saker som irriterar mig idag

Jag skulle jobba men började läsa en massa bloggar istället, de flesta av människor födda på 1980-talet, människor som är sådär 21, 22, 23, 24, 25, det var lite plågsamt. Ibland får jag en väldigt stark känsla av att personer födda på 1980-talet (ja, grov generalisering, det är säkert många läsare av denna blogg som är födda på 1980-talet och ni berörs antagligen inte av det jag tänker skriva) har alldeles för bra självförtroende. Att det har varit en massa ”du är bäst!” och ”ta plats!” och ”tro på dig själv!” och ”du är fantastisk!” och ”ta ingen skit!” under deras uppväxt och att deras självförtroende nu inte på något sätt står i proportion till vad de är kapabla att faktiskt uträtta.

Alltså, jag vet allt om att ha alldeles för dåligt självförtroende och kanske hade jag mått bra av lite sån där pepp, men på något sätt verkar den inte riktigt ha fastnat på rätt personer. Det är faktiskt jätteirriterande när personer som vid typ 21 års ålder redan har en karriär i media, och känner alla de rätta människorna och kommer från en bra familj och har en lagom bohemisk bostadsrätt i innerstan som de inte har betalat för själva samt garderoben full av designerkläder och skriver ”Jag har förtjänat det-och-det för jag är underbar!”. Och verkar tro själva att det är nån slags pepp till tjejer med dåligt självförtroende och sämre grundförutsättningar i livet, som att de där tjejerna med dåligt självförtroende skulle tänka ”Vilken bra förebild hon är för unga tjejer! Hon TROR verkligen på sig själv!”.

Eller värst av allt, personer som skriver typ ”Jag är lite sur idag, men jag förtjänar att älskas ändå!”. Vadå ”jag förtjänar att älskas”? FÖRTJÄNAR? Jag tycker att man ska vara extremt glad om man hittar någon som kan tänka sig att älska en. Men gud vilken behaglig tillvaro det måste vara, att bara glida ut i livet och skrika ”Här är jag, älska mig!”. Och så skylla på andra om de nu inte verkar fatta hur UNDERBAR man är.

Plus att det här goda självförtroendet antagligen bara blir ännu större av den motbjudande vanan att kalla varandra för ”finaste” hela tiden, för det gör alla på dessa bloggar: ”Träffade finaste N!”,  ”Läs vad finaste L har skrivit om det-och-det!”, ”Lunch på cafe X med finaste K!” – vilken otäckt insmickrande glättig vana det där är.

Kanske är det skillnad på bloggar och verklighet, det inser jag. Kanske finns det genuina personer under den där UNDERBARA ytan, men varför måste man hålla på så där då? Det är nån slags kapplöpning i självförhärligande glättighet alltihop, gud vad jag längtar efter att läsa något av någon som är smart och sur. Så det ska jag göra nu. Hej.

Advertisements

18 kommentarer

Filed under dagbok, media

18 responses to “saker som irriterar mig idag

  1. Här i USA kallar man dem ”the entitled generation” och de verkar vara avskydda av alla som inte innefattas! Tydligen är de omöjliga både att undervisa och att arbeta med:) De är narcissistiska, saknar empati och tycker att de kan bli chefer direkt.

    Här finns en artikel, googlar du får du fram massor.
    http://www.boston.com/news/globe/magazine/articles/2007/09/30/the_new_me_generation/

    ”Jean Twenge, a psychology professor at San Diego State University, says that this includes virtually everyone born after 1970. According to Twenge, these young people were raised on a daily regimen of praise and flattery from their baby boomer parents and from teachers who embraced a self-esteem-boosting curriculum…”

    Söndercurlade ungar mao.

    Tänk dig att bli vuxen utan att ha passerat rutan tonårsångest? Tanken svindlar.

  2. Johanna

    Men snälla Therese, var lite barmhärtig.

  3. Nå, förr eller senare ramlar väl också de ner på jorden. Jag hoppas så, att de slår sig.

  4. Therese

    Charlie, ah! Vad skönt att jag inte är ensam om att lida av detta :)

    Johanna, äh, varför då? Låt gå för att det var ett gnälligt inlägg, men det handlar om ett fenomen som jag verkligen tycker är genuint osympatiskt.

  5. Therese

    Rävjägarn, haha… ja, typ några rejäla blåmärken som påminnelse om betydelsen av en gnutta ödmjukhet…

  6. Emma

    Jag har själv funderat över det där rätt mycket och försökt prata med mina vänner om fenomenet men INGEN har fattat vad jag menar. Jag har undrat så mycket att jag tom sökt upp en av dem för att studera människan i verkligheten. Jag kunde bara inte få henne att gå ihop! Blev inte klokare för det. Noterade att hon såg allvarlig ut i verkligheten, hon toklog alltså inte och kindpussades hela tiden konstigt nog. Tror det där priviligerade folket kommer ur en mental överklassmiljö och att de faktiskt inte har en aning. Samtidigt fungerar nog bloggarna lite som femtiotalsfruarnas trädgårdar och hus. Det ska se så glättigt, lyckligt och rent ut. Sen är det väl oftast den vanliga skiten under.
    Det där är ju egentligen inte intressant. Jag skulle inte orka en vecka bland cupcakes och mysiga designpartys faktiskt.

  7. Jag är ju tvungen att kommentera.. Jag är nämligen född på 80-talet, närmare bestämt -88. Jag ska inte skriva att ”så är inte alls åttiotalisterna” utan jag vill bara skriva utifrån mig själv.

    Inget curlande alls, tonårsångest? Big time, samtidigt som det skedde mycket annat som fick mig att vara så långt nere på bottnen som det bara går.. Min gamla dåliga självkänsla fick mig att inte ta någon plats alls och vara alla till lags.. Fast jag har alltid varit lite speciell (i mina ögon dock på ett bra sätt)

    Det är inte så att jag försöker skriva att jag inte alls är som din beskrivning men jag kände mig något träffad, i den bemärkelsen att jag skriver en ”må bra blogg”. Att jag försöker få andra tjejer att tänka positivt, lära känna sig själva och kanske få ett starkare självkänsla. Må hända kan mina ord på en blogg påverkar dem som var som jag en gång i tiden och det är för mig väldigt mycket värt.

    Men visst, jag ser att jag har världen framför mig och möjligheterna är oerhört stora även om det också innebär mycket jobb med att nå dem.

  8. Urban

    Någon aftonbladet-krönika nyligen hänvisade till forskning som tyder på att coachning har en marginell effekt på de med medelmåttigt självförtroende men direkt negativ effekt på dem med uselt självförtroende.
    Därmed inte sagt att alla coacher borde skämmas och lägga av men helt oproblematiskt är det inte.

    U.J.
    (född 1980 men varken besvärad av häftigt jobb eller positiv inställning.)

  9. h

    Bra rutet Therese!

  10. Ylva

    Skriver man sådana saker som ”här är jag, älska mig” på en blogg så är inte det självförtroende utan snarare en vilja att bli bekräftad.

    Är inte 80-talister en grupp som behöver massvis med bekräftelse? Fast, okej, det kanske snarare är en brist på självkänsla än självförtroende.

    Så, javisst, de (vi, jag är 87:a) kanske överskattar våra förmågor, men jag tror inte 80-talister känner sig mer förtjänade av kärlek.

  11. Therese, den svenske blogverden virker djubt absurd set her fra den anden side af Øresund.

    Læser man twingly eller bloggportalen.se topplisterne, da eksisterer tilsyneladende udelukkende modebloggs, må bra bloggs og fake-blondinger, der bare måste berette hvor underbare deres kläder og personage er.

    Det rigtig interessante er i øvrigt, at Victoria (ubevidst?) bekræfter samtlige dine teser i indlægget!

  12. sofia

    Underbart.
    Äntligen sätter någon ord på den här vidriga farsoten ”finaste” hit och dit. Det har börjat smitta av sig utanför bloggarna, har ve och fasa sett det i mina vänners kommentarer på facebook. Var obamhärtig!

  13. det som irriterar mig är inte direkt alla foton på cupcakes, ballonger och rosetter utan alla dessa käcka utrop:

    – flott
    – tjusigt
    – rart
    – himla (flott, tjusigt, fint, rart)
    – inte dumt
    – klart slut
    – väldans (flott, tjusigt, fint, rart)
    – flärdfull

    och alla har de puffiga små kjolar, sidenunderkläder, prickiga strumpbyxor och lackskor med tårna pekande inåt.

    men! det som stör mig allra mest är ju att jag läser skiten! jag är så jävla dum i huvut. men så är jag också född 84.

    *sur_tjejj84*

  14. meneh jag trodde allt det där (finaste, förtjänar kärlek-snacket) var en släng av ironi! Om jag någonsin uttrycker mig på det sättet så är det i alla fall alltid ironiskt! Åh gud vilken odräglig och otäck person jag kanske verkar vara i vissas ögon! Jag bah: ”Åh jag är så snygg” och menar förstås att idag är jag helt svullen och hålögd på en gång, men folk kanske inte har förstått det! Åhnejåhnejåhnej. Men om det nu finns människor som säger sådant allvarligt så tror jag precis som Ylva ovanför att det mest är ett otillfredsställt bekräftelsebehov som gör sig påmint. Lite som när man sa att man ritade så himla fult och att ens teckning var så ful på bilden i mellanstadiet, så att alla andra skulle säga att det var fint…

    Eller, så kanske det handlar om någon slags revolution mot hela grejjen med tjejer och deras dåliga självförtroende. För tjejer ska ju helst tycka rätt illa om sig själva, så om en tjej säger att hon älskar sig själv och att alla andra borde göra det med så är det ju ett sätt att bryta av och typ vara lite originell. Fast ganska oreflekterat dåra. Det blir ju väldigt tomma ord om man inte backar upp det med något..

  15. Jag förstår inte riktigt varför du har ett problem med det inte helt proportionerliga självförtroende som vissa yngre bloggare faktiskt visar upp.

    Jag skall inte säga att du verkar vara avundsjuk, men du verkar vara avundsjuk. Det är inte som om deras självförtroende automatiskt ger dem mer lätthet i livet utöver en högst subjektiv sådan. De kommer inte få bättre jobb eller bättre utbildning för att de peppar/blir peppade av sina kompisar till att ta för sig, vara finast o.s.v. Snarare kanske vissa av dem kommer bli skallade av verkligheten förr eller senare. Och det borde du väl i så fall snarare gilla?

    Det enda det gör är ju att förhoppningsvis vända trenden som verkar ha det att en stor mängd människor (i huvudsak yngre kvinnor, men verkligen inte bara dem) skall noja över sina utseenden, känna prestationsångest o.s.v.

    Vafan liksom? Vafan.

  16. Lysande spaning. Men jag ska inte minska min berömfrekvens för det, och det hoppas jag att ingen annan gör heller. Jag tror att beröm bara är skadligt i ytterst ovanliga undantagsfall.

  17. Kalle

    Beröm är en sak — uppmuntran en annan. Själ- och skällöst beröm mår ingen bra av. Minns vad Karin Blixen sa: Det farligaste för en konstnär är att uppmuntras att göra sitt näst bästa.

    Det är ju bara så att alla dessa 20-nåntingmänniskorna som befolkar webben i rätt stor utsträckning är outhärdliga. När man nån gång rättat någon av dom (påpekat att spirituell inte betyder samma sak som ”spiritual”) så blir det genast hysteriska utbrott och tal om bloggmobbning. Eller ännu bättre — ”det här är min blogg och jag skriver hur jag vill!”.

    Det vidriga fenomenet med ”finaste” hela tiden påminner mig om en annan odiös vana som utbrett sig på senare år, nämligen att klappa i händerna när någon hållt tal på en middag. Först håller någon ett roligt tal, och alla klappar. Sedan håller någon ett tråkigt tal och alla klappar. Sedan läser nån kärring mumlande från ett papper, ingen hör nånting men alla klappar ändå. Annars skulle hon ju hamna utanför.

    Well. Utmärkt inlägg, finaste Therese! Du är underbar!

  18. fransyskan H

    Hm. Pâ ett vis haller jag med – det ÄR irriterande att läsa tusentals med ”finaste” och ”flott!”… Samtidigt tycker jag det är fantastiskt just detta med självförtroendet – led själv, som Therese, av bristen av detsamma i tonaren och skulle sa gärna ha sluppit det, för att vinna det allra viktigaste: tid. Det är ett sadant himmelens tidsspill, detta att komma i kapp med självförtroendet – tycker det skulle varit toppen (ja flottaste flott!) att ha haft andra kamper att utkämpa under alla tjugo-aren istället för denna, skulle förmodligen ha hunnit sa mycket längre med annat – som till exampel skrivandet.
    Men sedan tror jag ocksa att den blindaste blindhet är att tro att detta ”totala självförtroende” dessa bloggare och bloggerskor sitter inne med – i vart fall utat visar – skulle innebära att slippa behöva passera rutan tonarsangest. Sasom den finurliga människohjärnan är skapad sa kommer den säkerligen ända – under andra former, under annan tid. (Och hellre ta tonarsangesten under tonarsaren än senare?) De som aldrig tvivlar pa sig själva är endast dumhuvuden och inte värda att spilla tid pa. Men just detta: jag tar för mig, jag tror pa mig. Det tycker jag är flottaste flott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s