Intet är jämmerligare till sitt ursprung och gräsligare till sina följder än fruktan för att vara löjlig.

Det där blev nog nytt rekord i rubriklängd i den här bloggen, men jag kände mycket starkt att den var nödvändig idag. Det är Friedrich Schlegel som har skrivit den meningen, och jag kom att tänka på den när jag läste Nils Forsbergs debattinlägg i the neverending story om det figurativa måleriet i Expressen idag: ”Åtminstone till dess känner jag mig trygg i min åsikt att det är lite löjligt att i vuxen ålder måla riddare och gnomer i fantasylandskap. Och apropå löjligt – inför nästa angrepp kanske Johan Lundberg, i valet av retorik och estetik, ska passa på att begrunda några ord av en man som visste en del om såväl strider som stil. Nämligen Napoleon, och att ‘Från det sublima till det löjliga är det bara ett steg’.”

Det står ju Nils Forsberg helt fritt att enbart uppskatta sådan konst som aldrig riskerar att bli löjlig, men det är själva motsatsen till hur jag ser på konst och litteratur och musik – jag skriver detta medan jag lyssnar på en spellista med lika delar italo disco-hits och Bryan Ferry och jag tänker att tänk om dessa artister varit rädda för att framstå som löjliga… det är just att de tar risken att vara löjliga som jag uppskattar. Så väldigt mycket av det jag tycker allra bäst om inom konst, litteratur och musik befinner sig i det där gränslandet, och tassar omkring på gränsen till det patetiska, sentimentala, kitschiga, klyschiga och överdrivet vackra, eller det överdrivna i största allmänhet.

Det är ju alldeles sant att det bara är ett steg från det sublima till det löjliga, men jag har så sjukt mycket större respekt för den som faktiskt tar ett steg och riskerar att vara löjlig, än den som står på tryggt avstånd och känner sig smart. Ville bara säga det.

23 kommentarer

Filed under dagbok

23 responses to “Intet är jämmerligare till sitt ursprung och gräsligare till sina följder än fruktan för att vara löjlig.

  1. Det är inte så konstigt att respekten är större för dem som väljer att inte välja den enkla vägen, däremot är det konstigt att så få vågar gå andra väger. Men det har väl med rädslan att inte vara omtyckt, beundrad.

    Egentligen borde det vedertagna vara att allt som ”tassar omkring på gränsen till det patetiska, sentimentala, kitschiga, klyschiga och överdrivet vackra, eller det överdrivna i största allmänhet”, är det verkligt intressanta.

    Jag läste något mkt fint i Sensitiva amorosa, som passar utmärkt väl på formuleringen ovan. Tyvärr har jag inte boken här, så jag kan inte citera.

  2. Magnus P

    Heja, heja, heja! Kunde inte sagt det bättre själv Therese,

    hälsar Magnus (som tänder på alla cylindrar när biografdraperiet glider upp för Mamma Mia)

  3. Nej, tänk om Phil Minton varit rädd för att göra sig löjlig, då hade han aldrig öppnat munnen! [*] Det här argumentet är alldes riktigt, och viktigt, och ger god estetisk vägledning (Lester Bangs skriver något klokt om detta någonstans, apropå rockmusiker).

    [*] http://www.youtube.com/watch?v=7i7zdS7MHp8

  4. k

    Visst, ett bra kriterium för god konst men knappast tillämpbart på Johan Lundberg som ju inte är konstnär utan skenintellektuell debattör. Forsbergs text angriper ju huvudsakligen Lundbergs debatteknik. Och det på ett mycket träffande sätt, tycker jag.

    Lundbergs osakliga raljerande om Sinziana Ravini var pinsamt lågt.

  5. Precis! Just detta med att befinna sig på tryggt avstånd…! Risktagarna behövs för att det ska vara spännande, att något ska gå framåt. Inte minst inom musik, konst och litteratur!

  6. Jens

    Talar inte du och forsberg om olika slags löjlighet? Dom exempel du nämner är väl typer av löjlighet som blir intressanta pga. av deras ‘intentionella’ löjlighet? Forsberg verkar tala om någonting annat, typ en slags omedveten löjlighet som, pga. att den är omedveten, är löjlig på ett inte särskilt attraktivt sätt.

  7. Om det är löjligt när vuxna målar riddare och gnomer i fantasylandskap, vad skall man då säga om Tolkien? Jag är visserligen inget fan av fantasy, men jag skulle aldrig säga att det är löjligt.

    Jag tror att man retas av att många av Oslo-skolans verk påminner om 1800-talets historiemåleri, som idag anses smaklöst och kitschigt. Men en gång i tiden var det ju det som var idealet och som lärdes ut vid akademierna. Är det dåligt bara därför att det anses ”löjligt”?

  8. Therese

    k, men det var konsten jag syftade på, och som jag uppfattade det som att Forsberg syftade på – även om ”retorik” förvisso syftade på själva debatten, men det där med riddarna syftar ju på konsten, och med ”estetik” trodde jag att Forsberg menade att Lundberg framstår som löjlig när han försvarar konst som i sin tur också är löjlig.

    Jens, nu förstår jag faktiskt inte. Olika typer av löjlighet? Alltså, italo disco var väl inte världens bästa exempel eftersom jag misstänker att en hel del av den gjordes som ”en kul grej”, även om jag tycker att en stor del av den genren har både själ och hjärta av en kaliber som annan popmusik, med mer seriösa anspråk, inte kommer i närheten av. Men Bryan Ferry, eller annan musik i samma stil jag gillar; Scott Walker, Marc Almond… det finns ju ingen ”intentionell” löjlighet i den, tvärtom: grejen är ju att de verkligen menar största allvar med det de gör.
    Du får hemskt gärna utveckla det här! För det där med medveten och omedveten löjlighet har jag lite svårt att greppa… Man är mindre löjlig om man är medveten om att man är löjlig? Hm, men då får man väl kanske göra skillnad på den som är löjlig med något slags ärligt uppsåt och den som är det med ironisk distans? Och en omedveten löjlighet tycker jag snarast låter rörande.

    Jag tycker verkligen att ”Det är löjligt!” är världens sämsta argument mot någonting, ja, kanske faktiskt det sämsta i hela världen: ett argument för personer som mentalt fortfarande befinner sig på en högstadieskolgård och dessutom trivs där.

    PS, eftersom jag har varit dålig på att svara på kommentarer: Noémi, tack för dina snälla ord härom dagen. Och tack Rävjägarn för Karlfeldtdikten, underbar!

  9. Therese, jag är nog lika osäker på vad du menar. Du säger att du gillar konstnärer som tar risken att verka löjliga (för det är liksom ”the extra mile you have to go” som konstnär, vilket låter lite tveksamt i mina öron, det finns enkelspåriga konstnärer också, Shakespeare bland dom).

    Du måste liksom kunna bevisa negativa resultat av din preferens, likaväl som positiva.

    Ge oss ett eller två eller tre exempel på konstnärer som utmanat löjligheten och MISSLYCKATS. Dvs inte Duchamp, vars löjlighet blev konsthistoria. Inte Dada, av samma anledning. Vem har vågat vara löjlig och sedan bara framstått som – löjlig? Som tog risken att misslyckas, och misslyckades?

    Och säg inte Ranelid, för då dör jag.

  10. Therese

    Gunnar, men då förutsätter ju det att det finns en liksom objektiv löjlighet? Rätt mycket beror det väl på var ens toleransgräns går – jag tycker om Lustans Lakejer till exempel, jag tycker om när en sjuttonårig Johan Kinde sjunger ”Jag vände mig från baren och jag blickade över rummet där jag såg hur nymfer höll varann i hand/ Jag läppjade på champagnen och jag tänkte lite sakta hur moralen ändå hade malts till sand” – det finns det säkert någon som tycker är löjligt. Jag tycker om när Stina Aronson skriver i diktsamlingen Tolv hav:

    Kväv mig min älskade
    Jag vet att ditt breda bröst är en mur.
    Låt mig ställa opp mot den framför bössmynningarna
    och slit ner tyget över mitt blida hull
    åt tolv heta bössmynningars åtrå.
    Ge fyr.

    …jag tycker faktiskt att det är så bra att jag ryser – ”vid parodins gräns” kallar Ebba Witt-Brattström just det stycket i en text hon skrivit om Stina Aronson, ja, det är väl lite på gränsen, melodramatiskt, säkert löjligt i någon annans ögon än mina, jag tycker att det är underbart.

    Jag kommer på ett exempel på misslyckad löjlighet på rak arm, en av mina svenska, samtida favoriter Christine Falkenland – jag tycker att hennes senaste roman Vinterträdgården var rätt dålig; överspänd, lite… smörig liksom, jolmig, på sina ställen genant, helt enkelt inte speciellt bra… ja, nu när jag tänker på det är den boken faktiskt ett utmärkt exempel. Det blev lite fel tonläge liksom, hon tog i för mycket ibland, det blev för sött, för banalt… men eftersom jag nu gillar löjlighet tycker jag att det är ett misslyckande att bära med stolthet.

  11. k

    Om löjligt används som argument är det förstås dåligt, det håller jag med om. Precis som ”dåligt” inte är ett argument.

    Men som allmänt värdeomdöme förstår jag inte varför det skulle ha en särställning jämfört med ord som tröttsam, osympatisk, menlös eller intetsägande.

    Jag kan tycka att lajvare är lite löjliga – unga vuxna som leker som vore de barn och kallar det ”levande rollspel” för att det låter lite mer spännande än barnlek, som det faktiskt är. Men jag har inget emot lajvare för det. De verkar ofta vara fina, öppna människor.

    Högstadieliknelsen blir väl snarare giltig först när man börjar kasta saker eller spotta på någon bara för att man tycker personen är löjlig.

    För övrigt är din blogg den klokaste och mest sympatiska som finns. Låt aldrig gnälliga kommentarer som mina få dig att tvivla på det. Några inlägg på sistone har kännts lite Axess-bloggiga, om du förstår vad jag menar. Jag kan tycka att det räcker mer än väl med en Axess-blogg. Men det är jag.

  12. Therese

    k, ja, jag menade att ”löjligt” är ett dåligt argument när det handlar om konst (eller litteratur, eller musik…) alltså – lajv är ingen konstform (även om jag gissar att det finns en och annan lajvare som kanske skulle hävda det?), jag kan också tycka att det är löjligt, precis som jag kan tycka att andra företeelser är löjliga, jag är helt med på att använda själva ordet alltså – men i en artikel på en kultursida, för att avfärda någonting… nej… det tycker jag inte känns bra. Skolgårdsliknelsen fortsätter jag att vara rätt nöjd med! Jag tänker mig Nelson i Simpsons som ropar ”Du målar riddare! Ha-ha!”…
    Och tack, och jo: jag har ju skrivit en massa om samma saker som Axess-bloggen den här sommaren, för att vi har varit engagerade i samma saker (= den eviga konstdebatten), och där tycker vi ju uppenbarligen samma saker… eh ja, och det där om Åsa Linderborg var rätt Axessmässigt, ja..? Heh, jag har en del känslomässigt bagage att göra mig av med när det gäller Linderborg, vilket inte riktigt lämpade sig när hon var min chef.

  13. Christopher Rådlund

    Hej Therese

    Tolkiens litterära verk bör inte betraktas som fantasy utan som en sen avläggare av arts & crafts. Något annat är löjligt.

    Apropå det ”löjliga” i sublimitetens omedelbara närhet, håller jag givetvis med dig Therese. När jag målar mina högvolymdystra lågvolymmotiv kan jag ibland inte annat än skratta. Att leka Wagner-scenograf är kanonroligt.

    Shostakovitch` sublima musik balanserar lekfullt över det löjjeväckande. Hölderlins och Rilkes klagosånger kan få tanken att snubbla, lika välsignat som clownaktigt.

    Det är både upppiggande och befriande när kollegor ironiserar över mina motiv. En vacker natt kommer jag att måla Neuschwanstein i månljus. Löjligt allvarsamt.

    Högaktningsfullt – Christopher

  14. Jakob S

    ”Löjligt” är väl ganska mycket in the eye of the beholder, det med? För min del tycker jag att både figurativ och icke-figurativ konst, både klassisistisk och postmodern kan vara riktigt rejält löjlig.

    Men jag tycker faktiskt också att det kan vara OK att skratta åt konst och tycka om den ändå. Något annat vore löjligt, tycker jag… så jag får nog säga att jag håller med Nappe rätt mycket men tycker minsann inte att någon ”stil” helt kan fly från risken att framstå som fånig, eller festlig, eller helt sjukt rolig (oavsett konstnärens ambition). Eller låter jag löjlig nu?!

  15. Men – är det då inte helt enkelt en fråga om att våga skriva pekoral…?

  16. Therese

    Gunnar, men uppsåtet kan ju inte vara att skriva pekoral, då blir det ju nåt slags skämt av det hela. Att ta risken att skriva pekoral däremot, hm ja, det är väl iallafall en del av vad jag är ute efter. Är det så helt enkelt?

    Chrisopher, Neuschwanstein i månljus! Det låter ju faktiskt underbart.

  17. fransyskan H

    Aj, Therese – detta är vad jag gillar mest med din blogg! ”Bara sâ” och i en handvändning fâr du igang de mest intressantaste debatter av de mest intressantaste ämnen.

    Mitt tillägg i just denna: Samt att Napoleons citat i vart fall i min uppfattning vill säga det rakt motsatta till vad herr Forsberg far det att lata som i det sammanhang han sätter det i – dvs, det sublima och det löjliga gar nästintill hand i hand, och för att na det sublima MASTE man mao vaga sig pa att vara nästantill löjlig.

    Ett annat nutida exempel kan väl vara Houellebecq (som jag själv kritiserat som varandes löjlig i sina stunder, jag vet, jag vet…) – men som vad man än tycker om honom är en av de fa nutida franska som ger sig pa att attackera nutida ämnen och romanfigurer… och na det ”sublima” i författandet. Vilket han därmed gör (och ibland i alla fall snuddar det löjliga/patetiska, vilket väl även de största fans kan medge).

    Och ja! Klockrent exempel: Densammes egna adaptation av sin roman La possibilité d’une île. För mig misslyckande även om jag förstar hans intentioner.

    MEN som alltid vad som är löjligt och inte löjligt – gränsen till det sublima – förblir väl kanske en tolkningsfraga. Tycker även man själv utifran humör kan placera ett verk etc pa antingen den ena eller den andra sidan av den subtila gränsen.

    Annat exempel pa gränsfall: Passolinis favorit, Ninetto Davoli. Han är i min mening det sublima inkarnerade – och ack sa ofta pa gränsen till ”löjlig” där han hoppar och springer med flaxande armars som den mest livsförälskade dâre.

  18. Christopher Rådlund

    Bäste Jacob C.

    Du låter aldrig löjlig. Om jag i framtiden utför ett grafiskt blad av Neuschwanstein i månljus, ska du och Therese vara de föschta som erhållenzollern vart sitt dedikerat exemplar. Inte säker på att motivet ”inkarnerar” det sublima, men Ludwigs anspråksfulla verksamheter erbjuder de mest förtjusande möjligheter för en målare med pekolära drifter.

    Har försökt avbilda Leo von Klentzes Walhalla. Duken samlar nu ateljèdamm och väntar sorgmodigt på de sista penseldragen.
    I närliggande Regensburg kan man förövrigt avjuta en lokal och mycket välsmakande weissbier. Regensburgkorvarna rekomenderas varmt.

    God morgon – Christopher

  19. Christopher Rådlund

    Rettelse: ”pekorala” mente jeg.

    Vennlig hilsen

  20. F

    Apropos pekoral, den gula artisten Avner:

    Jag blir inte klok på honom. Antingen leker han med klichéer, eller så försöker han ärligt förmedla något, men med ett löjligt resultat.

  21. Therese, håller helt med dig! Intressant inlägg!
    Tycker överhuvudtaget att allvar är en bristvara många gånger. Kanske börjar det ändras. Till och med Henrik Schyffert vågar idag vara delvis oironisk.

  22. Christopher Rådlund

    ”Intet är jämmerligare till sitt ursprung och gräsligare till sina följder än fruktan för att vara löjlig”

    En så god formulering att en del tankearbete erfodras. Kommer att tänka de på hjältarna Nalle Puh och Bilbo, som båda lever efter samma insikt. Samtidigt som naturligtvis både Baudelaire och Wilde föresvävar.

    Högaktningsfullt – Christopher

  23. Pingback: tillbaka, lite sur « Thereses dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s