Månadsarkiv: augusti 2009

i all hast

Eftersom det börjar kännas som tjänstefel att inte kommentera det litterära manifestet i DN idag så gör jag nu det mycket kortfattat: Jag tycker att det är utmärkt. Jag kunde ha skrivit under det själv.

Poängen är givetvis inte att all litteratur i hela litteraturhistorien borde ha skrivits enligt de där punkterna, eller att all litteratur i all framtid bör göra det, eller att all samtida litteratur som inte följer dem är dålig – poängen är att det just nu, hösten 2009, är relevant att påpeka att den svenska prosan dras med en samling frekvent förekommande egenskaper och att alla inte tycker att detta är något positivt. (Vissa av egenskaperna är ju i ärlighetens namn mindre frekvent förekommande än andra, och dessutom mindre av problem, men jag tycker att det finns en poäng i alla.)

Eh, sorry för min brist på substans, jag är så himla trött. Jag ville bara säga att jag är för. Jag har faktiskt lite svårt att förstå vad man är emot när man är emot, men en massa människor verkar ju vara väldigt mycket emot, så: Jag är alltså för. Godnatt.

 

esther_williams

Jag rundar av det hela med en fullständigt omotiverad bild på Esther Williams.

 

7 kommentarer

Under dagbok

förlåt att jag inte uppdaterar

Gud vad Alexandra Coelho Ahndoril är vacker! Hur förblir man så vacker? (Inte för att hon på något sätt är lastgammal, men hon är klart vackrare än många andra kvinnor i samma ålder.) Aldrig får man skönhetstips av någon det faktiskt vore relevant att få skönhetstips av – allt man får är exempelvis Charlotte Perelli, jag har fått jättemånga skönhetstips av Charlotte Perelli i alla de sladdriga shoppingtidningar jag envisas med att köpa när jag ska åka tåg, och inget av dem har jag tagit till mig på något vis, jag struntar faktiskt i hur Charlotte Perellis skönhetsrutiner ser ut. Jag fyller år idag (ni måste inte säga grattis nu, jag tänker alltid att det ser fånigt ut med en massa ”grattis!” i kommentarfältet på bloggar, men, ni får om ni vill…) så min upptagenhet vid mitt åldrande når kanske sin peak just idag, när tidningarna är fulla av bilder på Alexandra Coelho Ahndoril. Bilden i DN är bäst, helt breathtaking, i en park av något slag, jag undrar om det är en alldeles nytagen bild för jag tycker att det ser ut som sensommarljus och sensommargrönska, med lite god vilja kan man nästan tycka att Alexandra Coelho Ahndoril är placerad i ett landskap värdigt Prins Eugen eller Richard Bergh. (Jag törs inte använda bilden i min blogg så ni får klicka här och se den i sitt originalsammanhang.)

Förlåt att jag uppdaterar lite dåligt, jag skriver så mycket annat att jag mjölkar ur min hjärna fullständigt och inte har haft ett enda tanke att fästa i det lilla textfältet i WordPress när jag har satt mig och försökt de senaste dagarna. Plus att jag känner mig stressad hela tiden, jag har ingen blogg-ro. Jag ska uppdatera lite bättre när den återvänder, tills dess kan ni titta på denna målning av Alphonse Mucha, som alltså inte bara gjorde planscher. Det är hans döttrar, den är målad 1919 och visst påminner den om Carl Larsson?  Så mycket att man nästan kan tänka sig att han sett Carl Larssons bilder från Sundborn och tänkt att det där ser minsann trevligt ut, så vill jag också måla. Det är väl i och för sig inte omöjligt. Bra tanke. Okej, hej hej, kyss.

 

Alphonse Mucha - his children

13 kommentarer

Under dagbok

boktisdag

Jag drunknar i denna bokflod, sex nya böcker bara idag, plus att jag hade ett antal (fem, sex? Kanske till och med sju) med mig i väskan hem från Stockholm igår. Idag återvände jag till antikvariatsutförsäljningen, men nu var de där uppenbart charmerande böckerna som jag hittade förra gången utplockade, det kändes som att det blev lite beskare karameller idag: Hugo von Hofmannsthals Den vita solfjädern som jag var tvungen att köpa trots att jag vet att jag aldrig kommer att läsa den (det är ett skådespel, det blir aldrig av att jag läser sådana, det vet jag av erfarenhet – inte ens den allra ljuvaste lilla volym med d’Annunzios Vårdröm, som börjar med scenanvisningar med statyer på postament, springbrunnar, apelsinträd och vinrankor mot en toscansk soluppgång kan behålla mitt intresse, förlåt, förlåt – – – update: och Arthur Schnitzlers Ringlek, med omslag av Klimt, som legat bredvid sängen i ett år nu, utan att jag kommit längre än kanske fem sidor, jag borde ju skämmas…! – ja, det gör jag ju också), En bok om rus och inspiration, som är en antologi från 1948 på just detta tema, med bidrag från bland andra Stina Aronson och Bertil Malmberg, samt Maurice Maeterlincks De ringes rikedomar, som verkar vara en liten essäsamling med kapitel om exempelvis tystnaden, kvinnorna, godheten, skönheten och – i sammanhanget udda, men i och för sig inte överraskande – Novalis. Något att bita i.

Plus en hemlig bok som ska ges bort, plus en inbunden version av Horace Engdahls Ärret efter drömmen som kom med posten, plus Per Kirkebys Handbok, som jag hade glömt att jag hade beställt – jag är mycket förtjust i Per Kirkebys måleri! Jag tycker om att det märks så himla tydligt att han är geolog från början, jag tycker att hans måleri, trots att det alltså är helt abstrakt, frammanar berghällar med mossor, skikt av berg och jord, och framför allt fantastiska undervattensvärldar med böljande vattenväxter (hans tegelskulpturer säger mig däremot inte särskilt mycket, men jag är inte omöjlig när det gäller dem – och nu när jag bläddrar hastigt i boken och ser att han bland sina förebilder anger Pugin, Ruskin, Morris och Doré blir jag ännu mindre omöjlig – – – ). Nu följer ett bildbevis:

 

kirkeby winter

Per Kirkeby, Vinter

 

Utöver dagens skörd av böcker planerar jag även att inom en snar framtid läsa Ingeborg Bachmanns Malina, P O Enquists Boken om Blanche och Marie, Anaïs Nins Incestens hus (som jag hoppas dyker upp i brevlådan snart) och säkert nåt mer jag har glömt. Plus ett gäng böcker jag måste läsa i jobbet. Jag planerar att läsa en del med andra ord. Jag ska faktiskt sätta igång genast. Hej hej.

16 kommentarer

Under dagbok

Intet är jämmerligare till sitt ursprung och gräsligare till sina följder än fruktan för att vara löjlig.

Det där blev nog nytt rekord i rubriklängd i den här bloggen, men jag kände mycket starkt att den var nödvändig idag. Det är Friedrich Schlegel som har skrivit den meningen, och jag kom att tänka på den när jag läste Nils Forsbergs debattinlägg i the neverending story om det figurativa måleriet i Expressen idag: ”Åtminstone till dess känner jag mig trygg i min åsikt att det är lite löjligt att i vuxen ålder måla riddare och gnomer i fantasylandskap. Och apropå löjligt – inför nästa angrepp kanske Johan Lundberg, i valet av retorik och estetik, ska passa på att begrunda några ord av en man som visste en del om såväl strider som stil. Nämligen Napoleon, och att ‘Från det sublima till det löjliga är det bara ett steg’.”

Det står ju Nils Forsberg helt fritt att enbart uppskatta sådan konst som aldrig riskerar att bli löjlig, men det är själva motsatsen till hur jag ser på konst och litteratur och musik – jag skriver detta medan jag lyssnar på en spellista med lika delar italo disco-hits och Bryan Ferry och jag tänker att tänk om dessa artister varit rädda för att framstå som löjliga… det är just att de tar risken att vara löjliga som jag uppskattar. Så väldigt mycket av det jag tycker allra bäst om inom konst, litteratur och musik befinner sig i det där gränslandet, och tassar omkring på gränsen till det patetiska, sentimentala, kitschiga, klyschiga och överdrivet vackra, eller det överdrivna i största allmänhet.

Det är ju alldeles sant att det bara är ett steg från det sublima till det löjliga, men jag har så sjukt mycket större respekt för den som faktiskt tar ett steg och riskerar att vara löjlig, än den som står på tryggt avstånd och känner sig smart. Ville bara säga det.

23 kommentarer

Under dagbok

kom i min dödsinvigda park

sensommarblommor

 

Tag detta guld, tag detta mjuka grå
av bjök och buxbom! Veka vindar gå.
Än flamma rosor med försenad glans.
Välj länge, kyss dem, fläta dig en krans!

Och dessa sista astrar ej förgät,
ej vilda rankors purpur och av livet,
det sommargröna, vad som överblivet
förbrinner slocknande i höstens fjät!

 

Jag for ut på landet på weekend. Det känns som att det kommer att bli höst snabbare än man hinner blinka – lejongapen och anemonerna och fjärilsbusken blommar, men bredvid dem har astrarna slagit ut och astrar är en höstblomma, det hörs på namnet; astrar, det rimmar på knastrar, som snö och is: när första frosten kommer står astrarna inkapslade i iskristaller och första frosten kommer fortare än man fattar. Rönnbären hänger i tunga klasar, det betyder att det blir en kall vinter. Jag har ätit björnbär. Uh, sensommar. Ynk.

11 kommentarer

Under dagbok