Nä, om jag skulle ta och blogga lite innan jag börjar steka tilapia, jag skulle ju till exempel kunna skriva ett gnälligt språkvårdsinlägg om det här med att säga ”Jag kan tycka…” eller ”Jag kan känna…” eller ”Jag kan förstå…” som alla människor verkar säga, jag tar nu aktivt ställning MOT detta. För några dagar sedan RT:ade en massa människor precis en sådan mening på Twitter, typ ”Jag kan tycka att detta borde få mer uppmärksamhet” och så en länkt till något (ståhejet om Björn af Kleens bok?) – vadå kan tycka, tycker ni det eller tycker ni det inte? Jag fattar ju att ni tycker det alltså, men jag får lust att säga just ”tycker ni det eller tycker ni det inte?” med snorkig röst varje gång jag ser den formuleringen. Vilken feghetsmarkering! Typ om någon skulle ifrågasätta det hela kan man flacka lite med blicken och säga ”Njä men alltså, jag kan tycka det…”, säg ”Jag TYCKER att detta borde få mer uppmärksamhet” om det nu är vad ni tycker, och tycker ni det inte så var tysta och RT:a det för guds skull inte på Twitter.
Åh vilken härligt värld om jag fick bestämma. Nej. Vilken tur att inte jag får bestämma. Idag har jag skrivit som en galning. Jag såg kanske faktiskt ut som en galning medan jag gjorde det, åtminstone satt jag uppenbarligen på ett helt galet sätt, för sedan när jag gick ut och gick hade jag ont överallt i hela kroppen. Plus att jag var helt snurrig i huvudet av alla ord och råkade ta på mig helt fel skor till min övriga klädsel, så jag kände mig som om jag råkat åka in till stan i gummistövlar (det gjorde jag inte alltså, jag äger inte ens några gummistövlar, men det kändes som gummistövlar, platta och fåniga) och så vågade jag inte gå till Filippa K ifall den snygga butikstjejen skulle titta föraktfullt på mina konstiga skor, så jag drog runt lite på Åhléns och funderade på vilka alla människor som köper Odd Mollys stickade kofta med snöflingemönster egentligen är, och just då kom det en tjej som skulle köpa precis den koftan, hon såg jätteglad ut, och som en helt vanlig tjej, jag tror att det är helt vanliga tjejer som köper Odd Molly-koftor, vilket är lite roligt eftersom Camilla Läckberg sa i nån intervju i DN Söndag att hon gillar Odd Molly, för man känner sig lite speciell men ändå som alla andra i Odd Molly-kläder – jag vet inte vad jag vill säga med det här, jag missunnar ingen att känna glädje över Odd Mollys kofta med snöflingemönster och jag tror inte att jag är så jävla speciell själv. Jag har bara svårt att förstå denna koftas uppenbara popularitet? Ja. Så är det. – Tänk inte så mycket på det Therese! – Jo men alltså, jag tänker på vad jag vill. Sluta säg sånt. – Är du lite vresig? – Jag blev kanske det nu.
Nu kommer det en bild i vad som kanske är en serie, men jag lovar inget. Vi kan kalla den här bilden ett exempel på en målning som är snygg och skulle kunna vara målad av Caspar David Friedrich men inte är det. Nu steker jag tilapia dårå. Hej, hörs.
Karl Friedrich Lessing, Klostergård i snö
Thereses dagbok 
Jag kan tycka att det ligger mycket i vad du säger.
Åh, vad skönt att någon sätter ner foten. Det värsta är att jag börjar säga så där när jag varit i Sverige några dagar. ”Jag kan känna att…” det låter så falskt och låtsasvuxet, som om man verkligen ville betona att nu kommer MIN KVALIFICERADE ÅSIKT, som jag OBS OBS vet att är SUBJEKTIV men ändå vill ge en UPPTAKT. Konstigast blir det ju när folk säger det om empiriska fakta. ”Jag kan känna att det snöar…”
Undrar förresten varför detta har blivit vanligare? (Om det nu har det?)
Ett uttryck för tidsbrist kanske… Jag kan tycka si eller så (underförstått: om jag bara hade tid att tänka efter…)
Jacob, ja, jag tror att det har blivit vanligare. Fast jag vet inte varför. Men jag tror att det är precis som Philip skriver – haha, ”Jag kan känna att det snöar”!! – det låter ju fullständigt bisarrt.
Majvor, ja exakt, eller om jag kände för att ta ställning – jag SKULLE kunna tycka si eller så… jag kan tänka mig att tycka si och så, men därmed inte sagt att jag verkligen gör det…
Det vore nästan något för en språkforskare att ta tag i. Med en lingvistisk term handlar det väl om ett sätt att uttrycka epistemisk modalitet. Håller med om att kul komiska effekter kan uppstå.
Här har du Odd Molly kunderna.
”…alla kvinnor som egentligen inte är så intresserade av kläder och mode. Kvinnor som ändå, på ett enkelt (men inte för billigt) sätt vill ha en viss trendmässig framtoning.”
”Jag kan tycka…” är, kan jag tycka, den postmoderna människans sätt att gardera sig mot hierarkiska och exkluderande försanttaganden och ontologiseringar. Vem är väl lilla jag att hävda något med bestämdhet?
Då är det, kan jag tänka, inte heller så konstigt att man uttrycker sig försiktigt om förment empiriska iakttagelser som att det snöar. Vaddå ”det snöar”?! ‘Snö’ är bara en konceptuell kategori. Jag kan tycka att den som säger att det snöar också, kan jag tycka, borde kunna tala om hur hen tycker sig definiera snö och vad som inte är snö, var gränserna går. Jag kan tycla att ”kan tycka”-diskursen gör det gränsöverskridande, icke-hierarkiska, svårbestämbara och queera.
—
Nä, skoja bara.
Charlie, heh, ja, precis så! Och nu blir jag faktiskt lite upprörd, eller nåja, förvånad iallafall, över att Odd Molly-kläder kallas ”vackra” av några personer i de där inläggen. Vackra..?
Jacob, fenomenet kan även beskådas i dagens DN Kultur, där Sigge Eklund, i en artikel om e-böcker, skriver: ”Visst kan man hävda att affärsmodellen är föråldrad – som Linda Skugge i sin frontalattack ‘De förlegade’ (Expressen 23/9) – men det är en annan diskussion, kan jag tycka.”
Magnus, hahaha!
När man googlar ”jag kan tycka” är din bloggpost sjätte träff (av 89500). ”Kan jag tycka” får 554000 träffar. ”Jag kan känna” och ”Jag kan förstå” får över en miljon träffar.
Jag tror att ”Jag kan förstå” är ganska vanligt sedan längre tillbaka. Om någon till exempel har gjort något som man kanske inte riktigt gillar, men som man ändå har förståelse för, kanske man säger: ”Jag kan förstå att du…”. ”Kan” markerar lite distans, kanske både till den uppfattning man uttrycker och till personen i fråga. Ibland säger man kanske så för att man vill vara artig: ”Jag förstår att du arg” låter kanske lite mer aggressivt än ”Jag kan förstå att du är arg”?
Men jag håller med om att det ofta blir konstigt, och ganska onödigt, att markera en liknande distans till vad man själv tycker och tänker.
Det har nog delvis med miljö att göra. En militär säger knappast: Jag kan tycka att vi tar av åt höger nu.
Eller en jurist: Jag kan tycka att den här skrivningen är lite otydlig.
Ju mer medial(skol-?) miljö, desto mer ”kan”?
En annan sak som retar mig är när man ”känner” istället för ”tycker”.
”Jag känner att det här är lite ofärdigt, och kan tycka att du kanske borde jobba lite mer på det?”
Kan sägas:
Du har inte gjort hälften av vad du borde, sätt igång omedelbart!
Eller nåt ditåt.
Jag kan tycka att fler borde peka mer med hela handen.
Innan du nästa gång steker tilapia så där rakt upp och ner kan du väl kolla den imponerade samling av recept som erbjuds av The American Tilapia Association:
http://ag.arizona.edu/azaqua/ista/recipes.htm
På tal om språkliga missbruk. En vanlig dialog är denna:
– Vill du ha lite mer tilapia?
– Ja, jag kan ta lite mer.
Den korta meningen ”Ja tack” är förmodligen också utrotningshotad i ett postmodernt samhälle där tacksamheten kan tolkas som en integritetshotande underdånighet.
”Klostergård i snö” får mig att längta efter minusgrader. (Skrev inte ”nästan” eftersom det vore att fega).
Jag tycker också att fler borde peka med hela handen!
tidenstecken, men det är gott att steka tilapia rätt upp och ner! Jag har iofs inte kommit längre än så i mitt tilapia-experimenterande (ja, vilket alltså innebär att jag inte har experimenterat alls), men att steka i rätt mycket fett (så att kanterna blir liksom lite friterade, mm), ochså bara salt och vitpeppar är faktiskt väldigt gott.
Och jag håller med om ”Ja tack”! Fast nu när jag tänker efter inser jag att jag brukar tacka liksom av den motsatta anledningen, ”Ja tack… gärna… vad snällt!” typ, för att det ska framgå att jag verkligen ÄR tacksam, så tacksam att ”Ja tack” inte räcker till. Jag underkastar mig fullständigt den som erbjuder mig mer tilapia :)