Monthly Archives: augusti 2009

vardagsblogg

Idag slog jag rekord till och med för att vara jag när jag avverkade fem olika H&M-butiker på mindre än en timme – jag letade efter ett par skor som jag sett i den första affären, fast där fanns de bara i fel storlek. I tredje affären fanns de i rätt storlek, men då började jag misstänka att det jag trodde var rätt storlek kanske var fel ändå, och så var jag tvungen att kolla två affärer till, och i den sista fanns de i svart (det enda jag sett innan var grått), men i fel storlek… ett par svarta kvar i hela stan, uppenbarligen, gud vad ni inte bryr er om det här, men det är så roliga skor, det är kilklack på dem och det ser ut som om man har hovar när man har dem på sig. Ett par svarta vore klart mer användbara än de grå… gud vad de vore snygga till svarta strumpbyxor, då skulle man verkligen se ut som en häst. Nu ser det mer ut som om jag har pyttesmå gummistövlar på mig.  (- Alltså inget av det här låter så snyggt… – Jo! Jo!)

Jag måste köpa jättemycket höstkläder för jag var sjuk halva maj och hela juni och köpte typ inga sommarkläder mer än några tråkiga t-shirtar under påverkan av bihåleinflammation och ett par shorts på rea på Zara för att jag var tvungen att ha shorts i Italien, så jag har ett uppdämt shoppingbehov och nu tar det sig uttryck i klänningar – the plagg är VARDAGSKLÄNNINGEN och det är en klänning som man har till vardags men vore man så illa tvungen kunde man säkert ha den även till helgen. Idag köpte jag en vardaglig vardagsklänning som är som en liten blå säck… och ja, det låter väl inte så himla bra heller kanske, vilken tur att jag inte är modeskribent, men jag är fin i den och jag är glad över min vardagsklänning och väntar på en lämplig vardag att använda den på – imorgon ska jag på årets happening som är konstseminarium på Edsviks konsthall där folk ska prata om FIGURATIONER och Stig Larsson ska vara där och prata, förhoppningsvis även han om Figurationer, och sen får man vin och buffé och det är alltså ingen vanlig vardag utan calls for tightare kläder än vardagsklänningen.

Jaha, jo,  jag jobbade faktiskt idag också, mycket duktigt: Jag uppdaterade hela Axess magasins hemsida till exempel, vilket är slavgöra när man kopierar texter från pdf:er och all formatering i form av radbrytningar hänger kvar och man måste ta bort alla radbrytningar för hand i en miljon texter som är sådär 30 000 tecken var… – Therese, du var verkligen jättejätteduktig! – Åh, tack… det kräver faktiskt ingen större talang kan jag erkänna, det kräver bara en helvetes massa tålamod.

Idag ringde de från radion och hade läst det jag har skrivit om MANIFESTEN i den här bloggen och i Expressen, och undrade om jag ville komma och prata i direktsändning imorgon, jag sa nej, nej, nej det går inte – – – ni kommer aldrig att få höra mig i radio. Men det är så roligt att människor som jobbar på radio läser min blogg. Nu vinkar jag till alla radiomänniskor.

Nu vinkar jag till er andra också. Vink, vink.

11 kommentarer

Filed under dagbok

att alltid känna brist

Jag fastnade i Vilhelm Ekelunds Antikt ideal som jag hade glömt att jag äger. Vilhelm Ekelund har aldrig lyckats röra vid mitt hjärta (nej, jag tror faktiskt inte det… inte ens med Lunarian. Förlåt! Bra dikt och så, men det är något som fattas mig – – -) trots att han är både skåning (ibland har jag tänkt att så mycket som är bra och svenskt kommer från antingen Skåne eller Norrland – jag VET att Norrland inte är ett landskap alltså… – att allt annat är onödigt – – -), Ola Hansson-fan samt alltså har ANTIKA IDEAL, vilket verkligen inte är den sämsta kombinationen hos en man/poet – han är mycket förtjust i Nietzsche: ”Vi behöfva Kant, vi behöfva Nietzsche: ty de lära oss huru det är möjligt att lefva trots blicken i afgrunden – just i kraften af denna blick!”. Med blicken i avgrunden. Det kunde man döpa någonting till. Troligtvis en bok från Alastor Press.

Fast det var inte det jag skulle citera egentligen, det var detta: ”Det produktiva kommer ur brist. Ja – det produktiva kommer ur den geniala förmågan att alltid känna brist, att hellre ha hela helvetet i sitt bröst och skapandets jubelångest än vara lycklig.” Jag håller med om hälften, men alltså, slutet – att HELLRE skapa än vara lycklig? Nej Vilhelm, sorry… det där går jag inte med på. Eller, jag tror inte på det. Novalis tänkte på samma sak: ”I muntra själar finns inget snille. Snille visar på en störd jämvikt: den är både följden av störningen och medlet att återställa den.” En brist, en störd jämvikt… det är sådant man kan fundera på i denna bistra timma.

Nu följer en fin bild för att matcha mitt sinne samt alla dessa poppelalléer, skymmande Stefan George-parker och undergångsstämningar som Vilhelm Ekelund myser omkring i:

 

keller ferdinand dammen

Ferdinand Keller: Dammen

 

(Ja, den är ju nästan mer Arnold Böcklin än Arnold Böcklin själv, men det är alltså inte Böcklin, utan Böcklin-diggaren Ferdinand Keller.)

8 kommentarer

Filed under dagbok

alla har fel

Jag gick ut i regnet och sedan slutade det plötsligt, och blev sol och fuktigt som i ett växthus, och alla sniglar kom fram och lade sig i slalommönster över trottoarerna. Jag funderade över Agneta Klingspors inlägg i det vi nu kanske kan kalla manifest-debatten: hon tycker att det är korkat att tolka manifestet hon skrev under som att allt är bra och gullegull, det är istället ett öppet fönster, tvärdrag – ja, det kan man väl lugnt påstå, skillnaden mellan våra uppfattningar består väl då i att hon tycker att detta är något positivt och att jag tycker att det är fullständigt meningslöst. Alltså, jag tycker att det är en icke-ståndpunkt. Jag tycker dessutom att det är den ståndpunkt som är den dominerande ståndpunkten, och som därför även på grund av detta är meningslös. Men alla som hyser denna icke-ståndpunkt verkar ju anse att författarna av manifest nummer ett även de hyser icke-ståndpunkter, eftersom deras manifest var formulerat i negationer, här har vi kanske en ny debatt-trend? ”Din åsikt är inte ens en åsikt!”.

Jag fattar inte hur det plötsligt kan komma sig att alla tycker att det ska vara så himla härligt med litteraturen, att den är något man inte ska bege sig in i med negativt formulerade mål till exempel, man ska vara POSITIV och ÖPPEN. Men tänk om man inte är det då? Eller vad tusan, tänk om man bara inte känner för att vara det?

Nu regnar det igen. Jag skall nu knyta på mig ett förkläde och tillreda a splendid dinner with delightful dishes. Hej, hörs.

6 kommentarer

Filed under dagbok

en doft av vanilj

Hej! Förlåt att jag inte har uppdaterat nu igen. Jag har gjort en massa andra saker. Jag har varit på Bonniers fina fest på Nedre Manilla till exempel, som jag insåg dagen innan den ägde rum att jag visst blivit inbjuden till, och så var jag tvungen att åka till Stockholm och gå på den och det var toppen, och sen var jag tvungen att släpa mig ur sängen dagen efter och pressa fram en åsikt om mot-manifestet som publicerades i DN igår, och skriva en artikel om det på tåget och somna utmattad och vakna och skriva en recension och tänka att herregud, vad skrev jag i den där manifest-artikel egentligen, fast sen när jag vågade läsa den igen tyckte jag att den var helt okej. Här är den. Bra rubrik! Jag citerar Chris Lowe. Jag tycker att manifest nummer två var ett enda trams och snömos och att det är märkligt att skriva under en text där man säger att man inte står för någonting, men uppenbarligen är det något som många författare gärna vill göra. Fast idag orkar jag kanske inte diskutera manifest mer. Jag for till Ikea för att köpa en soffa, men alla var fula. Jag fick en skrivbordslampa och hundra doftljus och en påse geléfiskar iallafall. Här provsitter jag en soffa:

 

på ikea

Ektorp, tvåsits, ej maskintvättbar klädsel.

 

En glimt av min vardag! Jag har läst pyttelite i Incestens hus, samtidigt som jag läste Agneta Pleijels Syster och bror, som är lite incestuös också, och så har jag sett halva Fire walk with me, som jag skam till sägandes aldrig sett förut, så där har vi ett litet hösttema kanske. Nästa vecka ska jag vara i Stockholm igen, jag känner för att gå på Gunnel Wåhlstrand-utställning, plus att jag ska på konstseminarium, plus på Christopher Rådlund-vernissage, plus på Carl Wilhelmson-utställning, jag blir utmattad bara av att skriva om det här. En konstvecka! Det blir fint. Nu har jag uppdaterat er om hela min kalender. Det är bara för att jag för en gångs skull har något att skriva när det gäller min kalender, oftast är den mycket tom. Nu ska jag mysa lite med doftljusen. Ja, sorry för brist på substans i detta inlägg, jag ville mest säga hej. Hej, hej.

11 kommentarer

Filed under dagbok

ganska hastigt igen (Manifestet, del två)

Jag har tänkt lite mer på Manifestet. Jag har läst en massa invändningar mot det på en massa bloggar och jag har invändningar mot varenda invändning, så nu tänkte jag dra några lite snabbt. Den första invändningen klarade jag indirekt av redan i gårdagens hastiga bloggpost, det är den som låter typ ”Men tänk om författare NN och författare YY (har ofta varit Shakespeare, Selma Lagerlöf och Virginina Woolf) hade följt manifestet, hur hade det sett ut då?” – ja, det är klart att det hade sugit, men så såg ju deras samtid inte ut som vår samtid, det de skrev skrev de i en helt annan kontext, det är väl självklart att ett manifest som går ut på att ta avstånd ifrån sådant man uppfattar som mindre bra vid en specifik historisk tidpunkt inte går att applicera på vilken tid i litteraturhistorien som helst – det fanns igen anledning att ta aktivt avstånd från deckarhype och romaner om Jan Eliasson på Shakespeares tid. Istället kan man väl fråga sig: ”Tänk om Shakespeare, Selma Lagerlöf och Virgina Woolf bara hade skrivit precis sådant som de visste skulle vara sin samtid till lags, med alla de beståndsdelar som utgjorde den under deras samtid framkomligaste vägen, hur hade det sett ut då?” – är ni med? Jag tror tyvärr inte att alla är med, men jag hoppas att några är det. Moving on:

Annan vanlig invändning: ”Vilka tråkiga romaner det kommer att bli! Det är reaktionärt, det är begränsande, det går inte att skapa något nytt under sådana förutsättningar, etc, etc” – jag tycker personligen inte att det låter ett dugg tråkigt, utan snarare som att man slipper en massa tråkiga grejer – fast det inser jag i och för sig är en smaksak. Men är verkligen DE ENDA sätten att skriva intressant och nyskapande prosa att basera den på en historisk person eller en nu levande, namngiven person eller sina dagboksanteckningar (fyll på med resten av punkterna…)…? – DET OM NÅGOT vore väl begränsande? Det finns väl hur mycket kul som helst man kan göra med en roman som befinner sig inom de där riktlinjerna, om man nu nödvändigtvis måste göra nåt kul med sin roman – jag skulle glatt kunna skriva under manifestet utan att uppleva mig det minsta begränsad, jag har aldrig velat göra något annat än sådant som faller inom ramarna för det (jag håller alltså på att försöka skriva färdigt en roman just nu, kanske är jag lite extra engagerad därför) men jag är å andra sidan kanske typ omedveten om de bojor jag går i, så hämmad av traditionellt berättande att jag lever i självförnekelse? Eller så är jag kanske bara lite naiv eller konstig som vill skriva vad jag skulle kalla helt vanliga romaner (jag minns att Per Hagman sa det i en intervju inför När oskulder kysser; att han hade gjort något så gammalmodigt som att skriva en roman, en påhittad, som att han nästan fick ursäkta sig, ”Förlåt, men jag har skrivit en helt vanlig roman…”) , ”vanlig” ska här givetvis inte förväxlas med ”tråkig”, det är väl egentligen när det krävs OVANLIGHETER för att bära en roman som man borde börja bli misstänksam.

Ja, och en annan invändning, den om språket och stilen, det var kanske inte klockrent formulerat i manifestet, men det är givetvis ingen som tycker att från och med nu ska alla svenska romaner skrivas på någon slags standardiserad svensk romanprosa (formuläret med riktlinjer för denna rekvireras från Jerker Virdborg, var god bifoga svarsporto) – det är väl ingen som vill bannlysa det poetiska, egensinniga, levande, glittrande, personliga och uttrycksfulla språket, herregud, då tror jag nästan att man på pin kiv gör sig lite dummare än vad man egentligen är… eller, jag hoppas det iallafall.

Jag skriver detta med mycket glatt tonfall! Ibland tror jag att ni tror att jag är arg hela tiden och läser mina blogginlägg med grälsjukt, bitchigt tonfall. Jag är oftast snäll och glad. Idag är jag det definitivt. Hej, kyss.

58 kommentarer

Filed under dagbok