Jag drunknar i denna bokflod, sex nya böcker bara idag, plus att jag hade ett antal (fem, sex? Kanske till och med sju) med mig i väskan hem från Stockholm igår. Idag återvände jag till antikvariatsutförsäljningen, men nu var de där uppenbart charmerande böckerna som jag hittade förra gången utplockade, det kändes som att det blev lite beskare karameller idag: Hugo von Hofmannsthals Den vita solfjädern som jag var tvungen att köpa trots att jag vet att jag aldrig kommer att läsa den (det är ett skådespel, det blir aldrig av att jag läser sådana, det vet jag av erfarenhet – inte ens den allra ljuvaste lilla volym med d’Annunzios Vårdröm, som börjar med scenanvisningar med statyer på postament, springbrunnar, apelsinträd och vinrankor mot en toscansk soluppgång kan behålla mitt intresse, förlåt, förlåt – – – update: och Arthur Schnitzlers Ringlek, med omslag av Klimt, som legat bredvid sängen i ett år nu, utan att jag kommit längre än kanske fem sidor, jag borde ju skämmas…! – ja, det gör jag ju också), En bok om rus och inspiration, som är en antologi från 1948 på just detta tema, med bidrag från bland andra Stina Aronson och Bertil Malmberg, samt Maurice Maeterlincks De ringes rikedomar, som verkar vara en liten essäsamling med kapitel om exempelvis tystnaden, kvinnorna, godheten, skönheten och – i sammanhanget udda, men i och för sig inte överraskande – Novalis. Något att bita i.
Plus en hemlig bok som ska ges bort, plus en inbunden version av Horace Engdahls Ärret efter drömmen som kom med posten, plus Per Kirkebys Handbok, som jag hade glömt att jag hade beställt – jag är mycket förtjust i Per Kirkebys måleri! Jag tycker om att det märks så himla tydligt att han är geolog från början, jag tycker att hans måleri, trots att det alltså är helt abstrakt, frammanar berghällar med mossor, skikt av berg och jord, och framför allt fantastiska undervattensvärldar med böljande vattenväxter (hans tegelskulpturer säger mig däremot inte särskilt mycket, men jag är inte omöjlig när det gäller dem – och nu när jag bläddrar hastigt i boken och ser att han bland sina förebilder anger Pugin, Ruskin, Morris och Doré blir jag ännu mindre omöjlig – – – ). Nu följer ett bildbevis:
Per Kirkeby, Vinter
Utöver dagens skörd av böcker planerar jag även att inom en snar framtid läsa Ingeborg Bachmanns Malina, P O Enquists Boken om Blanche och Marie, Anaïs Nins Incestens hus (som jag hoppas dyker upp i brevlådan snart) och säkert nåt mer jag har glömt. Plus ett gäng böcker jag måste läsa i jobbet. Jag planerar att läsa en del med andra ord. Jag ska faktiskt sätta igång genast. Hej hej.
Thereses dagbok 
Tror att det blir så här, omslaget till Friedrich-katalogen:
Boken om Blanche och Marie måste du berätta om när du läst den, för den tog jag mig aldrig igenom. Jag vet inte riktigt vad det var för fel på den.
Rävjägarn, haha, ojdå… det låter ju lite illavarslande… Det är en bok jag har tänkt att jag borde läsa rätt länge nu, så det är lite pliktkänsla över det redan från början… och nu sjönk den nog ännu lite längre ner på ”att läsa”-listan… :)
Claes, mycket stiligt! Den där bilden tycker jag är så… tillfredsställande, i brist på bättre ord, det liksom bara sköljer en känsla av fullständig… lätthet över mig när jag ser den. Fast nu inser jag att det beror på att jag tänker att det är en soluppgång, fast hur vet man det egentligen..? ÄR det en soluppgång? Om det är en solnedgång blir det ju en helt annan bild, så där ödesmättad, som Richard Berghs ”Riddaren och jungfrun”… fast så har jag aldrig tänkt på den här bilden.
Vill ju egentligen inte förstöra din upplevelse av bilden, men den heter ”Kvinna i solnedgång”.
Jag tycker inte den känns så ödesmättad ändå.
Hmm, ja det är svårt med denna aptit. Jag hoppas att Boken om Blanche och Marie tar dig med storm – det gjorde den med mig.
Jag måste säga att jag håller med Rävjägarn angående Blanche och Marie – den var så sval och oengagerande att jag knappt kom igenom den (trots att den lät så lovande? åtminstone i mina öron gjorde den det)
För övrigt rekommenderar jag alla gånger höstsemester i Prag!
Ah, skönt att jag inte är ensam om det intrycket. Jag fick den rekommenderad, men som sagt, jag tappade intresset. Berättelsen fångade mig inte alls, trots att jag tycker att den borde vara värd att berättas.
Jag vill ju inte vara en våt filt, som man säger i utlandet, men jag gillade inte heller Boken om Blanche och Marie. Jag hade höga förväntningar, men biografiska romaner är nog inte min grej. Det kändes varken som bu eller bä. Men kul att du har beställt Incestens hus!
Här är en till som inte lyckats ta sig igenom Boken om Blanche och Marie, den fångade aldrig mitt intresse.
Även jag instämmer, Blanche och Marie var, det lilla jag läste, urtrist. Uppfattar PO Enqvist som ojämn, har testat annat av honom som varit lika trist och ytterligare annat som var bra. Ett annat liv var urtrist de första 100 sidorna, sen blev den kanon.
Oj oj, jag läste inte de tidigare kommentarerna om Blanche och Marie. Jag måste säga att det är bland det bästa och mest uttrycksfulla jag läst. Så jag rekommenderar den starkt. Enquist hör till mina favoritförfattare. Men jag kan förstå att en en del har svårt för hans stil.
Jag tyckte ocksa om den, riktigt mycket. Kanske, kanske var det dock delvis pga ”glad-överrasknings-känsla”, dâ den följde ett tidigare misslyckat försök att lästa PO E. (Och ej Poe :-)). Och kanske ocksa eftersom det var lite gammalt Paris och annat, vad vet jag… Dock kanske ”tunnare” än väntat efter mängder av lovord kring författaren?
PS. Det sista gäller även första intrycken av Ärret efter drömmen (som inköptes pa Sverigesemester efter i stort sett unanima kritiker fran saväl vänner som tidningar vad gäller Horace, ”hela Sveriges Horace”). Är dock inte tillräckligt lângt kommen för att vilja eller kunna utveckla, men âterkommer kanske och väntar i alla fall med spänning pâ övrigas ev. kommentarer och läsupplevelser!
Haha, meh..! Soluppgången är en solnedgång och Blanche och Marie är inget vidare..? Jag tycker ändå att det ser ut som att kvinnan på målningen hälsar solen som håller på att gå upp. Och Blanche och Marie blev jag nyfiken på efter att ha bekantat mig närmare med Axel Munthe (som gick i lära hos Charcot) samt blivit intresserad av vad som egentligen försiggick på La Salpêtrière. Det senare vill jag fortfarande veta mer om, men om det är en tråkig bok känns det ju segt… tur att jag inte beställde den iallafall, det låter som en bok man gör bäst i att låna på biblioteket.
Ha, jag tänkte mig förr, när jag gick på gymnnasiet, att det var ett strålande tillfälle att skriva en musikal om Freud där bland annat Charcot skyfflade i sig kokain. Tur att inte blev så.
Hej Therese
Hm… Kirkeby, en solid abstrakt målare. Hans postmoderna tegelinstallationer glädjer många. Liksom att Kirkebys expressiva bronsgestaltingar är svåra att överse, inte minst för beundrare av Rodins ”Balzac”.
Kirkeby har ateljè på Læsø. Där kan man få serverat ”Stjerneskudd” och inhandla traditionsrikt havsalt i förtjusande små linnepåsar.
God morgon – Christopher