konstnärer ni kanske inte har hört talas om, del 2

Hej, jag bloggar vidare om konst eftersom jag har en period då jag inte orkar läsa böcker (jag hoppas innerligt att denna period snart tar slut), men titta på bilder orkar jag, halva nätterna tyvärr – eller tyvärr och tyvärr, det finns väl betydligt mer destruktiva saker att ägna sig åt när man är uppe om nätterna, så jag kanske borde skriva tack och lov att jag googlar konst – – – iallafall: serien med konstnärer ni kanske inte har hört talas om inleddes för rätt länge sedan nu, här. Denna gång vill jag presentera er för en fransman, min nyblivna vän Émile Friant (1863-1932). Så här såg han ut som ung:

 

Emile Friant AUTOPORTRAIT

 

Émile Friant är ännu en sådan där konstnär som liksom bara verkar ha sipprat ut ur konsthistorien – eller, jag vet inte, jag vet givetvis inte tillräckligt mycket om franskt måleri för att det på något vis borde vara självklart att ha hört talas om honom, men jag tycker att han verkar ha varit så bra. Det är något med hans måleri som jag tycker känns ytterst nordiskt, framför allt tänker jag på Albert Edelfeldt tror jag, kanske Nils Forsberg. Den här målningen ser nordisk ut tycker jag:

 

Emile_Friant_Les_Canotiers_de_la_Meurthe_1888

 

Ja, även om det nu är uppenbart att den inte har ett nordiskt motiv… men jag tycker att den påminner om en rad nordiska bord: Hugo Birgers med de nordiska konstnärerna som skålar i Paris på fernissningsdagen, Kröyers Hipp, hipp hurra, med de danska konstnärerna som också skålar, Hanna Paulis bord i trädgården med en vit duk som knappt har en gnutta vitt i sig och en overkligt skarp tekittel (ni måste klicka på länken, det finns en sjukt högupplöst version av Paulis målning där, den är så bra målad att jag dör lite), Hugo Salmsons barn som spelar kort. Fast mest av allt påminner Friants bord (det är ett gäng kanotister runt det enligt titeln) om Millais Lorenzo och Isabella, the vinthundmålning ni vet. (Fast Millais var ju förvisso inte ett dugg nordisk.)

Okej, vi har inte ett det bästa än. Nu kommer la petite barque, den lilla barken alltså, båten bark, med ett mycket sekelskiftesmässigt par som är ute och seglar:

 

Emile Friant La petite barque

 

Jag tror att mannen kan vara Friant själv, att döma av andra självporträtt. Kvinnan har som ni ser den trendiga Aino Sibelius-knuten och båda är klädda i vitaste vita sommarkläder. Fast det ser idylliskt ut tycker jag att det är en lite oroande målning – ser ni snörena på andra sidan storseglet? De bara hänger ju sladdriga rakt ner, de borde ju blåsa åt sidan om det blåste någonting, men det gör det alltså inte… trots att seglen ser så vindfyllda ut. Dessutom befinner  sig båten väldigt nära land tycker jag. Jag tänker mig att den lilla barken-målningen är en allegori för ett förhållande där allt kanske inte är riktigt som det ska – jag tycker dessutom att alltsammans ger en rätt klibbig känsla, Ola Hansson-mässig: om det nu knappt blåser och de befinner sig inne i en liten vik och det är en het sommardag – – – ja, jag tror att det är två hypersensibla Ola Hansson-människor som är ute och seglar, vid Gud låt oss hoppas att det inte drar ihop sig till åska – – –

Och på tal om oroande:

 

Emile Friant Shadows

 

Skuggorna heter den här målningen. Om vi bortser från det bisarra faktumet att mannen ser lite ut som Janne Josefsson, visst är den rätt läskig? Han tittar på henne, hon tittar bort, hans två händer som håller fast hennes ena, skuggorna på väggen som är mycket långa… Jag är så svag för interiörer från den här tiden med skarp belysning, det ser så artificiellt ut, teatralt, det är ju något ytterst teatralt med hela bilden, den skulle ju lika gärna kunna utspela sig på en scen, plus att formfastheten i skuggorna också ringer en liten nordisk klocka i mig; Munch-skuggor, tänker jag, och sedan tänker jag Ibsen och Strindberg, och sedan tänker jag att man kan tänka hur länge som helst på vad som försiggår egentligen.

Dessa två målningar med par är de jag tycker bäst om av det jag lyckats googla fram av Friant. Jag har inte så mycket att komma med i övrigt när det gäller fakta om honom: han var tydligen ytterst begåvad redan som ung (ställde ut på salongen som 15-åring), studerade måleri för Cabanel (pas mal!), han var en konstnär i den naturalistiska skolan, upplyser franska Wikipedia, målade gärna vardagsscener, använde gärna vänner och bekanta som modeller… inget särskilt spännande står att läsa.

En bild till:

 

Emile Friant Angelus

 

Angelus, heter den. Det får mig givetvis att tänka på Millets Angelus, men ännu mer tänker jag på Ejnar Nielsens Den blinda, ännu mer nordiskt alltså – här har vi lämnat realismen för symbolism. Jag tycker så mycket om bakgrunden i Friants målning, det är sådan fantastisk symbolist-stämning i den tycker jag, precis sådan stämning jag har försökt skriva fram idag: det är höst, kyla i luften, en dramatisk solnedgång som precis håller på att klinga av, moln som ligger som slamsor över himlen, som ränder i en trasmatta, upplysta av den sista solens strålar – – – Visst är det en stämning i den här målningen som inte kan beskrivas som något annat än innerlig? Det är kanske lite tårta på tårta med symboliken: knäböjande, beende kvinna, siluett av kyrka, en flock får – men jag gillar sånt också, det är nästan lite prerafaelitiskt tycker jag, återigen teatralt, stämningsfyllt, nästan skälvande – – –

 

(Jaha, nu hittade jag faktiskt en sida med lite matnyttigare info, så: för den som vill läsa mer om Emile Friant, gör det här.)

12 kommentarer

Filed under konst

12 responses to “konstnärer ni kanske inte har hört talas om, del 2

  1. Andreas Birath

    Tack, tack, tack.
    ”… bara verkar ha sipprat ut ur konsthistorien” stämmer så förfärligt bra. Och varje ny målare jag upptäcker som ingen (= jag?) hört talas om – och som jag bara når upp till anklarna på – får jag en schizofren känsla av otillräcklighet och eufori.

    Det här är helt själviskt: för egen del hoppas jag att din period av bildgooglande framför läsande håller i sig. Ett litet tag till iaf.

  2. Jacob C

    Det var väldigt trevlig läsning. Gillar hur du finner och jämför flera liknande motiv med sällskap i umgänge runt ett bord. Tycker även om kompsitionen på hela blogginlägget, hur det rör sig från livligt sällskapsliv via tysta, laddade parsituationer till den sista bildens stämning av enskild stillhet och höst.

  3. ”Skuggorna” är jättefin. Hâller med – Hedda Gabler-anda till tusen. Jag ber dig stanna kvar hos mig. Mmm. Kanske. Först maste jag veta om jag älskar dig fortfarande. Vet du var de finns att se idag? Sista är ocksâ fin. Men beende kvinna? Jag sâg en ung herdepojke.
    Och hâller med herrarna: gillar dina konstinlägg!
    (Visst är det lite herrarna-i-hagen stämning pâ hela inlägget pâ ngt vis? Den sângen fick i alla fall mig, som liten, att känna mig som i en värld av liknande tavlor… Fraga mig inte varför för den delen – naturen blandat med umgänget kring bordet?).

  4. tidenstecken

    Friant var tydligen också en passionerad utövare av allehanda sporter. Till dem hörde flygning i luftballong. På nätet finns denna bild där han förbereder en uppstigning i en varmluftsballong som av någon outgrundlig anledning fått namnet Suède:

    http://www.imagesdelorraine.org/uk/affichagerechercher.asp?objet=&motcle=&rech=&zoom=5500&posrec=23&iptc22=Sports+et+loisirs&iptc32=Sports+a%E9riens

    Lång adress, men kopiera och klistra in om det inte funkar.

    Varför denna luftfarkost fått namn efter vårt fosterland vet jag inte. Något för framtida konsthistoriker att utreda.

  5. Therese

    Tack, vad ni är snälla… Andreas, jag får samma känsla… eller nej, inte av otillräcklighet förresten, fast det beror väl på att jag inte målar, så det är mest eufori för mig, jag tänker att det är fantastiskt att det liksom inte tar slut: här gick man omkring och trodde att man hade hyfsat bra koll iallafall, och så finns det massor kvar att upptäcka… mycket behaglig känsla.

    tidenstecken: aha, det var kanske i studiesyfte? Friant målade faktiskt en tavla med en luftballong: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Emile_Friant_Voyage_a_l%27Infini_1899.jpg

  6. Underbart urval. Tack.

  7. åh vilket krämigt vårigt eftermiddagsljus på den översta bilden. Émile Friant förresten, vilka bedårande runda kinder! ibland är man född i fel århundrade.

  8. Wow! Tack för en ny bekantskap! Båtbilden och ”Skuggorna” är hänförande.

  9. Jag gillar skuggorna. Så dramatiska!

  10. Tycker han är lite lik den förfärligt söte unge mannen som skådespelar i ”Högläsaren”. På första bilden. Lite mer bredd och tyngd i ansiktet, men en viss likhet.
    Suveräna bilder!

  11. Pingback: Minerva » Therese tipsar

  12. Pingback: Inlägg som berör – 091007 « Nattens bibliotek

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s