ganska hastigt igen (Manifestet, del två)

Jag har tänkt lite mer på Manifestet. Jag har läst en massa invändningar mot det på en massa bloggar och jag har invändningar mot varenda invändning, så nu tänkte jag dra några lite snabbt. Den första invändningen klarade jag indirekt av redan i gårdagens hastiga bloggpost, det är den som låter typ ”Men tänk om författare NN och författare YY (har ofta varit Shakespeare, Selma Lagerlöf och Virginina Woolf) hade följt manifestet, hur hade det sett ut då?” – ja, det är klart att det hade sugit, men så såg ju deras samtid inte ut som vår samtid, det de skrev skrev de i en helt annan kontext, det är väl självklart att ett manifest som går ut på att ta avstånd ifrån sådant man uppfattar som mindre bra vid en specifik historisk tidpunkt inte går att applicera på vilken tid i litteraturhistorien som helst – det fanns igen anledning att ta aktivt avstånd från deckarhype och romaner om Jan Eliasson på Shakespeares tid. Istället kan man väl fråga sig: ”Tänk om Shakespeare, Selma Lagerlöf och Virgina Woolf bara hade skrivit precis sådant som de visste skulle vara sin samtid till lags, med alla de beståndsdelar som utgjorde den under deras samtid framkomligaste vägen, hur hade det sett ut då?” – är ni med? Jag tror tyvärr inte att alla är med, men jag hoppas att några är det. Moving on:

Annan vanlig invändning: ”Vilka tråkiga romaner det kommer att bli! Det är reaktionärt, det är begränsande, det går inte att skapa något nytt under sådana förutsättningar, etc, etc” – jag tycker personligen inte att det låter ett dugg tråkigt, utan snarare som att man slipper en massa tråkiga grejer – fast det inser jag i och för sig är en smaksak. Men är verkligen DE ENDA sätten att skriva intressant och nyskapande prosa att basera den på en historisk person eller en nu levande, namngiven person eller sina dagboksanteckningar (fyll på med resten av punkterna…)…? – DET OM NÅGOT vore väl begränsande? Det finns väl hur mycket kul som helst man kan göra med en roman som befinner sig inom de där riktlinjerna, om man nu nödvändigtvis måste göra nåt kul med sin roman – jag skulle glatt kunna skriva under manifestet utan att uppleva mig det minsta begränsad, jag har aldrig velat göra något annat än sådant som faller inom ramarna för det (jag håller alltså på att försöka skriva färdigt en roman just nu, kanske är jag lite extra engagerad därför) men jag är å andra sidan kanske typ omedveten om de bojor jag går i, så hämmad av traditionellt berättande att jag lever i självförnekelse? Eller så är jag kanske bara lite naiv eller konstig som vill skriva vad jag skulle kalla helt vanliga romaner (jag minns att Per Hagman sa det i en intervju inför När oskulder kysser; att han hade gjort något så gammalmodigt som att skriva en roman, en påhittad, som att han nästan fick ursäkta sig, ”Förlåt, men jag har skrivit en helt vanlig roman…”) , ”vanlig” ska här givetvis inte förväxlas med ”tråkig”, det är väl egentligen när det krävs OVANLIGHETER för att bära en roman som man borde börja bli misstänksam.

Ja, och en annan invändning, den om språket och stilen, det var kanske inte klockrent formulerat i manifestet, men det är givetvis ingen som tycker att från och med nu ska alla svenska romaner skrivas på någon slags standardiserad svensk romanprosa (formuläret med riktlinjer för denna rekvireras från Jerker Virdborg, var god bifoga svarsporto) – det är väl ingen som vill bannlysa det poetiska, egensinniga, levande, glittrande, personliga och uttrycksfulla språket, herregud, då tror jag nästan att man på pin kiv gör sig lite dummare än vad man egentligen är… eller, jag hoppas det iallafall.

Jag skriver detta med mycket glatt tonfall! Ibland tror jag att ni tror att jag är arg hela tiden och läser mina blogginlägg med grälsjukt, bitchigt tonfall. Jag är oftast snäll och glad. Idag är jag det definitivt. Hej, kyss.

58 kommentarer

Filed under dagbok

58 responses to “ganska hastigt igen (Manifestet, del två)

  1. Jag håller med dig på alla punkter. Jag har väntat på det här manifestet.

  2. Läsare

    Men manifestet ÄR ju KRAFTIGT normerande. Det är väl ändå rätt tydligt. Vad vinner man på det? Och om man följer alla dessa ”aldrig” (har ett mer negativt manifest någonsin publicerats, förresten?), vad blir då kvar att skriva av – och om?

    Det luktar bitterhet om hela texten. Och när du skriver ”kanske inte klockrent formulerat” … jovars, det låter sig sägas. Man kunde tillägga: vagt, osammanhängande, pladdrigt, fegt. Ingen vidare reklam för det slags prosa som de sjus gäng, genom en oändlig räcka negationer, verkar avse att producera.

  3. fransyskan H

    Ocksa jag. Och ocksa jag i slutfasen. Var det ev. blev svagare än ”nödvändigt” eller mer attackbart skulle väl vara genom valet att uttrycka punkterna i negativ form att ”vi ska inte skriva si och vi ska inte skriva sa” – som inbjudet till attack. Men attack för â andra sidan till debatt och det är roligt! Samt att skriva in sig i ”de stora författarnas berättatradition” – som upplagt till att bli kallad reaktionär av ”illvilliga”, eller atminstone till att framkalla ”tvärtemot-tyckande”… Senaste manifestet som fick ordentlig genomslagskraft var väl dogma 95 som von Trier och kompani drog i gang – mycket ”begränsande” ocksa det, men gav en hel del. von Trier är ju inte bara artist, men en av de mest lysande kommunikationsmästare/marknadsförare man kan tänka sig (ganska sällsynt blandning!), och valde att uttrycka samtliga punkter i positiv mening. Aldrig ”vi ska inte”, men – vi ska. Enbart förslag, enbart program. Och sen fick övriga läsa mellan raderna vad det var de var emot när de föreslog axelkamera och sma produktioner…
    Men, som sagt, detta är ”smâsten i skon”, eller vad ska man kalla det? Tycker det är toppen att detta redan fatt igang diskussioner, bara det känns kul och lovande! Och jag kan som sagt tänka mig att de här fangat ngt som gäller utanför Sveriges gränser, vilket gör det ännu roligare.
    Ps. Jag tycker du är som allra bäst när du är en gladsint, grälsjuk bitch, haha!

  4. Svenbertil

    Manifest är ju provokationer, men det här verkade ta avstamp i avundsjuka på Lotass (underbart författarskap) för att hon sitter i Svenska Akademien och på Kepler (Hypnotisören är en strålande kriminalroman) för de stora framgångarna, på Malte Persson för hans lekfulla flyhänthet osv. Och med ett sådant avundsjukt avstamp luktar hela manifestet surt, unket och nattståndet.

    Varför vill de skapa en bur kring sin egen konst? Hur roligt låter det egentligen?

  5. Jag tyckte att det mest var en massa förtäckta tasksparkar mot andra svenska författare. Det kanske är underhållande, om man roas av litterär debatt. Här i Västerås är det väl ingen tvekan om vilken ”väg som är den mest framkomliga”: Sven-Olov Karlsson säljer bra (säkert välförtjänt), medan Lotta Lotass böcker samlar damm i Akademibokhandelns reahyllor för lagerrensning (lika välförtjänt? jag vet inte).

  6. Är det inte att slå in en öppen dörr, den typen av litteratur de säger sig vilja producera; ja tack, gärna! Förlagen skulle välkomna det de vill sälja så in i helvete… (?)

    Expressens romantävling för några år sedan; där vet jag att många som kan skriva ville delta i men när de sedan såg reglerna så ville de inte. Ingen begåvad person skulle kunna verka under de begränsningarna.

    Men visst gärna ett manifest, det kan väl vara kul men är det inte ett stort misstag att vilja positionera sig mot i mitt tycke synnerligen kompetenta författare som Malte Persson, Ahndorils och Lotass?

    Jag skulle gärna se en diskussion om författares villkor och hur ett litet land som Sverige möjliggör både säljande och sofistikerad litteratur.

  7. fransyskan H

    min kommentar ”ocksa jag” relaterade till Noémis ”haller med dig”, vilket förmodligen framgar men eftersom Läsaren’s kommentar hamnade emellan ville jag bara klargöra.

    Läsaren: Bitterhet? Vet inte var du läser in det och vad man än vill tycka sa om det inte är det väl i alla fall osammanhängande, men tvärtom ganska tydligt.

    Normerande? Det är väl själva definitionen av ett manifest.

  8. Från mitt lite mer provinsiella perspektiv kan det kännas märkligt att ta del av storstadstidningarnas kulturdebatter. Tidskriften OEI, som för något år sedan framställdes som en så förödande hegemonisk kraft, går över huvud taget inte att få tag på här i Sveriges sjätte stad, varken på bokhandlarna eller på stadsbiblioteket. (Axess kan jag däremot köpa på Pressbyrån, om jag så önskar.) Och med tanke på den bana som Akademibokhandeln har slagit in på skulle det inte förvåna mig om det inom kort är omöjligt att ens köpa en bok av Lotass här. Manifest med udden riktat mot experimentell samtidslitteratur känns i ett sådant klimat lite … ogint. Här vill man alltså ytterligare marginalisera det som redan befinner sig så långt ute i marginalerna att det inte ens syns utanför storstäderna.

  9. Läsare

    Om ett manifest ska ha ett existensberättigande utanför det rena lekperspektivet så är det nog en fördel om det öppnar för nya möjligheter, snarare än stänger och utesluter. Det här manifestet stänger: om man lägger ihop allt det de aldrig ska göra, och extrapolerar en litteratur utifrån det – det vill säga: resultatet av alla ALDRIG – så når man fram till en normativ litteratur, en ljummen medelväg, en bredaxlad prosa som stövlar fram på så nergångna stigar att man från mittfårans bråddjup inte längre kan se över kanten.

    Inga deckare. Inga dokumentärromaner. Inga formexperiment. Inget som utmanar, inget som säljer lite för bra. Hellre då bred, folklig prosa, som säljer lite lagom och som gemene man kan begripa. Dagerman vrider nog generat på sig i sin himmel när han anropas som föredöme för dessa det medelmåttigas apostlar.

    Bitterheten är lätt att utläsa. Vilka är det som de (fegt nog utan att namnge) tar upp, ”androm till varnagel”? Kepler – storsäljande, nio miljoner i förskott, hyfsade recensioner: påfrestande ekonomisk framgångssaga. Persson – inflytelserik kritiker, framgångsrik bloggare, uppburen prosaist: jobbigt mycket kredd, och ung dessutom. Lotass – nybliven akademieledamot, kritikerhyllad, måttlöst produktiv: jobbigt för ”generationskamraterna” att se sig distanserade av en litteraturens Usain Bolt.

    Och jo, osammanhängande. Någon har väl författat grunderna, kan tänkas, och fått de andra att skriva på efter diverse modifikationer: men nog är det skrivet i affekt, och det vore onekligen intressant att få veta vem initiativtagaren var. Virdborg eller Högström? Jag gissar på den förre.

  10. Johan, hej. Här i Sveriges största stad (jag antar att du bor i Örebro?) är bland annat följande böcker svåra att få tag i:

    Göran Greider: Katterna kommer in från mörkret
    Kennet Klemets: Kling kling
    Jörgen Gassilewski: Kärleksdikter

    Biblioteken räknar jag inte längre med som distributörer av nyskriven litteratur, i alla fall inte lyrik. I princip köper biblioteken inte in någon lyrik, utan väntar på att få böckerna gratis från Kulturrådet. De böcker som får litteraturstöd skickas efter något år ut gratis till alla folkbibliotek. (Förhoppningsvis packas de också upp?) Men det är ju ett ytterst tendentiöst urval, inriktat just på det du här kallar experimentell samtidslitteratur.

    Det är lyriken som genre som är hotad, inte bara någon speciellt experimentell del av den! Stockholm har i dagsläget sammanlagt två (?) fullsorterade boklådor. Akademibokhandelns utveckling är nedslående, instämmer.

    Men det faktum att något är svårt att få tag i gör det inte heller per definition bra (eller dåligt). Vad gäller OEI så kan du ju titta på vilka inflytelserika poster dess redaktörer (och andra med praktiskt taget identisk litteratursyn) har, det säger en del. Apropå det undrar jag om Jörgen Gassilewski är Thereses efterträdare som recensent i Aftonbladet?

  11. För övrigt rekommenderar jag Alexander Ahndorils gotiska roman ”Jaromir” (uppfyller väl alla punkter i manifestet, tror jag!).

  12. Är ”Lotta Lotass” ledamot av Akademin? Herregud.

  13. Det som tilltalade mig i detta manifest är att man tar avstånd från den kommersiella litteraturen. Jag ser den, delvis, som en reaktion mot detta att ständigt skriva för ”den breda massan”.

    ”Berättandet ska inte utnyttjas för att bekräfta klichéer eller redan etablerade verklighetsbilder utan tvärtom fungera som en utmanande och uppfordrande kraft.”
    En mycket sympatisk punkt, tycker jag. Detta om något tyder väl på en vilja att utvecklas? På vilket sätt placerar de en bur kring sin egen konst?

    Och bara för att dessa sju författare följer manifestet behöver det väl inte resultera i att de genrer den är emot kommer att dö ut?

  14. Grumpy Old Geezer

    Det som störde mig var det lika uppenbara som unkna föraktet för genrelitteratur: deckare, science fiction, chick-lit, historiska romaner, osv., bekräftar bara klichéer och etablerade verklighetsbilder …

  15. Men vad skulle det vara bra för? Regler, riktlinjer, rätt och fel. Nej, det tror jag inte på. I ärlighetens namn tror jag heller inte att det gör någon skillnad. Om jag hade varit författare, hade jag gjort mitt bästa för att komma undan det regelverk som ”påtvingats” mig. Det är dock inte uteslutet att just detta hade gynnat slutresultatet.

  16. MANIFEST FÖR ETT MANIFESTFRITT KONSTKLIMAT
    1.
    Konst är ett MYSTISKT fenomen. Manifest däremot är nåt ganska så jävla omystiskt. Skriv därför aldrig manifest utan att föränkra det i ett aktuellt konstverk. (Om du vill att det ska få betydelse alltså.)
    2.
    Skriv aldrig manifest som får läsarna att tro att du är en fördomsfull och låst person. Skriv mao inga manifest om vad du kommer skriva för böcker om 10 år. Vad är det för typ av författare, som vet var han/hon står i livet om 10 år? Läsarna vill inte läsa en roman av en sån person. Läsarna vill läsa en roman av nån som är öppen inför möjligheten att hon/han KAN komma att vara med om både det ena och andra i framtiden och rent teoretiskt kan komma att skriva både deckare och chic-lit-romaner.

  17. What’s the matter with you guys? Att skriva manifest är modigt. Det har författare gjort i alla tider när de tycker att litteraturen har stagnerat (och tycker att de själva har något att bidra med.)

  18. Läsare

    Men det finns inte det minsta som kan beskrivas som modigt i det här manifestet. Vi pratar inte direkt om Marinetti nu. Om det är något som det skisserar så är det de ideala förutsättningarna för en litteratur som AVSIKTLIGT ska fås att stagnera – en litteratur som omskärs av normativa regler, do’s and don’ts (och nästan uteslutande det senare).

  19. Parentetiskt till Andreas Björsten: jodå, stadsbiblioteket i Västerås (där jag alltså bor) packar upp sina böcker från Kulturrådet och skyltar med dem i en särskild hylla. Det var tack vare det jag kunde läsa den av denna bloggs innehavare så ofta citerade ”Kritik av den negativa uppbyggligheten” – så där har väl ni retrogardister något att tacka den tendentiösa statliga myndigheten för. :)

  20. Läsare: Tja, de där sju författarna som undertecknade manifestet vill väl profilera sig mot andra författargenerationer. Det kan naturligtvis även göras genom negationer. Så här uttryckte sig Paul Andersson offenligt 1951: ”Fyrtiotalismens fixerade synsätt i det redan förlorade och sterila beklaganden har äcklat mig fram till romantiken som jag hoppas också har en plats för mig…” Inga likheter i övrigt, men visst kan man ta avstamp i något man ogillar lika väl som bejaka det nya som ska skapas, och som man gärna vill vara en del av.

    Johan: Fint att höra att det var Västerås. Jag valde mellan Örebro och Västerås, men statistiken verkade säga att Örebro var Sveriges sjätte stad? Men det där förändrar sig hela tiden förstås. Jag har bott i Västerås och vet att de råkar ha ett väldigt fint stadsbibliotek. Utbudet har mycket att göra med hur mycket bibliotekarierna brinner för sin sak förstås, och inte bara med ekonomins ramar. Det är utmärkt att pluralismen fugnerar någorlunda på Kulturrådet som du beskriver det, men den som går igenom titlar med litteraturstöd (vilket jag har gjort för några år tillbaks) vet att det knappast är retrogardister som gynnas i första hand av stödsystemen. Ingen offermentalitet här, jag kallar mig inte själv för retrogardist, utan romantiker.

    http://vakna.blogspot.com/2009/08/manifest-behovs-ocksa-for-den-nya.html

  21. (Sveriges femte största tätort enl Wikipedia, minsann! Och absolut, Stadsbiblioteket är väldigt fint.)

  22. Läsare,
    ”Vi pratar inte direkt om Marinetti nu.”
    Hur vet du det?

    Och Sigge,
    Hur vet du vad läsarna vill? Det är väl rätt självklart att de här författarna kommer att utvecklas åt olika håll. Just nu tyckte de att den här texten behövdes.
    Med tanke på hur ilskna reaktioner den väcker så är det ju uppenbart att de har rätt.

  23. Läsare

    ”Hur vet du det?”

    Tja, det är ju bara att läsa VAD de skriver och HUR de skriver. Och VAD de vill ha, och framförallt: vad de INTE vill ha. Där Marinetti et al skisserar något alldeles nytt – om än med bitvis obehagliga förtecken – så tecknar dessa skribenter fram ett litterärt landskap som redan är så noga kartograferat att alla redan har varit där. ALLA. Läsare och författare. Det är söndertrampad mark, och som det inte räckte med det: det är också det slags elegiskt litterära parklandskap som förlagen gynnar, och som den breda läsekretsen kramar sönder. Allt som säljer är minsann inte deckare – också just den litteratur som manifestet vill hålla fram säljer hyfsat, och utgör sedan Balzacs dagar (om än med inte fullt lika raffinerade tekniker) just den episka flodvåg som ständigt och jämnt sköljer över den västerländska litteraturen. Det falska utanförskap som man vill ikläda sig är ju rent löjeväckande. Som andra har påpekat så är det knappast den breda, episka prosan som går klädd i säck och aska i väntan på bättre tider. Det är lite som att ställa sig i soppkökskön och skramla med juvelerna.

  24. fransyskan H

    ”så tecknar dessa skribenter fram ett litterärt landskap som redan är så noga kartograferat att alla redan har varit där. ALLA. Läsare och författare”.

    Det man kanske skulle kunnat medge efter att ha läst diverse kommentarer är att manifestet framkallat TOTALT olika tolkningar. Ovan citat fran Läsaren’s kommentar är den raka motsatsen till vad jag själv läser in – och det vore väl i safall just där de kan ha mislyckats om de misslyckats. A andra sidan framkallar starka standpunkter alltid lust hos manga att tycka precis tvärtom. Dvs emot.

    Men att det blir debatt – toppen!
    Och visst paminner i mycket om ”varför mala riddare idag?”, da dagens riddare väl vore det som främst inte malats, istället för en femtioelfte abstraktion (jag hardrar, jag vet).
    Varför vilja skriva intrig idag när allt redan har blivit sagt – ”alla har redan varit där”.

    Baudelaire skrev: Man maste vara absolut modern.
    Den som förankrar intrigen i dagens idag, med sitt sprak, kan av definition aldrig skriva nagot där alla redan varit.

    ”Vi pratar inte direkt om Marinetti nu – hur vet du det?”.
    Haller helt med Karin. Man älskar att säga att de nutida inte är lika bra som de datida – kanske mindre skrämmande, för kanske mindre jämförbara med en själv, hehe.

    Alla manifest har alltid fatt skäll av personer som inte vill ha ändring – eller som inte ser behov av ändring.
    Alla manifest har alltid varit skrivna av personer har behov av ändring och i alla fall vill försöka fa till en. (Victor Hugo fick som vi minns ruttna tomater över sig när han läste upp sitt program pa la Comédie Française, right?).

    Däremot haller jag med Sigge i att det vore starkare som sadant om det var förankrat i vad de vill och inte enbart vad de inte vill. ”Inte vill” later mer fördomsfullt än vad ”vill” later modigt.

    Dock är väl en tiotalist OCKSA en som vill försöka ge ut böcker from januari 2010 – och inte bara om tio ar. Och gudarna vet att en bok tid – och att na ett mal pa ett tillfredställande sätt ocksa!

  25. Pingback: Mera om manifestet (och om avunden) « Bokstävlarna

  26. Okej, Läsare, nämn då vilka något yngre författare som skriver episka och någorlunda traditionella (obs ren fiktion!) samtida romaner som SÄLJER.

    Jag kommer inte på några, men jag kan ha fel. Själv kan jag bara se att pensionärgenerationen i den genren nått en läsekrets. Det vill säga PO Enqvist, Kerstin Ekman och möjligen Elise Johansson.

    Att de sex manifestundertecknarna skulle sälja något vidare tvivlar jag starkt på. Och var finns debatten om deras böcker? Vilka litterära priser har de kammat hem?
    Själv har jag läst en bok av dem, alltså kände jag igen Jerker Virdborgs namn. Övriga är för mig okända. Kan det bero på att deras böcker i rätt stor utsträckning negligeras?

    Att landskapet kan te sig upptrampat och genomsökt kan jag på sätt och vis förstå och hålla med om. Det finns en förskräcklig massa tråkig prosa också, men det gäller i minst lika hög grad den experimentella genren.

    Slutligen, det du säger gällde i hög grad för säg tio år sen. Idag är det inte så längre. Förlagen släpper ut alldeles för mycket böcker och lägger inte många spänn på marknadsföring av skönlitteratur – och det gäller både traddisar och experimenterande. Däremot miljoner på att sälja chicklitt, deckare etc.
    De stora förlagen drivs idag endast av vinstintresse, för att hårdra det hela. Och litteraturen ser ut därefter.

    Det hela är ett kommersiellt fält där det i stort sett finns två möjligen framkomliga vägar. Böcker som säljer ELLER böcker som får litterära priser och ger uppdrag i den litterära världen. Marklund är ett bra exempel på det första och Lotass på det andra.
    Däremellan finns så gott som ingenting.

    Till detta kommer den statliga finansieringen av den obegripliga litteraturen, förlagen har alltså inga ekonomiska skyldigheter längre, behöver inte ta några ekonomiska risker då de ger ut böcker som inte säljer och som ingen läser. Det spelar i allra högsta grad in för hur det litterära landskap vi har idag ser ut.

  27. Jacob

    Karin: Och sen har du ju Carl-Johan Vallgren, även om han inte är purung så är han ju åtminstone lite yngre. Men frågan är om det är en bra sak? Att han skriver och säljer, vill säga.

  28. Jo, jag tänkte på Vallgren, men han skriver historiska grejer, eller hur? Fast iofs fiktion, det kan man inte ta ifrån honom. Och har han fått något annat pris än August, som inte är ett litterärt pris, utan ett branschpris?
    Östergren och Palm också men de debuterade väl på åttiotalet? Och är nog över femtio nu.
    Så då har de hållit på i tjugo trettio år eller så. Vet inte om de räknas. Men så till vida kanske att de tillhör den sista generationen av episka berättare som förlagen satsade på.

    Men okej, generöst räknat tre undantag? Det får man väl ändå se som undantagen som bekräftar regeln?

  29. Det är väl ingen som säger att invändningar mot manifestet skulle innebära att man utesluter ”vanliga” romaner. Det är ju just för att man ogillar den typen av inringningar och begränsningar i manifestets smakdomstol som den ger uttryck för, som man har invändningar mot den.

  30. För helvete, Nemokrati, sätt dig in i svensk kulturpolitik, svensk bokbransch och svensk romantradition/litteraturhistoria innan du uttalar dig.

    Och skriv begriplig svenska.
    ”Det är ju just för att man ogillar den typen av inringningar och begränsningar i manifestets smakdomstol som den ger uttryck för, som man har invändningar mot den.”

    Vad menar du med ”den”?

  31. Läsare

    Men Karin, det där var väl ändå onödigt aggressivt. Och att kräva kunskaper av en annan människa när du själv inte ens orkar googla de författare som skrivit under manifestet – flertalet är för övrigt hyfsat välkända och bitvis både prisbelönade, kritikeromhuldade och lästa – det ser rätt illa ut.

  32. Läsare,
    Ja, jag tog nog i där. Men att jag inte orkar googla säger ingenting. Alla författare finns på nätet. Kända som okända.
    Alla skönlitterära författare är även kritikeromhuldade, så det säger inte heller så mycket. Kritken har därvid lag helt spelat ut sin roll.
    Men tala gärna om för mig vilka priser de här författarna fått för det orkar jag inte googla fram. Du som vet, menar jag.
    Och gör gärna en jämförelse där med de experimentella i samma generation. Det här kräver rätt många googlingar, men låt oss inskränka det till de tio bästa inom respektive genre.
    Jättegoogling men inte ointressant för då äntligen skulle vi kunna bena ut vilken grupp som verkligen är förfördelad av etablissemanget, åtminstone ekonomiskt. Att båda KÄNNER sig trängda verkar rätt uppenbart och kanske inte så konstigt med tanke på hur den här branschen ser ut.

  33. Och vid närmare eftertanke, låt oss även onskränka priserna till de tio högsta i pengar räknat.
    Om man tar med alla småsummor och kaffeskedar och annat så blir googlingen ogörlig.

  34. Therese E

    Skriver om manifestet i AB idag: http://arbetarbladet.se/kultur/1.1301035

  35. Therese

    Hej, jag tycker att ni har ett fantastiskt samtal här, vill bara säga att jag uppskattar det även om jag inte hinner delta (eller orkar bemöta alla kommentarer),
    jag tycker att det var helt okej att Karin tog i lite, jag hade gjort det själv annars misstänker jag (Karin, tack för dina ambitiösa kommentarer förresten!),

    och angående Therese E:s artikel: Monika Fagerholm är väl ett bra exempel på att man kan göra något helt eget, utan avkall på vare sig stil eller språk, men utan att något av dem därmed tar överhand över berättelsen? (Fast hon är ju kanske inte vare sig särskilt ung eller svensk).

    Ju mer jag tänker på manifestet, desto konstigare tycker jag att det är att bli upprörd av det – det handlar ju om sju personer som vill skriva böcker på ett visst sätt, det är väl inget konstigt? ”Jaha, men varför göra en så stor grej av det då?” – För att de kunde ana att det skulle väcka debatt..? Och det faktum att rätt många blev provocerade av det hela visar att den härligt tillåtande attityden i litteraturvärlden inte är så himla tillåtande i alla riktningar?

    Johan Lif, förresten, jag har väl aldrig citerat ”Kritik av den negativa uppbyggligheten” i den här bloggen..? Jag har ju inte ens öppnat den på evigheter. (Jag gillar förvisso att döpa blogginlägg till ”Kritik av…” men det har jag snarare tänkt på som en Kant-referens) – och retrogardist skulle inte jag heller kalla mig (det är det nog rätt få som skulle göra). Jag tycker att det är lite besvärande att du verkar vilja se mig så… programmatiskt.

  36. Therese – Jag minns säkert fel. Du kanske skrev om den i Aftonbladet eller i din gamla Skunkdagbok. Ber om ursäkt om jag var alltför programmatisk – det var inte så allvarligt menat.

  37. Therese: Jag tror att inte en försumbar del av upprördheten handlar om att manifestet är tryfferat med mer eller mindre subtila elakheter mot andra författare. För min del får de gärna skriva hur framåt- eller bakåtblickande manifest de vill, men påhoppen gör mig bara beklämd. Vad har de för syfte, liksom? Man kan väl utlova att man ska skriva storslagen epik, utan att i en bisats tillägga ”och inte så där kasst som X gör”.

  38. ”Ju mer jag tänker på manifestet, desto konstigare tycker jag att det är att bli upprörd av det – det handlar ju om sju personer som vill skriva böcker på ett visst sätt, det är väl inget konstigt?”

    Nja. Den handlar ju också om sju författare som kritiserar andra författare som vill skriva böcker på ett annat sätt, och att det väcker debatt är väl inte så konstigt, eftersom vi alla har en massa uppfattningar om hur böcker bör skrivas. Att väcka en sådan diskussion – med tillhörande upprördhet – var väl också de undertecknades uppsåt.

  39. Här har det också blossat upp en liten diskussion om manifestet om någon är intresserad: http://www.boktipset.se/forum/forum.cgi?thread=4816

  40. Therese: ”det handlar ju om sju personer som vill skriva böcker på ett visst sätt, det är väl inget konstigt?”

    Jag läser den mer som sju personer som är upprörda över nåt som de upplever som romankonstens förfall. Det är därför vi reagerar.

    Om de hade haft den goda smaken att hålla sig till att berättade vad de ämnade skriva framöver, utan att värdera och förenkla romankonstens utveckling i Sverige, så skulle de fått hållas.

    Personligen reagerar jag starkt eftersom de berör en öm punkt i mig: Idén om att romankonsten till varje pris måste blomstra i ett samhälle. Det kommer jag alltid gå ut i strid mot. Det viktigaste är nämligen – om du frågar mig – att kollektivet mår bra. Om romankonstens utveckling påverkas negativt av att positiva saker sker på andra plan i samhället så måste man betrakta _hela_ bilden innan man bryter ut en pusselbit och börjar orera.

  41. Peter och Johan,

    Tyvärr är det väl så i just den här världen där det som på vanliga kontor är bråk, förtal och armbågighet, i litteraturbranschen hamnar i offentligheten. Det är så man gör.

    Man slår på dem i offentligheten man inte gillar, dem man är konkurrent med, dem man avundas. Man säger att de är usla skribenter och usla människor. Man tar till alla medel.
    Gör man INTE det kan man vara helt säker på att föra en ganska anonym tillvaro som författare.

    Men det behöver inte betyda att man har fel i sak, eller att man har bara fel i sak.
    Den här texten hade blivit mycket tamare utan slängarna åt de böcker och författare som just fått den stora delen av uppmärksamheten det senaste året eller möjligen åren. Minnet är ju rätt kort.
    Man KAN ifrågasätta om den uppmärksamheten verkligen är befogad – utan att vara avundsjuk.

    Litteraturdebatten skulle vara en helt annan utan personangreppen. Man kan tycka illa om det, jag gör det också. Men man kan aldrig undvika det om man ger sig in i den. Syftande på debatten.
    Vill man ha framgång i sin samtid, vilket är en förutsättning för att bli ihågkommen av eftervärlden så måste man banka på motståndare och det man uppfattar som etablissemang. Ta Marcus Birro, han är ett närmast övertydligt exempel.

    Man får också komma ihåg att det här är något av gatans parlament, numera. Förr i tiden så fanns det liksom en självklar gång, man debuterade på ett fint förlag. Bara det var en framgång i sig. Man kunde liksom förvänta sig att det hela skulle gå vägen. Att förlaget skulle göra sitt jobb, liksom kritikerna, att läsarna skulle läsa och så småningom priserna dimpa in. Så är det inte längre. Den som skriker högst får mest. Inget dämpar längre den tendensen, hierarkierna är uppbrutna, finns inte längre. En nedgörande recension i DN som förr i världen kunde ödelägga en författarkarriär har idag ingen som helst betydelse.

    Det här kan man tycka illa om, men det är något man måste förhålla sig till – om man ger sig in i leken…

  42. Herre Gud.
    Sigge,
    Ägna dig åt politik eller varför inte healing?

    Romankonsten mår bra när samhället mår bra, åtminstone om vi ska se på efterkrigstides Sverige.
    Det skrevs storartade episka romaner under välfärdsepoken. Nu är det slut med det. I alla fall om vi betraktar episka romaner som rotar i det egna samhället.
    Idag har vi ett mycket mer heterogent litterärt landskap.
    Man kan naturligtvis tycka att det är oproblematiskt och bara fint, men om man ser en koppling till samhället i stort, som du tycks göra så är det snarare oroande.

    Själv tror jag då att den breda episka romanen har en funktion att fylla, just i samhället. Den ger de djup och de bottnar som resten av textproduktionen inte ger.
    Det räcker inte med EN episk god berättare i en generation för det. Det krävs en grupp. Varför int den här?

  43. Karin: Det blir förvisso fler som debatterar när manifest skrivs så här, men tonläget desto mer uppskruvat.

    Ett exempel på någon som syns utan att kasta paj är ju Björn Ranelid, som är en hedersman så tillvida att han aldrig svarar sina belackare med samma mynt. Det tycker jag är flott. (Och att de som skriker mest också får mest är väl möjligen sant i någon mån vad det gäller försäljning och publicitet, men knappast när det gäller litterära utmärkelser.)

  44. Läsare

    Karin: ”Litteraturdebatten skulle vara en helt annan utan personangreppen. Man kan tycka illa om det, jag gör det också.”

    – och strax därefter:

    ”Herre Gud.
    Sigge,
    Ägna dig åt politik eller varför inte healing?”

    Ambitiösa kommentarer var det visst, läste jag.

  45. Therese

    Läsare, men det senare var väl ändå inte ett personangrepp? Det var ett angrepp på åsikterna Sigge framförde. Eller angrepp och angrepp förresten: en reaktion. Jag blir lite konfunderad av dem själv – om det enda som är viktigt är att samhället fungerar på ett för de flesta människor tillfredsställande sätt så underkänner man ju alla debatter och diskussioner, utom politiska. Jag tycker visst att man kan ”bryta ut” en fråga om den samtida, svenska romanen och diskutera den… liksom, vad är poängen med att över huvud taget tillägna sig kultur annars? Då kunde vi ju lika gärna leva i grottor (räcker maten åt alla och folk inte slår ihjäl varann i allt för stor utsträckning så mår kollektivet bra).

  46. fransyskan H

    Therese, Karin, haller med och gillar tonen. Man kan vara skarp utan att utföra personangrepp, vilket ni ger lysande exempel pa.

  47. RH

    Sent omsider måste Sigge råkat läsa Platon, misstagit hans grotta för en blogg och ensam stigit upp ur den – profetiskt.

  48. Ser fram emot din roman! Håller helt med dig i det du skriver. Och manifestet också.

    ps. Inte låter du alltid arg :)

  49. Håkan

    Sigge – på vilket sätt skulle romanens utveckling stå i motsättning till om kollektivet ”mår bra” eller inte? Utmärkta romaner har skrivits i samhällen där kollektivet inte mådde särskilt bra, som i tsarryssland, och trista romaner i samhällen där kollektivet mår betydligt bättre, och omvänt. Tror du att det finns någon sorts orsakssamband här?

    Vem ska avgöra om ”kollektivet mår bra”? Du själv? Hur avgör du det?

    Handlar inte din motsättning mellan romanen och ”kollektivet” istället om dina egna neuroser kring finkultur? Du vill gärna se kollektivets väl vinna över romanen för att du tror att romanen är för fin.

    Tro mig, det är den inte. Litteratur är inte ett enda dugg fint. Så mycket onödigt bråk kommer ur den missuppfattningen.

  50. 1
    ”om det enda som är viktigt är att samhället fungerar på ett för de flesta människor tillfredsställande sätt så underkänner man ju alla debatter och diskussioner, utom politiska.”

    Jag underkänner inte debatten. Jag underkänner tonen i den – den extrema vikt manifestet lägger vid romankonstens hälsa. Jag håller med om att det är beklagligt att det mer sällan skrivs stora romaner idag än på exempelvis 60 och 70-talet, men jag kan omöjligt förlora sömn över det eftersom orsakerna i mina ögon är uppenbara: A) Unga kreativa människor som känner sig manade att kartlägga tillvaron medelst konst har så många olika verktyg att använda sig av för att ”lyfta på locket” att deras kreativa kraft mer sällan _koncentreras_ i en roman. B) Världen är mer fragmentarisk. Unga människor har svårare att entydigt tro på den typ av tydlig psykologisk och filosofisk förklaringsmodell som en stor roman presenterar. De är både mer kunniga mer förvirrade. Vilket såklart inte bara är negativt. C) Ja, vi mår bättre. Vi – författarna. Kanske var Sveriges BNP högre på 60-talet, som nån antyder, men det är väl knappast relevant i sammanhanget. Jag talar ju (givetvis) om potentiella romanförfattare, som sätter sig ner i 20-årsåldern och börjar skriva. Kvinnor, invandrare, bögar, konstnärer. De mår lite bättre idag, än de gjorde i ett samhälle där det var mindre självklart för dem att accepteras som fullvärdiga medborgare. Att jag ska behöva googla efter siffror på detta känns märkligt, och jag avstår gärna.

    2
    ”Jag tycker visst att man kan bryta ut en fråga om den samtida, svenska romanen och diskutera den”

    Ja! Självklart! Det är som sagt inte diskussionen i sig, utan tonen i den som provocerar mig. Tonen avslöjar att de (ni?) uplever att romankonstens hälsa har en _extrem_ betydelse – samma betydelse som den hade på 1960-talet – när den inte längre har det. Romanen är inte lika central längre, av olika anledningar. Och detta är inte bara negativt, inte sant? Dess försämring är ju kanske bara en effekt av andra, viktigare saker. Ett sorgligt men nödvändigt offer, om du så vill.

    Är det NÅGON som förstår mig?? Svettig på Internetkafé. Ensam!

  51. Läsare

    Det går bara att förstå dig, Sigge, om man väljer att tro på nåt slags innebörd i begreppet ”stor roman”. Vad det nu skulle vara.

  52. Jag skulle nog gärna se att Sigge hade rätt i sitt förmodande, eller snarare tvärsäkra påstående, att folk mår bättre i dag än på 60-talet. Men jag undrar: vad tusan bygger han det på? Vad är det i hans umgängeskrets, uppväxtmiljö etc som får honom att tro det?
    Varför skulle folk (ibland talar han om ett ”vi”, ibland om unga människor som kan tänkas sätta sig ner och skriva romaner) må bättre i dagens samhälle, som präglas av hög arbetslöshet, ökande inkomstklyftor, hyresrättens närapå utradering, bristande framtidstro etc? Allt tyder väl närmast på att folk har goda skäl att må sämre i dag, och om vi ändå inte gör det så tacka folks optimistiska läggning för det!
    Det som är relevant för romanen och konsten i det han skriver har (som jag ser det) väl snarare att göra med hans egen punkt B: fragmentariseringen. Här har han definitivt en poäng. Allt fler olika medier (och allt fler olika tekniska prylar för att kunna hänga med i alla olika medier) gör dels att det blir svårt att hinna med ett koncentrerat skapande, dels att det faktiskt blir svårare att koncentrera sig. Hur mycket media konsumerar ”vi” om dagen egentligen? Åtta timmar typ?

    Sen om man börjar plugga på universitetet säger ju lärarna att det ”finns inga stora berättelser längre” (=postmodernistiska ståndpunkten), samma sak säger de stora tidningarnas kultursidor. Den stora socialistiska berättelsen har också fallerat, även om det kan vara skönt att slippa dess förenklingar. För övrigt verkar kontakter vara helt avgörande för att få ut sina litterära verk och bli uppmärksammad på marknaden, och här är det väl också närmast svårare än förr att göra sig hörd. Outsiders har inte mått toppen i något samhällssystem tror jag.

  53. För övrigt kan ju tilläggas att fragmentariskt skrivande är det enda som uppmuntras på skrivarskolorna/författarutbildningar. Varför det är så? Det är ett estetiskt ideal som lördagens manifestförfattare reagerar mot.
    Samtliga poeter (!) som undertecknat motmanifestet (färre av romanförfattarna) ägnar sig åt ett fragmentariskt, språkmaterialistiskt skrivande.

  54. Anders: Vilka skrivarskolor avser du då? Min erfarenhet inskränker sig visserligen bara till Biskops-Arnö och de gånger jag gästhandlett på andra skolor, men känner inte igen din beskrivning. Jag upplever det snarare som att mångfalden uppmuntras, än vissa estetiska ideal.

  55. En nära vän till mig gick på en av de mer välrenommerade skrivarskolorna. Jag kan inte utlämna henne, men en av de första saker man fick lära sig var att stryka alla småord i sina texter! (Det som lärdes ut motverkade ”flytet” i texterna.)

    Jag har själv gått en skrivarkurs, som jag har försökt förtränga sedan dess, men annars hämtar jag mitt omdöme från vad jag sett av skrivande människor som gått vid/lärt ut vid exempelvis Biskops Arnö. Kortprosa, prosadikter, uppstyckade fragmentdikter…

  56. Pingback: Manifestomani « Tidens tecken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s