Månadsarkiv: augusti 2009

Kära dagbok,

jag är så trött att jag är alldeles snurrig i huvudet; hela dagen har jag upprättat listor över saker som ska göras, och gjort dessa saker, och sedan upprättat nya listor. Allt har krånglat sig lite på ett jobbigt vis, bilder har exempelvis mystiskt försvunnit ur bildbyråers arkiv, andra bilder är I PRIVAT ÄGO vilket innebär att man kan fetglömma att få dem i fina, högupplösta versioner och ytterligare andra bilder kräver att någon i ett land långt borta gör en lång utredning för att kunna fatta ett beslut om det är okej att de trycks i svensk press. Jag tittar på så sjukt mycket bilder när jag jobbar! Vilken tur att jag tycker om bilder så himla mycket. Idag har jag till exempel tittat på sådär 750 bilder med schimpanser. Sluter jag ögonen flimrar det förbi bilder: Chavez, Obama, Reagan, Berlusconi, Wittgenstein, det är mest män, män och schimpanser.

Jag delvis glömmer och delvis vill inte länka till saker jag har skrivit här och där, men idag har de slagit upp min Ellen Key-roman-recension stort i Expressen, det såg mycket fint ut i tidningen. Bra bok, den rekommenderar jag. Jag grät faktiskt lite när jag läste den, det händer inte så ofta, och ofta när det händer blir jag mest irriterad och känner mig manipulerad – oftast för att det jag läser/ser egentligen inte är tillräckligt bra för att förtjäna mina tårar, och då blir jag lite äcklad och känner mig utnyttjad. Men Anneli Jordahls roman var värd dem.

I boken med tysk poesi jag beställde är det inte bara Stefan George utan en massa tyska poeter jag aldrig hört talas om, vilket är mycket spännande, och så är det Rilke, och så är det HUGO VON HOFMANNSTHAL som jag aldrig har läst en rad av men varit förälskad i på avstånd sen jag var tolv. Nej, nu ljög jag, men sedan jag var 27 iallafall. (Hade världens alla författare varit fula vet jag inte om jag någonsin hade börjat intressera mig för litteratur. Jo, det hade jag ju, fullt så ytlig är jag inte, det var bara en rolig grej att skriva. Men det är inte en oviktig faktor; jag minns hur jag låg en sommar på en filt på gräsmattan i mitt barndomshem och slukade en fantastisk bok med litteraturhistoria vars titel jag tyvärr inte minns, jag skulle vilja läsa den igen, den var så där superpedagogisk och mycket rikt och vackert illustrerad: kapitlet om Shakespeare hade Fuselis Titania och Bottom (eller, heter den En midommarnattsdröm..? Whatever, jag är så trött att jag inte ens orkar googla. Den får iallafall vara med på en kommande topplista: den med de bästa målningarna av kärlek mellan människor och djur) på en stor bild och jag tyckte att den var så vacker, för att inte tala om porträttet av Christoper Marlowe, åh! – det gjorde enormt stort intryck på mig). Jag vet tyvärr inte om Hofmannsthal verkar så himla bra. Eller jo, det kanske han är. Jag är för trött för att avgöra. Stefan George är bra automatiskt eftersom han skriver om parker. Konstigt att inte fler poeter har insett parkmotivets objektiva kvalitet, men nu tipsar jag ju alltså om det så nu kan ni börja fundera över vad som rimmar på ”buxbom”.

Jag känner mig lite ynklig, inte bara för att jag är trött utan för att det är augusti och jag hatar augusti för jag fyller år i augusti och jag hatar att fylla år och det är extra äckligt att fylla år i just augusti; till mörknande kvällar och ruttnande fallfrukt och en allmän känsla av att något mycket fint precis har gått förlorat och inte kommer att komma tillbaka – den årstid den svage kallar sensommar och den ännu svagare kallar tiden på året då insikten om alltings förgänglighet blir lite för påtaglig för att man ska vara på speciellt gott humör när man sätter sig en regnig kväll och ska blogga lite.  Jag vill stänga in mig i ett dunkelt rum och bara läsa mindblowing bra poesi – göra en så kallad orfisk reträtt (det var väl lite roligt, non?), fast mest av allt vill jag bli kramad.

16 kommentarer

Under dagbok, litteratur

några fina bilder to brighten this gloomy day

Mina favoriter bland målningarna på Figurationer-utställningen:

 

figuration 1
Vebjörn Sand: Isdrottningen

 

figuration 2

Göril Fuhr Gundersen: Spleen
Så fin! Om jag skulle ha fortsatt måla tror jag att jag skulle ha målat ungefär så här. (Eller, jag skulle ha försökt iallafall.) Jag fick oerhörd lust att måla efter att ha varit på konstutställning. Så fort jag är hemma igen ska jag undersöka om mina akrylfärger fortfarande är i flytande tillstånd (osexigt med akryl, jo, jag vet, men att hålla på med oljefärg och terpentin och trasor och grejer i köket är lite över min ambitonsnivå.)

 

Och två fina bilder som inte var med på utställningen och inte har något med den att göra:

 

friedrich the big reserve near dresden

Caspar David Friedrich-peppen är total inför utställningen! Det här är The big reserve near Dresden.

 

det stilla vattnet

Prins Eugen, Det stilla vattnet. Den är så läskig! Lite The Ring tycker jag.

4 kommentarer

Under konst

brunt är det nya svart

”Demokratin är skör” skriver Åsa Linderborg, och vill säkra den genom att på sant demokratiskt vis låta kulturvärlden hysa en enda kultursyn; kulturradikalism… eftersom allt annat (och alla andra än kulturradikaler) gör demokratin mindre demokratisk? Det är väl liksom summan av artikeln. Detta gör mig trött.

Det gör mig extremt trött att man beskylls för att vara sverigedemokrat och/eller hysa nazistsympatier om man tycker att de samtida uttrycken för en kulturradikal hållning inte har så mycket att ge en. Vilket man faktiskt KAN tycka, utan att det beror på ”fruktan för jämlikhet” – min bok med Stefan George på svenska har dykt upp här nu, jag ska snart krypa ner i sängen och mysa med den, och jag kan lova att jag inte gör detta med ett ondefullt syfte att hålla arbetarklassen på plats, homosexuella i garderoben, kvinnorna i köket och invandrarna i nåt annat land än Sverige.

Jag gör det för att jag hoppas att den ska ge mig något som bara bra lyrik ger mig, en upplevelse som jag inte kan få genom att göra något annat än att läsa just bra lyrik. (Det finns sådant som ligger i närheten; bra bildkonst eller konstupplevelser över huvud taget, även musik, starka naturupplevelser, starka upplevelser i regionen kärlek/sexualitet och, gissar jag, starka upplevelser av andlighet, eller vad vi nu ska kalla det, religiösa upplevelser? Det senare är obeträdd mark för mig men jag kan tänka mig att det ligger på inte alltför långt avstånd). Konst som är av den där typen av sociala kommentarer som personer med en kulturradikal hållning ofta gillar ligger som ni förstår mycket långt därifrån. (”Den systemkritiska kulturen” som Linderborg kallar den – jag tycker att man i svallvågorna av sommarens konstdebatt kan ta sig en funderare på vilken kultur som egentligen har gjort sig förtjänt av epitetet ”systemkritisk”.)

Innan jag började skriva i Aftonbladet fattade jag verkligen inte hur man kunde se kultur som något så alltigenom politiskt – jag fattar ärligt talat fortfarande inte hur man kan göra det, jag har snarare fattat att det görs, och eftersom det görs i den utsträckning det görs blir min reaktion på sakernas tillstånd att vara rätt ointresserad av rätt mycket av det som är samtida svensk konst och litteratur.

Jag tycker inte att det behöver vara svårare än så här. Jag tycker att det borde kunna räcka med förklaringen att nej, tyvärr, den här typen av konst eller litteratur ger mig faktiskt ingenting, jag tycker helt ärligt att den till stora delar är tramig och onödig, men det betyder inte att jag vill förbjuda all konst som inte faller mig hundraprocentigt i smaken samt införa enpartisystem. Det här med nazistanklagelser så fort någon formulerar ett alternativ till kulturradikalismen är så himla lågt och dumt och ovärdigt.

(En parentes om politik: Jag tror faktiskt att Åsa Linderborg har fel när hon skriver att de personer som kan attraheras av Göran Hägglunds utspel om kulturen är ”sverigedemokrater som inte i första hand är rasister”. Jag tror, till skillnad från Åsa Linderborg, inte att den svenska arbetarklassen är kulturradikal. Jag tror faktiskt att socialdemokraternas väljare till stor del är kulturkonservativa och mycket väl skulle kunna gilla Hägglunds ord om hur trött han är på ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget”. Och eftersom jag tror att det finns ett stort folkligt stöd för dessa åsikter så tycker jag att det är betydligt bättre att de – eftersom Socialdemokraterna uppenbarligen inte bryr sig om detta – formuleras av Kristdemokraterna än av Sverigedemokraterna – som väl är det parti som skulle kunna fånga upp dessa väljare annars. För oavsett vad man tycker om KD och Göran Hägglund så tycker jag att man borde kunna inse detta: här har vi en stor grupp människor som upplever att ingen för fram deras åsikt. Klart att de då börjar se sig om efter alternativ.)

Jaha, nu handlade det visst om lite allt möjligt i det här inlägget. Summan av kardemumman är väl ungefär att jag tycker att det är obehagligt att man (och särskilt en person som utger sig för att verka i demokratins tjänst) måste drämma till med stora nazist-slagträet så fort någon yttrar något som utmanar kulturradikalismens ställning i det här landet. Jaha, men då går jag och lägger mig med Stefan George då. Hej hej.

 

 

PS: Jag jobbar jättemycket och kommer att ha svårt att svara ingående på kommentarer de närmaste dagarna, bara så ni vet. Jag blir glad för kommentarer! Men förvänta er som sagt inga långa svar.

22 kommentarer

Under konst, litteratur, media

gallblomma

Alltså det är så spännande med boken jag läser nu: en av huvudpersonerna har drömt att han har fått sig förevisad ”grundformen, urformen för det sköna, skönheten själv helt enkelt”, jag ryser och myser av att läsa det, dessutom berättas sanningen om det sköna under en promenad i en vacker trädgård en het dag i början av augusti, och jag läste det i en vacker trädgård en het dag i början av augusti, jag bara väntade på att en nervös och excentrisk man med blek hy och smala, vackra mustascher skulle glida upp vid min sida och med viskande röst säga ”Therese, jag har funnit urformen för det sköna och nu ska jag visa dig den”. Men istället fick jag hålla tillgodo med ett växthus, vilket väl ändå måste räknas som ungefär det näst bästa:

växthus

Coolast var rummet med en tropisk bergsregnskog, ”molnrummet”, alldeles fuktigt och sumpigt. I trädtopparna klängde orkidéer. Jag tycker så synd om orkidén, som framlever sitt mediala liv i en, med hänseende till dess natur, fullständigt främmande kontext: Den står i en minimalistisk, smakfull kruka på ett bord eller en byrå i ett minimalistiskt, smakfullt hem i ett inredningsreportage som presenterar ännu en lägenhet vars innehavare tycker att det är skönt när det ”inte är för mycket krimskrams” samt att vitt är den överlägsnaste färgen i inredningssammanhang. Till en färgstark orkidé kan man dock sträcka sig (så länge krukan är av stram design) ety den utstrålar elegans, och där står sedan den stackars orkidén i ett kyligt vitt hem och ser frusen ut, fjärran från sin dekadenta, sexuellt ångande, kvava och fuktiga födelsemiljö.

Hela regnskogsrummet var faktiskt utstuderat porrigt, fullt av växter vars blommor inte såg ut som något annat än stora könsorgan, och där snärjde de slingrande orkidéerna sina byten (nej, jag lärde mig faktiskt av en söt liten guide att orkidéer inte alls är parasiter, utan epifyter, de suger inte näring ur sina värdträd, men slingrar sig hungrigt gör de definitivt – – -), föga anar de att de kan sluta sina dagar med rötterna i en Ikea-kruka, håglöst överblickande en omgivning av Iittala-ljuslyktor och god svensk smak. Det är så sorgligt alltsammans, det är Ola Hansson-material för 2009*.

Jag läste intervjun med Horace Engdahl i Sydsvenskan, han säger om sin barndom: ”Jag var fullständigt normal och kunde ha råkat bli vad som helst”, men det tror jag inte på: bokstavligen vad som helst? Med ”vad som helst” menar han antagligen vad som helst som iallafall kräver en högre akademisk examen. Gissar jag. Jag var inte fullständigt normal. Jag förebådade vad som komma skulle redan som mycket liten: satte man mig i ett dike satt jag kvar där i evigheter och tittade storögt på varje liten blomma och grässtrå och pinne och sandkorn och kände en djup tillfredsställelse om något var bekant. Synd att jag inte var lite smartare, då kunde jag ha blivit ett romantiskt geni och underbarn, ja, gud vad synd det är att jag inte är lite smartare – – – alltså, jag jobbar på det…

 

*”I blomsternas värld finns en grupp av företeelser, vilken går under namnet gallblommor. När den vilda nyponörten omflyttats i trädgårdstäppa, drivhus eller kruka i fönsterkarmen samt kultiverats genom många årsled, undergår den en väsentlig och ödesdiger metamorfos, i det att blommans alla befruktningsdelar omdanas till kronblad. Den naturliga artens ena blomkrans, vilken omsluter det enkla och stora mysteriet, mångfaldigas därigenom att detta senares redskap, ståndarna och pistillerna, själva förvandlas i den förras liknelse. Som blomman står där i sina heta lysande färger och liksom inhöljd i en ånga av doft, syns den med helt annorlunda braskande löften och en helt annorlunda lidelsefylld trånad locka luftens alla kringsvärmande insekter till att uppfylla deras anvisade medlarkall; och dock bor mitt inne i den doftande prakten det sterila Ingenting.” – här kan man ladda hem bland det vackraste som skrivit av svensk prosa, även om jag för tillfället inte kan få det att fungera…

7 kommentarer

Under dagbok

saker som irriterar mig idag

Jag skulle jobba men började läsa en massa bloggar istället, de flesta av människor födda på 1980-talet, människor som är sådär 21, 22, 23, 24, 25, det var lite plågsamt. Ibland får jag en väldigt stark känsla av att personer födda på 1980-talet (ja, grov generalisering, det är säkert många läsare av denna blogg som är födda på 1980-talet och ni berörs antagligen inte av det jag tänker skriva) har alldeles för bra självförtroende. Att det har varit en massa ”du är bäst!” och ”ta plats!” och ”tro på dig själv!” och ”du är fantastisk!” och ”ta ingen skit!” under deras uppväxt och att deras självförtroende nu inte på något sätt står i proportion till vad de är kapabla att faktiskt uträtta.

Alltså, jag vet allt om att ha alldeles för dåligt självförtroende och kanske hade jag mått bra av lite sån där pepp, men på något sätt verkar den inte riktigt ha fastnat på rätt personer. Det är faktiskt jätteirriterande när personer som vid typ 21 års ålder redan har en karriär i media, och känner alla de rätta människorna och kommer från en bra familj och har en lagom bohemisk bostadsrätt i innerstan som de inte har betalat för själva samt garderoben full av designerkläder och skriver ”Jag har förtjänat det-och-det för jag är underbar!”. Och verkar tro själva att det är nån slags pepp till tjejer med dåligt självförtroende och sämre grundförutsättningar i livet, som att de där tjejerna med dåligt självförtroende skulle tänka ”Vilken bra förebild hon är för unga tjejer! Hon TROR verkligen på sig själv!”.

Eller värst av allt, personer som skriver typ ”Jag är lite sur idag, men jag förtjänar att älskas ändå!”. Vadå ”jag förtjänar att älskas”? FÖRTJÄNAR? Jag tycker att man ska vara extremt glad om man hittar någon som kan tänka sig att älska en. Men gud vilken behaglig tillvaro det måste vara, att bara glida ut i livet och skrika ”Här är jag, älska mig!”. Och så skylla på andra om de nu inte verkar fatta hur UNDERBAR man är.

Plus att det här goda självförtroendet antagligen bara blir ännu större av den motbjudande vanan att kalla varandra för ”finaste” hela tiden, för det gör alla på dessa bloggar: ”Träffade finaste N!”,  ”Läs vad finaste L har skrivit om det-och-det!”, ”Lunch på cafe X med finaste K!” – vilken otäckt insmickrande glättig vana det där är.

Kanske är det skillnad på bloggar och verklighet, det inser jag. Kanske finns det genuina personer under den där UNDERBARA ytan, men varför måste man hålla på så där då? Det är nån slags kapplöpning i självförhärligande glättighet alltihop, gud vad jag längtar efter att läsa något av någon som är smart och sur. Så det ska jag göra nu. Hej.

18 kommentarer

Under dagbok, media