kvava dagar

Vilken behaglig dag jag har haft. Mitt jobb har varit så trevligt och vi åt lunch på taket, som vi gjort hela veckan – det känns som att vara på ett skepp (inte så konstigt, eftersom huset är byggt för att se ut just som ett sådant); teakgolv och reling och solstolar och en mast i fören och solbrända män som kommer med espresso, som att befinna sig på en bättre kryssning på ett fartyg på väg norrut uppför Birger Jarlsgatan, det är en mycket speciell känsla. Sedan läste jag en mindblowing bra bok på en brygga i Bergianska trädgården och strövade sedan omkring som i lyckorus mellan växthusen, äntligen, äntligen har jag läst något riktigt bra, en novell så fantastiskt bra komponerad och så stillsamt tragisk och så vackert skriven – jag tänkte spara hypen lite, tills jag har läst lite mer och så, men sedan blir det idolbilder och hela alltet. Det är en så otroligt tillfredsställande känsla att det finns för en själv helt okända saker i världen som ligger där och bidar sin tid och väntar på att upptäckas – som denne författare alltså, ibland känns det som att jag (även om jag VET att det inte är så, givetvis – ) har träffat på allt bra som finns att träffa på för en person med min smak, som att området är uttömt liksom, men det är det ju så klart inte och det är underbart. Min entusiasm vet idag inga gränser. Jag säger åt den strängt, men den lyssnar inte.

Jo, även jag (tillsammans med Johan och Thomas och Carl) reagerade på dagens Ernst Brunner-recensioner och särskilt DN:s hätska totalsågning, som jag inte känner för att länka till. I SvD får samma bok en mycket positiv recension. Är det här en ny trend? Det är precis som med Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann ju: kritiker i två läger, varav ett positivt (härligt med en rejäl roman, och kul är den också!) och ett negativt (vilken fruktansvärd sunkigt försök till samtidskritik och vilka obehagliga värderingar huvudpersonen har!). Jag gillar att folk tycker olika alltså, men det är ju otäckt om den negativa kritiken gäller att en viss typ av åsikter över huvud taget framförs. Skriver jag med fet stil för att markera allvaret jag menar med dessa ord.

Jag avser nu forsätta mitt läsande av den underbara boken, samt – med rätt hög sannolikhet faktiskt – kasta ett öga på filmen Mumien – återkomsten, eftersom jag är svag för 1. Orientalism samt 2. Rachel Weisz – en kvinna som är helt sjukt vacker samt har riktigt mörkt hår.

 

Rachel_Weisz2

Snygga kläder dessutom.

 

11 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur, media

11 responses to “kvava dagar

  1. Åh, se hur ditt hus såg ut innan onda människor ändrad det på 20-talet:
    http://hellbom.files.wordpress.com/2009/01/stureplan-johnsonhuset.jpg Så mycket snyggt man förstörde redan på den tiden. Att man så hatade alla gamla nystilar.

    Man blir nyfiken på vad du läst. Jag tror förresten aldrig att det tar slut, för när man ändrar väl alltid preferenser, åtminstone en smula. om man inte bli helt förtorkad vill säga. Jag tror inte att du behöver vara orolig.

  2. …och dessutom är Rachel Weisz en underbar skådespelerska.

    Jag blir nyfiken på novellen! Det är sällan man hittar riktigt bra noveller, tycker jag.

  3. Onda människor förresten, det var Tengbom som förstörde det runt 1920. Han som förstört praktiskt taget varenda villa i Villastan som ännu inte rivits. Alla har den där jävla tengbomsstilen och är TRÅKIGA.

  4. Tack för länk, Therese. Jag tänkte som du om att det kanske äntligen kan bli plats för divergerande åsikter i det svenska kulturlivet igen. Någon som minns när Luthersson var kulturredaktör på SvD? Det känns redan som förra århundradet… vänta – det var det också…

  5. Jag tror, efter en hel dags grubblande, att det största problemet med dagens ”litteraturkritik” (inte all, men i alldeles för hög utsträckning) inte i första hand ägnar sig åt att analysera de litterära kvaliteter en bok har, utan åt att leta och jaga åsikter, som om det var ”åsikter” (i ordets mest slitna mening) ett litterärt verk byggs av. Oavsett vad en roman berättar så finns det i den – om det är en bra roman – människor med de mest skiftande hållningar och attityder. DN:s ”kritiker” är sedan länge en människa som jagar och spårar felaktiga åsikter. För det premieras han. Det är varken mer eller mindre än en skandal. Och jag har läst minst en handfull liknande texter idag, balanserande på gränsen till det oförskämda, obildade och gängse. Svenskan fick mig att känna att det finns en liten, liten ficka att motstånd, av genuin läsning och analysförmåga.

  6. Är det inte någon som har funderat på varifrån Eva Ström har fått idén att konsten på ”Norsk samtidskonst-Figurationer” är ”nazianstruken”.
    ”Idén”, det är kanske fel uttryck. Jag tror att hon är fullkomligt ärlig, att hon fick en känsla av det hon avskydde när hon såg Odd Nerdrums och hans närmaste efterföljares målningar i samma avsnitt. Känslan var säkert så stark att hon inte kunde ta in hur olika de andra avdelningarna var.
    Sedan upptäcker hon i boken ”Figurationer” en målning, av Christopher Rådström, som ger henne samma känsla igen. Och observerar därför inte att den målningen inte fanns med på utställningen!
    Men vilka nazinspirerade målningar från 1933-1945 kan det ha varit som första gången fångade in henne? Hon ger ingen förklaring.
    Det måste dock finnas några. Kan inte någon konsthistoriker ge oss bildbevisen om hon själv inte har förmågan eller orken att göra det?

    Annars är ju argumentet om att norska utrikesförvaltningen svårligen kan tänkas vilja skicka ut något som någon kan uppfatta som nazistiskt, det hittills starkaste mot henne.

    Herman Gyllenhaal
    F.d. pressråd i UD

  7. Therese

    Rävjägarna, nämen… – jag hittade den här bilden när jag googlade omkring lite:

    …och så tänkte jag att det såg så himla pampigt ut, men att det väl ändå inte kunde vara samma hus… men det är det alltså. Ja, det känns ju rätt trist så här i efterhand… men jag gillar ju huset ändå, hela båt-grejen tycker jag är fin, man får lust att luta sig över räcket och ropa ”I’m the king of the world!” när man står längst fram på balkongen och Stureplan breder ut sig nedanför.
    Det är ju lite trist att större delen är kontor också, när man åker upp i hissen och kikar ut på de nedre våningsplanen fattar man verkligen att det har varit varuhus en gång i tiden och att det måste ha varit riktigt imponerande.
    Ja… de där tornen var ju bra fina… jag gillar verkligen torn…

    Minerva, mer info kommer!

    Carl, ehrm, jag minns ju faktiskt inte när Luthersson var kulturchef på SvD… det var innan jag var intresserad av kultur, höll jag på att skriva, men jag menade: Det var innan jag var intresserad av kultursidor.

    Thomas, det tror jag att du tror alldeles rätt i! Och tanken på en litteratur som bara rymmer människor med ”rätt” sorts åsikter är ju fruktansvärt otäck.
    Sedan tror jag iofs inte att Brummers roman är så bra som den framstod i SvD… fast det har ju faktiskt inte med just den här saken att göra.

    Herman, hej, välkommen – jag försökte bena ut det där i två blogginlägg, ett med en massa bilder som exempel på olika slags konst, här:
    https://theresebohman.wordpress.com/2009/07/26/bara-lite-till-om-det-figurativa-maleriet/
    och ett med ett litet facit, här:
    https://theresebohman.wordpress.com/2009/07/27/facit-till-hitta-nazismen/
    I övrigt tror jag som du, att Eva Ström verkligen avskydde en del av målningarna, på grund av en känsla. Några bilder med faktiskt likheter blir nog svårt att hitta.

  8. Hej Therese,

    Tack så mycket för dina tips. Efter litet sökande hittade jag några fler på några olika ställen:

    ”ART, FILM, ARCHITECTURE

    Brandon Taylor & Wilfried van der Will (eds.), The Nazification of Art: Art, Design, Music, Architecture, and Film in the Third Reich (Winchester: Winchester Press, 1990). Library Call Number NX550.A1 N37 1990

    Eric Michaud, The Cult of Art in Nazi Germany. Trans. J. Lloyd (Stanford: Stanford University Press, 2004). Library Call Number N6868.5.N37 M5313 2004

    Constanze Quanz, Joseph Goebbels: Der Film als Propagandainstrument (Köln: Teiresias, 2000). Library Call Number PN1993.5.G3 Q36 2000

    Felix Moeller, Der Filmminister: Goebbels und der Film im Dritten Reich (Berlin: Henschel, 1998). Library Call Number PN1993.5.G3 M63 1998

    David Stewart Hall, Film in the Third Reich: Art and Propaganda in Nazi Germany (New York: Simon and Schuster, 1973). Library Call Number PN1993.5.G3 H8 1973

    George L. Mosse, Nazi Culture: Intellectual, Cultural and Social Life in the Third Reich (Madison: University of Wisconsin Press, 2003). Library Call Number DD256.5 .M58 2003

    Alan E. Steinweis, Art, Ideology & Economics in Nazi Germany: The Reich Chambers of Music, Theater, and the Visual Arts (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1993). Library Call Number NX550.A1 S75 1993

    Richard A. Etlin (ed.), Art, Culture, and Media Under the Third Reich (Chicago: University of Chicago Press, 2002). Library Call Number NX550.A1 A778 2002
    URL: http://www.worldfuturefund.org/wffmaster/Reading/Germany/Structure%20of%20Nazi%20Govt.htm

    ”The art of the Third Reich – Peter Adam”

    ”Art As Politics in the Third Reich (Paperback)
    by Jonathan Petropoulos
    (Author) ”The supervision of visual arts in the Third Reich received scant notice during the period that directly followed the ”seizure of power” and only gradually…”

    Då jag för närvarande saknar möjlighet att röra mig till lämpliga boklådor och bibliotek kanske någon annan (svagt :-( ) kunde kolla om det finns något som helst fog för Ströms påståenden?

    Herman G

  9. Therese

    Herman, nu har ju debatten om Eva Ströms recension förts i flera veckor och alla verkar ju överens om att det inte finns något som helst fog för hennes anklagelser. Man kan tänka sig flera anledningar till att hon över huvud taget yttrade dem, men definitivt inte att hon gick hem och slog upp nazikonst i en bok och hittade så påfallande liheter att hon inte kunde låta det passera – några bildbevis lär varken hon eller någon annan kunna hitta. Just den delen av debatten tycker jag är avslutad.
    Om du inte redan har läst dem kan jag rekommendera två artiklar i SvD (där diskussionen verkar fortsätta) igår och idag, först Peter Luthersson, här: http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/artikel_3319323.svd och idag Lars O Ericsson, här: http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/artikel_3324587.svd

  10. Peter Lutherson läste jag med nöje och Lars O. Ericsson med stort intresse. Peter Cornell i Expressen den 5 augusti får man heller inte förglömma:
    http://www.expressen.se/kultur/1.1662550/roger-scruton-kultur-raknas

    Denne ”skymtar konturerna av en kulturkamp”. Utgivningen av Roger Scrutons bok skulle peka åt det stockkonservativa hållet. Men det tror jag inte ändå.

    Som jag uppfattat hela idén med Lundberg och Rådlunds kampanj är inte att den ena eller andra konstriktningen, eller vad man nu skall kalla det, skall ha överväldet. Eller ”hegemonin”, för den som älskar att skärma av sig från de mindre insatta med fackspråk. (BTW, jag är helklassiker inkl. hebreiska)

    Utan vad man vill ha är ett likaberättigangande, samexistens, fri konkurrens på lika villkor.

    Det kallar inte jag inte ”kulturkamp”.

    Min stora, ja, kanske största konstupplevelse var när jag 1952 kom in ”Musée de l’Art Moderne”. Jag gick som ett par centimeter ovanför golvet. Jag fick en ”kick” helt enkelt, liksom när jag först fick se Odd Nerdrums konst.

    Därför gläder det mig mycket att i höst kommer Edsvik konsthall att visa det senaste när det gäller det non-figurativa från Berlin.

    Med 6 konstruktivistiska konstnärer från Tyskland gästar 5 svenska konstruktivister. Detta sker i samarbete med Tyska ambassaden, Stockholm. Utställningen öppnar den 19 september och pågår till den 11 oktober. Se http://www.edsvik.com .

    Den 1 augusti hade man förresten en performancefestival, som jag tyvärr pga snuva inte kunde vara med om.

    Så skall det vara; mer eller mindre parallellt med varandra. Också på akademierna.

    Vad som slår mig när jag läser Lars O Ericssons text är att det inte verkar som om han har varit på Edsvik konsthall. Där skulle han ha sett att den mörka, ”nerdrumska” stilen inte var i majoritet.

    Jag kan inte nog framhålla Christian Karlstads milt humoristiska måleri, där hans stora verk ”Spectators” faktiskt är utställningens portalmålning. I vart fall enligt annonsen i Axess.

    Herman Gyllenhaal

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s