brunt är det nya svart

”Demokratin är skör” skriver Åsa Linderborg, och vill säkra den genom att på sant demokratiskt vis låta kulturvärlden hysa en enda kultursyn; kulturradikalism… eftersom allt annat (och alla andra än kulturradikaler) gör demokratin mindre demokratisk? Det är väl liksom summan av artikeln. Detta gör mig trött.

Det gör mig extremt trött att man beskylls för att vara sverigedemokrat och/eller hysa nazistsympatier om man tycker att de samtida uttrycken för en kulturradikal hållning inte har så mycket att ge en. Vilket man faktiskt KAN tycka, utan att det beror på ”fruktan för jämlikhet” – min bok med Stefan George på svenska har dykt upp här nu, jag ska snart krypa ner i sängen och mysa med den, och jag kan lova att jag inte gör detta med ett ondefullt syfte att hålla arbetarklassen på plats, homosexuella i garderoben, kvinnorna i köket och invandrarna i nåt annat land än Sverige.

Jag gör det för att jag hoppas att den ska ge mig något som bara bra lyrik ger mig, en upplevelse som jag inte kan få genom att göra något annat än att läsa just bra lyrik. (Det finns sådant som ligger i närheten; bra bildkonst eller konstupplevelser över huvud taget, även musik, starka naturupplevelser, starka upplevelser i regionen kärlek/sexualitet och, gissar jag, starka upplevelser av andlighet, eller vad vi nu ska kalla det, religiösa upplevelser? Det senare är obeträdd mark för mig men jag kan tänka mig att det ligger på inte alltför långt avstånd). Konst som är av den där typen av sociala kommentarer som personer med en kulturradikal hållning ofta gillar ligger som ni förstår mycket långt därifrån. (”Den systemkritiska kulturen” som Linderborg kallar den – jag tycker att man i svallvågorna av sommarens konstdebatt kan ta sig en funderare på vilken kultur som egentligen har gjort sig förtjänt av epitetet ”systemkritisk”.)

Innan jag började skriva i Aftonbladet fattade jag verkligen inte hur man kunde se kultur som något så alltigenom politiskt – jag fattar ärligt talat fortfarande inte hur man kan göra det, jag har snarare fattat att det görs, och eftersom det görs i den utsträckning det görs blir min reaktion på sakernas tillstånd att vara rätt ointresserad av rätt mycket av det som är samtida svensk konst och litteratur.

Jag tycker inte att det behöver vara svårare än så här. Jag tycker att det borde kunna räcka med förklaringen att nej, tyvärr, den här typen av konst eller litteratur ger mig faktiskt ingenting, jag tycker helt ärligt att den till stora delar är tramig och onödig, men det betyder inte att jag vill förbjuda all konst som inte faller mig hundraprocentigt i smaken samt införa enpartisystem. Det här med nazistanklagelser så fort någon formulerar ett alternativ till kulturradikalismen är så himla lågt och dumt och ovärdigt.

(En parentes om politik: Jag tror faktiskt att Åsa Linderborg har fel när hon skriver att de personer som kan attraheras av Göran Hägglunds utspel om kulturen är ”sverigedemokrater som inte i första hand är rasister”. Jag tror, till skillnad från Åsa Linderborg, inte att den svenska arbetarklassen är kulturradikal. Jag tror faktiskt att socialdemokraternas väljare till stor del är kulturkonservativa och mycket väl skulle kunna gilla Hägglunds ord om hur trött han är på ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget”. Och eftersom jag tror att det finns ett stort folkligt stöd för dessa åsikter så tycker jag att det är betydligt bättre att de – eftersom Socialdemokraterna uppenbarligen inte bryr sig om detta – formuleras av Kristdemokraterna än av Sverigedemokraterna – som väl är det parti som skulle kunna fånga upp dessa väljare annars. För oavsett vad man tycker om KD och Göran Hägglund så tycker jag att man borde kunna inse detta: här har vi en stor grupp människor som upplever att ingen för fram deras åsikt. Klart att de då börjar se sig om efter alternativ.)

Jaha, nu handlade det visst om lite allt möjligt i det här inlägget. Summan av kardemumman är väl ungefär att jag tycker att det är obehagligt att man (och särskilt en person som utger sig för att verka i demokratins tjänst) måste drämma till med stora nazist-slagträet så fort någon yttrar något som utmanar kulturradikalismens ställning i det här landet. Jaha, men då går jag och lägger mig med Stefan George då. Hej hej.

 

 

PS: Jag jobbar jättemycket och kommer att ha svårt att svara ingående på kommentarer de närmaste dagarna, bara så ni vet. Jag blir glad för kommentarer! Men förvänta er som sagt inga långa svar.

22 kommentarer

Filed under konst, litteratur, media

22 responses to “brunt är det nya svart

  1. Knepigt. Hägglund och hans KD kan jag verkligen inte med, men jag kan hålla med om att jag inte är speciellt förtjust i mycket av det som är kulturradikalism idag. Min kulturkonsumtion är väl inte identisk med din, men det finsn stora likheter. Den kulturradikalism som frodades under Weimarrepubliken tycker jag däremot om. Nu undrar jag om det verkligen är så att dagens kulturradikalism verkligen är kulturradikalism eller hur man nu skall uttrycka det; tiderna förändras ju. Att konsumera den typ av kultur som t.ex. du och jag gör, är ju i sig ett ifrågasättande av nutiden.

    Åsa Linderborg har nog inte riktigt tänkt till.

  2. Förlåt en trots många försök oinitierad; var finns det kulturradikala programmet eller hållningen bäst formulerad?

    Att svänga sig med begrepp som man låtsas tro är förstådda av alla och sedan racka ned på dem som inte håller med om vad man tycker är fegt. Åsa Linderborg har tidigare visat att hon kan bättre, varför inte nu?

    Kan man inte gilla både figuration och konstruktivism, måste man verkligen välja?

  3. Johan

    ”jag ska snart krypa ner i sängen och mysa med den, och jag kan lova att jag inte gör detta med ett ondefullt syfte att hålla arbetarklassen på plats, homosexuella i garderoben, kvinnorna i köket och invandrarna i nåt annat land än Sverige.”

    Vem skulle kunna påstå att du skulle ha ett sådant syfte? Vem argumenterar du emot här? Hela den här debatten – var den än förs, av vilket läger – är så slapp och så full av generaliseringar och kategoriska uttalanden att den är omöjlig att ta på allvar.

  4. Johan: Det syftar på Åsa Linderborg artikel, där hon skriver ”Göran Hägglund är ett exempel på att man inte behöver vara nazist för att vilja styra och strypa den systemkritiska kulturen – fruktan för jämlikhet delas av betydligt fler” – det är alltså det där med fruktan för jämlikhet jag försöker göra mig lite rolig över. Det kanske inte var så roligt, jag vet inte, det skrevs i stor uppgivenhet över att det på senaste tiden har antytts att allt det jag tycker är angeläget med kultur skulle ha några bakomliggande grumliga syften.

  5. Johan

    Men Åsa Linderborg skulle väl aldrig påstå att en vilja att få starka upplevelser av poesi skulle ha ett bakomliggande, ondskefullt syfte? Vem skulle över huvud taget påstå något sådant?

  6. Johan

    För att utveckla mig lite: jag tycker det finns en berättigad kritik mot en tanklös, kulturkritisk jargong som enbart bedömer konstnärliga verk för i vilken grad de ”utmanar våra invanda föreställningar om (bla-bla-bla)”. Konst som ”subversion” är i grunden reaktionärt koncept, ett reaktivt parasiterande på de konventioner man påstår sig underminera. Men detsamma går förstås att säga om den kulturkritik som enbart förhåller sig i negation till den ”förflackade samtiden” och dess journalistiska yttringar på företrädesvis Aftonbladets och DN:s kultursidor (en besatthet som antar närmast parodiskt monomana proportioner på Axessbloggen) – eller som framför allt ser en utställning med figurativt oljemåler som ett sätt att ”utmana konventioner” och bedriva ”maktkritik” (oerhört tröttsamma begrepp).

  7. Johanna E

    Johan, du menar att konstnärer som helt på egen hand utbildar sig i klassiskt måleri genom att ex åka till St petersburg och själv bekosta sina studier i anatomi och figurativ konst endast ”förhåller sig i negation til den förflackade samtiden”? Det skulle vara intressant om du kunde utveckla det lite mer ingående…

  8. k

    Johanna E: om du läser Johans kommentar en gång till så ser du att han talar om den kulturkritik (ex Axess’) som ”förhåller sig i negation till den förflackade samtiden”, inte om folk som åker någonstans för att lära sig måla.

    Johan sammanfatttar väldigt bra varför det är omöjligt att välja sida i den här ganska löjliga debatten.

  9. Johanna E

    Nej visst det försår jag, det är ju alltid löjligt att välja sidor i debatter, och alla debatter är ju i grunden lite löjliga… i synnerhet debatter där Åsa Linderborg angrips. Bra att det äntligen blev sagt så att alla inser att här anses den sofistikerade hållningen innebära att man inte kritiserar Åsa Linderborg, åtminstone inte offentligt…

  10. k

    Johanna E, du kastar om orden lite som du vill. Det är inte löjligt att välja sida i en debatt, men svårt att välja sida i en löjlig debatt (om man som jag tycker att den är det).

    Åsa Linderborg hör väl just till den ena av de två sidor jag inte vill sälla mig till.

    Du låtsas inte kunna läsa. DET är alltid löjligt.

  11. Johanna E

    Vi känner igen typen, k. Typen som tycker att alla debatter som ger sig på maktetablissemang i kulturvärlden är löjliga. Och om du nu tycker att Åsa L är så hemsk så varför inte skriva ngt i ämnet? Eller du kanske redan gjort det? I annat fall kanske det är en bättre idé än att hänga runt på bloggar och kritisera sådana som gör det som du själv aldrig skulle våga göra, pucko!

  12. Fredrik

    Johan: Kunde inte formulerat det bättre själv.

  13. Pingback: Elitisten Linderborg föraktar det riktiga folket « Charlie Weimers

  14. Urban

    hm… Jag tror du övertolkar men du har väl goda skäl. De flesta som håller på/tycker om kultur tycker väl att Göran Hägglund är pinsam och det finns ju faktiskt en kulturkonservativ (obs, utan att det automatiskt betyder kopplingar till Axess) vind som är klart obehaglig – jag tänker givetvis på att Pia Kjersgard (hur hon nu stavar) numera tydligen är kulturhöjdare i Danmark och anser att kulturvetarna ska ägna sig mer åt fin konst och mindre åt att kritisera Dansk Folkeparti.

    Själv har jag aldrig uppfattat att de som Aftonbladet då och då kallar ”kulturkonservativa” vill förhindra kritisk konst. ”Bara” att även annan konst (kanske rentav konst för konstens skull) ska tillerkännas ett värde. Det är givetvis möjligt att jag missuppfattat eller läst fel urval.

    Den som vill styra och stympa kulturlivet utifrån generella ideologiska skäl torde väl vara lika föraktlig oavsett om det sker från ett ”radikalt” eller ”konservativt” synsätt.

    Den skillnaden är kanske inte Liderborg vidare tydlig med. Vad hon direkt utelämnar är att de sverigedemokrater som inte är rasister faktiskt är besvikna sossar. Det passar kanske inte så bra in i konstruktionen.

    U.J.

  15. Carl Wingård

    Johan: Jag håller med om att begrepp som ”maktkritik” och ”att utmana konventioner” är särdeles tröttsamma. I synnerhet blir jag litet ledsen om de måste tillgripas av den kulturkonservativa sidan (eller vad man ska kalla den) som alibi för att hävda sig mot den gängse kulturkritiken. Men säger detta ändå inte något om just den hegemoni som kulturkritiken åtnjuter? Hur skulle annars en liten utställning av figurativt måleri i Norge kunna riva upp så indignerade debattskall i den svenska dagspressen, med anklagelser om att vara nazianstruken (Ström) eller där motståndare till dagens kultursyn sägs hysa ”fruktan för jämlikhet” (Lindeborg)? Mig tycks det stå helt klart att begrepp som ”kulturradikalism/kulturkritik” och ”kulturkonservatism” på detta sätt flutit samman och växlat positioner till oigenkännlighet. Kunde man våga hoppas att detta gav rum för nya kategorier och bedömningsgrunder, varför inte återgå till hopplöst omoderna fenomen som ”värde” och ”kvalitet”?

    Therese: Jag blev oerhört glad när jag läste din text, och min känsla av hopplöshet över vårt karga kulturklimat mildrades en aning!

  16. johanlif

    Jag har inget emot att Åsa Linderborg angrips; vad jag däremot har något emot finns formulerat i mitt inlägg.

  17. k

    Johanna E: hmm…tjena.

    Therese har jag överhuvudtaget inte kritiserat eftersom jag håller med om det hon skriver i ovanstående inlägg (om Linderborg och nazist-slagträet, lågheten osv). Jag ville instämma i Johans klarsynta sammanfattning av debatten i stort och påpeka att du läste fel i hans kommentar. Du läser det du vill se och inte det som står. Jag överlåter åt andra att bedöma vem som är mest pucko utav oss två.

  18. Pingback: Elitisten Linderborg föraktar det riktiga folket « Traditio et renovatio

  19. Therese

    Johanna, tack! Alltså, Johan & k, jag fattar precis vad Johanna menar: om man nu verkligen tycker att Åsa Linderborg är ute och cyklar, vilket jag tycker, så finns det väl ändå ett värde i att skriva det, enligt den gamla principen att den som tiger samtycker – låt vara att det inte blir världens mest nyanserade invändningar eller de perfekt lyhörda svaren eller den mest raffinerade debatten. Jag tycker ändå att det är värdefullt att markera att man inte köper den världsbild som nu exempelvis Åsa Linderborg presenterar och om man inte har något annat att säga än att det är en ”löjlig debatt” ”full av generaliseringar och kategoriska uttalanden” så visst, tyck det, fine by me, men det betyder ju faktiskt att man indirekt ger Linderborg iallafall delvis rätt – eller delvis fel, men inte mer fel än sidan som har invändingar mot henne. Det här blogginlägget skrev jag med övertygelsen att jag iallafall har mindre fel än Linderborg även om jag nu inte har alla rätt (”rätt” och ”fel” ska här alltså inte förstås som några slags objektiva sanningsbegrepp, men det fattar ni nog).

    Carl Wingård: Åh, precis vad jag behövde höra… Tack!!

    Och lite info till den som skräms av ordet ”kristdemokrater”: jag har inget särskilt till övers för varken partiet eller för Göran Hägglund, men det var heller inte riktigt poängen här. Helst av allt skulle jag önska att Mona Sahlin sa precis det Göran Hägglund sa om kulturen! Man det lär hon väl aldrig göra, det fattar jag ju, så då tänker jag att man får vara glad om någon säger det över huvud taget, vilket väl alla som inte tycker att Sverigedemokraterna i riksdagen känns som en fräsch tanke egentligen borde inse och vara tacksamma över (ja, om man nu inte tror på tanken att upplysa och omvända folket till den rätta, kulturradikala läran, men det gör jag ju alltså inte).

  20. johanlif

    ”Värde och kvalitet” – absolut. Varför tycker man den ena kulturyttringen är bra, varför tycker man den andra är dålig. Bara när diskussionen rör sig bort från dessa eviga positioneringar kring innehållslösa kategorier och börjar närma sig konstverket i sig kan det börja hända saker i debatten.

    (För övrigt är det lite lustigt att Therese Bohman, skribent på Expressen, tidigare på Aftonbladet, likaledes skribent i Vi och anställd på Axess, kan placeras i motsättning till ”kulturetablissemanget”. Detta måste väl ändå betraktas som en debatt inom kulturetablissemanget.)

  21. johanlif

    När jag nu ändå sitter här och kverulerar: var skriver Åsa Linderborg att arbetarklassen är kulturradikal? Hon skriver ju precis tvärtom: att det finns en ”reell vrede” mot konstnärer ”man tycker förstör allmänna resurser eller geggar i sin vagina”, att det finns en högerpopulistisk sprängkraft i att utnyttja denna vrede, men också att det faktiskt är något av kulturvärlden självförvållat eftersom det ”inte finns någon konstutövare som med vardagsspråk tar strid mot orättvisorna”. Att ”med vardagsspråk ta strid mot orättvisor” låter mer som en plädering för socialt engagerad, realistisk konst än för performancespektakel, eller hur?

    (Detta alltså mest skrivet som ett försök att göra Linderborgs argumentation rättvisa. Huruvida jag håller med eller inte är en annan sak. Jag tycker väl framför allt att kopplingen mellan Weimarrepubliken och dagens Sverige är rätt sökt, och egentligen inte leder till någon särskilt bra debatt.)

  22. stadsliv

    kul text Therese. Själv har jag visserligen Gunnar Ekelöf på nattduksbordet, men det är mer ett uttryck för ambitioner. Lyrik fångar väldigt sällan mig.

    Men det trånga rummet av godkända åsikter har alltid stört mig. Den som inte är rätt är ute (dvs Sverigedemokrat alt. ngt ännu värre).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s