the lovers whose lips would excite thee / are serpents in hell

Jag tänkte förut, precis efter att jag tjurat färdigt över att temat för De Nios årsbok i år är Stina Aronson och jag inte är tillfrågad att skriva i den – antagligen för att 1. ingen i redaktionen vet att jag gillar Stina Aronson, även om jag tycker att någon i hela världen borde minnas en artikel jag skrev om henne i Lyrikvännen för några år sedan, den nämndes till och med i DN, eventuellt är det enda gången någonsin mitt namn har varit nämnt i DN, och 2. för att jag medverkade i De Nios årsbok förra året (med en text om Sten Selander, som jag kanske är ensam om i hela världen att gilla, och då, tänker jag nu, är ju min medverkan i så fall bättre vald, för Stina Aronson kan många andra också skriva om medan få skulle välja Selander),

[blankrad införd med tvång för läsbarhetens skull] men jag kan å andra sidan tänka mig en stående medverkan, för att inte tala om ett medlemskap i Samfundet De Nio, eftersom Svenska Akademien kanske inte riktigt är min grej medan trevliga middagar och utdelning av lite stipendier i ett fint hus på Villagatan alldeles solklart är min grej – då, precis efter denna tankegång, tänkte jag alltså att nu, nu är det väl verkligen dags för Swinburne-revival, men sedan ångrade jag mig genast, för när det väl BLIR revival för något som jag verkligen gillar så blir jag ju bara sur ändå över att andra ska hålla på och tafsa och rota runt bland sånt som är mitt, mitt! – jag drar gränsen vid Prerafaeliterna, dem kan jag unna er, men Swinburne tar ni och håller er borta ifrån – – –

[blankrad igen] kanske är han på gång ut i nyutgåva nånstans, eller har jag drömt? Jag har nog drömt. Det kanske var något jag önskade i gästboken på Alastor Press. Men Stina Aronsons Tolv hav, världens bästa diktsamling, kommer typ när som helst på förlaget Rosenlarv. En annan dag ska jag skriva mer om den. Nu frågar jag istället er, kära läsekrets, om jag borde läsa William Beckfords Vathek? Den verkar vara lite som Heidenstams Endymion?

Fast nu läser jag ju Per Landin – han hade skrivit bra i DN idag, om Tysklands återförening, vilket gjorde att DN idag hamnade på sådär plus-minus noll: Landin var toppen, men herregud så dålig DN Söndag är så fort den frångår de väldigt hårt mallade sidorna och ska vara lite spexig, och hur många gånger i samma dagstidning kan man göra sig rolig över ”verklighetens folk” och tro att man fortfarande är rolig? Jag tycker att alla skribenter som gör sig så där storögt oförstående över ”verklighetens folk” och säger ”Vilka är de egentligen?” bara visar hur pinsamt verklighetsfrånvända de är, eller möjligtvis hycklande, bla bla bla, I could go on and on – – – men jag ska putsa mina stövlar istället. Och innan dess visa hur hänsynslösa Bonniers var mot Caspar David Friedrich när de gjorde bokomslag av en av hans målningar:

 

vallgren och friedrich

41 kommentarer

Filed under dagbok

41 responses to “the lovers whose lips would excite thee / are serpents in hell

  1. Jag tycker absolut att du ska läsa Beckfords Vathek: det är en helt sanslöst överlastad roman, virrig och överdriven, och konstig och otäck. Ja, läs den bara. Fast jag vet inte om den påminner om Heidenstam – kanske Flauberts Hjärtats begärelse?

  2. Åh Swinburne!

    På Hultsfred 2001 låg jag alltid inne i tältet och läste Swinburne när det regnade. Med ett glas hembränt/apelsinjuice.

  3. Har du någon sin läst Lotten von Kraemer? Jag har det inte, men jag är nyfiken. Förmögen som hon var, kunde hon ge ut sina böcker på egen bekostnad, även om förlagen inte fann henne intressant. Jag undrar hur man ser på henens texter idag; att de ansågs rätt taffliga på sin tid, utesluter inte att de har något att säga idag. Och von Kraemer spenderade många år på en kärlek som det aldrig blev något av.

  4. Bea

    Men! Är det verkligen tillåtet att göra så! Står det i boken att bilden är modifierad?

  5. Moa

    Bea: Visst är det tillåtet att göra så, tyvärr. Upphovsrätten gäller inte längre. Men respektlöst är det ju.

    Det finns dock något som heter klassikerskyddet i upphovsrättslagen. Klassikerskyddet ska skydda mot återgivningar av konstverk på ett sätt som ter sig ”grovt stötande” för den litterärt eller konstnärligt intresserade allmänheten. Det räcker alltså inte med att återgivningen är dålig. Bestämmelsen har såvitt bekant aldrig tillämpats av en svensk domstol.

  6. Å, herregud! Har dom verkligen gått in och tagit BORT kvinnorna? Jag älskar den målningen, och kom ihåg Vallgrens bok och funderade faktiskt vart kvinnorna försvann… jaja. Där ser man. Det är ju inte första gången man går in och tafsar på målningar…

    (liknande exempel har jag på Rotaris målning – målningen: http://2.bp.blogspot.com/_qdyFk052Gyc/SJUQSqTosgI/AAAAAAAADdU/eSrHzvt-v88/s400/29856449_1_ak.jpg

    bokomslaget: http://www-lib.co.santa-clara.ca.us/milpitas/images/vivaldi%27s%20virgins.jpg )

  7. arkitekt amatör

    Sten Selander! Har är ju jättebra ju! Dessutom tror jag att Therese har en meningsfrände vad gäller Selander i Kerstin Ekman (inte helt otippat kanske).

  8. Bea

    Den otäcka photoshop-kloningen lämnade iallafall ett spår; skuggan:

  9. Förlåt, men var ÄR skuggan?

    Sedan, Therese, interpunktion; det är kanske ”modernt” att skriva så flytande, utan för många stora bokstäver och nya meningar, med bara kommatecken och en påtvingad blankrad här och där.

    Det är visserligen ett bevis på att man har ett livfullt tankeflöde.

    Men det gör inte text mer läsbar.

    Min docent i Nordiska språk i Uppsala på 60-talet, sa’ en gång:
    – Du förstår hur du skall interpunktera om du läser din text högt. Rätt interpunktion ger texten andhämtning och tvärtom.

    Eller var det någon annan som sa’ det?

    Herman G.

  10. P.S. Det mest förgripliga tycker jag är den oranga färgen på solnedgången på bokomslaget. Förtar den inte helt intrycket av vemod?

    Herman G.

  11. Alla ämnen som har med fotografi, 1800-talet, spioner, polarforskare, utopisk arkitektur, Schopenhauer och Nordamerika att göra – betraktar jag som mina. ;)

    Jag läste Vathek med stort nöje, jag fick den i födelsedagspresent.

  12. skogvaktarn

    Herman G.: Bäste språkriddare, hur är det med den ”oranga” färgen?

    Får jag föreslå språknämndens råd att låta orange vara ett oböjt adjektiv i skrift. Vill du nödvändigtvis böja bör stavningen vara ”orangea”, vilket står att läsa i SAOL:

    orange adj. mest oböjl., best. o. pl. äv. -a

    http://www.spraknamnden.se/fragor/arkiv_sprakrad_03.htm#beige

    (Förlåt men jag kunde inte motstå.)

  13. Hej ”skogvaktarn”. Även jag brukar knäppa folk på näsan med nämnda verk.

    Om du ursäktar vill jag dock påstå att du ”inte ser skogen för alla trä’n”. Varmed menas att det också är en allmänt erkänd språklig erfarenhet att skriftspråket efterhand anpassar sig efter talspråket.

    En 17-årig insändare i dagens DN tar upp just detta.

    Citat

    Ta å ba chilla
    ner lite nu va

    på ”Snälla ungdomar låt oss slippa å ja ba”, 24 oktober.”

    Alla levande språk förändras ständigt och ungdomar har alltid varit de som påverkat dem mest. Att alla får göra svenskan till sitt eget uttrycksmedel är det som hindrar språket från att dö ut. Vissa uttryck kan låta ovårdade men man måste alltid uppmuntra nybildningen av ord och uttryckssätt.

    En del av dessa nya ord kommer att fastna i det svenska språket och med tiden bli ansedda

    som ”riktiga” ord medan andra med tiden kommer att falla i glömska.

    Om folk alltid pratade på det sätt som ansågs korrekt av den föregående generationen skulle vi inte ens ha något som kallas talspråk och svenskan skulle bli förpassad till en gymnasiekurs i språkhistoria. ”Så ta å ba chilla ner lite va.”

    DAVID AXELSSON
    17 år, Järfälla

    Slut citat

    Så trots min höga ålder tänker jag fortsätta att färga mitt språk med ”oranga”.

    Som i ”Loranga”

    Den drycken fortfarande. Men usch så många E-tillsatser!
    http://www.kronleins.se/products/product.asp?id=51&mid=4

    Den är alltså inte bara kvar som del av en barnpjäs jag inte sett.

    Se denna länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Loranga,_Masarin_och_Dartanjang

    För övrigt anser jag att den mest fascinerande bertättelsen, apropå Duma d.ä., om Franska revolutionen står att finna i hans serie böcker under titeln ”En läkares anteckningar” med böckerna Joseph Balsamo, Cagilostro, Drottningens halsband, Ange Pitou, och Grevinnan de Charny.

    Det är tragiskt att ingen tagit sig an att för över den till nutida stavning och språkbruk. (Apropå språkbruk, asså)

    Hans böcker flödar över av fransk vältalighet i skriven form, men är ändå bladvändande spännande. Ett ex. av var i denna serie finns på stadsbiblioteket och ett på KB.

    På ett antikvariat hade man stulit det exemplar jag beställt på nätet eftersom jag bara fått tag i del ett av ”Drottningens halsband”.

    För övrigt förekommer både Swedenborg och Greven av Haga (dvs Gustav III) i biroller i ett par av böckerna.

    Läs för övrigt om Cagilostro på nätet, det var en verklig person, med magiska krafter, med anknytning till frimureriet, liksom Swedenborg.

    Kolla http://sv.wikipedia.org/wiki/Alessandro_Cagliostro

    och http://en.wikipedia.org/wiki/Alessandro_Cagliostro

    Vissa delar av berättelserna är i klass med Dan Brown och i samma genre. I synnerhet början på ”Joseph Balsamo”

    Herman

  14. Cagliostro!

    Chillar ner nu, ja!

    H.

  15. elin

    ”Jag tycker att alla skribenter som gör sig så där storögt oförstående över ‘verklighetens folk’ och säger ‘Vilka är de egentligen?’ bara visar hur pinsamt verklighetsfrånvända de är, eller möjligtvis hycklande, bla bla bla, I could go on and on”

    Kanske borde du gå on and on, för i nuläget gör du (väl?) inte klart om det enbart är själva termen ”verklighetens folk” som du omfamnar eller om det är Hägglunds hela resonemang.
    Sådär spontant måste jag tillstå att jag hellre lever i en (politisk) ”verklighet” dikterad av kulturvänstern än av Kristdemokraterna eller, för den delen, Ny demokrati. Och det må vara att jag inte ingår i gruppen ”verklighetens folk”, men det gör förstås inte du heller, och titta! Vi kan ha åsikter i alla fall.

    Usch vad ledsamt att du som är så flink på att argumentera för kulturkonservatismens radikalism plötsligt, såhär slapphänt, vill argumentera för en så trångsynt och högeligen VERKLIGHETSFRÅNVÄND term. Konservativ i ordets sämre bemärkelse.

    Slutligen: Att inte svara på ett debattinlägg som hävdar att normkritik är ett hot mot demokratin, vore inte det lite… Idiotiskt?

  16. Therese

    Elin, förlåt, men det är mycket i din kommentar jag faktiskt inte förstår. Som att varken du eller jag tillhör ”verklighetens folk” men kan ha åsikter ändå, som verkar vara någon slags ironi jag inte begriper, inte heller vad Ny demokrati har med saken att göra, och ditt ”Slutligen” – betyder det att du tror att jag tycker att ingen borde ha kommit med invändningar mot Hägglund? Det tycker jag givetvis inte. Jag tycker bara att om man ska ha invändningar så får man väl ta och formulera dem, istället för att liksom bara förutsätta att grejen med ”Verklighetens folk” är så objektivt dum att man inte ens behöver ha argument, utan att det räcker med att säga något witty om köksbord för att ha avfärdat hela grejen. Det blir ju inte ens ett samtal om grundpremissen är att Hägglund har fel i allt och att detta är Sanningen. Liksom problem inte upphör att existera bara för att det är en person man inte sympatiserar med som påtalar dem.

    Och det jag menar är precis det jag skriver i inlägget: Jag har sett så många raljerande kommentarer om begreppet ”verklighetens folk” som alla har lydit ungefär som jag skriver ”Vilka ÄR ‘Verklighetens folk’? Ja, jag har ALDRIG träffat någon som tillhört ‘Verklighetens folk’, Vad har ‘Verklighetens folk’ för köksbord egentligen?, höhö”, etc, etc, senast i söndags i DN:
    ”Från början var det Göran Hägglunds och KD:s benämning på ‘vanliga’ svenskar. Men begreppet har nu blivit så mytomspunnet och konstigt att vi ofrivilligt får helt andra associationer. Vilka ÄR egentligen de där ‘Verklighetens folk’? Ett folkslag som tillber köksbord? Eller små, små tomtar? Eller såna där osynliga odöda som spankulerar runt i skräckfilmer? Hjääälp….! ‘Real people -the horror’. Snart på en biograf nära dig.”

    Jag tycker att själva termen ”Verklighetens folk” är töntig men att den ändå sätter fingret på något viktigt – jag skulle, som jag har skrivit här tidigare, helst av allt se att det var Mona Sahlin som sa en hel del av det som Göran Hägglund har sagt på senaste tiden, men nu gör hon ju inte det och då tycker jag att det är bättre att Göran Hägglund gör det än att ingen gör det, eller än att till exempel Jimmie Åkesson gör det.

    Jag tror alltså att det finns en stor grupp människor ute i landet som upplever att det inte finns något politiskt parti som riktigt för deras talan. Jag tror att det rör sig om f.d. socialdemokratiska väljare som upplever att de inte längre kan identifiera sig med socialdemokraternas politik, åtminstone delvis pga. att dessa människor har mer konservativa värderingar än vad socialdemokraterna har i ett antal frågor. Eftersom jag tycker att det vore kasst med Sverigedemokraterna i riksdagen tycker jag att det är en bra grej när andra partier än SD tar i dessa frågor.

    Jag tycker att Johan Croneman skrev bra i DN i fredags: ( http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-man-kan-notera-hur-sverigedemokraterna-slar-mynt-av-sin-nyenkelhet-1.980999 ):

    ”Den här typen av politiskt oskolade skulle i stort sett inte ens komma igenom entrén till ett riksdagspartis kongress. Vi pratar här om ett politiskt klasstänkande som Sverigedemokraterna säkert kommer att dra stark nytta av. ”Det är proffsen som gör så att rosorna dör”, skaldade Tage Danielsson i sin kritik av det politiska klassamhälle som han såg växa fram redan på 70-talet.

    Han var lika livrädd för organiserat politiskt missnöje som jag, men insåg tidigare än många andra att missnöjet fanns, att det fanns anledning att ta det på allvar – och inte bara lite slappt bolla över det till de mörkaste krafterna ute i de skummaste ärenden.

    ”Vi tar debatten”, så har det politiska etablissemanget försvarat sig i snart tre decennier. Har någon tagit debatten? Nu kan Sverigedemokraterna, som inte på långa vägar är lika lätta att avfärda som Ians och Berts drag under galoscherna, i stället ta över den sloganen: ”VI tar debatten”. Om oro inför det främmande, om oro inför framtiden, om oro över det mångkulturella, oro inför jobben. Den politiska överklassen har aldrig känt den oron, hur skall de nu plötsligt försöka förstå den …?”

    Jag vet inte om jag är begriplig. Jag är inte van att skriva uttalat om politik och känner mig inte ett dugg bekväm med att göra det, det är därför jag oftast undviker det och nöjer mig med små kommentarer som den i blogginlägget när jag tycker att något är fel.
    På vilket sätt tycker du själv att ”Verklighetens folk” är en så oerhört verklighetsfrånvänd term?

  17. majvor

    Och vilka är ”overklighetens folk”? Alla VI andra?

  18. skogvaktarn

    Herman: Jag skulle inte drömma om att ha synpunkter på hur mycket talspråksformer någon väljer att färga en bloggtext med. På samma sätt skulle jag dra mig för att i egenskap av självutnämnd auktoritet klappa folk på huvudet och ge råd om interpunktion och läsbarhet. Därav min ironiska glimt till dig, vilken dock uppenbarligen inte gick fram. Epic fail, som dina vänner kidsen skulle sagt.

    Ps. Får jag föreslå att vi slutar kidnappa denna tråd med oväsentligheter, till förmån för den betydligt intressantare sakdebatten. Ds.

  19. Det är inte oväsentligt att ge råd om hur man skall bli bättre förstådd. Om du tittar på Therese början på denna tråd och hennes senaste inlägg, så ser du en stor skillnad.

    Det är naturligtvis förmätet av mig att tro att det jag skrivit om interpunktion och läsbarhet har haft någon inverkan. Dock kan jag konstatera att det första inlägget hade mycket sämre läsbarhet än det senste. Vilket naturligtvis är till förmån för den ”betydligt intressantare sakdebatten”.

    Där är jag förresten helt beredd att hålla med vad Therese skriver.

    För övrigt kan jag skryta med att jag start fyra tidningar. De två personaltidningarna i regeringskansliet är de mest kända, UD-Kuriren 1977 och Klara-Posten, numera Klara.

    Journalist har jag varit i 45 år. Någon liten auktoritet kan man väl erkänna mig?

    Herman G.

  20. Therese

    Herman, jag är fullt kapabel att skriva en läsbar text. I det här blogginlägget valde jag att inte prioritera just läsbarheten, eftersom jag medan jag skrev tänkte ”Det vore kul att se hur lång den här meningen kan bli!” och sedan fortsatte jag att skriva så långt det gick.
    Så var det med det. Kanske kommer det dessutom att upprepas.

    Skogvaktarn, tack!

    Majvor, jag vet inte vad syftet med din kommentar är – att om jag inte har något bra svar på vilka ”overklighetens folk” är så faller hela mitt resonemang? Då illustrerar du ju bara min poäng.

  21. majvor

    Ja, vid en till genomläsning av den delen av ditt inlägg håller jag med om att min kommentar illustrerar din poäng, och därmed måhända blir poänglös (min kommentar alltså!) Vad jag gjorde var att (alltför?) snabbt kommentera kommentarerna.

    I min enkla värld lever vi alla i samma verklighet, där tyvärr företeleser som Sverigedemokraterna ingår. Ja, jag vet att det är en grov förenkling. Men ”verklighetens folk” är en klass-/massaindelning, som jag ser det, och en snäppet värre förenkling av verkligheten.

  22. majvor

    PS
    Lever i samma verklighet under mycket olika förutsättningar, ska det vara.

  23. Pingback: rekommendationer « Thereses dagbok

  24. Therese, jag vet inte hur många artiklar jag sett av dig som mer än väl illustrerar din förmåga att skriva väl ”läsbar text”. Det är väl faktiskt sett alla. Utom just den som börjar denna tråd.

    Det är faktiskt du själv som tar upp det här med läsbarhet, ett par gånger, när du inför en blankrad. Hade du i n t e gjort det hade syftet varit klarare; det här är fråga om ett experiment; Ars Gratia Artis, konsten för konstens egen skull.

    Efter en hastig genomgång finner jag att första med punkt avslutade mening är i ditt näst sista stycke; ”Jag har nog drömt.”

    Hade du inte gjort blankraden före meningen innan (och den förra blankraden), utan satt den före ”Jag har nog drömt”, skulle nog även jag ha förstått. Dvs att det föregående var ett pauslöst tankeflöde, på samma sätt som i dröm.

    För övrigt tycker jag att du skall fortsätta att uttrycka dig politiskt. Också.

    Det är nödvändigt för att inte ett intressant resonemang skall bli e t t partis egendom; så att den används för syften som inte alla som vill deltaga i debatten är bekväma med.

    Som du då och då framträder som journalist i en liberal tidning har jag trott att det kunde vara angeläget för dig. Jag hoppas att jag inte missräknat mig på den punkten.

    Herman

  25. Varför inte i stället för allt detta om ”verklighetens folk” utgå från att det finns en mängd olika verkligheter i Sverige idag? Kanske fler och med mindre gemensamt än någonsin tidigare. Ta bara inläggen i denna tråd, de visar detta ganska tydligt. Inte så smart politiskt-strategiskt kanske, men för oss som inte är politiker.

  26. Som Lule-bon sa’: Stockholm är nog bra men väldigt ocentralt. En osann historia? Oh nej då, titta på nätet. Jag minns på 50-talet i Rättvik på Stiftsgården. Omöjligt att förstå kvinnorna i köket. Och de sade sig inte förstå Orsa-mål och knappt Mora-mål.

    Sverige före stamjärnvägarna, där kunde man tala om skilda verkligheter. Kyrkan och prästen var det gemensamma.

    Omvittnat är att det var i Stockholm som på 1700-talet det fanns olika verkligheter; dvs en mängd olika människor från skilda delar av det forna stormaktsväldet. Ta Caspar David Friedrich, som ansåg sig vara svensk, ja, målade en svensk flagga på en av målningarna, men var i själ och hjärta tysk. Gränserna var flytande här i sta’n, men inte annars.

    Eller?

    Herman

  27. Olika dialekter, centrum-periferi och att komma från olika delar från det svenska stormaktsväldet, javisst kunde detta i viss mån ge upphov till olika verkligheter. Men jag vill nog ändå hävda att utvecklingen de senaste årtionden varit mer omvälvande än någonsin tidigare, med åtföljande effekter på skillnader mellan generationer och åldersgrupper.

    Dessutom att det ger upphov till mer skilda verkligheter att komma från olika världsdelar, olika religioner och att tala språk som tillhör olika språkgrupper. Att leva på en fjärdedel av en normallön eller att leva på 10 normallöner. En annan viktig skillnad är att det idag är tabu att framhålla detta. Länge var det självklart att det var skillnad på folk och folk.

  28. Verklighetens olika folk i Sverige?

    Vad jag tror kan menas med ”verklighetens folk” är de som, oavsett språklig och och etnisk bakgrund, inte hinner med att hålla sig orienterade.

    De som kanske har en morgontidning, men bara hinner ögna igenom den mellan smörgåstuggorna och kaffet/te-et på morgonen, försöker lyssna på nyheterna på vägen med barnen till dagis och sedan till jobbet. Men avbryts av barn eller trafik.

    Som hör om någon nyhet som någon har sett i någon annan tidning vid 11-fikat, men inte förstår vad som sägs, för att det går så fort.

    Som efter att ha kastat i sig maten på lunchen och ha diskuterat chefen med kompisen dyker in i jobbet medan magen känns arbeta på högvarv.

    Som efter jobbet rusar till affären och ser löpsedlar och köper en tidning som får ligga till största delen oläst i tv-soffan under rapport.

    Som avbryts i sin livsplanering av ett barn vill ha hjälp med läxan. Eller av en förälder som ringer och klagar över hemtjänsten. Och av maken/makan som vill göra inköp man inte har råd med förrän nästa månad.

    Som strax före sängdags råkar se en intressant rubrik på morgontidningens kulturdel men är för trött att läsa mer än rubriken.

    Verklighetens folk – är det inte de som inte hinner med ens sig själva? Därför att de fysiskt känner att de måste hinna med allt.

    Herman

  29. Jag ser att du är politiker, Herman. Det gör att det du skriver är högeligen misstänkt för att vara fullt av politiskt-strategiska överväganden.

    Om alla här i tråden skulle beskriva sin vardag, sina tankar, sin bakgrund, ålder, inkomst m.m. skulle vi nog finna att vi lever i ganska olika verkligheter. Det är fullt förståeligt om många inte vill tillstå detta.

  30. elin

    Jag förhastade mig nog när jag skrev att varken du eller jag tillhör det som Hägglund definierar som verklighetens folk. Jag drog en slutsats utifrån min egen vana att – för att röra mig i Hägglunds begreppsvärld – över huvud taget ha massvis av tid till att förhålla mig till ”alla konstigheter”. Dessutom upplever jag som sagt inte att ett normkritiskt perspektiv är vare sig förtryckande, absurt eller obegripligt. Jag tycker inte som Hägglund, att vi kan förlita oss på enbart ”sunt förnuft”, ”vanlig lyhördhet” och ”artighet” i (exempelvis) politik, utbildning och samhällsdebatt. (Återigen: dessa ord! Sund, vanlig, normal. Hederlig, gillar han visst också.)

    Att du skriver en blogg som ofta behandlar konst, litteratur och kulturdebatt på ett allvarligt och reflektivt sätt fick mig att sortera bort dig från massan som jag föreställer mig att Hägglund definierar som verklighetens folk. Detta var lite spekulativt av mig, för hur kan jag veta vilka Hägglund skriver om? Ja. Hur kan man egentligen veta det. Jag tycker verkligen inte att det är självklart, därmed inte sagt att jag tycker att raljerande är ett effektivt svar på hans retorik.

    Jag ser ett stort problem i att betrakta en grupp som ”verklighetens folk” just därför att jag själv värnar om det som Göran Hägglund vänder sig emot – en problematisering av normbegreppet. Antingen är definitionen så bred att den är meningslös, eller så smal att den är obehaglig. Ett vidare problem är att en politik som tämligen förbehållslöst accepterar (och hyllar) en sådan term/grupp ofta går hand i hand med trångsynthet och förtryck. Ny demokrati använde sig av precis samma paroll och, som du själv kanske antyder, skulle det ligga ganska bra i Jimmie Åkessons mun. Jag önskar absolut inte att Mona Sahlin skulle ha plockat upp det.

    Jag håller med dig om att mothuggen mot Hägglund kunde ha formulerats på ett bättre sätt, och säkert har du rätt i att många känner sig vilsna, överkörda och förbisedda i partipolitiken (jag, till exempel). Men jag tror inte att det är ideologierna som är det stora problemet, utan snarare i så fall uppluckringen av ideologierna, opportunismen, röran. Att – som Hägglund önskar – ersätta teori och ideologi med något slags godtyckligt moralbegrepp, det känns inte som någon bra idé tycker jag.

    Det här är en diskussion som kan (borde) bli hur stor som helst verkligen, och alla trådar i den skulle behöva följas till något betydligt större. Man framstår nästan alltid som en banal liten speldosa när man försöker prata om politik och ideologi i sådana här forum, tycker jag.

    Men jag tycker också att Cronemans text var bra, och jag håller med dig om mycket mer än det kanske ter sig som.

  31. Hej Torbjörn, hur ser du att jag är, eller rättare har varit ”politiker”? Att jag har varit ersättare i ett kommunfullmäktige, det erkänner jag. Men märks det också vilket parti jag representerade?

    För att återgå till ordningen; hur definierar du ”Verklighetens folk”?

    Jo, det finns många ”verkligheter”, men det måste finnas något som är gemensamt för en massa samhällsinvånare, som gör att de, enligt vissa uttalanden, vänder sig bort från politikerna.

    Vilket de gör därför att de inte tycker att ”politikerna” ser deras verklighet. Och hur kommer det att de tycker detta, när de i allmänhet inte vet så mycket om vad politikerna säger.

    Säger.

    Kanske är det deras ekonomiska och samhällssociala ställning det rör sig om. Förhållanden inom vård, skola, omsorg, som direkt berör just dem.

    Jag är mycket nyfiken på ditt svar.

    Herman G.

  32. Elin,

    I mina ögon finns det en långt större sociokulturell klyfta i Sverige än vad de flesta tycks märka. Märk väl: en kulturell klyfta. Inte minst blundar vänstern inför denna detta. Skälet till det är tämligen uppenbart, eftersom vänstern idag domineras av normkritisk upplyst medelklassmoralism, vilket gör att man har svårt att förhålla sig till det faktum, som Therese också påpekade, att arbetarklassen generellt är relativt konservativ i sina värderingar. Det är och förblir svårt att vara ett arbetarparti om man först och främst profilerar HBT, genus, multikulturalism, osv. Det kan naturligtvis kompenseras av en arbetarvänlig ekonomisk politik (med tillhörande populistiska utspel), men kruxet är att eftersom arbetarklassen är relativt välmående (med ett historiskt perspektiv) så är frågan om inte betydelsen av den kulturella klyftan har ökat.

    Och inte minst ökar den pga den generella trenden mot identitetspolitik. Retoriken om ”verklighetens folk” är en form av identitetspolitik, vilket ju är lite snopet eftersom det är medelklassvänstern som initierat förändringen av det politiska klimatet i riktning mot betoning av identitet (sexuella och kulturella minoriteter, osv).

    Frågan är då vad man ska göra åt denna klyfta. ”Att inte räknas är att inte märkas av dem som räknar”, skaldade Lena Andersson nyligen i DN (angående ett helt annan fråga). Hägglunds tal om verklighetens folk är ett sätt att visa att de som räknar faktiskt också ser den svenska heterosexuella arbetarklassen och lägre medelklassen (med dess mer traditionella värderingar, dess mer karga moral om skötsamhet och självförsörjning, osv) Kritiker hävdar att detta är populistiskt, att man leker med elden, att klyftan inte bör föras på tal alls, osv. Men i mina ögon är det snarare ett försök att undvika att det blir en verklig eldsvåda, ett sätt att desarmera en tickande bomb.

    Om inte de etablerade partierna kan ge plats åt sådana åsikter (vilka man kan kritisera men som trots allt måste anses fullt legitima i en fungerande demokrati), så får man helt enkelt skylla sig själva när de sedan får dela bänk i riksdagen med sverigedemokrater.

  33. Björn säger något väsentligt och kanske uppenbart. Klyftan är kulturell.

    Verklighetens folk, är det de som inte förstår vad kultur är? Som hoppar över alla kultursidor, Och skippar alla nyheter om kulturfolk, om de inte har gjort stor skandal eller misstänks för brott.

    Och gör detsamma med politiker.

    Men som noga läser sportspalterna. Ordentligt.

    Provokativt, ja!

    Herman

  34. Herman, menar du att du inte är aktiv inom politiken längre? Det är inte riktigt så det framstår på Centerpartiets hemsida som du länkar till.

    Göran Hägglund hade förstås ett syfte med sitt utspel om ”verklighetens folk”; att utmåla en djup klyfta mellan kultureliten och en stor del av den övriga befolkningen. Det hade motverkat det syftet att precisera sig, alltså använde han medvetet en svepande formulering. Så att sitta och spekulera i vilka Hägglund egentligen avsåg är ganska meningslöst.

  35. Till politiker räknar jag personer som är valda i allmänna val till att inneha ställningar som ledamöter eller ersättare i riksdag, landsting och kommun. Av hemsidan framgår att jag är med i valnämnden för centerpartiets kommunkrets i Sollentuna. Alltså inte ”politiker” enligt ovan.

    Jag är fyllda 75 och tycker att jag har gjort mitt i politiken, men har viss personkännedom efter att i och sedan utan tjänst studerat bl.a. svensk politik i 55 år. Därför tackade jag ja till att vara med i valnämnden en gång till. Det var en hederssak.

    Det är vad jag har att säga om denna relativa obetydlighet.

    Jag tycker inte alls att det är meningslöst att spekulera vilka herr Hägglund avsåg med ”verklighetens folk” eftersom det är dessa han hoppas få som väljare.

    Som ledare i ett riksdagsparti måste han utan tvivel ha tillgång till opinionskunniga som har rått honom. ”Säger du så och så så når du dessa och dessa. Och då kan du komma över 4-procentspärren.

    Opinionsanalys är inte att spå i kaffesump. Mina försök att komma med olika förslag till målgrupper, kan tyckas taffliga, men det var för att jag ville få till en debatt, få veta mer av de sannolikt en hel del erfarna som läser denna blog.

    Herman G.

  36. Hej Therese, förlåt allihopa, men vilka tröttsamma kommentatorer du har! Jag älskar din blogg och ditt språkbruk med för den delen, men orkar inte läsa ens några stycken av dessa prettokommentarer. Gav man inte upp det där med att uttrycka sig fint och krångligt och petimäteraktigt nån gång vid nittonårsåldern?

    Det var allt jag ville säga och det var ju inte vidare uppbyggligt sagt heller. Jag bara tycker du är tapper som orkar svara på allt.

  37. Hawk &Weasel, Även jag älskar Thereses blogg, och hennes språkbruk med, för den delen. Men när hon plötsligt utan förvarning byter stil så reagerar jag.

    Du säger att du inte läst det du tycker illa om och tycker inte att du sagt något bra heller. Men det säger du bara! Du är bara arg.

    Ge din ilska en röst:

    Hur skulle det vara om du sa’ något rakt på och inte tillkrånglat om Hägglund, ”verklighetens folk”, Sverigedemokraterna och klyftan mellan politiker och de röstberättigade som politikerna hoppas skall rösta på dom i nästa val?

    Herman

  38. Maria

    Vilka underbara bilder du visar i din blogg! Men hur fasiken får man retuschera och kitcha till Caspar David Friedrich på det sättet?!

  39. Maria

    Jag äälskar CDF nämligen.

  40. Apropå CDF kolla en av affischerna för nya katastroffilmen 2012:

    Den påminner mig starkt om en av CDF:s målningar som på engelska kallas ”Wanderer above the Mists”:

    Kan det vara en tillfällighet?

    Herman G.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s