att alltid känna brist

Jag fastnade i Vilhelm Ekelunds Antikt ideal som jag hade glömt att jag äger. Vilhelm Ekelund har aldrig lyckats röra vid mitt hjärta (nej, jag tror faktiskt inte det… inte ens med Lunarian. Förlåt! Bra dikt och så, men det är något som fattas mig – – -) trots att han är både skåning (ibland har jag tänkt att så mycket som är bra och svenskt kommer från antingen Skåne eller Norrland – jag VET att Norrland inte är ett landskap alltså… – att allt annat är onödigt – – -), Ola Hansson-fan samt alltså har ANTIKA IDEAL, vilket verkligen inte är den sämsta kombinationen hos en man/poet – han är mycket förtjust i Nietzsche: ”Vi behöfva Kant, vi behöfva Nietzsche: ty de lära oss huru det är möjligt att lefva trots blicken i afgrunden – just i kraften af denna blick!”. Med blicken i avgrunden. Det kunde man döpa någonting till. Troligtvis en bok från Alastor Press.

Fast det var inte det jag skulle citera egentligen, det var detta: ”Det produktiva kommer ur brist. Ja – det produktiva kommer ur den geniala förmågan att alltid känna brist, att hellre ha hela helvetet i sitt bröst och skapandets jubelångest än vara lycklig.” Jag håller med om hälften, men alltså, slutet – att HELLRE skapa än vara lycklig? Nej Vilhelm, sorry… det där går jag inte med på. Eller, jag tror inte på det. Novalis tänkte på samma sak: ”I muntra själar finns inget snille. Snille visar på en störd jämvikt: den är både följden av störningen och medlet att återställa den.” En brist, en störd jämvikt… det är sådant man kan fundera på i denna bistra timma.

Nu följer en fin bild för att matcha mitt sinne samt alla dessa poppelalléer, skymmande Stefan George-parker och undergångsstämningar som Vilhelm Ekelund myser omkring i:

 

Ferdinand Keller: Dammen

 

(Ja, den är ju nästan mer Arnold Böcklin än Arnold Böcklin själv, men det är alltså inte Böcklin, utan Böcklin-diggaren Ferdinand Keller.)