paint a vulgar picture

-Förtjusande målning Basil, men den är så väldigt… figurativ… n’est-ce pas..?

 

De har gjort film av Dorian Grays porträtt igen, läser jag i Harper’s Bazaar. Dorian Gray spelas av Ben Barnes, som tidigare varit prins Caspian i Narnia-filmerna – verkligen bra roller, men jag tycker nog att han ser lite för rekorderligt och träigt snygg ut, svärmorsdröms-snygg,  jag skulle önska mig någon som man iallafall anar något lite mer syndfullt i… men tyvärr sålde väl aldrig en tjugoettårig Jonathan Rhys Meyers sin själ till djävulen, så han är ju lite för gammal nu.

Fast det riktigt oroande är att filmen enligt artikeln skiljer sig väldigt mycket från Wildes original, ”more adult and gory, to be exciting to a 19-year-old today” – jag tror att jag var 18 när jag läste Dorian Grays porträtt första gången, jag tyckte att den var så sjukt bra, jag strök under typ varannan rad, jag tror att det var första gången jag strök under saker i en bok, det tog emot lite först men det gick liksom inte att stå emot till slut, det var så mycket som var så bra att det bra måste strykas under och helst kommas ihåg för alltid. I filmen har de hittat på en ny tjej som Dorian blir kär i, till exempel, enligt min ringa mening är det helt bonkers att ändra en endaste detalj i en story som är perfekt från början.

Och jo, filmaffischen:

 
Det är Twilight-publiken de är ute efter, eller hur..? Det blir en strid på kniven mellan Edward Cullen och Dorian Gray! Jag vet iallafall vem jag hejar på.

 

Dagens låt!

 

Television Personalities: A Picture of Dorian Gray

vardagsblogg II

Idag invigde jag den lilla vardagsklänningen, vilket resulterade i en glad komplimang samt en blick som jag inte vet om det var en komplimang eller ett skamligt förslag (eller båda delarna), hittills tycker jag att vardagsklänningen har varit en stor framgång, men nu insåg jag till min förtvivlan att den redan har blivit lite noppig på höften, där handväskan hänger emot ni vet, där kläder alltid blir noppiga, så det är väl inte direkt världens bästa kvalitet på den.

Jag for på pressvisning på Waldemarsudde och det var jättekul, sedan sökte jag efter vackra bilder, redigerade text och drack säsongens Nespresso som tydligen har en smak av svart vinbär (jag är tyvärr oförmögen att uppfatta subtila smakskillnader hos kaffe men det var säkert utsökt, även om jag i ärlighetens namn tycker att svart vinbär borde lämpa sig bättre för te än för kaffe) och sedan fick jag mat, vin och utmärkt samtal med god vän i hotellbar, och sedan började det regna och jag köpte rosa strumpbyxor och gick hem och det kändes som höst nästan. För att vara vardag har denna vardag varit exceptionellt trivsam.

Tyvärr hinner jag aldrig tänka ilskna saker om kulturdebatter och sådant när jag jobbar så här mycket, så jag ligger lite lågt i frågor om figurationer, manifest etc., jag kan visa en bild från Souk-gallerian på Drottninggatan istället, den ska stänga typ vilken dag som helst till min stora sorg (vet någon vad det ska bli där istället? Säg COS, snälla säg COS..! Eller för all del GAP, Uniclo, nåt sånt där ställe med fina baskläder som de har på Oxford Street, eller kanske Marc Jacobs-outlet, eller säg för all del gigantisk och obegripligt välsorterad bokhandel, eller gör bara H&M av hela alltet, med svarta hästskor så det räcker och blir över åt alla som vill ha, en hel våning med små hästskor) – de rear ut typ allt de har och hänger upp skyltar som ser ut så här:

Är det nån slags aggressiv konsumtionskritik? Eller, skämt åsido, vad tror man att man skriver när man skriver det där? Jag minns en krönika av Linda Skugge, en jättejättegammal, där hon skrev om hur föråldrad hon tyckte att den mer formella delen av svenska språket var, som ”Missbruk beivras”, vad betyder det??? tänker kidsen som läser skylten, tänkte Linda Skugge – well, nu verkar det vara de där kidsen som skriver skyltarna…

Jag provade en så fin klänning! Den har man nog dock inte till vardags. Kolla ärmarna!

Man ser ut som en spansk cirkusprinsessa!

Snart urartar detta till en modeblogg. Förlåt! Det är så skönt att tänka på kläder när man inte orkar tänka på något annat. Mmm, kläder.

 

Update: Kolla förresten, jag var inte först med att blogga om Kjell Boström!