nu bloggar jag om nåt som har stått i DN igen

Jag blir upprörd över Ola Larsmos artikel i DN idag. Jag tycker att den bygger på ett tankefel, eller ett tankesprång, som jag inte kan gå med på: att ”berättelsen” (jag skriver citattecken eftersom Larsmo skriver citattecken, själv har jag inga problem med att fatta vad en berättelse är, men cittatecken är typ det nya svart när man vill antyda sin skepsis mot något, som ”verklighetens folk” – jag har inga problem med att fatta vilka verklighetens folk är heller, men det är ett helt annat blogginlägg – – – ) är samma sak som den ENTYDIGA berättelsen. Vilka berättelser är de entydiga berättelserna? Jag har svårt att föreställa mig dessa. Liksom jag har svårt att föreställa mig romanerna ”som lägger allt till rätta och bekräftar för läsaren att världen såg precis ut som man trodde” – det är väl ingen i manifestdebatten som har menat att den typen av romaner är något eftersträvansvärt? Och: den typen av romaner är väl inte något som automatiskt följer av ”berättandet”?

Jag skulle vilja dra mitt favoritcitat i hela världen, förlåt trogna läsare om jag upprepar mig: ”När alla är överens om att det goda är gott, då uppstår det onda.” (Lao-Tse sa det, eller skrev det, eller tillskrevs det iallafall – jag är inget fan av honom i övrigt, mest eftersom jag inte vet någonting om honom, men just det där är den bästa mening jag någonsin hört tror jag.) Jag tror att det är precis vad Ola Larsmo ockå oroar sig över egentligen, fast han liksom hoppar lite för snabbt till den slutsatsen från ”berättandet”. Berättandet I SIG är ingenting farligt (seriöst DN, rubriken ”Det livsfarliga berättandet”..??? Eller för all del ”Ola Larsmo efterlyser en mångstämmig romankonst” – vem vill INTE ha en mångstämmig romankonst..?). Det är ju om man typ förbjuder alla berättelser utom en enda som man borde oroa sig (well, man borde väl oroa sig när man börjar förbjuda berättelser över huvud taget, men ni fattar…) – men meningar som ”Som om någons berättelse inte ofta utesluter någon annans” gör mig åtminstone lite brydd: jag tänker att okej, vad är okej att skriva då? Jag kväver någon annans röst när jag  berättar min historia? Men vad är alternativet? Vilka blir konsekvenserna av Ola Larsmos resonemang?

Medan vi funderar över detta kan vi titta på en jättestor och strålande vacker bild av drottning Elizabeth, fotograferad av Cecil Beaton.

 

Queen_Elizabet

35 kommentarer

Filed under dagbok

35 responses to “nu bloggar jag om nåt som har stått i DN igen

  1. OL

    ”Som om någons berättelse inte ofta utesluter någon annans” gör mig åtminstone lite brydd: jag tänker att okej, vad är okej att skriva då? Jag kväver någon annans röst när jag berättar min historia? Men vad är alternativet? Vilka blir konsekvenserna av Ola Larsmos resonemang?

  2. Ola Larsmo

    Bästa Therese,
    som du ser av min artikel börjar jag med att slå fast berättelsens nödvändighet. Sedan är det ganska lätt att bli sorgsen över generationernas pendelrörelser – att det som var den enas insikt blir den andras stängsel. Men som jag skriver i artikeln var det ett påbud under sjuttiotalet (jag och många med mig uppfattade det så) att ”berätta”. Det betydde: var tydlig, skriv ”muntligt”, berätta om ”rätt” människor på ett sätt som undviker komplikationer. Berättandet var något ”autentiskt och ursprungligt”. Nu använder både du och manifestförfattarna ordet ”berättande” på ett sätt där det egentligen inte går att veta vad man lägger i ordet. Det är det jag vill veta – vad betyder det idag till skillnad från då?
    Betyder att att skriva väl, eller berätta kronologiskt, eller att skapa romanfigurer det är lätt att identifiera sig med? Härma muntlig berättarkonst? Att lägga världen tillrätta? Om du läser artikelns sista stycken ser du att det här rör sig om en en öppen fråga.

    MVH

    Ola L

  3. Hej Therese och Ola,

    Jag har gissningsvis feltolkat dig Ola, i det här inlägget
    http://blottsverige.blogspot.com/2009/10/generationsmotsattningar-igen.html
    I alla fall när jag läser den kommentar du skriver här hos Therese.

    Men en rätt intressant diskussion om din artikel finns under inlägget. Kanske något hårdhänt, men det får du väl stå ut med.

    En sak som flera läsare påpekar är att din artikel är svår att förstå. Vilket alltså uppenbarligen leder till missförstånd.
    Kanske något att fundera över.

    Allt gott,

    Karin

  4. Ola Larsmo

    Ett ganska starkt minne jag har från sjuttiotalet är när jag som tonåring var på besök i Stockholm och hade köpt en hel packe engelska böcker (Bristvara i landsorten på den tiden). Jag satt faktiskt på Gyldene Freden, av alla ställen, dit vår gymnasielärare tagit oss, med bokhögen framför mig, när två damer i näbbstövlar helt oanmälda kommer fram och börjar bläddra bland mina böcker. Sedan talar de om för mig vad jag skulle läsa och inte läsa – den här är inte bra, det här är inte folkligt nog, detta är fel sorts litteratur. Sedan de läxat upp mig så gick de.
    Händelsen gjorde ett visst intryck på mig.

    När det gäller min artikel: jag tror det är en generationsgrej. Jag har fått en hel del positiv feedback från folk i min egen ålder, som är med på noterna – vilket är både roligt och sorgligt – varför ska man inte kunna dra nytta av andras erfarenheter? Den intressanta frågan är väl *varför* det är på det sättet. (Och när folk är ovettiga brukar jag helt enkelt sluta lyssna.)
    Och jag skriver *så* mycket enklare nu än för tio-femton år sedan… ;-)

    MVH

    OL

  5. Jag tycker att artikeln är långt mycket farligare än nämna manifest. Det här är spännande på RIKTIGT.

    Anledningen till att hans artikel är så relevant just nu är – som jag tjatat om bl a i den här bloggens kommentarsfält – att så många av vår generations intellektuella betraktar Berättelsen (romanen) som mer intressant än det som Berättelsen berättar om (livet).

    Detta avslöjas ganska snabbt i (personliga) möten med vår generations intellektuella. Samtalen pendlar knappast på svindlande vis mellan högt och lågt. De handlar primärt om en enda sak: Berättelser. Bra berättelser, dåliga berättelser, manifest om berättelser, karriärer inom berättelsebranscherna. Etc. Mycket sällan om det man vill skildra eller hitta i berättelserna.

    Detta var min stora kritik mot manifestet, om ni minns:
    https://theresebohman.wordpress.com/2009/08/24/ganska-hastigt-igen-manifestet-del-tva/

    Notera att det inte är vår generation som är förlorad. Det finns fullt av levande människor i andra branscher.

    Vad denna övertro till Berättelsen och/eller humorlöshet (i författarkretsar/kulturkretsar) kommer ifrån kan man bara spekulera i.

    Jag är hur som helst glad att han skrev artikeln. Jag skulle inte skriva den själv eftersom jag betraktar det som fruktlöst numera, att försöka nå fram till människor som betraktar Berättelsen som en Lösning (se manifestets totala avsaknad på humor), när berättelsen endast är EN av många teraputiska hjälpmedel.

    /Sigge

    Lågvattenmärket är f.ö. hyllningarna av PO Enq’s Berättelse om sitt liv.

  6. Magnus Pettersson

    Ola Larsmos artikel är egentligen en ganska sympatisk historia. Jag instämmer själv i det mesta.

    Men som ”svar” på det första manifestet – det som ville göra 2010-talet till ett berättandets decennium – kan jag inte se att Larsmos artikel har någon som helst relevans. Ty precis som Therese skriver här ovan argumenterar Larsmo mot en specifik uppfattning om vad Berättelsen är som det återstår för honom att bevisa att någon annan hyser.

    Det kanske verkligen finns svenska författare som på fullaste allvar anser att romanen ska vara en monolitisk berättelse som lägger världen till rätta. Men vilka är de?

    Ok, Ola L skriver ju här i tråden att det är en öppen fråga. Fine. Men någon eller något måste ju ha föranlett Larsmo att i en så lång artikel argumentera mot uppfattningen att berättelsen ska vara entydig och okomplicerad?

  7. Carl Wingård

    Sigge,

    Jag förstår inte vad du menar med att ett intresse för litteraturen, och en tilltro till berättelsens meningsskapande funktion – ja tröst – skulle stå i motsättning till levande liv. Möjligen kan jag förstå att en motsatsställning uppstår hos de trista typer, för vilka människors känslor, tankar och idéer bara är mönster i ett monumentalt system, en fantasilös struktur av språk och tecken – där människan själv är reducerad till ett objekt. Ett inte orimligt sätt att se på litteratur är väl annars som något som åtminstone i lyckliga fall kan ge en förhöjd livskänsla, ett slags koncentrat av livet, genom förmågan att låta allt finnas samtidigt; minnen och drömmar, förgånget och framtid, levande gestalter och bortgångna förfäder.

    Och om nu det bland en del unga människor finns ett förnyat intresse för den litterära berättelsen kan jag inte se det som annat än en sund reaktion mot rådande era; att istället för att bidra till fragmentariseringen genom att dekonstruera, klippa-och-klistra eller slå sönder istället medvetet söka efter sammanhang, kopplingar, helheter, kontinuitet. Att avfärda detta sökande som en längtan efter ”entydighet” är åtminstone för mig en särdeles främmande tanke.

  8. Jag kan bara konstatera att romanen som spegel för den mänskliga själen är begränsad. Romanen är (bara) en av många speglar.

    Detta vet de stora berättarna. Romanen är för dem toppen av ett isberg. För de flesta av dem som skriver och diskuterar litteratur i Sverige idag är det tvärtom, deras liv kretsar kring böcker, det märks både i böckerna och i artiklarna _om_ böckerna.

    Visst är det kul att hos unga människor finns ett förnyat intresse för den litterära berättelsen, om det är finns ett sådant. Hoppas bara att de under sin vandring stöter på en lärare eller en artikel eller en bok som lär dem om att Berättelsen delvis är en drog.

  9. Under tiden, i Frankrike, gläds vi ât att August Strindbergs korrespondans ska ges ut i tre volymer (utvalda delar, mao); del ett kommer redan i detta nu, hos Zulma.

    Ett utvalt brev citaras i sin helhet i tidningen ”Lire”. Käre August skriver, daterandes sitt brev den 25 januari, 1884, (125 âr sen, mitt herrskap: ett-hundra-tjugo-fem) ett hejdundrande brev till tvâ norska konstnärsvänner angâende, jst det: romankonsten.

    Nu fâr jag be om ursäkt i frân start för det blir översättning frân översättning, men nâgot annat än den franska versionen har jag inte här, i Berlin, ikväll.

    ”Igâr läste jag om Röda rummet. Och jag konstaterade att jag däri sagt allt som finns att säga; jag konstaterade ocksâ till vilken grad det är förtvivlande och till ingen nytta att tala till dövas öron. Vilken effekt fick den, denna förträffliga bok? Sedan 1879, dvs sedan en evighet! Ingen alls! Jo, den har stört vissa och provocerat reaktioner! De yngre, som började skriva efter att den givits ut, ger ut smâ noveller som handlar om ingenting, värre än de som faster Lea och farbror Adam skrev för redan trettio âr sedan!
    (…)
    Och inte en enda människa, hemma, hjälper mg. Var sjutton ska jag finna stöd och tröst? Inte ett endaste grässtrâ växer pâ denna grusiga mark som jag kämpat med alldeles själv, med axlarna som bänder sig under dess tyngd. Ja. Det finns inget annat för mig att göra än att stoppa min pipa och läsa om Röda rummet. Och det är vad jag gÖr och jag har kânslan av att höra en röst som ekar i ödemarken! Ibland hittar jag tillbaka till mitt lugn när jag ser att allt redan är sagt, men ögonblicket därpâ blir jag galen av ilska för INGEN har ju hört vad jag sagt! Jag är inte mer än ett kadaver. Gamla och nya idéer konfronteras inom mig, de inleder krig, trasar sönder mig – och nâgonstans väntar sig ju publiken inte bättre än en ny föreställning av det slaget. Om jag hâller tyst säger de att jag förlorat! Jag mâste med andra ord fortsätta ryta! Utan paus! Och lyckas jag göra det och grimasera ordentligt samtidigt sâ är det ju ännu bättre!
    Jag har lust att breda ut mig, fiska nätfiske, odla potatis! (…) Jag har fâtt nog!”.

    Tycker det är lite fint, i sammanhanget.

  10. majvor

    Bara en tanke som slog mig när jag läst igenom inlägget och kommentarerna: Tänk om man skulle jämföra läkekonstens och litteraturens utveckling de senaste århundradena… Vilken skillnad!

  11. Helt orelaterat så skrattade jag högt åt din avslutning. Bloggens motsvarighet till reklampaus :-D

  12. Jesper

    Det här med humor är inte lätt. Inget är så otroligt demoraliserande som att dra ett skämt som ingen skrattar åt. Att försöka förklara poängen hjälper sällan (allrahelst om nån med indignerad röst kräver att man ska förklara vad fan som var roligt egentligen). Detta var vad som var som var nedslående med somliga av reaktionerna på vårt manifest. Nu läser jag igen att Sigge slår fast något om vår ”totala avsaknad av humor” och eftersom det ju finns folk som på fullt allvar tycker att Samuel Beckett är rolig inser jag att det inte tjänar något till att argumentera i frågan.

  13. Jo! Argumentera! Förklara!! Jag vill förstå.

  14. majvor

    och så kan det ju vara så att man inte är rolig när ingen skrattar… jag tror det har något med delad bak att göra…

  15. Jesper

    majvor: Ja. Så enkelt är det. Därför, Sigge – jag kan faktiskt inte argumentera just för att vårt manifest var roligt, men att motmanifestet däremot var det största utbrottet av humorlöshet sedan Birgit Friggebo sjöng ”We shall overcome”. Det går bara inte. Tycker man nåt är roligt så tycker man det är roligt, att hålla på att förklara vad som var poängen egentligen är bara förnedrande för alla inblandade parter.

    Mycket annat vad jag tycker kan jag förklara, men inte just det.

  16. Bra svar. PS. Jag håller med om att motmanifestet varken var roligt eller fyndigt!

  17. einar askestad

    bästa Therese,

    förlåt, men idag är det Ulf Eriksson i SvD som skriver om ”berättelse-debatten”. liksom ofta (hos den generationen) får man läsa mellan raderna för att förstå vad och vilka som åsyftas. det är dock ingen tvekan om att man får veta var skåpet skall stå.

    ”De stora författarna”, står det, ”skriver sig loss ur berättandet för att beröra desto mer.” Sekelskiftets ”bägge främste prosaister i världen”, får vi veta, heter Sebald och Bolaño, och de ”lämnade båda sina födelseländer” och präglades i sitt verklighetsengagemang av ”avstånd och söndring”.

    bara så att du vet, Therese: skall du skriva måste du alltså se till att vara (principfast) hemlös, och inte bara i samtiden och moderniteten, utan bland människorna och i själva universum.

    denna romantisering av ”utanförskapet” låter i mina öron mest som ett mantra, som liksom skall rättfärdiga sakernas tillstånd. den lidande och ensamme resenären som ideal, som en slags ontologisk (=ofrånkomlig, a-historisk) sanning om människan och hennes tillvaro. din uppgift, Therese? jo, att hitta ett språk som kan bekräfta att denna ”ruin” är det enda möjliga, och att ge ”spillrorna inom oss ny värdighet”.

    värdighet i spillrorna? ett hem bland ruinerna?

    man skulle kunna tro att Ulf Eriksson och flera av hans generationskamrater behållit en kristen tro på arvsynden, trots sekularisering och modern (tillkämpad?) självständighet.

    det är alltså farligt med berättandet, högst skumt och problematiskt. Ulf Eriksson anför en teoretiker som gör en distinktion mellan ”personer som behöver berättelser för att ta över tiden, legitimera sitt liv, och sådana som lever i nuet, episodiskt, utan överberättelser”.

    men behöver inte Ulf Eriksson legitimera sitt liv? eller slutar Ulf Erikssons värld vid Ulf Erikssons värld?

    det handlar om att bejaka det episodiska, ”trolösa” livet, skriver Eriksson, inte söka någon ”heltäckande berättelse”, nej, förbli i ruinen, och förhålla sig till spillrorna på ett korrekt och ändamålsenligt vis. det kan nämligen inte se ut på något annat sätt här på jorden, har det en gång för alla slagits fast. (inte undra på att den allvarligt syftande litteraturen förlorar mark.)

    avslutningen på ”kommentaren” i SvD har sina tragikomiska poänger, i all sin magnifika patetik:

    ”Sebald stirrar in i Förintelsens avgrund. Bolaño ser en folkmassa av sjungande ungdomar vandra mot framtidens stup. Ingen av dem försöker legitimera sitt skrivande med berättelser som det går att ta över.”

    förintelse och avgrund visserligen, men tro för guds skull inte att du kan göra någonting åt saken, mer än att sänka blicken, peta bland bråtet med foten, och ropa åt omgivningen att hålla sig på sin plats.

    vad man glömmer? att ungdomar kan gå mot samtidens slut också i brist på en bärande berättelse, liksom stumma, som var för sig.

    allt gott

    einar

  18. Jesper

    Ulf Eriksson, däremot – det är vad jag kallar odiskutabel humor!

  19. Oj, Ulf Erikssons text måste jag smälta lite känner jag… men att de stora författarna ”skriver sig loss ur berättandet för att beröra desto mer”… det är ju bara dumt.

  20. Magnus Pettersson

    Det kan faktiskt vara så att Ulf Eriksson med den här kommentaren kniper guldmedaljen i grenen ofrivillig litteraturkritikerkomik.

  21. Einar,

    Det man undrar är ju vad som får Eriksson att stanna i Sverige. Om nu förutsättningen för att gå sjungande mot avgrunden är att man lämnar sitt land och sitt språk så är det väl bara att dunsta?
    Istället för att klanka den svenska samtiden:

    ”Den ängsliga svenska prosans paradgren är att knyta an till en ärkeberättelse, helst ur det moderna Sveriges nära förflutna. De stora författarna, däremot, skriver sig loss ur berättandet för att beröra desto mer.”

    Man anar ett problem här. Problemet att vara en Europeisk Intellektuell – i ankdammen.
    Jaha. Det går bestämt inte?
    Så varför envisas?
    Varför hålla på och skriva tråkig litteraturkritik som gör att den lilla rest av den bildade borgerligheten som fortfarande vill läsa god litteratur, både svensk och utländsk, slutgiltigt ger upp?

    När jag läser såna här texter, oberoende av vem Eriksson vill klämma åt, det kan vara manifestförfattarna, men det kan också vara en allmän missunnsamhet mot mer framgångsrika yngre kollegor (Alakoski, Linderbrog, killen med Vittula etc), eller varför inte den numera så gott som utdöda generationen med Ekman som enda still-going-strong, så vill jag bara trycka den ängsliga svenska prosans paradgren till mitt hjärta.

    Vad är det för fel, för en svensk författare, att skriva med utgångspunkt i det svenska samhället? Är det ens MÖJLIGT att skriva på något annat sätt för just en svensk författare? Jag skulle svara nej på den frågan. Man kan, som författare, läsa sig till en hel del, men man kan inte göra sig fri från sitt språk och sin kultur. Och de egna och kollektiva erfarenheter denna kultur gett en.
    Visst, har man annat ursprung och dubbla erfarenheter går det att skriva något annat. Men likförbannat, skriver man på svenska så skriver man på svenska. Och gestaltar på svenska, tänker på svenska, är låst till den svenska kulturen och det svenska sättet att tänka.

    I den här texten av Eriksson finns en nästan osannolik naivitet. Som om det vore mycket finare att knalla mot undergången och stirra mot Förintelsen. Mycket mer Spännande. Att vända blicken bort från den hemmavarande arselbreda kulturarenan där folk klagar på dåliga arvoden men i grund och botten lever rätt gott på blåbärspannkaka och sushi. Pratar svenska och blir förstådda och dricker surt vin på förlagsfester.
    Det är den gamla vanliga – mindervärdeskänslan. Vadå, vi, vi kan väl ingenting, det vi åstadkommit är bara ängslig svensk prosa. Och här har ju inte hänt nåt. Inget otäckt och inget förskräckligt.

    Men. Är man svensk författare får man kanske stå ut med det? Man får kanske gestalta ankdammen istället?
    Den europeiska nittonhundratalserfarenheten delar vi inte, hur gärna vi än vill.
    Försöker vi påstå något annat så blir vi bara löjliga.
    Och det är väl Eriksssons text ett rätt bra exempel på.

  22. ”Det är den gamla vanliga – mindervärdeskänslan. Vadå, vi, vi kan väl ingenting, det vi åstadkommit är bara ängslig svensk prosa. Och här har ju inte hänt nåt. Inget otäckt och inget förskräckligt.”

    Huvudet på spiken!

  23. einar askestad

    Karin,

    jag ser nog inte Ulf Erikssons kommentar som främst riktad mot ”den (mer specifika) svenska erfarenheten” (eller bristen på en sådan), utan mer som ett angrepp mot dels en litteratur som endast speglar samtiden, och dels en litteratur som tror att man kan överskrida och undkomma samtiden genom (större) ”berättelser”. den första gruppen behöver kanske inte exemplifieras, den andra är knepigare att peka ut, men jag gissar att han skulle föreslå dels mer traditionellt skrivna romaner, som alltså har ett tilltal och en form som inte gör den moderna människans tragiska erfarenhet rättvisa, och dels mer uppenbart moraliserande böcker, som just genom att hävda att det finns (en annan) Sanning erbjuder en väg bort från samtidens tragedi (en tragedi som hos Eriksson, i åtminstone någon mening, tycks ofrånkomlig, här för att stanna, om jag förstår honom rätt). kanske menar han att de två varianterna på undermålig litteratur (ovan skisserade) kan (eller rent av måste) sammanfalla – att en banal spegling av samtiden just uppnås bäst genom ”berättelser”, att det moraliserande perspektivet i själva verket är såväl kärnan i samtiden som dess (oreflekterade, okritiska) uttryck och spegling.

    vad man skulle önska att Eriksson gjorde är att visa på varför en (större) ”berättelse” a priori är någonting ont. samtidigt som han är kritisk mot samtiden, tycks han avvisa varje försök till att komma överens om en utgångspunkt för en sådan kritik. hans påståenden är rent negativa, saknar den positiva pol som är förutsättningen för varje kritik. han föreslår att man ”skriver sig loss”, och menar att detta skall leda till ”att beröra mer”, men sådana formuleringar duger knappast som en seriös förklaring till varför de flesta samtida litterära författarna är ute och cyklar. de av Eriksson anvisade giganterna sägs visserligen arbeta på att bygga en ”ny berättelse”, men hur denna berättelse ser ut, vad den utgörs av, lyser med sin frånvaro, och intrycket jag lämnas med är att här fattas inte bara ord, utan också en bärande tanke.

    anmärkningsvärt i detta på många sätt sorgliga sammanhang är att man på en större kultursida publicerar en kort text med så stora anspråk, att man tillåter ett sådant djupgående och polemiskt hävdande utan att begära annan motivering än en överlägsen ton.

    allt gott,

    einar

  24. Okej, Einar, jag ska väl erkänna att jag inte begriper vad Eriksson menar med en hel del av det han skriver.
    Vid omläsning av hans text tycks huvudlinjen vara att tala om att två stora författarskap, Bolaños och Sebalds är föremål för omfattande forskning och intressanta studier som han vill göra oss, läsare, uppmärksamma på.
    Inget ont i det.

    Men, eftersom han tydligen är irriterad på den svenska (ängsliga) samtidsprosan så passar han på att ge den ett par kängor i samma andetag, något som inte är helt lyckat, dels för att det, som du påpekar inte alls finns plats för att utveckla den aspekten, och dels för att det blir just obegripligt. Kanske finns det inte ens något samband här.

    Två av de saker Eriksson skriver fattar jag inte alls:

    1. ”Förenklat skiljer Strawson på personer som behöver berättelser för att över tiden, diakroniskt, legitimera sitt liv, och sådana som lever i nuet, episodiskt, utan överberättelser.”
    Är det här en psykologisk studie av olika sorters läsare så behöver åtminstone jag mer kött på benen för att fatta vad den gode Strawson är ute efter.
    Själv skulle jag säga att den andra typen av människor har svårt att få ihop sin tillvaro, illusionen om en kronologi och en mening (som för övrigt kanske inte bara är en illusion) är nödvändig för att vi ska sätta den ena foten framför den andra.
    Eller är det figurer i (de trasiga) berättelserna han är ute efter? Eller är det författarna som skriver berättelserna?
    Slutsatsen skulle vara att allt vore mycket bättre om vi alla medgav (och gav efter för) att vi egentligen är boarderliners, typ?

    2. ”Det är i presens de hör hemma. Sebald stirrar in i Förintelsens avgrund. Bolaño ser en folkmassa av sjungande ungdomar vandra mot framtidens stup. Ingen av dem försöker legitimera sitt skrivande med berättelser som det går att ta över.”

    Okej, dessa två författare skriver inte en sammanhängande kronologisk berättelse? De rör sig fläckvis över förintelselandskapet, typ.
    Men vad menas med ”berättelser som det går att ta över”?
    Kan man inte använda den här sortens berättelser för ett nytt Maktövertagande, typ?
    Och att ”legitimera sitt skrivande”?

    För mig framstår hela idén som mer eller mindre befängd. Berättelser bygger på språk, ord, och på tidigare berättelser. Allt annat vore lögn att påstå. Legitimerande eller ej.
    Även de författare som lyckas förnya språket och berättandet har sina rötter i det som fanns tidigare. Vilket väl är så självklart så att det inte behöver sägas egentligen. Ändå gör jag det nu.

    Alltså tycker jag nog att Erikssons text är minst lika obegriplig som Larsmos, för att inte säga värre. I Larsmos kunde man ändå skönja en personlig utgångspunkt: Detta är min historia (om än summarisk), därför reagerar jag som jag gör nu.
    Möjligen en svaghet hos Larsmo, för kanske var det helt enkelt ett sånt där jäkla ”legitimerande” han ägnade sig åt där. Jag misstänker det i alla fall.

    Så för att sammanfatta: Eriksson tar sig vatten över huvudet här. Han får inte en normalbegåvad och normalt allmänbildad läsare (mig) att över huvud taget förstå vart han vill komma med sin text. Han har alldeles för många bollar i luften.

  25. Länk till Ulf Erikssons text?

  26. majvor

    Hmm… Lättast av allt är kanske att vara förnumstig…
    ”Ord är ord, men handling är sannare”, mitt favoritcitat alla kategorier
    Skriv då den där allomfattande superberättelsen! Och visa oss hur det ska se ut.

  27. Har nu läst artikeln och jag tror du sammanfattar den bra, Karin:
    ”Vid omläsning av hans text tycks huvudlinjen vara att tala om att två stora författarskap, Bolaños och Sebalds är föremål för omfattande forskning och intressanta studier som han vill göra oss, läsare, uppmärksamma på”.

    Resten är mest flum som inte är tillräckligt klart uttryckt för att det ska finnas vare sig en betydelse eller logik att läsa. Dvs även med bästa vilja förstâr man inte vad som menas eller vart Eriksson vill komma – han har helt enkelt inte tagit sig tiden att förklara ända ut sina ”koncept” och hoppar dessutom frân en idé till en annan. Kanske gick det hela lite för fort?…

    Är faktiskt främst förvânad att den öht tagits in.

  28. Pingback: Den sönderslagna generationen « oro-s:or

  29. einar askestad

    författaren och kritikern ulf eriksson har genom åren skrivit ett stort antal böcker och oerhört många artiklar och essäer. hans korta kommentar i SvD borde rimligen gå att förstå i ljuset av den produktionen – och av den kontext han verkar i och som han skriver sin kommentar gentemot. inte minst är artikeln en reaktion på den samtida debatten om ”berättelser”, föranledd av inte bara av sommarens litterära pamfletter utan av den turbulens som ola larsmos artikel orsakade för några dagar sedan. jag vill med andra ord, i motsats till de två kommentatorerna ovan, ändå försvara en diskussion om vad som kan utläsas av artikeln.

    samtidigt har du, fransyskan h, kanske rätt. det är nämligen inte svårt att få intrycket av att man egentligen inte är speciellt intresserad av en intellektuell diskussion där den egna ståndpunkten kan ifrågasättas.

    och karin: jag menade inte att du hade fel, på en psykologisk nivå tangerar hela denna diskussion säkert de mindervärdeskänslor (kulturella och personliga) som präglat den svenska mentaliteten. själv uppvuxen utomlands slutar jag aldrig att förvånas över den svenska ängsligheten; man tycks liksom obekväm i själva varat.

    allt gott,

    einar

  30. Einar – Det är möjligt att du har rätt och att man med hjälp av att ha läst ett stort antal essäer etc kan tolka vad som inte stâr i artikeln. I sâfall är det bara synd att han inte tagit sig tid att utveckla, för som sâdan känns artikeln ”ofärdig” istället för att kunna ha varit ett spännande inlägg i debatten särskilt med dessa bägge berättare som utgângspunkt, (uttryck som ”heltäckande berättelse”, ”berättelser som det gâr att ta över” säger mig absolut ingenting, men det är möjligt att det är jag som är oinsatt som icke-sverige-boende – men är sedan inledningen till för att konfrontera de manifest som publicerats nyligen sâ är det i mina ögon absolut otillräckligt).

  31. Agatha Pratchett-Heinlein

    @Jesper, manifestet var totalt humorlöst, och att det inledde med att spy unken fjolårsgalla över genrelitteraturen gjorde inte läsningen lustigare.

  32. Jesper

    agatha: jag kan som sagt inte argumentera mot dig. Lyckligtvis finns det andra former av humor som säkert passar dig bättre. Ulf Eriksson, kanske?

  33. Mâste bara inlägga att, Jesper, din kommentar om brist pâ möjlighet till argumentation ang. humor, icke humor och annat legat kvar i huvudet sedan jag läste dem. Sâ sant. Är nâgon alltför mycket emot finner denne alltid anledning till kritik vilket gör resten till energispill (Och vad gäller ert manifest tycks det mig att det inte kunde blivit klarare, dessutom och om det är humoristiskt eller inte anser jag fullkomligt ointressant i sammanhanget).

  34. felknäpp pâ klaveret: – jag var precis mitt i en mening och ville skriva att dels var/är ert manifest klart, men dessutom anser jag det väldigt stimulerande. Lustigheter kan man leta efter pâ andra platser än i ett litterärt manifest (vilket gäller även om man anser att man är till 100% emot det – sedan när skrevs ett manifest för att uppnâ konsensus?).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s