarligen har hon inte tagit del av Thereses Bohmans tidigare blogginlägg i ämnet. I såfall hade hon väl inte kunnat skriva som hon gör idag?
Och så det där med Caspar David Friedrichs målning. Jag kan inte riktigt analysera det här, men jag tycker om att låta blicken glida mellan de båda målningarna, som en pendling mellan två stämningslägen, två lika men samtidigt olika världar. Det är ganska fint att se dem tillsammans. Bara ett intryck utan vidare anspråk.
Javisst förmedlar tavlan en obehaglig känsla hos mig och jag skulle vilja påstå att det är lättare att associera till koncentrationslägren nu när Eva Ström liksom planterat fröet.
Och som fler redan har påtalat; den påminner mycket om David Caspar Friedrich Munk på stranden.
Om man flyttar blicken till filmen ett tag så finns det hur många som helst som har använt tekniska och kompositionella grepp som först lanserades av Leni Riefenstahl i hennes propaganda-dokumentärer ”Olympia” och ”Triumph des Willens”. Helt oberoened av diskussionen om Rifenstahl personligen: det är så. Bilder av skulpturala unga kroppar emot vattenytor eller avlägsen himmel, slow motion i sekvenser med hopp och språng, plötsliga ljuseffekter – allt det där finns i varenda OS-sändning numera, på MTV, i NASA:s dokumentärer och hos massor v regissörer. Ingen skulle på allvar kalla till exempel Peter Weir eller Francis Ford Coppola för nazi-anstrukna, men när man har en poäng att trycka hem i en diskussion om måleri går det bra. Tycker Eva Ströms artiklar är rent ut sagt förvirrade, eller obehagliga (och jag brukar uppskatta henne!)
Om jag säger så här: innan jag ens scrollat neråt så tänkte jag ”en modern Munk på strand!” om Rådlunds målning. Visst är den obehaglig, men snarare i sin oerhörda ensamhet än i någon slags skräckideologi? Jag tycker att parallellen till nazistisk konst är jättemärklig. Rådlunds målning uppfattar jag som introvert och existentiell i uttrycket, knappast uppviglande och representerande.
Man kanske kan säga om nazistisk estetik att för annan konst som, mer eller mindre avsiktligt, parallelliserar den finns det tillfälliga (stämningsvalörer t ex) och nödvändiga samband (explicithetsgraden i vissa motivkretsar etc.) Det Ström ser som ”pekar … mot nazikonstens estetik” i Winterreise finns också hos C D Friedrich, ”storslagenheten”, som Karin påpekar.
Det ödesmättade/hotfulla, varslet om dramatisk förändring, striktheten i figuren — det går nog att se en del av Speers iscensättningar från Nürnberg i bilden om man vill. Men som tillfälliga samband: somligt i det ikonografisk arvet från nazismen är historiskt komprometterat, men därmed faller inte romantiserande klassicism. Stildrag inom konst/arkitektur som uppträde under den epoken, och hade överhetens godkännande, måste ändå var möjliga att återbruka. Skulle t ex den italienska razionalismon vara ogiltig på grund av (och endast det) att den hade Mussolinis gillande?
Ström verkar vara inne på något sådant, och hon har sällskap av en stor del av efterkrigstidens kritiska tradition, men det blir inte mer sant för det.
Ström vill alltså ha en varningstext, eller en disclaimer klistrad vid konstverket så att ingen ska kunna begå misstag i associationerna. Vad är det för märkligt platt konstsyn? Vilka andra ämnes- och motivval eller känslostämningar kan man tänka sig att Ström också vill ha försedda med varningstexter? Barnmisshandel? Prostitution? Krig?
Varför vill man som kritiker kringskära möjligheterna till tolkningen av ett verk? Om nu Rådlunds målningar kan upplevas som storslagna och hotfulla så är väl det en kvalitet, en katharsisupplevelse?
Det som gör mig helt förtvivlad med Ströms text är att den står tryckt, svart på vitt, i en dagstidning som har betydligt fler läsare än alla bloggar som debatterat saken har tillsammans. De allra flesta av dessa läsare kommer inte att söka mer information. De kommer än en gång ha hört läxan om romantisk-klassisk figuration kopplad till nazistisk estetik och inte reflektera mer över det.
Ströms imbecilla påhopp är alldeles för dumt, för storslaget dumt!, att stå oemotsagt. Jag hoppas att det inte får göra det, att fler än Johan Lundberg går i svaromål och inte bara i Sydsvenskan.
”Jag klarar inte av att lyssna på så mycket Wagner. Jag får tvångstankar att invadera Polen” som Woody Allen uttryckte det. Det är bäst att se upp med ny, figurativ konst.
Att det är väldigt svårt att se att bilden pekar på nazikonstens estetik verkar de flesta tycka.
Men det är inte så ovanligt med sådana associationer, när jag flyttade till det nya Södra Stations-området i Stockholm tyckte många att arkitekturen var fascistoid och rentav förde tankarna till… ja. Har inte hört det sedan dess.
Annat är det när man går förbi Milles flygarmonument på Karlaplan, där kan associationerna bara gå åt ett håll för min del:
…och Milles politiska preferenser var ju ingen hemlighet.
Fast vi kan ju inte ha klisterlappar på Milles grejor.
Befriande att läsa, tack!
Jag menar att Ströms text idag är en förolämpning mot varje självständigt tänkande människa, vilket jag också utvecklar här: http://nydahlsoccident.blogspot.com/2009/07/ar-det-inte-en-forolampning.html
Pelarna i Vinterresan har rätt stora likheter med konstverket ”Rätt upp och ned” vid Linköpings universitet som består i att konstnären (vars namn jag glömt) kört ned en massa rostiga (eller rostfärgade) järnbalkar i backen på jämna avstånd. I folkmun kallas det ”Viagraparken”. Fascistiskt? Kanske, men sett till det institutionella konstperspektivet: Inte mer än vad som är brukligt.
U.J.
Vad ska man säga om monumentet över offren för juliattentaten i London? Det invigdes för knappt en månad sedan och består av 52 pelare uppställda i fyra grupper i Hyde Park. Se bilden här: http://tinyurl.com/ltyaox
Eller ett till skivomslag: Nitin Sawhney’s ”Prophesy” (2002): Det här ser ju helskumt ut: http://tinyurl.com/ms28g9. Nåm sorts snöig, öde flygplats ellr nedisad sjö i skymingsljus där en ensam man, som liknar en Ku Klux Klan-medlem, kommer joggande i motljuset
Skivan är dock allt annat än reaktionär, snarare djupt humanistisk och ifrågasättande. Riktigt bra dessutom.
Nu är min hjärna inte vad den en gång har varit efter en after work-session som slog snett igår+en förhållandevis slitig dag, så jag är nog inte riktigt i stånd till att formulera något übersmart i den här diskussionen.
Men jag håller med dig och tycker du skriver bra. Läste Ströms inlägg under förmiddagen och tänkte också på Caspar David Friedrich när jag fick se Rådlunds målning.
Jag tycker det är ett otroligt förolämpande påstående Ström hävde ur sig i sin recension, och hennes svar gör inte saken bättre. De avslutande retoriska frågorna hon häver ur sig tycker jag känns verkligt unkna.
”Öser man ur gemensamma populistiska källor?” (De figurativa målarna och nazisterna då alltså…) Ström återkommer ständigt till att både utställningen, målningarna, rörelsen etc. är ”grumliga”, men levererar knappast några glasklara argument själv, utan nöjer sig med en obehaglig guilt-by-association-teknik.
Och sen…nazismen var en totalitär och populistisk företeelse förankrad i en tid och plats; självklart knöt man an till existerande traditioner, och försökte göra dem till sina. I detta fall det romantiska måleriet, som väl mer än de flesta andra genrer kändes genuint tyskt.
Jag har lite svårt att förstå varför det gör romantiskt och figurativt måleri kontaminerat i sig. Ryska neonationalister knyter idag gärna an till ikonmåleri och bysantiska målningar av ädla riddare mot drakar när de vill mana till kamp mot ”fienden”. Kommunisterna satte folksånger och folkkonst på piedestal.
Det innebär inte att någon av dessa företeelser/genrer är totalitära i sig, utan snarare att populistiska rörelser är ivriga att utnyttja det som redan är känt och förankrat i folklagren. Det dummaste man kan göra är väl att ”ge” diverse totalitära strömningar monopol på denna konst och kultur?
Sen tycker jag det är provocerande att Eva Ström så ofta argumenterar med argument som ”det är OMÖJLIGT att inte associera till nazisternas utställning med tillåten konst”, ”detta KAN INTE UNDGÅ betraktaren, om man inte blundar eller är estetiskt okänslig” etc. etc.
Så har man invändningar mot hennes associationer blir man till ett lydigt litet lamm i fascismens ledband. Väldigt praktiskt.
hmm? mja, enligt samma logik skulle jag påstå att även såväl Kents ”Tillbaka till samtiden”-album som den där ondskefulla tjejen i Apoliva-reklamen medför lite nasse-vibes?
titta bara på skivomslaget; helt tydligt en arier som nedlåtande ståtligt tronar i sin genetiska överlägsenhet, nordliga vidder och röd-rosa domedagsljus och allt, och den senare, apoliva-tjejen, är ju uppenbarligen ett uppståndet vidunder från fornom, gissningsvis från Nürnberg runt -35.
Har någon tipsat Eva Ström om det här?
Vad gäller Karin Ström kan jag bara konstatera att hon försvann i ett moln av dumhet när hon för några månader sedan lekte polizei på den här bloggen (vilket även Karin ref. till ovan). Så inte blir jag förvånad. Men jag höjer en aning på ögonbrynen när jag läser att hon efterfrågar en diskussion om estetik när hon uppenbarligen helst vill diskutera hur etik förhåller sig till det förra. Men, återigen, som hon tidigare visat, fixar hon inte riktigt att reda ut hur de två begreppen rimligtvis bör förhålla sig till varandra. Hon kanske snarare behöver en lektion än en diskussion?
Och att idévärldar blir kidnappade, vantolkade och omformulerade till djävulsideologi av allehanda smutsiga hjärnor betyder inte att den estetik den ursprungliga idévärlden alstrat i form av konstverk och texter är satanisk eller ond. (Och ibland är det ju omvänt, en estetik som alstrar idévärlden som sedan vantolkas). Lustigt att ingen har nämnt Nietzsche ännu fö. Det här är ju en urgammal och avslutad diskussion. Eller det kanske inte är det?
De exempel Eva Ström tagit upp tidigare har inte så mycket med nazikonst att göra:
1) Even Richardssons ”Svarte riddare”. Romantisk, men närmast sagobetonad. Och riddaren är inte särskilt atletisk och kraftfull, samt försedd med svart hår.
2) Harald Kolderups ”Faklene”. De tre unga kvinnorna är någorlunda blonda och atletiska. Men ett viktigt element saknas, nämligen det ödesbetonade, närmast religiösa som ofta finns i den nazistiska konsten. Kolderups målning visar tre tjejer som svänger med facklor, de kunde lika gärna fånga fjärilar.
3) Trine Folmoe ”Vingen”, som enligt Eva Ström ”ser ut som ett exempel på den heroiska sexualitet som kunnat platsa i nazismens syn över påbjuden konst”. Men någon kvinnlig sexualitet är knappast märkbar i den nazistiska konsten. De är aktiva som mödrar eller passiva som pinuppor. Dessutom stämmer de runda, förvridna kroppsformerna dåligt överens med det nazistiska idealet.
Eva Ströms nya exempel, Christopher Rådlunds ”Winterreise” är visserligen ödesmättad, men det är knappast något lyckligt öde som väntar. ”apokalyptisk dov och ödesmättad himmel”, som Eva Ström tolkar det. Visst fanns det en ruinromantik och wagneriansk undergångskult i ledande kretsar, men syftet med den nazistiska konsten var ju att ingjuta hopp och framtidstro i det tyska folket, och att visa vägen till denna framtid.
Den ”nazistiska konsten” bestod till allra största delen av traditionella målningar med realistiskt avbildade landskap och allmogemänniskor i sin biologiska miljö. Vill Eva Ström hitta konst som söker sig till de konstnärliga idealen borde hon uppsöka de många mindre kända konstnärer som fortfarande verkar i den traditionen utanför landets ledande konstmuseer. Men det ger förstås inte lika stora rubriker.
Angående det Soy skrev: Det där har jag också tänkt på, att tjejen i Apoliva-reklamen är sjukt obehaglig (speciellt i kombination med folkvisa, väldigt Burzum light)! Betydligt fler nazi-associationer än Rådlund, IMHO. Eller också tycker jag bara att hon ser ond ut i största allmänhet.
Finns tydligen en Facebookgrupp ””Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen” – det är fler som känner sig illa berörda! Och vad ska man säga om den här gamla videon med 80-talscroonerna Paul Young och Zucchero: http://www.youtube.com/watch?v=t1nUSaloPDU ? Rätt unken stämning, eller hur? Den gubbsjukt lama ironin i texten ingår en tät förening med bilder på tjejer som är obehagligt, grovt passiviserande – jag minns att när den här gick på MTV så kunde man t o m se att tjejen som omvirvlas av en slöja efter treminutersstrecket såg ut som om hon bet ihop tänderna och tänkte ”bara den här keffa scenen är klar så ska jag minsann visa dom…” ;)
Den här debatten är ju närmast ruskig. Jag skriver på Den Blinde Argus.
Boktitlar vi skulle vilja se:
Nazisternas dunkla mål
Hitler och manifestet
Ingen nazism, inget halleluja
Den dagen nazistmåleriet slår ut i full blom är jag långt härifrån
Natt i det nazistiska museitältet
Fotografier av Albert Speers leende
Heliga nazister och helig Gral
Vår nazist i Havanna
Cyklisternas tysta nazism
En nazist annonseras
Egen SS-uniform finnes
Magnus J skriver: ”Javisst förmedlar tavlan en obehaglig känsla hos mig och jag skulle vilja påstå att det är lättare att associera till koncentrationslägren nu när Eva Ström liksom planterat fröet.”
Jag förstår inte vad du menar. Skulle det vara ngt fel att måla en tavla som ger associationer till koncentrationsläger? Innebär det med automatik att konstnären är för koncentrationsläger?
Hej Therese och andra
”Winterreise” är först och främst en parafras på C. D. Friedrich`s ”Munch am Meer”. Ett motiv han antagligen fick från den tyska Östersjökusten(?) där han växte upp. Friedrich var fascinerad av Norden, född som svensk medborgare i Greifswald, konststudent i København och senare bäste vänn med J. C. Dahl. I sin ungdom fick han uppleva hur hans bror Christopher(!) själv druknade i försöket att rädda Friedrich upp ur en isvak. Detta menas förklara mycket av Friedrich`s tungsinne och melankoli.
Dessutom är min framställning tänkt som en interpretation av sista sången i Schuberts och Müllers liedercykel ”Winterreise” – ”Der Leiermann”. Diktens motiv är den åldrade spelmannen som barfota på isen med frusna fingrar spelande på sin vevlira.
Den tjugofjärde sången slutar upp i frågor. Den monotont repetetiva musiken (därav målningens åtta pålar) ändar i det outgrundliga:
Wunderliche Alter
soll ich mit dir geh`n?
Willst zu meinen Liedern
deine Leier dreh`n?
”Munch am Meer” av Friedrich och ”Der Leiermann” av Schubert-Müller delar något av den samma existensiella kylan. Som också jag försöker i en del av mitt måleri. (Naturligtvis utan kvalitativa jämförelser mellan mig och dem.)
Den omtalade målningens konsthistoriska utgångspunkter är sålunda uppenbara i kombinationen av parafraserat motiv och titel.
Kunde också hoppats att bildens intention var lika uppenbar: Den kalla tomhetens uppmaning.
Ödesmättat och skrämmande? – Gärna för mig, då har motivet lyckats, även om dimman lättar.
Patetiskt dystert? – Antagligen, men andra målare får ta sig av behagfulla kvinnor och färgglada fruktfat.
”Fascistsiskt?” – Knappast. Fånigt…
Naziestetik? – Motivet hade aldrig accepterats på nazisalongerna (det inser den som liksom jag studerat utställningskatalogerna). Inte jag heller för den delen, med judiska droppar i blodet.
Associationerna? – Kan gå mot de totalitära ideologiernas mörker? Kanske det. Kan gå mot en hotande natur? Man kan ju spekulera…
Tycker vanligtvis inte om att förklara mina verk i så här utförligt. Kändes dock uppmanat.
Högaktningsfullt – Christopher
Christopher, vilken fin kommentar! Tack så hemskt mycket för den!!
(Andreas hade hittat Schubert-referensen dessutom:
http://vakna.blogspot.com/2009/07/mitt-lilla-bidrag-till-debatten-om.html – jag är tyvärr för dålig på musik för att märka sådant.)
Therese, litet off topic: Schuberts ofullbordade symfoni, som verkligen befinner sig nära det där tragiskt visionära i Friedrichs målningar, hängde möjligen för honom själv ihop med fantasier om ett familjemöte vid kanten av en grav. Det finns en prosatext, ”En dröm” som skissar upp en sådan historia – den är skriven inte så långt innan Schubert tog sig an symfonin (nån forskare ghar menat att det handlar om en opiumdröm!) Att han själv blivit smittad av syfilis vid denna tid och antagligen dog av den åkomman sex år senare gör det inte mindre fantasieggande.
till Johan L: Jag menar helt enkelt såhär: Min upplevelse och associationer av tavlan (som jag aldrig sett tidigare) blir påverkad av Eva Ströms associationer. Jag skulle alltså troligtvis inte associerat till nazismen om inte Eva Ström skrivit som hon gjorde.
Peter Englund har vid ett par tillfällen påpekat att nazistiska kvinnor i konsten har små bröst. Vet inte hur det är med den saken i det moderna figurativa måleriet.
Förslagsvis pryds affischerna till nästa utställning av en röd blaffa – som en stämpel ungefär – med texten ”Garanterat fri från nazism”, alternativt ”Kan innehålla spår av romantik”.
U.J.
Måste bara säga tack för alla utmärkta kommentarer, jag insåg tidigt att det vore omöjligt att svara på alla… men nu tycker jag att det är alldeles uppenbart att min blogg har de bästa läsarna (jag är dessutom medveten om att rätt många bra läsare inte skriver kommentarer) – tack, tack!
Urban, jag reagerade också på nazi-kvinnornas små bröst! Eva Ström jämförde ju den där ytterst yppiga Trine Folmoe-kvinnan med nazistisk konst, men där finns det ju inga likheter alls. Folmoes dam hade väl antagligen skickats på träningsläger under naziregimen… För att föreställa fertila barnaföderskor och mödrar så är ju nazistkonstkvinnorna synnerligen atletiska, inte alls som man kanske föreställer sig dem – vilket jag tror är ett av Ströms problem: att hon har FÖRESTÄLLNINGAR om nazistisk konst, snarare än kunskap om den.
Jesses! Om Rådlunds “Winterreise” uppfyller kraven för en nassemålning, så har jag nog producerat nassekonst till en hel utställning i min ungdom. Kanske borde nischa mig mot ND för at sälja av en smula….
Skämt åsido, Ström är sur över att få mothugg. Dagens kritiker är inte vana vid konstdebatter som inte sker enligt överenskommelse. Alla har varit så förbannat överens om hur konstkanon skall se ut nu i minst ett par decennier; ”intressant”, ”provocerande”, ”aktuellt”, ”gränsöverskridande” osv, ja ni vet hur det brukar låta i kataloger och sk ”recensioner”. Alla känner alla (så har det väl alltid varit i den incestuösa konstvärlden?!) och alla är i grund och botten överens, så länge man får stoppa sleven i ett grythörn.
Rådlund måste passa sig för att bli insläppt i det svenska konstetablissemanget. Då slutar det roliga!. Fast å andra sidan blir allt bekvämare med de stora stipendierna osv.
Snark…
Hej
De stora stipedierna har aldrig varit något mål. Hehe…
Konstinstitutionens ”välsignelser” genomskådades redan under studenttiden. Ändå har ju karriären i Norge gått ganska bra. I varje fall inga nazimisstankar fram tills för härom dagen. I Sverige…
Målar snart ett nytt dystert motiv, säljer det och reser till New York. Vintergryningens grånyanser har välsignat mitt arbete mer än konstinstitutionens spel om positioner och status.
Det svenska konstetablissemanget (i Stockholm) är en smula mer ideologiskt korrumperat än det norska. Antagligen bara för att Oslo är så litet, alla känner eller känner till varandra. Det gör att man stundom måste se varandra i ögonen. På så vis har också retrogardister och nyromantiker levande ansikten.
Inte för att de får stipendier av det, men de kan inte på tryggt avstånd bli anklagade för tex. bruna sympatier.
Att Nerdrumeleverna är ointelligenta efterapare och kopister är ändå en grundläggande föreställning bland konceptualistiska efterapare och kopister i Oslo.
Högaktningsfullt – Christopher
Ping: Minerva » Måleri med bruna toner?
Intressant att Eva Ström själv inte spelar nazibollen vidare i bloggosfären. Jag tycker det är snudd på tjänstefel att hon som bloggande (!) konstkritiker struntar i den här debatten på nätet när det nu ändå var hon själv som startade den med sina nazianklagelser i Sydis. Det har ju sagt oändligt mycket här och på andra ställen som inte rymdes i hennes och Johan Lundbergs förhållandevis korta replikväxling på Sydis kultursida.
Eva Ström och tystnaden – märkligt.
Det kan vara intressant att jämföra med Anselm Kiefers målningar som har en liknande “apokalyptiskt dov och ödesmättad” ton. T.ex.
Det är väl ingen som kallar Kiefers estetik nazistisk?
Ping: Christopher Rådlunds “Winterreise” och ett sidospår till en “Herbstreise” | Bodil Zalesky
Detta fick mig att tänka på Eva Ströms nazi anklagelser.
I det förträffliga serie magasinet kapten stofils senaste nummer, går det att läsa följande anmällan om att Svt visade filmen king kong på bästa sändings tid på nyårsaftons 1980?
”Vid en tid på nyårsafton då massor av svenska barn i låga åldrar sitter uppradade framför TV-apparaterna och då de vuxna mest troligt inte finns till hands eller i övrigt är indisponibla, sänder TV den kusliga och för barn både obegripliga och klart olämpliga KING KONG, ett amerikansk filmspektakel inspelad vid tidpunkten för Hitlers makttillträde i Tyskland. Vi anser att nämden bör fälla de ansvariga vid Tv för bristande tankeförmåga och ansvarslöshet”
Radionämden friade filmen utan kommentarer.
Ping: Winterreise « Nya Babylon
Ping: Målningar emellan | Bodil Zalesky
Signaturen Magnus P skriver: ”Eva Ström och tystnaden – märkligt.”
Men ännu mera märkligt är att ingen tagit upp den verkligt intressanta och stora tystnaDeN.
Frånsett Jessica Kempe’s inledande artikel om Odd Nerdum-utställningen på skånska Krapperup, där utställningen på Edsvik konsthall nämndes bara i slarvigt förbigående och på ett sätt som gör att man kan misstänka att denna, en av landets, vad jag förstår, i alla fall tidigare, allra mest uppburna konstrecensenter, inte ens varit på plats för att se på vad hon skall bedöma, så har det inte varit en rad om vad flera kommentatorer inklusive SR:s Kulturnytt kallar Den stora konstdebatten.
I artiklar angående andra ämnen kan man ana dolda tjyvnyp. Som t.ex. i Dan Jönsson recension av Ernst Brunners ”Hornsgatan”
Citat
Hade det inte varit för denne Dressler tror jag ”Hornsgatan” kunde ha blivit ännu en storartad Stockholmsroman. Men Dressler får inte måla sina extatiska dukar i fred. Som alla sanna konstnärer är han förföljd av halvfigurerna i Stockholms queera kulturetablissemang, där det fjäskas för klottervandaler och vars manliga lakejer tycks ha underkastat sig någon sorts mental kastrering.
Kvinnorna däremot är på krigsstigen, anförda av en livmoderfeministisk apa som under pseudonymen Hexe förgiftar pressluften med krönikor som ångar av konst- och manshat.
Slut citat
URL: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/recension-ernst-brunner-hornsgatan-1.926338
Brunner är förvisso intressant, av recensionerna att döma.
Men jag tycker att det är fel att skotta upp vallgravar, på bägge håll.
Vad som bör åstadkommas i konstvärlden i landet är, som i Norge; samexistens på akademisk nivå.
Tidigare har det till leda sagts att i Sverige kan man bara ha en åsiktsriktning förhärskande på samma gång. Bort det!
Vad konstnären eftersträvar är att väl få reaktion på sitt uttryck? Framgår inte vad detta uttryck kan innebära, av det visade och dess eventuella titel, är det att beklaga. Det gäller både figurativt och icke figurativt.
För den som i årtionden, privat och å yrkets vägnar (UD), försökt att följa med vad som skrivs i bl.a. konstfrågor, står dock en sak klar; Dagens Nyheters tystnad om den på olika håll pågående debatten är märklig. Så borde man inte göra med en liberal tidning.
Det påminner starkt om vad som sa’s på Journalistinstitutet i Stockholm på 60-talet, om tidningen som då hyste detsamma. ”Svenska Dagbladet ligger på en nyhet ett par dagar efter andra för att se hur den mognar.” Dvs hur andra tidningar tog upp det inträffade.
Aldrig trodde jag att jag skulle få uppleva att ”min” tidning sedan femtio år plus, skulle bete sig på det oliberala sättet.
HG
Peter Cornell har gett visst stöd åt Eva Ströms tolkningar i Expressen: http://www.expressen.se/kultur/1.1679084/med-fel-karta
Torbjörn, sorry för fördröjningen, din kommentar fastnade i skräppost-filtret (p.g.a. länken antagligen) – jag såg artikeln av Cornell, men något som inte var sant från början blir ju inte mer sant bara för att man säger det en gång till.
Alltså, ”Eva Ströms association från Figurationer till nazikonst är därför inte irrelevant” skriver han, men hon associerade ju ett specifikt motiv till nazismen, medan Cornell tycker att det är förnekandet av modernismen som väcker nazistvibbar – det är ju lite som att alla hugger på nazistbetet lite som det passar liksom… jag är trött på hela grejen nu faktiskt, jag tycker det är helt bisarrt att komma efter flera månader och på mycket vaga grunder (landskap, porträtt och interiörer är motiv som krampaktigt vill hålla modernismen borta?) ha bestämt sig för att jo minsann, vänta här, lite nazistiskt är det nog trots allt när man tänker närmare på saken… vilken annan utställning skulle man hålla på och nagelfara på det viset..? Samtidigt som man i samma artikel hävdar att Nejdå, denna typ av konst motarbetas INTE ALLS av konstetablissemanget… jo, tjena…
(som synes skrivet med ganska stor trötthet som på intet vis riktas mot Torbjörn :)
Ingen fara.
Nej, Hitler och nazismen används lite som det passar, i många olika sammanhang.
Kanske kritiken handlar lite om att man saknar en tydlig motståndare. Ivriga anhängare av modernismen etc. behöver en antimodernism att opponera sig emot för att bevara den vitala rebellandan i ”sin” konstinriktning, och finns det ingen tydlig motståndare skapar man en.
Det är en ganska lustig känsla att man tänka pâ en blogg när man stâr fraför en tavla. Men det gjorde jag! (mer om det ”hos mig”). Mycket trevligt i alla fall och det var sâ att jag fick lust att skicka dig ett vykort – men man kan ju inte skicka det till en blogg, hehe. Tack för detta i alla fall!
Ping: Konst som inte är konst « Ozymandias Suspensoar
Ping: tillbaka, lite sur « Thereses dagbok