gallblomma

Alltså det är så spännande med boken jag läser nu: en av huvudpersonerna har drömt att han har fått sig förevisad ”grundformen, urformen för det sköna, skönheten själv helt enkelt”, jag ryser och myser av att läsa det, dessutom berättas sanningen om det sköna under en promenad i en vacker trädgård en het dag i början av augusti, och jag läste det i en vacker trädgård en het dag i början av augusti, jag bara väntade på att en nervös och excentrisk man med blek hy och smala, vackra mustascher skulle glida upp vid min sida och med viskande röst säga ”Therese, jag har funnit urformen för det sköna och nu ska jag visa dig den”. Men istället fick jag hålla tillgodo med ett växthus, vilket väl ändå måste räknas som ungefär det näst bästa:

växthus

Coolast var rummet med en tropisk bergsregnskog, ”molnrummet”, alldeles fuktigt och sumpigt. I trädtopparna klängde orkidéer. Jag tycker så synd om orkidén, som framlever sitt mediala liv i en, med hänseende till dess natur, fullständigt främmande kontext: Den står i en minimalistisk, smakfull kruka på ett bord eller en byrå i ett minimalistiskt, smakfullt hem i ett inredningsreportage som presenterar ännu en lägenhet vars innehavare tycker att det är skönt när det ”inte är för mycket krimskrams” samt att vitt är den överlägsnaste färgen i inredningssammanhang. Till en färgstark orkidé kan man dock sträcka sig (så länge krukan är av stram design) ety den utstrålar elegans, och där står sedan den stackars orkidén i ett kyligt vitt hem och ser frusen ut, fjärran från sin dekadenta, sexuellt ångande, kvava och fuktiga födelsemiljö.

Hela regnskogsrummet var faktiskt utstuderat porrigt, fullt av växter vars blommor inte såg ut som något annat än stora könsorgan, och där snärjde de slingrande orkidéerna sina byten (nej, jag lärde mig faktiskt av en söt liten guide att orkidéer inte alls är parasiter, utan epifyter, de suger inte näring ur sina värdträd, men slingrar sig hungrigt gör de definitivt – – -), föga anar de att de kan sluta sina dagar med rötterna i en Ikea-kruka, håglöst överblickande en omgivning av Iittala-ljuslyktor och god svensk smak. Det är så sorgligt alltsammans, det är Ola Hansson-material för 2009*.

Jag läste intervjun med Horace Engdahl i Sydsvenskan, han säger om sin barndom: ”Jag var fullständigt normal och kunde ha råkat bli vad som helst”, men det tror jag inte på: bokstavligen vad som helst? Med ”vad som helst” menar han antagligen vad som helst som iallafall kräver en högre akademisk examen. Gissar jag. Jag var inte fullständigt normal. Jag förebådade vad som komma skulle redan som mycket liten: satte man mig i ett dike satt jag kvar där i evigheter och tittade storögt på varje liten blomma och grässtrå och pinne och sandkorn och kände en djup tillfredsställelse om något var bekant. Synd att jag inte var lite smartare, då kunde jag ha blivit ett romantiskt geni och underbarn, ja, gud vad synd det är att jag inte är lite smartare – – – alltså, jag jobbar på det…

 

*”I blomsternas värld finns en grupp av företeelser, vilken går under namnet gallblommor. När den vilda nyponörten omflyttats i trädgårdstäppa, drivhus eller kruka i fönsterkarmen samt kultiverats genom många årsled, undergår den en väsentlig och ödesdiger metamorfos, i det att blommans alla befruktningsdelar omdanas till kronblad. Den naturliga artens ena blomkrans, vilken omsluter det enkla och stora mysteriet, mångfaldigas därigenom att detta senares redskap, ståndarna och pistillerna, själva förvandlas i den förras liknelse. Som blomman står där i sina heta lysande färger och liksom inhöljd i en ånga av doft, syns den med helt annorlunda braskande löften och en helt annorlunda lidelsefylld trånad locka luftens alla kringsvärmande insekter till att uppfylla deras anvisade medlarkall; och dock bor mitt inne i den doftande prakten det sterila Ingenting.” – här kan man ladda hem bland det vackraste som skrivit av svensk prosa, även om jag för tillfället inte kan få det att fungera…

7 kommentarer

Filed under dagbok

7 responses to “gallblomma

  1. Är detta någon form av säga A men inte B? Jag syftar på bokens titel? Är det rentutav Ola Hansson? Jag är nyfiken!

    Visst är det synd om orkidéer. jag undra rhur det känns att stå i en stram kruka i ett trist hem. Om jag var orkidé skulla jag dö, vara för att retas. jag har precis unnat mig en rosablommande Nerium. jag hade en vit sedan tidigare, men den är lite stram. Den rosa har fyllda blommor och utstrålar större livsaptit.

  2. tidenstecken

    Hemma har vi ofta vi ofta vita orkidéer fast vardagsrummet är färgstarkt (gula Morris-tapeter, lister i engelskt rött och en öppen spis i blågrönt kakel). Jag håller med om att det blir alltför mycket av samtida estetisk korrekthet om man sätter in dem i ett vitt och minimalistiskt sammanhang.

    Fast jag har faktiskt aldrig tänkt på att man med dina ord berövar dem deras ”dekadenta, sexuellt ångande, kvava och fuktiga födelsemiljö”. Kanske dags att skaffa en luftfuktare och dessutom vidta lite andra åtgärder som får dem att känna sig lite mer hemma.

  3. Therese

    Rävjägarn, ja, ehrm, förlåt om jag är fånig, men grejen är att det kommer att komma en artikel om den här författaren i Axess, och det är därför jag har upptäckt honom, och jag vill inte på något sätt ta åt mig äran för det eller vara den som liksom återintroducerar honom för svenska folket, så egentligen hade jag tänkt vänta med att skriva något alls innan artikeln var publicerad… men nu har jag varit så entusiastisk att jag inte riktigt har kunnat hålla mig. Det är inte Ola Hansson, men gillar man honom gillar man troligtvis herr von X också.

    Jag funderar faktiskt på att skaffa en orkidé, om de trivs verkar de ju lätta att handskas med. Min mamma har en som har blommat oavbrutet sedan i maj utan något större fjäsk tror jag.

    Tidentecken, haha..! Men jag tycker definitivt att den orkídé som hamnar i ett trivsamt engelsk- och William Morris-inspirerat vardagsrum, dessutom i så trevligt sällskap, är en lycklig orkidé :)

  4. Man får ge sig till tåls. beställde precis Hanssons Sensitiva amorosa. Den är jag nyfiken på!

  5. Therese

    Åh vad spännande! Hoppas verkligen att du gillar den!

  6. e marklund

    Kul att hitta denna blogg kanske tittar jag förbi fler ggr.

  7. Carl Wingård

    Ja, orkidéernas värld är sannerligen förtätad och kurtiserande! Det är inte utan skäl som John Ruskin i sin viktorianska nimbus kallade dem oanständiga.

    Det bor nog en John Laroche i var och en av oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s