Kära dagbok,

jag är så trött att jag är alldeles snurrig i huvudet; hela dagen har jag upprättat listor över saker som ska göras, och gjort dessa saker, och sedan upprättat nya listor. Allt har krånglat sig lite på ett jobbigt vis, bilder har exempelvis mystiskt försvunnit ur bildbyråers arkiv, andra bilder är I PRIVAT ÄGO vilket innebär att man kan fetglömma att få dem i fina, högupplösta versioner och ytterligare andra bilder kräver att någon i ett land långt borta gör en lång utredning för att kunna fatta ett beslut om det är okej att de trycks i svensk press. Jag tittar på så sjukt mycket bilder när jag jobbar! Vilken tur att jag tycker om bilder så himla mycket. Idag har jag till exempel tittat på sådär 750 bilder med schimpanser. Sluter jag ögonen flimrar det förbi bilder: Chavez, Obama, Reagan, Berlusconi, Wittgenstein, det är mest män, män och schimpanser.

Jag delvis glömmer och delvis vill inte länka till saker jag har skrivit här och där, men idag har de slagit upp min Ellen Key-roman-recension stort i Expressen, det såg mycket fint ut i tidningen. Bra bok, den rekommenderar jag. Jag grät faktiskt lite när jag läste den, det händer inte så ofta, och ofta när det händer blir jag mest irriterad och känner mig manipulerad – oftast för att det jag läser/ser egentligen inte är tillräckligt bra för att förtjäna mina tårar, och då blir jag lite äcklad och känner mig utnyttjad. Men Anneli Jordahls roman var värd dem.

I boken med tysk poesi jag beställde är det inte bara Stefan George utan en massa tyska poeter jag aldrig hört talas om, vilket är mycket spännande, och så är det Rilke, och så är det HUGO VON HOFMANNSTHAL som jag aldrig har läst en rad av men varit förälskad i på avstånd sen jag var tolv. Nej, nu ljög jag, men sedan jag var 27 iallafall. (Hade världens alla författare varit fula vet jag inte om jag någonsin hade börjat intressera mig för litteratur. Jo, det hade jag ju, fullt så ytlig är jag inte, det var bara en rolig grej att skriva. Men det är inte en oviktig faktor; jag minns hur jag låg en sommar på en filt på gräsmattan i mitt barndomshem och slukade en fantastisk bok med litteraturhistoria vars titel jag tyvärr inte minns, jag skulle vilja läsa den igen, den var så där superpedagogisk och mycket rikt och vackert illustrerad: kapitlet om Shakespeare hade Fuselis Titania och Bottom (eller, heter den En midommarnattsdröm..? Whatever, jag är så trött att jag inte ens orkar googla. Den får iallafall vara med på en kommande topplista: den med de bästa målningarna av kärlek mellan människor och djur) på en stor bild och jag tyckte att den var så vacker, för att inte tala om porträttet av Christoper Marlowe, åh! – det gjorde enormt stort intryck på mig). Jag vet tyvärr inte om Hofmannsthal verkar så himla bra. Eller jo, det kanske han är. Jag är för trött för att avgöra. Stefan George är bra automatiskt eftersom han skriver om parker. Konstigt att inte fler poeter har insett parkmotivets objektiva kvalitet, men nu tipsar jag ju alltså om det så nu kan ni börja fundera över vad som rimmar på ”buxbom”.

Jag känner mig lite ynklig, inte bara för att jag är trött utan för att det är augusti och jag hatar augusti för jag fyller år i augusti och jag hatar att fylla år och det är extra äckligt att fylla år i just augusti; till mörknande kvällar och ruttnande fallfrukt och en allmän känsla av att något mycket fint precis har gått förlorat och inte kommer att komma tillbaka – den årstid den svage kallar sensommar och den ännu svagare kallar tiden på året då insikten om alltings förgänglighet blir lite för påtaglig för att man ska vara på speciellt gott humör när man sätter sig en regnig kväll och ska blogga lite.  Jag vill stänga in mig i ett dunkelt rum och bara läsa mindblowing bra poesi – göra en så kallad orfisk reträtt (det var väl lite roligt, non?), fast mest av allt vill jag bli kramad.

16 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

16 responses to “Kära dagbok,

  1. Du kanske grät för att du läste Horace Engdahls essä om tårarna han gråter när han läser Gösta Berlings saga, i Ärret efter drömmen? Men det ser ut att vara en bra bok – tyvärr har jag ingen tid alls att läsa, mina elever kommer på måndag och jag är helt ingrottad med Tranströmer och – faktiskt – Selma Lagerlöf, En herrgårdssägen, och med allt vad som hör därtill i form av sekundärlitteratur (några meter per författare).
    Jag kan rekommendera Hugo von Hofmannsthals noveller också, de är fantasifulla och lite annorlunda.

  2. Ellen Key-romanens titel är ju underbar! (”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)”) Inte bara därför att den innehåller konjunktiv (heja konjunktiv-former) utan därför att den sägs av kvinnosakskvinnan Ellen Key.

    Tack för en fin recension! Även SvD hade en recension i morse, och jag såg boken i ett skyltfönster idag, så den har följt mig under dagen, kan man säga.

    Jag har nyss läst Elin Wägners Pennskaftet och tänkte gå vidare med Ellen Key, så boken kommer vid en lämplig tidpunkt i mitt liv. Däremot blir jag tveksam när jag läser att det är ytterligare en av dessa böcker i hybridgenren biografisk roman. Varför duger det inte med hederlig biografi? Mitt ordningssinne vill ha antingen eller, annars blir det liksom varken hackat eller malet. Jag gillar inte heller när man fantiserar om andra människors liv; för mig är det ett större intrång än när man rotar fram brev och dagböcker. Författaren får för stor frihet eftersom han/hon kan förvränga verkligheten hur mycket som helst genom att skylla på att det är fiktion – fast det ändå är biografi.

    Antagligen är det bara jag som tänker så här, eftersom fenomenet är så utbrett (och det är därför som jag inte har kunnat ta mig genom Blonde, trots att alla säger att den är fantastisk). Vad säger ni andra?

  3. Martina, du och jag befinner oss på samma båt, ”SS Antingen Eller”. Att fiktionalisera (”re-imagine” heter det ibland) andra människors liv är ett sånt slöseri med resurser. Jag tror det har mycket att göra med förläggare, som typiskt befinner sig i min ålder (58-ish) och fortfarande tror ”romanen” säljer. Det gör dom inte. ”Deckare” säljer, och deckare är Claes Ohlson-katalogen med bling. I ett socialistiskt samhälle skulle biografierna dominera. I swear.

  4. Therese

    Martina, jag håller helt med dig! Fast jag tyckte för mycket om Jordahls bok för att vilja köra den diskussionen i recensionen. Och nu är jag för trött. Men hålla med orkar jag iallafall :)

  5. N

    Läs von Hofmannsthals Lord Chandos brev, i Kykeon-volymen Obegripligheten. Det är en av de absolut vackraste texter som skrivits. Kanske delvis för att den handlar om svårigheten, eller omöjligheten, att uttrycka sig.

    N

  6. Har du läst Karlfeldts Mörkögda augustinatt? Sedan jag läst den, älskar jag augusti. Det är något speciellt med förruttnelsen och mörkret. Sensualitet i en kärv och lite barnförbjuden form.

  7. Therese

    Här fullständigt haglar boktipsen, gud så trevligt. Rävjägarn, nej, jag kan inte påminna mig att jag har läst något som heter Mörkögda augustinatt, för ett så fantastiskt namn borde jag minnas, det låter definitivt som något jag borde läsa! Och jag tror att jag skulle tycka om augusti, på precis det där sättet som du beskriver, om jag nu bara inte fyllde år i augusti…
    N, nu la jag till den där Kykeon-boken till min Adlibrisbeställning som bara ligger och växer, bra tips! Jag har verkligen tyckt om det lilla jag hittills läst av Schlegel dessutom.
    och bernur, ja just – det där med Horace och Selma och gråtandet hade jag faktiskt glömt (jag hade feber när jag läste boken)… finns Hofmannsthals noveller på svenska? I volymer det är möjligt att få tag i?

  8. Nu öppnar nattglim sin krona
    i åkrarnas yviga korn,
    och älgtjuren söker den hona
    han vann med sitt stridbara horn,
    nu teckna slåtterblomma
    och glimtande ögontröst
    den skymningsväg jag vill komma
    som förr till min älskades bröst.

    Högt ropar knarren, min sträva,
    men eldiga näktergal,
    och månjungfrun tömmer sin stäva
    i purpurn från dagens pokal.
    Jag stiger mot vreten, som rundar
    behagligt sin slumrande barm.
    Då kommer ur dalar och lundar
    min älskade lidelse varm.

    På hösläden lägret jag reder
    av jungfru Marie halm.
    Där vill jag hos dig sjunka neder
    i hässjornas ångande kvalm –
    en jordson, stark och härdig
    fast ljuvligt berusad och matt,
    din rika kärlek värdig,
    mörkögda augustinatt.

  9. johanlif

    Det var en bra och informativ recension. Jag tyckte om Anneli Jordahls lilla bok om klass, och min fru gillade den där antologin hon redigerade med Susanna Alakoski, så den nya boken måste vi skaffa oss.

  10. Mycket givande blogg!! Jag njuter av att läsa den.

  11. Ann

    Jag lockas ofta av att läsa romaner med historiska personer i huvudrollen. Och blir ofta smått irriterad på fiktionen – man vill ju veta hur det verkligen var… I början hade jag också problem med Jordahls Ellen Key, men det smälte så småningom bort. I en bra roman borde det ju egentligen inte spela någon roll vad som är historiskt korrekt eller ej, så länge man köper fantasin.

  12. tidenstecken

    Jag förstår inte ditt missmod över att fylla år i augusti. Tänk på Ellen Key som hade födelsedag den 11 december. Snacka om mörker. Eller på mig som fyller år i januari. Numera slår jag ihop födelsedagen med julgransplundringen. När den barrande granen bärs ut blir man verkligen påmind om alltings förfall och livts förgänglighet.

    Men glad jag är ändå, som psalmisten sjunger.

    Du låter lite som Edna O’Brian som skrev romanen ”August is a Wicked Month”. Men hon hade nog aldrig upplevt tjusningen med att fånga kräftor i en svensk insjö i ett daggfuktigt augustimörker upplyst av en fullmåne. Då försonas man med tillvaron även om dagarna blir kortare.

    Karlfeldts dikt ”Mörkögda augustinatt” knyckte Maria Lang som en titel på en av sina deckare – den kom 1956. Hon var litteraturvetare och lånade friskt ur den svenska poesin för att hitta bra namn. Bellman, Fröding m fl fick bidra.

    Hennes samtida kollega Stieg Trenter hittade en titel hos Stagnelius, ”Aldrig näcken” från 1953.

    Detta apropå i stort sett ingenting.

  13. Mörkögda augustinatt är en bra bok. Det var så jag upptäckta Karlfeldt. Lang skrev även Kung liljekonvalj av dungen, en mkt bra och romantisk svensk deckare. jag är svag för Lang. Hon skrev inte illa och var bildad. Jag har för mig att hon var rektor eller lärare vid Alströmska skolan (och bodde ev där under perioder, i en lgh i en av flyglarna). Ahlströmska är numera Carlssons skola (Anna Ahlström och hennes fru Ellen T bodde i huset tvärs över Artillerigatan, det står en skylt i porten).

    Än mer apropå inte mycket alls.

    Key-boken blir jag nyfiken på. fin text!

  14. Tidens Tecken: Och vem minns inte ”Vad suckar häcken?” – en fisförnäm roman av Adelaide von Laxatif.

  15. majvor

    Augusti-september, mättnad, mognad, klarhet, min absoluta favoritårttid på året!
    Om än min födelsedag Bartolomeusdagen är grym historia.

  16. Jenny

    Jag har alltid alskat att fylla ar i augusti! Hela sommaren star ju Sverige i nagon slags dromtillstand, men i augusti vaknar allt upp igen och man gar mot hosten och raska promenader bland roda och oranga trad i den kyliga luften. Och sa far man borja dromma om vinterklader! Harligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s