tempel för framtida religioner

Liksom Jenny Maria älskar jag galenpannor till arkitekter. Den byggnad jag minns allra bäst från tiden då jag läste konstvetenskap är Boullées Newton-monument:

Boullée, Cénotaphe a Newton (1784)

Klicka så blir det ännu större! Så ni ser cirklarna av cypresser ordentligt! Och bildgoogla gärna – så coolt..! På Wikipedia presenteras Boullée som ”a visionary French neoclassical architect” [nu upplåter jag för allas trevnad som ni märker en parentes där jag bestämt tar avstånd från totalitära ideologier! – utopisk aritektur fanns långt innan 1900-talet], just ”visionary” tycker jag är fräckt: Boulléers Newton-monument blev aldrig uppfört, men TANKEN på det är underbar. [Update: Wow, Wikipedia har nåt slags egyptisk monument också… pas mal…!]

Idag fann jag (på den utmärkta bloggen feuilleton, som jag under flera år har undvikit att länka till eftersom jag tycker om den så mycket att jag helst vill ha den för mig själv) en ny fantastisk bekantskap när det gäller visionära arkitekter: François Garas (1866-1925), ”a mysterious architect of whom little is known” – man vet iallafall att han ritade en massa byggnader som aldrig blev uppförda och kallade några av dem för temples pour les religions futures – tempel för framtida religioner. De tillägnades storheter som Beethoven och Wagner, och ”livet”, ”döden” och ”tanken”. Han gillade Baudelaire, Edgar Allan Poe,  John Ruskin, Richard Wagner, Jean Carriès och Edouard Manet, vilket inte är de sämsta förebilderna. Han var rätt goth. Ursäkta denna knapphändiga information, men inte ens Musée d’Orsay, som gjorde en utställning om en så pass obskyr figur för några år sedan, eftersom ingenting är för obskyrt för att tillägnas en utställning i Paris, vet särskilt mycket… eller så vill de helt enkelt inte dela med sig. De verkar hysa de flesta av Garas verk iallafall. Så här ser några ut:

  

François Garas: Tankens tempel, tillägnat Beethoven, här under konstruktion

 

François Garas: Tankens tempel, tillägnat Beethoven, sett i månsken

 

Ja, jag behöver väl knappast skriva att detta tempel inte heller blev byggt – inget som Garas ritade blev någonsin uppfört. ”Contrasting with the materialistic world of his contemporaries, he took refuge in an unreal world without constraints, giving free rein to his dreams, and devoted his time to the cult of Beauty, of Art and the Absolute, eventually to get lost in the infinity of his creations” står det på Musée d’Orsays sida, det låter ju lite illa. Som att han till slut blev galen. Fast på ett annat ställe står det att han år 1913, ”overwhelmed by material difficulties”, lämnade arkitektbranschen (eller, den visionära arkitektbranschen) och tog över sin fars tegelstensfabrik. Inte så romantiskt kanske, men jag hoppas att François Garas sista år blev fina ändå, trots att det aldrig blev några tempel byggda.