Månadsarkiv: juli 2009

bara lite till om det figurativa måleriet

Hej, jag har också läst Eva Ström i Sydsvenskan och jag tycker att det är en artikel som drar jättekonstiga slutsatser.

Johan Lundberg och Christopher Rådlund är i sin bok ”Figurationer” kritiska till modernismen och vill plädera för en föreställande konst i traditionella genrer. Den uppenbara svagheten i boken är att man överhuvudtaget inte vidgår 30-talets nazikonst som gav uttryck för likartad ambition och estetik. När jag vandrar genom Edsviks salar är det oundvikligt att inte associera till den exposition av godkänd konst naziregimen arrangerade i München 1937 samtidigt med utställningen ”Entartete Kunst”, där modernistiska verk fördömdes.

Alltså, det där är väldigt allvarliga ord! Mig veterligen är inte ambitionen med ”Figurationer”-utställningen att all konst som inte är figurativ bör förbjudas, och jag tror inte heller att de medverkande konstnärerna har målat sina tavlor för att tjäna en totalitär ideologis syften. DET skulle vara att ge uttryck för en likartad ambition. 

Och jag håller inte med om att det skulle röra sig om en likartad estetik heller – jag tycker helt enkelt de exempel som Eva Ström anför är riktigt dåliga. Even Richardsons riddare med falk tycker jag snarare ser ut som om någon i kretsen kring prerafaeliterna verkligen gillat Sagan om ringen-filmerna, Trine Folmoes yppiga kvinna tycker jag liknar något av Tamara de Lempicka och Harald Kolderups nakna tjejer med facklor tycker jag ser mer ut som en Hollywood-version av nån målning från förra sekelskiftet än som konst i rasrenhetens tjänst.

Plus att det där romantiska, mytologiska, mystiska inslaget som finns i det norska måleriet, och som har tagits upp som något suspekt i flera recensioner, inte har någonting över huvud taget att göra med nazistisk konst. Nazist-måleri är helt platt och i fullständig avsaknad av någonting annat än sitt omedelbara budskap. Plus kasst målat i de flesta fall. (Nazisternas skulptörer var betydligt bättre än målarna. Hantverksmässigt alltså. OBS OBS, nazismen är en jättedålig ideologi även om de hade skickliga skulptörer. Är det väl bäst att tillägga.)

Jag tänkte att vi kunde titta på några belysande exempel när det gäller estetik och ideologi. Eller, grejen är väl snarande att exemplen inte är det minsta belysande: Det är helt enkelt väldigt svårt att se att vissa av dessa konstverk är tillkomna med ondare uppsåt än andra. Plus att det finns jättemycket konst som påminner betydligt mer om nazistisk konst än den som ingår i ”Figurationer”-utställningen. Vill man kan man 1. hitta nazismen, 2. hitta de samtida norrmännen, 3. gissa vad det som blir över är för något. Och fundera lite över det här med estetik som bärare av ideologi. Rätt svar på vad som är vad snart! Kanske får man ett pris.

 

collage

30 kommentarer

Under konst

you’d holidayed with kings, dined out with starlets

neil hannon

 

Idag är det den där dagen då jag vill gifta mig med Neil Hannon igen. Jag lyssnade på Divine Comedy när jag åkte hem från stan, det var så fint. When the Lights Go Out All Over Europe! Den handlar om att se på fransk film. Den låter extremt europeisk. Jag älskar allt som är europeiskt. Det beror på att jag endast är intresserad av det västerländska kulturarvet och helst skulle vilja kolonisera samt förslava små fåniga länder som saknar kultur. Jag älskar ordet Europa. Det är så fint! Jag lyssnade på Europop, också med Divine Comedy. Jag förstår inte riktigt vad den handlar om. Är den ironisk? Får man sjunga att man älskar pengar om man inte är ironisk? ”I don’t know what you find funny / about the europop and the love of money?” Bra fråga. Inte riktigt i takt med tiden bara… Fast bäst är A Lady of a Certain Age. Det finns bara dåliga liveframträdanden på Youtube, det är så synd! Det är en underbar låt. Jag såg a lady of a certain age när jag var i Italien. Hon var så fin, hon satt ensam vid ett bord och såg ut som att hon hade varit med om det mesta och därför nöjde sig med enkla nöjen som ett glas vitt på en uteservering, hon var kanske 60 och jätteelegant men så där lite bedagad liksom, då tänkte jag också på Neil Hannon.

Idag har jag köpt världens tightaste kjol! Berättar jag skamlöst. En riktig pencil skirt, lyckas jag bära den på ett snyggt sätt har jag redan kommit iallafall halvvägs mot den där Gina Lollobrigida-höstlooken. Jag har tänkt på Neil Hannon och kjolar. Jag har köpt en kräm* som doftar smultron och nu har jag den på armarna och jag luktar så gott att jag nästan vill äta upp mig själv. Jag köpte hårfärg också. En annan färg än jag brukar eftersom jag fick för mig att jag borde vara lite ljushårigare när det är sommar. Det står stränga instruktioner på förpackningen att man måste MÅSTE göra ett allergitest innan man använder den: Man ska kleta lite färg bakom örat och avvakta 48 timmar och har man inte fått en allergisk reaktion då är det safe, det lät så skrämmande att jag tänkte att det kanske är bäst att göra det så nu sitter jag här med färg bakom örat och har inget särskilt för mig mer än att skriva om min dag i min dagbok. Jag har läst hela Carina Burmans nya roman idag. Jag fick en väldig lust att åka till Visby. Går det bra att göra i början på september? Det är bara olyckor samt svininfluensa på nyheterna. Jag inbillar mig nu att det liksom känns lite bakom örat. Nu ska jag smörja in mina ben med smultronkräm och spegla mig bakom örat. Kyssar.

 

*Det känns fånigt att skriva ”creme” har jag börjat tycka, men jag menar hudkräm alltså. När jag jobbade på Gallup och gjorde undersökningar om konsumtionsvanor handlade några frågor om kräm, och då var man tvungen att tillägga ”och då menar vi alltså kräm som man äter” eftersom ett antal intervjupersoner antagligen hade börjat prata om Nivea och LdB. En gång gjorde jag en undersökning föroreningar i havet, då ringde man till sjömän, det var roligt. Då lärde jag mig vad ordet ”gråvatten” betyder. Det är också ett bra ord! En annan gång gjorde jag en undersökning åt ett politiskt parti, då intervjuade jag en man som tyckte att det var toppen med sexhandeln inom EU. Den konstigaste fråga jag ställde när jag jobbade med marknadsundersökningar var ”Har du hört talas om yoghurt?”.

18 kommentarer

Under dagbok

jag uppdaterar, alltså finns jag

Hej, jag är tillbaka i Göteborg nu – inte för att ni bryr er, ni gör ju av min besöksstatistik att döma uppenbarligen nåt annat än läser bloggar, eller nåt annat än läsa den här bloggen iallafall, vad gör ni? Det är ju inte ens fint väder. Ni sitter i nån stuga nånstans utan internet och läser deckare, gissar jag. Jag är färdig med min momsdeklaration för andra kvartalet! Ni bryr er antagligen ännu mindre om detta, men herregud vad duktig jag var igår, jag bokförde som i trance (även om jag upptäckt ett fel på ungefär sexton kronor nu i efterhand, det är inte så farligt va? Jag intalar mig själv att det inte är farligt).

Idag ska jag läsa en roman och sedan ska jag skriva en roman men än så länge dricker jag kaffe och stör mig vagt på en krönika i DN. Den handlar om att kulturmän kan bära vilka glasögon de vill nu för tiden eftersom deras position inte innebär någon reell makt och därför är de inte ens roliga att skratta åt. Det är väl tråkigt? Inte det där med makten kanske, eller jo kanske faktiskt, men att man inte kan skratta åt kulturmänniskor. Att man kan göra en karikatyr av någon innebär ju att personen ifråga har lätt igenkännliga drag, och kan man då inte göra karikatyrer av kulturmänniskor så beror det väl på att de (/vi?) är för tråkiga? Ja ja, whatever. Jo, plus en annan grej i krönikan, att man blev intellektuell och började bära svart för att känna sig speciell på gymnasiet: Ja, jo, men det var väl inte därför man FORTSATTE att intressera sig för kultur..? Eller så var det precis så det gick till, och det är därför man blir så upprörd över Göran Hägglund? Fast jag tycker inte att det finns så många svartklädda kulturmän kvar faktiskt, eller jag vet inte, kanske rör jag mig i fel kretsar. Det verkar mer vara i arkitekt/design-branschen alla män bär svart?

Nu bara skriver jag vad som helst. Jo, jag borde läsa Ingeborg Bachmann va? Men det är så himla mycket jag måste läsa! Mitt sommarlov är slut om en vecka och jag har fyra romaner jag måste läsa ut innan dess, plus gärna en bok om den tyska romantiken, plus att jag måste läsa på lite innan jag kan ge mig i kast med fortsättningen på serien om Edward Steichen, eftersom jag är helt lost och inte ens visste att det fanns något som hetter piktorialister, vilket Jenny Maria upplyste mig om, och detta gör mig lite nervös, men jag intalar mig själv att all den kärlek med vilken jag förevisar bilder som jag tycker om kompenserar för eventuella kunskapsluckor. Ja, så är det. Så jag kan fortsätta att sitta här nöjd och glad med blick för skönhet och huvudet bland molnen. Hurra.

 

dusseldorf 1904

Helt omotiverad fin bild.

 

2 kommentarer

Under dagbok

the charm of the Italian Riviera samt Östergötlands skärgård

Hej, det regnar idag också. Vad ska vi hitta på här? Jag känner mig tvungen att uppdatera nu när jag har gnällt över alla som inte gör det, men nu vet jag ju inte med vad. Jag tänkte att jag borde ha någon trevlig sommartävling, eller i värsta fall bok-giveaway som en blogg jag gillar brukar ha (eller brukade ha, den är nedlagd nu) – blogginnehavaren, som uppenbarligen var en man som drabbades av stora mängder böcker han inte hade plats för, gjorde då och då en lista i sin blogg över böcker han inte längre önskade härbärgera. Varpå bloggens läsekrets fick tinga dem genom att helt enkelt vara snabbast med att skriva ”Jag önskar Umberto Eco-boken!” eller kanske komma med en bra motivering. Det verkar så himla trevligt! Men jag inventerade faktiskt mina gömmor för ett tag sedan, och det jag hittade som skulle kunna gå att ge bort tyckte jag var så himla dåligt eller tråkigt att det bara skulle kännas sunkigt. Eller så tungt att det skulle drabba mig ekonomiskt att betala portot. Nu tror ni att jag bara är en teaser, men jag HAR faktiskt tänkt att det här verkar kul. Jag gillar att ge bort saker.

Ni kan få en fantastisk länk istället, faktiskt en av de bästa jag har… här: Branson DeCou Archive, en jättestor samling handkolorerade diabilder (eller vad vi nu ska kalla dem; ”glass lantern slides”) från herr och fru DeCous resor i Italien under 1920-talet. Klicka på ”image index” till vänster för att kolla på bilderna – alla är underbara, men jag gillar ju särskilt dem från platser jag numera har besökt (Sorrento, Capri…) samt de otroligt fina bilderna från Venedig.

 

de cou riviera

 

Bild 1 är från Sorrento, huset på klippan är hotellet där jag drack drinkar och världens godaste oliver på min semester. Bild 2 och 3 är från Capri, bild 4 är världens sötaste gitarrist på Amalfikusten, sista bilden är fyrverkerier i Venedig – herregud så underbart det ser ut, som en scen ur d’Annunzions Elden som jag skulle citera för er, om jag hade den här… Det var som om blommor slog ut på himlen… som alla årstidernas växlingar… nåt sånt… han sitter i en båt med kvinnan han älskar… förlåt, jag är lite full… jag är dålig på att minnas saker, jag skulle aldrig kunna recitera nånting, ni skulle bara veta vad jag har slitit för att lära mig vissa dikter utantill (Gullbergs ”Vid Kap Sunion”, Rydbergs ”Tomten”, Whitmans ”O Captain, my Captain” – det går aldrig nåt vidare – – – )

Jag tänkte visa the charm of detta hus i Sant Annas skärgård också!

 

landet

 

Sockerärter, trasmatta, porslinkannor och jag… Dagens outfit: Topp H&M, jeans Acne, nagellack Revlons ”Speed dating”. Hårsnodd runt armen av okänt ursprung.

2 kommentarer

Under dagbok

de skummaste målningarna från förra sekelskiftet, del 3

Kolla, en serie som redan har fått tre delar! Jag tror att det är rekord i den här bloggen. Idag tänkte jag att jag skulle berätta för er var bebisar kommer ifrån:

 

Herbert Draper, A Water Baby

 

Snäckor! Ibland när en kvinna går på stranden öppnar sig en jättestor mussla och hon hittar en bebis… Målningen heter A Water Baby och är målad år 1900 av Herbert Draper (1863 – 1920), en man med en uppenbar fascination för kvinnor och vatten. Han har målat några av den viktorianska erans fräckaste sjöjungfrutavlor och det vill faktiskt inte säga lite, för det är rätt gott om fräcka sjöjungfrutavlor från den viktorianska eran (jag har en stark känsla av att vi får anledning att återkomma till detta). Just denna målning sticker dock ut bland Drapers andra verk: Dels är den ju rund, och dels är det alltså inga sjöjungfrur eller stormnymfer eller sirener på den, utan en Blå lagunen-aktig kvinna som hittar en bebis i en mussla.

Antagligen är det hela inte så skumt som det verkar, det krävs ju ingen djupare insatthet i vare sig konst eller psykologi för att se vaginasymboliken i musselskalet som öppnar sig. Plus att jag tycker att det är rart att hitta en bebis i det istället för en pärla: något annat fint och värdefullt. Den runda formen på duken anspelar ju dessutom på pärlans form… eller på den form en mage har om det nu inte skulle vara så att man hittar sin bebis i ett snäckskal, eller på kvinnlighet i största allmänhet. Ja, hela målningen är sådär rund/kvinnlig/intim/inneslutande/trygg, alla former på klipporna är mjuka, det är ju väldigt konsekvent alltihop.

Jag har gillat den här målningen sedan jag såg den första gången, just för att motivet är så udda. Plus att jag också gillar kvinnor och vatten, och dessutom pärlemor (jag tycker att insidan på musslan är fint målad!). Ja, plus att man ju kan funder över vad det är för kvinna egentligen, som går klädd i sjögräs så där – jag tycker att det klär henne alltså, men det är ju inte något man brukar se. Är hon nån slags mystisk sjökvinna? Har hon hamnat på en öde ö och inte alls hittat bebisen i musslan, utan lagt den där, eftersom hon tycker att ett jättestort musselskal är en bra plats att lägga bebisar på? Det är väldigt spännande alltsammans! Jag tycker att man får lite Blå lagunen/Lost-vibbar av den, plus att den är lite obehaglig fast det är svårt att förklara varför.

 

Här finns ett bra galleri med fler målningar av Herbert Draper för den som vill se mer.

3 kommentarer

Under konst