rekommendationer

Det går kasst med mitt romanskrivande idag, jag känner mig splittrad, och jag måste hitta en person som kan bevittna en namnteckning på ett viktigt papper och jag känner inga grannar så nu blir detta ett stort projekt, och jag klantar till saker: redovisning, matinköp, schampoinköp, you name it. Jag har tänkt på ”verklighetens folk”, se kommentarerna en bit ner i det här blogginlägget om ni känner för det.

Jag har känt mig upplivad över meningen ”Min sympati för allt och alla som anstränger sig för att fiktionalisera livet och ordna det till en vacker och gripande berättelse inom någon av konstens genrer är oändlig” hos Jenny Maria. Och över detta blogginlägg om Per Hagmans Pool , och särskilt över meningar som ”Nuförtiden ska alla unga författare sitta i kläder av ekologiskt odlad bomull och säga tråkiga, politiskt korrekta saker om sina tråkiga, låtsaskulturella böcker. /…/ Kultur blir lätt så tråkigt, kan ingen åtminstone vara lite snygg?”, vilket är ungefär vad jag skrev i det här blogginlägget, som mest handlade om hur glamouröst allt verkar ha varit på 1980-talet – men jag vidhåller verkligen, på stort allvar, sexighetens betydelse för litteraturen.

Jag vet inte om det är så att mina preferenser är daterade (eller, det vet jag kanske förresten), men jag tycker inte att någon yngre författare idag får litteratur att verka så sexigt (som i attraktivt, åtråvärt, glamouröst, coolt och ROLIGT) som Per Hagman fick det att verka, eller gud, Amanda Ooms, med sin fina page och själfulla blick och ett glas vitt och ett paket cigaretter på fotot på baksidan av Nödvändighet, ingen författare får mig att tänka HENNE VILL JAG VARA! på samma sätt idag – för att jag är äldre nu, naturligtvis, javisst, men finns det några författare som får tonåringar idag att tänka så?

Det låter ytligt kanske, men jag menar givetvis inte att det BARA ska finnas den typen av författare (och jag vet att Amanda Ooms bok inte var nåt vidare…), jag vill att de ska finnas OCKSÅ och nu tycker jag inte att de finns alls och jag saknar dem.

Jag har förresten städat lite i min länklista, eftersom några av länkarna ledde till inaktiva bloggar, och så har jag lagt till två nya: Sorglösheten, där jag framför allt gillar Eric Schüldts inlägg, och En skogvaktares dagar, som är helt ny men som verkar ha potential att bli underbar (nu har jag en skogvaktare och en rävjägare i min länklista! Mycket fint.)

Jag har tittat på detta fotografi av Gail Olding:

Och jag har tittat på detta fotografi (8 november) av Lars Nilsson (obs, länken leder till en jättebild)…

…som jag (liksom Bernur, som fick mig att komma på att jag inte visat denna bild i min blogg ännu) tycker var det enda som var riktigt bra av samtidskommentarerna på Friedrich-utställningen.

Och jag har tittat på detta foto av Jane Reece…

…som jag tycker påminner om Xavier Mellerys bilder i förra inläget.

Och jag har tänkt att det säkert är kul att se ut som Lara Stone.

Ja. Det är väl typ vad jag har gjort idag.

konstnärer ni kanske inte har hört talas om, del 3

Hej, sorry att jag bloggar dåligt, och bemöter era ytterst fina kommentarer dåligt – jag blev mycket glad över det engagemang som både djurinlägget och C D Friedrichs stympade målning väckte. Jag har lite mycket att pyssla med just nu: snar roman-deadline, med en del kvar att skriva, typ de svåraste grejerna i slutet, vilket gör mig både upplivad och snudd på illamående. Plus att jag har ekonomigrejer att sysselsätta mig med, men det är för tråkigt att skriva om. I’ve got a lot on my mind, det är ett bra uttryck, går det att säga på svenska? ”Jag har mycket att tänka på” täcker inte riktigt in allt tycker jag.

Jag har som nån slags tradition att posta lite läskiga bilder i den här dagboken runt halloween (ja, exakt DEN HÄR dagboken, på denna bloggadress, har ju iofs inte existerat vid denna årstid förut, men i tidigare dagböcker – – -), så jag gjorde ett läskigt sidhuvud, men det blev inte så bra tycker jag. Istället visar jag hela den bild som det är gjort av:

Min hall, ljuseffekt, 1889 (klicka så blir den jättestor!)

Xavier Mellery (1845-1921) heter han som gjort bilden, han var – som många av de bästa – belgare och symbolist. Den första delen i serien Konstnärer ni kanske inte har hört talas om handlade om Leon Spiellaert, som också var belgare och symbolist, och som gjorde interiörer som i stämningen liknade denna: samma typ av till synes elektriska ljus, samma siluetter och skuggor av krukväxter. Visst är det en läskig bild? Mellery var, som ni ser (kolla maskerna och bysterna), en stor inspiration till Ferdinand Khnopff, som har gjort det nya blogghuvudet. Han (Mellery, inte Khnopff, men för all del mycket sannolikt Khnopff också) ville avbilda l‘âme des choses, ”tingen själ”, vilket är väldigt Mallarmé, vilket jag tycker är toppen.

Mellery verkar ha varit bäst på tysta, läskiga interiörer tycker jag. Här är en annan:

Trappan, 1889

Och en sista, med nunnor (någon gång ska jag göra en topplista över de bästa målningarna med nunnor):

 

Efter kvällsbönen

Ja, jag vet nästan ingenting om Xavier Mellery heller, som vanligt i den här serien (hans pappa var kung Leopold I:s trädgårdsmästare läste jag nu, men roligare än så blir det inte), jag ville bara visa bilder. Okej, godnatt, hörs.

the lovers whose lips would excite thee / are serpents in hell

Jag tänkte förut, precis efter att jag tjurat färdigt över att temat för De Nios årsbok i år är Stina Aronson och jag inte är tillfrågad att skriva i den – antagligen för att 1. ingen i redaktionen vet att jag gillar Stina Aronson, även om jag tycker att någon i hela världen borde minnas en artikel jag skrev om henne i Lyrikvännen för några år sedan, den nämndes till och med i DN, eventuellt är det enda gången någonsin mitt namn har varit nämnt i DN, och 2. för att jag medverkade i De Nios årsbok förra året (med en text om Sten Selander, som jag kanske är ensam om i hela världen att gilla, och då, tänker jag nu, är ju min medverkan i så fall bättre vald, för Stina Aronson kan många andra också skriva om medan få skulle välja Selander),

[blankrad införd med tvång för läsbarhetens skull] men jag kan å andra sidan tänka mig en stående medverkan, för att inte tala om ett medlemskap i Samfundet De Nio, eftersom Svenska Akademien kanske inte riktigt är min grej medan trevliga middagar och utdelning av lite stipendier i ett fint hus på Villagatan alldeles solklart är min grej – då, precis efter denna tankegång, tänkte jag alltså att nu, nu är det väl verkligen dags för Swinburne-revival, men sedan ångrade jag mig genast, för när det väl BLIR revival för något som jag verkligen gillar så blir jag ju bara sur ändå över att andra ska hålla på och tafsa och rota runt bland sånt som är mitt, mitt! – jag drar gränsen vid Prerafaeliterna, dem kan jag unna er, men Swinburne tar ni och håller er borta ifrån – – –

[blankrad igen] kanske är han på gång ut i nyutgåva nånstans, eller har jag drömt? Jag har nog drömt. Det kanske var något jag önskade i gästboken på Alastor Press. Men Stina Aronsons Tolv hav, världens bästa diktsamling, kommer typ när som helst på förlaget Rosenlarv. En annan dag ska jag skriva mer om den. Nu frågar jag istället er, kära läsekrets, om jag borde läsa William Beckfords Vathek? Den verkar vara lite som Heidenstams Endymion?

Fast nu läser jag ju Per Landin – han hade skrivit bra i DN idag, om Tysklands återförening, vilket gjorde att DN idag hamnade på sådär plus-minus noll: Landin var toppen, men herregud så dålig DN Söndag är så fort den frångår de väldigt hårt mallade sidorna och ska vara lite spexig, och hur många gånger i samma dagstidning kan man göra sig rolig över ”verklighetens folk” och tro att man fortfarande är rolig? Jag tycker att alla skribenter som gör sig så där storögt oförstående över ”verklighetens folk” och säger ”Vilka är de egentligen?” bara visar hur pinsamt verklighetsfrånvända de är, eller möjligtvis hycklande, bla bla bla, I could go on and on – – – men jag ska putsa mina stövlar istället. Och innan dess visa hur hänsynslösa Bonniers var mot Caspar David Friedrich när de gjorde bokomslag av en av hans målningar:

 

ett helt litet menageri

Det var ett så roligt diagram över viltolyckor i DN i veckan (obs, jag tycker inte att det är ett dugg roligt med viltolyckor alltså, det var själva diagrammet som var roligt att titta på): det var olika stora cirklar för att visa omfånget av olika sorters djurs inblandning i olyckor. Störst var rådjurens cirkel, den var så stor att bara lite av ena kanten på den fick plats, så där som när man ska rita upp de olika planeterna i solsystemet skalenligt och solen är så jättestor att bara en liten skärva av den syns och så får man föreställa sig resten – dessa är de svårfattbara storheterna, tänker jag nu: evigheten, universums proportioner, rådjurens olycksfrekvens. 22 523 rådjur hade varit med i olyckor. Tvåa var älgar med 3749, trea vildsvin (1661).

Inga harar var med, räknas de inte till ”vilt” (för att de är för små? Inte tillräckligt vilda?) eller blir det helt enkelt aldrig olyckor med harar, annat än för hararnas del alltså – man bara kör över dem och åker vidare? Jag kör inte bil så jag vet inte hur det går till. Däremot var utter med i diagrammet (4 st utterolyckor). Konstigast var ändå örn (5 st) – inträffar det alltså örn-olyckor? En bil kör rakt in i en örn? Det låter så klantigt av örnen, de är ju såna superdjur, det borde vara under deras värdighet att bli påkörda av en Volvo.

Tillsammans med järv (med olycksfrekvens 0) fanns MUFFLON (också 0), på bilden var det en siluett av något som såg ut som ett får med stora horn. Jag trodde att det var ett skämt först, kanske en grafiker som velat skoja till det lite, eftersom mufflon såg ut som något som typ lever på en savann och dessutom hade olycksfrekvens 0, jag tänkte att giraff säkert också var inblandad i 0 svenska trafikolyckor, liksom blåval och sill. Fast sedan såg jag att det stod om mufflon i texten, ”mufflonfår”, och då var jag tvungen att googla det: Mufflonfår (Ovis orientalis) är en vild fårart som troligen är tamfårets förfader. Jag visste inte ens att mufflon fanns, och definitivt inte att det drar omkring mufflon (mufflons? mufflonar?) i svenska skogar. Är det inte det roligaste namnet på ett djur? (”Öh, ditt mufflon!”)

Mufflon i snö

 

Mårdhund var däremot inte med i diagrammet (det fanns dock en cirkel för ”övriga”, 403 stycken, så mårdhund skulle, hypotetiskt, kunna vara föremål för fler olyckor än kronhjort, varg, örn, björn, lodjur, utter, järv och mufflon tillsammans, fast man av någon anledning  valt att inte redovisa detta). [Update: Detta framgår inte av statistiken som utgör diagrammets underlag heller.] Mårdhunden är mer utbredd än vad Wikipedia vill göra gällande – ”Mårdhunden har ingen livkraftig population i Sverige men det finns ett fåtal i Norrbotten” – jag litar mer på Jägarnas riksförbund som skriver ”År 1988 finns det belägg för att vilda kullar av mårdhund lever så långt söderut som i Örebro län och rapporter om iakttagelser av mårdhundar har kommit från Småland.” Jag är rätt säker på att jag har sett en mårdhund med egna ögon, i Östergötland. Jag är, trots att mårdhunden är snudd på overkligt gullig, emot dess närvaro i svenska skogar eftersom den sprider skabb och inälvsmask (om man nu törs vara emot mårdhund utan att bli kallad artist – vid närmare eftertanke tar jag risken). Blir mårdhund nästa stora debatt? Under älgjakten i år uppmuntras jägare att skjuta mårdhundar. Har kungen skjutit någon än? Vad tycker Kerstin Ekman? Har någon skrivit en Newsmill-artikel i ämnet? [Update: nej! Där har ni ett hett tips!]

Mårdhund i snö

 

En annan grej om djur jag lärde mig idag är att det finns vita rådjur. När jag åkte tåg i somras såg jag en flock rådjur från tåget, och två av dem var vita – och sedan sa jag det till min pappa, ”Jag tyckte att två var vita!” och han sa att njä, det finns inga vita rådjur… och trodde kanske att jag var lite virrig – dessutom hade jag feber vid tillfället. Men det FINNS vita rådjur*! De behöver tydligen inte ens vara albino, det kan vara en naturlig variant bara. Tyvärr blir de tydligen inte särskilt långlivade eftersom de syns så himla tydligt, men om de lyckas överleva till vintern kan de ju slappna av ett tag iallafall. En annan bonus för dem är att det tydligen betyder otur för jägare att skjuta dem (liksom de vita älgar, som också existerar), så de kan även softa under jaktsäsongen. Det känns väldigt fräckt att ha sett vita rådjur.  Jag har sett många bra djur i år!  Bäst är nog grävlingsungen som nästan sprang in i mig i somras.

 

Pyttelitet vitt rådjur.

 

*Nästan på tal om det: Jag har äntligen lärt mig Snoilskys Svarta svanor utantill! Jag övade på semestern. Ni kan be mig recitera när jag är full. Jag tror att det är min favoritdikt. Kanske borde jag skriva en parafras om rådjur? ”Vita rådjur, vita rådjur, hum-hum-hum-hum konfirmand”? Jag skulle gärna vilja skriva en dikt där jag liknar något vitt vid en konfirmand. I en diktsamling jag gillar står de blommande äppelträden vita som konfirmander, så jag har inte kommit på det själv, men jag tycker att det är så fint.

Update! Nu har jag sista versen (jag får återkomma om det blir några tidigare):

Bruna rådjur tamt i dungen
Beta efter gunst och ris.
Ut på vidden, vita rådjur,
Ut, I barn av snö och is!

 

 

Update igen! Alltså, jag blir rädd att det här med mufflon kan vara något alla i hela världen känner till utom jag – ”Mufflon 5 (1992-1996) var ett kritikerrosat svenskt gitarrbaserat indieband från Göteborg /…/ Bandnamnet kommer från en Tage Danielsson-sketch där fårrasen Mufflon nämns” – visste ni det här? Hade ni koll på mufflon?

lite gnällig

Nä, om jag skulle ta och blogga lite innan jag börjar steka tilapia, jag skulle ju till exempel kunna skriva ett gnälligt språkvårdsinlägg om det här med att säga ”Jag kan tycka…” eller ”Jag kan känna…” eller ”Jag kan förstå…” som alla människor verkar säga, jag tar nu aktivt ställning MOT detta. För några dagar sedan RT:ade en massa människor precis en sådan mening på Twitter, typ ”Jag kan tycka att detta borde få mer uppmärksamhet” och så en länkt till något (ståhejet om Björn af Kleens bok?) – vadå kan tycka, tycker ni det eller tycker ni det inte? Jag fattar ju att ni tycker det alltså, men jag får lust att säga just ”tycker ni det eller tycker ni det inte?” med snorkig röst varje gång jag ser den formuleringen. Vilken feghetsmarkering!  Typ om någon skulle ifrågasätta det hela kan man flacka lite med blicken och säga ”Njä men alltså, jag kan tycka det…”, säg ”Jag TYCKER att detta borde få mer uppmärksamhet” om det nu är vad ni tycker, och tycker ni det inte så var tysta och RT:a det för guds skull inte på Twitter.

Åh vilken härligt värld om jag fick bestämma. Nej. Vilken tur att inte jag får bestämma. Idag har jag skrivit som en galning. Jag såg kanske faktiskt ut som en galning medan jag gjorde det, åtminstone satt jag uppenbarligen på ett helt galet sätt, för sedan när jag gick ut och gick hade jag ont överallt i hela kroppen. Plus att jag var helt snurrig i huvudet av alla ord och råkade ta på mig helt fel skor till min övriga klädsel, så jag kände mig som om jag råkat åka in till stan i gummistövlar (det gjorde jag inte alltså, jag äger inte ens några gummistövlar, men det kändes som gummistövlar, platta och fåniga) och så vågade jag inte gå till Filippa K ifall den snygga butikstjejen skulle titta föraktfullt på mina konstiga skor, så jag drog runt lite på Åhléns och funderade på vilka alla människor som köper Odd Mollys stickade kofta med snöflingemönster egentligen är, och just då kom det en tjej som skulle köpa precis den koftan, hon såg jätteglad ut, och som en helt vanlig tjej, jag tror att det är helt vanliga tjejer som köper Odd Molly-koftor, vilket är lite roligt eftersom Camilla Läckberg sa i nån intervju i DN Söndag att hon gillar Odd Molly, för man känner sig lite speciell men ändå som alla andra i Odd Molly-kläder – jag vet inte vad jag vill säga med det här, jag missunnar ingen att känna glädje över Odd Mollys kofta med snöflingemönster och jag tror inte att jag är så jävla speciell själv.  Jag har bara svårt att förstå denna koftas uppenbara popularitet? Ja. Så är det. – Tänk inte så mycket på det Therese! – Jo men alltså, jag tänker på vad jag vill. Sluta säg sånt. – Är du lite vresig? – Jag blev kanske det nu.

Nu kommer det en bild i vad som kanske är en serie, men jag lovar inget. Vi kan kalla den här bilden ett exempel på en målning som är snygg och skulle kunna vara målad av Caspar David Friedrich men inte är det. Nu steker jag tilapia dårå. Hej, hörs.

 

Karl Friedrich Lessing, Klostergård i snö