Månadsarkiv: juli 2009

nothing to declare*

vildapel

 

Hej, det händer ingenting här. Det regnar och jag läser, det slutar regna och jag går ut på en liten promenad, fotograferar rödklint och rölleka, gulmåra och blåklocka, vildapel och brandlilja och mynta. Vildapel, det är ett så fint ord! Nästan som Alain Delon, jag älskar l-ljud, mmm.

Jag tänkte mest göra reklam för mig själv idag: Här, artikel i Expressen om litterära skandaler. Nu ska jag snart få söndagsstek och blåbärspaj. Igår fick jag färsk abborre! Jag får helt sjukt god mat här. Annars, inget att deklarera etc. Hörs snart, kyssar.

 

*except my genius, givetvis.

5 kommentarer

Under dagbok, litteratur, media

sommaren med Siegfried

siegfried sassoon bland lavendel

 

Hej, jag har det fint på landet, jag är bara rädd att idag är sista dagen med fint väder – det drar in en molnfront nu, och imorgon blir det regn. Då ska jag iofs förevisas Sveriges största ask (trädet alltså, inte Sveriges största låda) som finns här i krokarna. Åtta meter i omkrets! Säger ryktet. Jag får väl undersöka om det är sant. Jag blir så trött av lantluften, jag somnar tidigt på kvällarna, så fort jag lägger huvudet på kudden, och drömmer oavbrutet, vilket fortgår en bra stund efter att jag har vaknat – – –

Jag har gett mig i kast med ännu en rävjagande man, idag är det Siegfried Sassoon (eventuellt kommer jag i fortsättningen att referera till honom och Scruton som ”Sigge” och ”Rogga”), hittills är det trevligt om än lite händelsefattigt, men även det på ett trevligt vis: det äts god mat, spelas cricket, arrangeras grönsaksutställningar samt rids alltså efter räv i vackert liksom slumrande engelskt landskap där det tydligen växer humle överallt, det låter fint. Det är lite som att läsa en Enid Blyton-bok där själva mysteriet aldrig dyker upp. Dessutom klär man sig i ”korderojkostym”. Korderoj! Det är ju ett så roligt ord. Jag såg The talented Mr Ripley för några kvällar sedan (den nya, inte den franska… eller, givetvis inte den franska, eftersom jag använder den engelska titeln… alltså jag föredrar faktiskt den nya trots att Alain Delon är vacker som en dag, plus att han har ett perfekt namn, visst har han? Säg det en gång nu; Alain Delon, konsonantljuden är lena som honung och mjölk…) och där skrattade de åt Matt Damon som använde manchesterkostym mitt i sommaren. I England tycks detta dock alltså vara socialt accepterat (eller hur förhåller det sig med detta, o anglofila läsekrets..? Boken utspelar sig iofs än så länge 1898).

Det har inte hänt så mycket idag: Jag har åkt lite båt, jag har handlat godis i en liten sommarbutik, jag har solat och alltså läst en bok där det inte heller händer så mycket och det har varit bästa sortens händelsefattiga dag, det har verkligen känts som sommarlov. Vill man trots sommarslöheten läsa något engagerande rekommenderar jag idag Johan Lundbergs sammanfattning av den debatt om figurativt måleri som helt har förts på internet, samt Per Svenssons artikel i Sydsvenskan om litteraturkritik. Imorgon rekommenderar jag mig själv i Expressen! Om man känner för att läsa mer lite på samma tema. Jaha, nu åskar det, bäst att koppla ner då kanske… jag tror dessutom att drinktimmen är slagen.

9 kommentarer

Under dagbok, litteratur

fortune cookie

 

fortune cookie

5 kommentarer

Under dagbok

sommaren med Roger

roger scruton på utflykt

 

Jag insåg att jag nog lät väldigt negativt inställd till Roger Scruton i förra inlägget – grejen är ju att jag läser honom med en positiv och uppskattande grundinställning, vilket jag hoppas att återkommande bloggläsare fattar (särskilt om man minns att jag med själ och hjärta försvarade honom i den debatt om skönhet vi hade i höstas), och att invändningar jag har alltså är sådana jag har TROTS denna uppskattande grundinställning och inte istället för den. Jag tog med mig Roger ut på en ö och fortsatte att stångas med honom idag, jag tycker att han är lite motsägelsefull. Jag skulle vilja förklara det där snorkiga stycket om Einstein och utbildning från igår, det grundar sig på detta stycke hos Scruton:

Om vi någonsin tror att vi lär ut färdigheter bara för att det är bra för dem som får dem kommer färdigheterna snabbt att förfalla till den rudimentära nivå där det är lättast att servera alla som dyker upp. Om vi emellertid tror att vi lär ut färdigheter för att hålla dessa färdigheter levande, då kommer vi att fortsätta att anstränga oss och välja ut dem som är bäst lämpade att lära sig de färdigheter det är fråga om samtidigt som vi uppmuntrar dem att bygga vidare på, och utveckla, det som de lärt sig.

Om man nu vill maximera den västerländska kulturens överlevnadsförmåga så tycker jag att man bör hålla i minnet att en stor del av de personer som verkligen fört denna kultur framåt är personer som har varit egensinniga, intelligenta och känsliga men som har saknat vanlig studiebegåvning. Jag tänker alltså att man med Scrutons princip riskerar att sortera bort en massa personer som verkligen både kan bevara och berika kulturen, men som av olika anledningar inte kommer till sin rätt i ett klassrum. Kultur-evolutionärt tycker jag alltså att det verkar osmart.

Jo, och motsägelsefullheten inträder när Scruton lite senare skriver så här:

Visst har vi museer, universitet och arkiv som ägnar sig åt att bevara vår kulturs relikter. Men det garanterar inte denna kulturs överlevnad eftersom, om den alls överlever, så överlever den i oss, betraktarna och användarna av dessa ting.

Amen to that, men då borde man väl i sådana fall bara pumpa ut kunskap om kulturen, till alla, alla, alla, jag förstår inte tanken om att vara restriktiv med kunskap, den lär ju inte ta slut, och han borde ju rimligtvis tycka att ett helt folk av kulturbärare är bättre än några få utvalda? Jag skulle vilja fråga honom om det här.

Men jag gillar alltså en massa grejer också. Roger Scruton är väldigt rolig när han dissar ”diskurs”, som återkommande bloggläsare (hej!) är bekant med mitt hat inför – det är världens kassaste ord och det känns bra att vi är två om att tycka det. ”Diskurs” tycker Scruton är ”ett kraftfullt vapen i denna mörkerkult”, alltså Foucault-/relativism-/makten bestämmer vad som är sant-grejen, haha, jag tänker mig hur roligt det vore att på en föreläsning på universitetet om typ ”uteslutandets diskurs” resa sig och deklarera sitt kraftiga avstånd från denna mörkerkult.

Ja, sedan är det där där med VÄRDERING som jag skrev om igår. Värdering är bästa grejen! Värdering är det sammanhållande kittet i kulturen tror jag att Scruton tycker, även om jag nu inte kan hitta nåt stycke där han skriver det, men värdering är grejen både bakom vänskap och skratt, det han skriver om skratt gillar jag extra mycket eftersom allt annat jag någonsin har läst om skratt har varit rätt motbjudande (Bachtin och det karnevaliska, alltid! Jag tror inte att Roger Scruton skulle peta på det karenvaliska med en pinne, det känns mycket betryggande):

Vanan att skratta åt saker går inte att bryta loss från vanan att bedöma att saker är värda att skrattas åt. I själva verket är glädje, även om den är ett spontant utflöde av sociala känslor, också den vanligaste formen av värdering. Redan att skratta åt någonting är att värdera det och när vi avstår från att skratta åt något som någon som icke desto mindre anser vara roligt kan vi därmed visa vårt avståndstagande från den personens inställning.

Jag vet inte om jag citerar helt basic grejer nu kanske, men jag gillar alltid när någon formulerar de basic grejerna på ett slagkraftigt sätt (finliret med diskurser etc. förblir jag våldsamt oimponerad av). Jag skulle sammanfatta det som att det här med värdering är den röda tråden i Scrutons bok.

[…] kultur stammar ur värdering. En kultur förses med sina monument och varaktiga stilar genom oändliga jämförelser och urval, ur vilken kommer en kanon av mästerverk, inte som ett föremål för ett enda kollektivt urval, inte ens som ett val som måste göras av varje ny generation, utan som en biprodukt av en myriad av val genom århundradena.

Det är en uppfordrande inställning! Sånt tycker jag alltid är bra. Alltså: Det kanske faktiskt spelar roll vad man väljer, även om det inte känns så. Och även om man nu inte fattar varje beslut i sin vardag utifrån den insikten så tycker jag att man kan bära med sig den – kanske särskilt när man går till universitetet eller läser en kultursida. Då blir det dessutom mycket roligare att läsa kultursidor, jag lovar!

 

 

PS: Jag började tänka hur roligt det vore att ha Roger Scruton i ett tv-program – jag har aldrig sett honom röra på sig, så jag vet inte hur han skulle funka i tv (eller ens om han kanske till och med redan förekommer i tv?): Ett diskussionsprogram där han i varje avsnitt får möta en person med mycket motsatta åsikter, men alltid en intelligent och kul person som det kunde bli bra samtal med. Typ: Roger Scruton möter Neil Tennant i ett samtal om musik. Roger Scruton möter Michel Houellebecq i ett samtal om sex (alltså fatta hur roligt det vore! Scruton skriver i sin bok att han gillar Houellebecq, det var oväntat men coolt). Och kanske Roger Scruton möter A A Gill, bara för att det är en så rolig tanke att de skulle sitta i samma studio och ha jättemycket åsikter om allting båda två.

18 kommentarer

Under dagbok, litteratur

sommarlov

Hej hej, jag har åkt ut på landet. Det är toppen hittills: fint väder, rökt lax, familj och rosévin på en veranda med utsikt över lite hav samt möjligheten att höra en uggla när det blir kväll. Det är helt knasigt djurliv här, igår när jag låg och solade på gräsmattan kom det en grävling rusande helt plötsligt. Alltså, grävling! Den höll på att springa in i mig. Har ni blivit nästan påsprungna av en grävling? Det var en fascinerande upplevelse. Jag skrek. Grävlingen blev rädd och for in i en buske. Den var alldeles ljus och fluffig och väldigt söt.

Jag råkade packa ner ett halvt litet bibliotek eftersom jag vill ha lite att välja på: Einar Askestads Kvinnohistorier, Nerval-samlingen Andra riken, Axel Munthes Boken om San Michele, Siegfried Sassoons När vi red efter räv, Roger Scrutons Kultur räknas, D H Lawreces dikter på svenska eftersom jag alltid vill läsa den på sommaren, samt den där Barbara Vine-deckaren jag aldrig kommer någonstans i. Det står så fint i Nerval-bokens förord av Kristoffer Leandoer:

Nerval promenerar [i texten ”Juli 1830”, min anm.] rätt genom julirevolutionens tumult, ser allt, registrerar allt – och går lugnt vidare hem till sin morfar, där han strax glömmer bort gatans sensationer inför anblicken av några 1700-talsgravyrer. Han gör detta utan emfas, utan att göra någon poäng av det. Han väljer inte mellan de båda verkligheterna – bibliotekets och gatans, konsten och politikens, historiens och nuets, den inre och den yttre – utan han väljer, med en konsekvens som inte skulle bli uppskattad och förstådd förrän långt senare, den verklighet som omfattar dem bägge: sitt eget medvetandes.

Nerval, jag tror att våra medvetanden hade kommit bra överens! Jag lägger till Nerval på min lista över döda personer jag hade velat hänga med (Novalis, Wilde, Baudelaire, Ola Hansson – samma typ av medvetanden, tror jag). Plus att ett av Nervals små fragment är så roligt: ”Det handlar bara om en felplacering!” skriver han. ”I Tyskland anser man mig inte galen!”. I Tyskland anser man mig inte galen!, det är ju underbart. Det ska jag börja säga.

Roger Scrutons och mitt medvetande är däremot sämre matchade kan jag konstatera. En del är fint, typ det han skriver om skratt och om vänskap och om sentimentalitet, en del tycker jag faktiskt är rätt dumt. Obscenitet i text och bild smittar av sig och leder till dåliga tankevanor, dåliga vanor i uppträdandet, dåliga vanor för ens känslor (?) samt dåligt beteende mot andra människor, tycker han till exempel. Helst ska typ allt i hela livet uppenbarligen utgöra grund för andlig reflektion – alltså, jag tycker att man får skilja på saker lite, allt man företar sig i livet kan väl inte ha som mål att göra en till en bättre människa? Det låter ju fint men väldigt tråkigt samt i princip omöjligt (-Men man kanske kan sträva mot det ändå? Ha det som mål? -Nä alltså jag vet inte…) Det tror jag att man kan hålla med om även om man tror på Gud väldigt mycket, eller är väldigt intresserad av andlighet i största allmänhet – men måste väl kunna se på ett dumt tv-program, tänka fullständigt objektifierande och kanske till och med sexualiserande att en bild av en annan människa är snygg eller upphetsande, även om den ”visar en avpersonifierad inställning till människokroppen, en attityd som tömmer den mänskliga livsformen på moralisk och andlig mening” – det där blir för mycket för mig… och då har jag inte ens berört hans tankar om undervisning. Jag vill inte tråka ut er. Fast det har jag säkert redan gjort.

Eller, jag kan inte hålla mig: alltså, om Roger Scruton hade fått sortera människor i lämpade och mindre lämpade skulle väl till exempel Einstein aldrig ha gjort något annat än jobbat på patentverket i Bern. Säger jag lite slängigt i förbifarten, men äh, jag blir sur på Roger Scruton när det gäller just undervisningen – det handlar alltså om hans jättelånga tidsperspektiv på allting, så långt att individen blir helt ointressant… kanske ett nyttigt tankeexperiment, men tänker man sig att faktiskt omsätta den tanken i praktiken tycker jag inte att den är något vidare. Fast jag har inte läst färdigt än så jag kanske återkommer. En grej värd att notera är iallafall att Roger Scruton skriver att kultur handlar om att göra värderingar, precis som Horace Engdahl skriver i den där nya essäsamlingen som väl kommer ut snart, och det må vara ett konstaterande som verkar för självklart för att ens kommentera, men grejen är ju att det inte alls är självklart (idag), så jag gillar verkligen att läsa det. VÄRDERING är grejen. Ut i kulturen nu och gör värderingar!

 

PS: Jag blir uttråkad över att folk uppdaterar sina bloggar dåligt på sommaren, så jag vill ge en guldstjärna åt Bernur och Rävjägarn – när ni blir frustrerade över att ingenting på hela internet är nytt sen igår är det dit ni ska bege er.

 

Update! Ögonblicksbild från mobilkameran:

 

sommarlov

Scruton, Nerval och ett glas vitt. (Tittar man noga kan man även upptäcka en borrmaskin!)

 

3 kommentarer

Under dagbok, litteratur