paus

Hej, som ni märker har jag inte uppdaterat på ett tag och jag vet inte riktigt när jag kommer att göra det igen – jag har jobbat alldeles för mycket känner jag, så jag tänkte ta det extremt lugnt ett tag för annars kommer jag med stor sannolikhet bli galen. Kanske blir det inte ett så långt uppehåll, för de senaste dagarna har jag börjat känna för att blogga lite igen, eller typ visa lite bilder iallafall. Jag har hittat jättefina bilder! Hoppas att vi hörs snart. Kyss så länge.

Bohman debuterar

Eftersom det, som ni ser här ovanför, står i Vi Läser (blev jag upplyst om för en stund sedan, jag hade missat det, eftersom jag undviker Vi Läser, för att jag hatar bilden på mig som är i senaste numret – – -) att min roman har blivit antagen av Norstedts, så är det väl lika bra att jag upplyser er också, kära läsare, så att inte någon extra kär läsare känner sig försmådd – jag vet att jag har sagt det till vissa (särskilt när jag har varit full, ehrm), men de flesta har jag nog inte sagt det till… så nu vet ni också.  Tyvärr är min roman långt ifrån färdig – eller, den har en början och ett slut och en massa grejer däremellan, men jag måste skriva om en hel del av grejerna, så det känns lite nervöst med en sån där notis.

Idag har jag figurerat i andra sammanhang också: jag är veckans måndagsmöte på Bokhora, vilket inte en människa bryr sig om av kommentarerna att döma, men det var roligt att svara på frågor. Annars försöker jag återhämta mig från förra veckans stress-chock genom att bara ligga ytterst stilla och läsa långsamt i en bok. Ska fortsätta med det nu. Hej hej.

thank God it’s lördag

Hej, glad boklördag, vad roligt det är att leva i en tid då de litterära manifesten haglar – jag tycker att dagens förtydligande av det första manifestet är helt klockrent. En annan grej man kan läsa idag är min text om Carl Wilhelmson på Waldemarsudde. Det är så roligt att skriva om konst! Det är faktiskt vad jag ska ägna dagen åt, om jag inte beslutar mig för att skjuta upp det till imorgon, det känns som att det kan bli så – jag har jobbat typ 12 timmar om dygnet 12 dagar i rad nu och dessutom inte sett på tv på två veckor, helst av allt vill jag faktiskt bara ligga i soffan och äta chokladglass och se på tv, ja, konsten får kanske vänta – – – ja. Nu börjar det dessutom kännas som att bloggen också får vänta lite. Jag kan visa några fina bilder jag trillat över på internet på senaste tiden istället… vi kan ha porträtt-tema idag:

 

En ung Ellen Key. Gullig!

 

 

Porträtt av Whistler, jag vet inte vem det föreställer, men det är så fint! Liksom på gränsen till för sött, men så underbart målat att jag bara sväljer det ändå. Jag gillar verkligen grejen med en tydlig konturlinje och en platt bakgrund, jag har alltid gillat det – eller alltid och alltid: kanske sedan jag första gången såg Manets flöjtspelande pojke.

 

 

Självporträtt från 1640 (…1640 förresten? Ser det inte ut som något från romantiken? Typ lite som Delacroix? Eller: svärtan i målningen ser barock ut, men något annat – bakgrunden? baskern? ansiktsuttrycket? – ser ut som romantiken) av den snygge och eventuellt demoniske Salvator Rosa. ”‘Either shut up, or say something better than silence [i.e. something worth saying]’ says the inscription” står det på Wikipedia. Underbart!

 

 

Princess Youssoupoff, formerly Grand Duchess Irini of Russia and also Princess Xenia, wearing a black dress with black turban, foto av Edward Steichen – vem annars? Tala om tydlig kontur och platt bakgrund, jag tycker att hennes konturlinje är helt sanslöst vacker. Och hennes ansiktsuttryck: ser hon bestämd ut, eller sorgsen? (Serien om Edward Steichen är förresten inte bortglömd, bara uppskjuten på obestämd tid.)

äcklet

[Nu tar jag bort det som stod här, jag behövde bara skriva av mig lite. Snart ska jag skriva något gladare här. Hörs då, hej.]

tempel för framtida religioner

Liksom Jenny Maria älskar jag galenpannor till arkitekter. Den byggnad jag minns allra bäst från tiden då jag läste konstvetenskap är Boullées Newton-monument:

Boullée, Cénotaphe a Newton (1784)

Klicka så blir det ännu större! Så ni ser cirklarna av cypresser ordentligt! Och bildgoogla gärna – så coolt..! På Wikipedia presenteras Boullée som ”a visionary French neoclassical architect” [nu upplåter jag för allas trevnad som ni märker en parentes där jag bestämt tar avstånd från totalitära ideologier! – utopisk aritektur fanns långt innan 1900-talet], just ”visionary” tycker jag är fräckt: Boulléers Newton-monument blev aldrig uppfört, men TANKEN på det är underbar. [Update: Wow, Wikipedia har nåt slags egyptisk monument också… pas mal…!]

Idag fann jag (på den utmärkta bloggen feuilleton, som jag under flera år har undvikit att länka till eftersom jag tycker om den så mycket att jag helst vill ha den för mig själv) en ny fantastisk bekantskap när det gäller visionära arkitekter: François Garas (1866-1925), ”a mysterious architect of whom little is known” – man vet iallafall att han ritade en massa byggnader som aldrig blev uppförda och kallade några av dem för temples pour les religions futures – tempel för framtida religioner. De tillägnades storheter som Beethoven och Wagner, och ”livet”, ”döden” och ”tanken”. Han gillade Baudelaire, Edgar Allan Poe,  John Ruskin, Richard Wagner, Jean Carriès och Edouard Manet, vilket inte är de sämsta förebilderna. Han var rätt goth. Ursäkta denna knapphändiga information, men inte ens Musée d’Orsay, som gjorde en utställning om en så pass obskyr figur för några år sedan, eftersom ingenting är för obskyrt för att tillägnas en utställning i Paris, vet särskilt mycket… eller så vill de helt enkelt inte dela med sig. De verkar hysa de flesta av Garas verk iallafall. Så här ser några ut:

  

François Garas: Tankens tempel, tillägnat Beethoven, här under konstruktion

 

François Garas: Tankens tempel, tillägnat Beethoven, sett i månsken

 

Ja, jag behöver väl knappast skriva att detta tempel inte heller blev byggt – inget som Garas ritade blev någonsin uppfört. ”Contrasting with the materialistic world of his contemporaries, he took refuge in an unreal world without constraints, giving free rein to his dreams, and devoted his time to the cult of Beauty, of Art and the Absolute, eventually to get lost in the infinity of his creations” står det på Musée d’Orsays sida, det låter ju lite illa. Som att han till slut blev galen. Fast på ett annat ställe står det att han år 1913, ”overwhelmed by material difficulties”, lämnade arkitektbranschen (eller, den visionära arkitektbranschen) och tog över sin fars tegelstensfabrik. Inte så romantiskt kanske, men jag hoppas att François Garas sista år blev fina ändå, trots att det aldrig blev några tempel byggda.