jag vill ha en Filippa K-kofta och resa till Rügen

Vilka utmärkt goda transfettsspäckade konserveringsmedelsmättade tillsatsdigra plastinpackade muffins med orimligt lång hållbarhet jag köpte i den lilla mataffären, precis vad jag behövde. Jag känner mig så stolt som undvek arraksbollar, jag hade bara ätit för många och så hade de lagt sig som en tung klump i magen. Nu kan jag äta för många muffins istället, det blir förhoppningsvis behagligare.

Jag måste rycka upp mina shoppingvanor lite. Från och med nu ska jag bara köpa dyra kläder. Haha. Alltså: Färre och dyrare. Affärer jag nu ska undvika: Alla Åhléns egna avdelningar, SÄRSKILT tonårsavdelningen, H&M:s tonårsavdelning, H&M:s vanliga tråk-avdelning. Lindex, även om jag nu köpt min bästa lilla svarta klänning där, så bra att jag köpte tre likadana, men OBS OBS, inget stickat från Lindex, helst bara underkläder. Gina Tricot får jag inte ens gå in på, faktiskt inte närmare än 100 meter, eftersom mitt senaste besök där resulterade i en klänning så katastrofal att jag första gången jag bar den tvingades gå till Åhléns tonårsavdelning och köpa en annan klänning att byta om till på Stadsbibliotekets toalett eftersom jag inte stod ut. Andra tonårsbutiker som Monki och Weekday och allt vad de heter ska jag också hålla mig borta från och långsamt försonas med insikten att jag inte är tonåring längre och inte borde bära jeansskjorta, Mango vet jag aldrig vad jag gör på över huvud taget och kan därmed lika gärna undvika. Topshop köper jag ändå aldrig nåt på nu för tiden, så dit kan jag väl få gå, om jag fortsätter att inte köpa något och passar mig särskilt noga för att köpa en åttahundrakronors tröja i kass kvalitet med en hjort på. Zara är okej om jag använder mitt goda omdöme. H&M:s trendavdelning är okej, om jag även där använder mitt goda omdöme och inte köper första bästa grej som nästan ser ut som nåt som jag sett i en fransk modeblogg.

Idag provade jag en kofta på Filippa K. Jag har inte köpt något på Filippa K sedan tvåan på gymnasiet – då köpte jag en lila topp som jag var jättefin i och som jag tyckte mycket om och använde i många år fast det var en helt vanlig trikåtopp, den var det uppenbarligen bra kvalitet på. Sedan dess har jag avskräckts lite av själva märket Filippa K, typ efter några år på universitetet och insikten om att det är en lite vag men ändå urskiljbar grupp tjejer som bär kläder från Filippa K och att jag inte kan identifiera mig ett dugg med dessa tjejer. Men nu kanske tiden är mogen. Nu kanske jag har blivit vuxen och slutat ängslas och lärt mig om inte älska så iallafall nästan uppskatta Utmärkt Svensk Form och den behagliga självsäkerhet som jag hoppas följer med vetskapen om att man iallafall inte ser ut att ha billiga kläder. Det är en fin kofta. Den ser liksom rustik ut. Den är mer än dubbelt så dyr som min näst dyraste kofta, vilket snarare säger att min dyraste kofta är väldigt billig än att Filippa K-koftan är väldigt dyr, men den är ju ändå klart dyrare än kläder jag brukar köpa.

Nu måste jag göra en lista över vad jag faktiskt behöver inför vintern och försöka hålla mig till den. Typ stövlar (måste man ha stövlar förresten? Jag gillar inte att ha stövlar. Mina ben ser korta ut i stövlar) eller rejäla skor. Nya, mörka jeans (Acne! Som för allt annat än jeans är ett förbluffande tråkigt märke, är det inte? Jag försökte hitta ett fint Acne-plagg att sukta efter idag, för att Acne är tuffare än Filippa K, men det fanns inget), vacker blus (det är nog kört dock. Jag ansträngde mig men hittade absolut ingenting som var i närheten av blus-tjejen i förra inlägget – kanske får jag söka mig till second hand-affärer?) och sen vet jag inte. Jag ska inte köpa någonting med nitar på. Fransar kommer inte på fråga. Inga paljetter. Jag ska köpa vanliga tråkiga kläder som håller länge. Tyvärr är jag som en skata och dras till typ åttiotalasktiga mohairtröjor med applikationer och gulddetaljer och paljetter. Denna höst ska jag anstränga mig för att ha god smak även om det är mot min natur.

Jag älskar platserna som nämns på sjövädersrapporten tio i tio på kvällarna, efter att de sista tonerna från kvällsandakten klingat av, de för mig direkt tillbaka till barndomen, vars somrar jag till stor del tillbringade i Östergötlands skärgård – Gryt, Sankt Anna – och där de släta klipporna ännu var ljumna av ackumulerad solvärme, grilldoft över viken, när en man med allvarligt tonfall sa Nordnordväst tre, långsamt avtagande, kulingvarning är utfärdad för de östra farvattnen, Skagerack , Kattegat, Fladen, Dogger, Tyska bukten, Fiskebankarna, Syd Utsira, och sedan rapporterna om vindstyrkor: Hallands Väderö, Hanö, Utklippan, Arkona, visst var det då de sa Arkona? De verkar ha slutat med Arkona, jag hittar det inte på smhi.se. Jag älskar Arkona, själva ordet, ljuden, jag älskar ark– som i arkad, åh Arkona, det låter så vasst, kemiskt, farligt; klor, fluor, radon, neon, silikon, som jag faktiskt inte först associerar till något man stoppar i bröst och läppar, utan till det silikon som användes som tätningsmedel i våtutrymmen när jag var liten och som när det stelnat var som genomskinlig ganska äcklig gelé som man inte kunde låta bli att pilla på, Corian, har ni hört talas om Corian? – det är ett kompositmaterial, som en blandning av marmor och plast, man har det typ till bardiskar och sånt, köksbänkar, det är svalt och glatt och ytterst behagligt när man rör vid det. Jag har alltid tänkt på Arkona som en plats för isande vindar och mystiska väderfenomen; stjärnor som blinkar kyligt och uppträder i en märklig olycksbådande konstellation, skepp som förliser, en sista utpost. 

Arkona ligger på Rügen, lärde jag mig idag när jag skrev om Caspar David Friedrich, han var där och målade: han målade de stupande sylvassa kritklipporna och han målade Arkona, det står en fyr där och fartyg förliser faktiskt för strömmarna är opålitliga och vindarna hårda. ”Kap Arkona är en 45 m hög klint bestående av krita och morän på den tyska ön Rügens nordsida”, det låter så himla underbart. Jag vill åka till Arkona.

 

Arkona_-_Sepia_de_Caspar_David_Friedrich

– Nordnordväst sju, under natten avtagande.

7 kommentarer

Filed under dagbok

7 responses to “jag vill ha en Filippa K-kofta och resa till Rügen

  1. Du skriver så bra Therese.

    Jag tänker nästan varje dag på att jag vill åka till Rügen.

  2. Åh, detta eviga dilemma med kläder av god kvalitet. Jag har samma anspråk den här hösten. som jag har varje ny säsong, men som jag inte gör något av för att det alltid slutar med att jag hellre vill ha flera nya plagg än ett dyrt. Men för ett par veckor sen pratade jag förnuftigt med mig själv och tittade på kappan från Filippa K som jag köpte för åtta år sedan, och som jag fortfarande plockar fram varje höst med GLÄDJE. Den var svindyr, men det har ju definitivt lönat sig i längden. Så: därför åkte jag och köpte de där Filippa K-stövlarna jag suktat efter, med vetskapen att jag kommer kunna ha dem i säkert tio år. Tio! De är enkla, bekväma, klassiska, snygga, inte särskilt trendiga – och jag älskar dem. Filippa K är på tillbakagång, I tell you.

  3. ”Tyvärr är jag som en skata och dras till typ åttiotalasktiga mohairtröjor med applikationer och gulddetaljer och paljetter.” Nå, någon måtta får det väl vara med avhållsamheten. Något annat vore direkt tråkigt.

    Tänk, jag brukar också tänka på väderleksrapporten och alla vackra namn. Doggers bankar minns jag från min barndom. Uppe hos oss fanns något som hette Sandön eller något i den stilen (inte den Gotländska). Det var också vackert.

  4. Daniela

    Ja, när man ska köpa kvalitet är faktiskt bäst att köpa ”basplagg” eller hyfsat tidlösa plagg. Låter kanske motsägelsefullt, men det är ofta sådana plagg som man kommer använda mest och tycka mest om på sikt.

  5. Therese

    Jag köpte koftan. Det var den sista i min storlek så jag var tvungen för att inte ångra ihjäl mig om någon annan hade gjort det… nu måste jag bara bestämma mig för om jag ska behålla den.

    Och åh ja, Doggers bankar!

  6. Fredrik

    Väderleksrapporten (precis som man vill höra den uppläst) inleder det här finstämda stycket:

  7. tidenstecken

    Ludwig Gotthard Kosegarten (1758-1818) skrev en gång dikten Arkona Han var präst på Rügen men blev 1808 professor i historia vid universitetet i Greifswald som just då faktiskt var svenskt (fram till 1815). Så vitt jag förstår var han då svensk medborgare. (Caspar David Friedrich var ju också född i svenska Pommern).

    Hans romantiska dikt finns här och kan säkert avnjutas även av den som inte läst tyska:

    http://de.wikisource.org/wiki/Arkona

    Att Kosegarten var en stor naturromantiker framgår av dikten. Hans teologi gick tydligen också närmast i en panteistisk riktning. Om hans påverkan på den målande Caspar David Friedrich verkar det finns mycket skrivet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s