grafomani

Nu gjorde även jag (precis som Bernur och Anderdräkt av koppar) det roliga formuläret med frågor man svarar på med titlar ur sin bokhylla. Jag fegade ur dock, och valde bort några frågor som jag inte kunde svara på för att de kändes för allvarliga, det blev antingen för privat, eller för fånigt, eller bara dåligt och oärligt. Resten är hyfsat ärliga iallafall! Utom kanske färgen. Jag vet inte vilken min favoritfärg är… och jag har knappt några färg-titlar i min bokhylla.

Är du man eller kvinna? Den mörka kontinenten

Beskriv dig själv: Sensitiva amorosa

Hur mår du? Något av ett leende

Beskriv stället du bor på: Suburbia, och ibland Ett rum med utsikt

Vart skulle du vilja resa? Klassiska semesterorter i Europa

Vilken är din favoritfärg? Vitt över världen

Hurdant väder är det just nu? Ett moln på min himmel

Vilken är din favoritårstid? Kvava dagar

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Hjärtats landsflykt

Vad är du rädd för? Smärtan, om vi ska vara seriösa (Modedesign, om vi inte ska vara det.)

Dagens aforism: Om det är osynligt så fånga det med öppna händer

Vilket råd skulle du vilja ge? Mot strömmen!

Hur skulle du vilja dö? I skuggan av cypresser

Ditt motto: Skönhet för alla

tysk höst

Jag har inte läst en enda av böckerna som är nominerade till Augustpriset i klassen skönlitteratur. Jag hade nog trott, även om det här definitivt inte är något som jag har gått omkring och funderat på särskilt mycket, att jag skulle ha läst åtminstone en: Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann. Den är alltså inte nominerad, och jag tänker inte strida för att den borde ha varit det, men den var en genuint bra läsupplevelse. I fackboksklassen har jag läst halva Karin Johannissons melankolibok. Den var bra. Den borde jag läsa färdigt. Jo, Peter Englunds Stridens skönhet och sorg förresten, borde inte den ha blivit nominerad?

På tal om böcker av män utgivna på Atlantis förlag som inte blir nominerade till Augustpriset så började jag igår läsa Per Landins Dietrich Eckarts onda öga eftersom jag har tysk höst. ”[…] Ditmarschen, denna flik av Schleswig-Holstein som har fått sin prägel av den tyska Nordsjökustens växlingar mellan ebb och flod, ett kargt hedlandskap med egenartade utdikningar och bördiga åkrar inåt landet”, det tycker jag låter fint. Kargt hedlandskap! Egenartade utdikningar! Var Caspar David Fredrich där? Jag hoppas det. Han kom ju från grannlandskapet, eller vad det heter. Pommern. Jag lär mig saker om Tyskland! Det är roligt att säga Pommern, det låter så gulligt. Jag tänker på Pommac och äpplen, och pomerans, som jag i och för sig inte gillar, men det är ett fint ord ändå.

Igår lärde jag mig ytterligare saker om Tyskland när jag såg färdigt Das Leben der Anderen, som jag kan rekommendera alla, om så bara för den ytliga anledningen att den kvinnliga huvudpersonen hade så fruktansvärt fina kläder. Typ beige kjol, vit blus, kamelfärgad kappa, pälsmössa. Gud vad fint det var. Det var en utmärkt film i övrigt också alltså, jag är inte enbart ytlig: eftersom mina minnen av omvärlden börjar typ när Berlinmuren föll har jag inget riktigt förhållande till hur det var innan, jag behöver bildas. Jag kan inte minnas att jag någonsin fått någon skolundervisning om DDR-tiden till exempel, jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin fått någon skolundervisning om något som hände efter att andra världskriget tog slut. Vid Marshallhjälpen tar mitt bildningshål vid.

 

snyggt

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta den tyska hösten nu, och eftersom jag vet att jag har riktiga Tysklandsexperter som läsare uppmanar jag er att komma med tips. Jag uppmanar även alla som inte är Tysklandsexperter att komma med tips. Ni kan förresten få tipsa om vad som helst, även om det inte har med Tyskland att göra, för det är så roligt med kommentarer även om jag är kass på att svara på dem. Är det till exempel någon som har testat årets Blossaglögg än? De har packat upp julpyntet på Åhléns nu, så idag började glöggsäsongen.

jag vill ha en Filippa K-kofta och resa till Rügen

Vilka utmärkt goda transfettsspäckade konserveringsmedelsmättade tillsatsdigra plastinpackade muffins med orimligt lång hållbarhet jag köpte i den lilla mataffären, precis vad jag behövde. Jag känner mig så stolt som undvek arraksbollar, jag hade bara ätit för många och så hade de lagt sig som en tung klump i magen. Nu kan jag äta för många muffins istället, det blir förhoppningsvis behagligare.

Jag måste rycka upp mina shoppingvanor lite. Från och med nu ska jag bara köpa dyra kläder. Haha. Alltså: Färre och dyrare. Affärer jag nu ska undvika: Alla Åhléns egna avdelningar, SÄRSKILT tonårsavdelningen, H&M:s tonårsavdelning, H&M:s vanliga tråk-avdelning. Lindex, även om jag nu köpt min bästa lilla svarta klänning där, så bra att jag köpte tre likadana, men OBS OBS, inget stickat från Lindex, helst bara underkläder. Gina Tricot får jag inte ens gå in på, faktiskt inte närmare än 100 meter, eftersom mitt senaste besök där resulterade i en klänning så katastrofal att jag första gången jag bar den tvingades gå till Åhléns tonårsavdelning och köpa en annan klänning att byta om till på Stadsbibliotekets toalett eftersom jag inte stod ut. Andra tonårsbutiker som Monki och Weekday och allt vad de heter ska jag också hålla mig borta från och långsamt försonas med insikten att jag inte är tonåring längre och inte borde bära jeansskjorta, Mango vet jag aldrig vad jag gör på över huvud taget och kan därmed lika gärna undvika. Topshop köper jag ändå aldrig nåt på nu för tiden, så dit kan jag väl få gå, om jag fortsätter att inte köpa något och passar mig särskilt noga för att köpa en åttahundrakronors tröja i kass kvalitet med en hjort på. Zara är okej om jag använder mitt goda omdöme. H&M:s trendavdelning är okej, om jag även där använder mitt goda omdöme och inte köper första bästa grej som nästan ser ut som nåt som jag sett i en fransk modeblogg.

Idag provade jag en kofta på Filippa K. Jag har inte köpt något på Filippa K sedan tvåan på gymnasiet – då köpte jag en lila topp som jag var jättefin i och som jag tyckte mycket om och använde i många år fast det var en helt vanlig trikåtopp, den var det uppenbarligen bra kvalitet på. Sedan dess har jag avskräckts lite av själva märket Filippa K, typ efter några år på universitetet och insikten om att det är en lite vag men ändå urskiljbar grupp tjejer som bär kläder från Filippa K och att jag inte kan identifiera mig ett dugg med dessa tjejer. Men nu kanske tiden är mogen. Nu kanske jag har blivit vuxen och slutat ängslas och lärt mig om inte älska så iallafall nästan uppskatta Utmärkt Svensk Form och den behagliga självsäkerhet som jag hoppas följer med vetskapen om att man iallafall inte ser ut att ha billiga kläder. Det är en fin kofta. Den ser liksom rustik ut. Den är mer än dubbelt så dyr som min näst dyraste kofta, vilket snarare säger att min dyraste kofta är väldigt billig än att Filippa K-koftan är väldigt dyr, men den är ju ändå klart dyrare än kläder jag brukar köpa.

Nu måste jag göra en lista över vad jag faktiskt behöver inför vintern och försöka hålla mig till den. Typ stövlar (måste man ha stövlar förresten? Jag gillar inte att ha stövlar. Mina ben ser korta ut i stövlar) eller rejäla skor. Nya, mörka jeans (Acne! Som för allt annat än jeans är ett förbluffande tråkigt märke, är det inte? Jag försökte hitta ett fint Acne-plagg att sukta efter idag, för att Acne är tuffare än Filippa K, men det fanns inget), vacker blus (det är nog kört dock. Jag ansträngde mig men hittade absolut ingenting som var i närheten av blus-tjejen i förra inlägget – kanske får jag söka mig till second hand-affärer?) och sen vet jag inte. Jag ska inte köpa någonting med nitar på. Fransar kommer inte på fråga. Inga paljetter. Jag ska köpa vanliga tråkiga kläder som håller länge. Tyvärr är jag som en skata och dras till typ åttiotalasktiga mohairtröjor med applikationer och gulddetaljer och paljetter. Denna höst ska jag anstränga mig för att ha god smak även om det är mot min natur.

Jag älskar platserna som nämns på sjövädersrapporten tio i tio på kvällarna, efter att de sista tonerna från kvällsandakten klingat av, de för mig direkt tillbaka till barndomen, vars somrar jag till stor del tillbringade i Östergötlands skärgård – Gryt, Sankt Anna – och där de släta klipporna ännu var ljumna av ackumulerad solvärme, grilldoft över viken, när en man med allvarligt tonfall sa Nordnordväst tre, långsamt avtagande, kulingvarning är utfärdad för de östra farvattnen, Skagerack , Kattegat, Fladen, Dogger, Tyska bukten, Fiskebankarna, Syd Utsira, och sedan rapporterna om vindstyrkor: Hallands Väderö, Hanö, Utklippan, Arkona, visst var det då de sa Arkona? De verkar ha slutat med Arkona, jag hittar det inte på smhi.se. Jag älskar Arkona, själva ordet, ljuden, jag älskar ark– som i arkad, åh Arkona, det låter så vasst, kemiskt, farligt; klor, fluor, radon, neon, silikon, som jag faktiskt inte först associerar till något man stoppar i bröst och läppar, utan till det silikon som användes som tätningsmedel i våtutrymmen när jag var liten och som när det stelnat var som genomskinlig ganska äcklig gelé som man inte kunde låta bli att pilla på, Corian, har ni hört talas om Corian? – det är ett kompositmaterial, som en blandning av marmor och plast, man har det typ till bardiskar och sånt, köksbänkar, det är svalt och glatt och ytterst behagligt när man rör vid det. Jag har alltid tänkt på Arkona som en plats för isande vindar och mystiska väderfenomen; stjärnor som blinkar kyligt och uppträder i en märklig olycksbådande konstellation, skepp som förliser, en sista utpost. 

Arkona ligger på Rügen, lärde jag mig idag när jag skrev om Caspar David Friedrich, han var där och målade: han målade de stupande sylvassa kritklipporna och han målade Arkona, det står en fyr där och fartyg förliser faktiskt för strömmarna är opålitliga och vindarna hårda. ”Kap Arkona är en 45 m hög klint bestående av krita och morän på den tyska ön Rügens nordsida”, det låter så himla underbart. Jag vill åka till Arkona.

 

– Nordnordväst sju, under natten avtagande.

tramsblogg, förlåt

Åh vad jag känner ett oerhört behov av att skriva ett blogginlägg om exakt allting som finns i mitt huvud just nu. Det är absolut ingenting av substans, jag har bara druckit ett glas vin och tycker plötsligt att alla mina tankar borde dokumenteras. Jag åker tåg, första klass. Nästan alla andra i kupén är män och reser troligtvis i tjänsten – jag reser ju faktiskt också i tjänsten! Men det syns inte lika tydligt på mig – dock inga Clark Gable-typer den här gången heller, jag hoppas alltid på en Clark Gable-typ när jag åker tåg, men varje gång hoppas jag förgäves. Inte lär det kliva på någon heller, eftersom det är ett direkttåg. Jag är stuck med dessa före detta teknologtyper med praktiska väskor och praktiska jackor över en kostym de ser lite bortkomna ut i. [Update eftersom jag fick dåligt samvete: De är säkert jättesnälla!]

Alla vanliga dagstidningar var slut när jag skulle hämta en eftersom jag rusade direkt till bistovagnen och köpte vin, så jag får hålla tillgodo med Dagens Industri och Berlingske Tidene som av någon anledning fanns i tidningsstället. Dagens Industri har en weekend-bilaga (obs, inte en helgbilaga) där Mikael Persbrandt berättar att han ska ge sig in i underklädesbranschen och har investerat i ”en kalsong för välhängda män” som han själv använder varje dag. Jan Gradvall använder ordet ”dedikerad” säger vi så nu? Det handlar inte om en bok tillägnad någon alltså, utan om fans till Kent och Lars Winnerbäck. ”Hängiven” skulle jag ha sagt. ”Hängiven” är så fint. För att inte tala om ”hänryckt”. Hänryckningens tid! Det är jättefint.

Jag kanske borde klippa mig som Audrey Tautou i Chanelreklamen i min In Style? Jag kan tyvärr inte scanna eftersom jag åker tåg men det är rätt fint. Det var ju meningslöst att ens skriva, förlåt. Jag kan visa en bild på en annan tjej jag vill se ut som istället, eller iallafall klä mig som – jag äger inte en enda användbar blus, men den här bilden gav mig lust att köpa en:

Den är snodd från nån modeblogg, jag vet inte vilken. Förlåt. Gud vilka fina kläder.

Nu ska jag ge mig på serieversionen av första delen av På spaning efter den tid som flytt som äntligen dök upp på mitt jobb idag. Helgen ska jag ägna åt arbete: jag ska skriva en artikel om konst, som kommer att kunna ingå i min essäsamling om konst som kommer att ges ut i en vacker bok när jag har blivit den kvinnliga motsvarigheten till Carl-Johan Malmberg.

Vi passerar nu Laxå, säger lokföraren i högtalarna. Laxå är en mycket deprimerande plats tycker jag. Förlåt alla som bor i Laxå. En gång åt jag hamburgare i Laxå när jag var på väg från Stockholm till Göteborg, nu äter jag en minipåse chips. Jag tycker inte om att äta chips offentligt men nu gör jag det ändå. Jag har, som ni märker, ingenting vettigt att skriva. Har man inget vettigt att måla bör man låta bli att måla, tyckte Caspar David Friedrich, han tyckte säkert samma sak om att skriva, så det är väl bäst att jag slutar nu. Förlåt, Caspar David. Förlåt alla. Förlåt för allt. Hej, hörs.

söndagsblogg

Hej, nu har jag swebussat mig upp till Stockholm igen efter en helg på landet och sitter på mitt rum och försöker äta en libanesisk wrap med oidentifierbart innehåll – grejen med wraps tycker jag är att om man nu ska genomlida att äta dem (och nu talar jag om färdig-wraps, inte såna man gör själv, för de blir väl alltid goda vad man än stoppar i dem – inte för att jag någonsin gör wraps, men min mamma brukar göra små tunnbrödsrullar – – -) så kan en trevlig faktor vara att de är kletiga och känns rätt onyttiga, och man kan tänka Oj, vad kletigt, men jag var verkligen sugen på nåt kletigt, mmm… men denna wrap består av hårt lindat libabröd innehållande hårt packad, torr bulgur, några konstiga gröna grejer som är hackade (persiljekvistar? Alltså, själva kvistarna, inte blanden. Stjälkarna, menar jag) och några grå falafelklumpar som ligger bland grynen som oaptitliga köttbullar, alltså, nu slutar jag äta den här wrapen, nu tar jag en smörgås…

Det var så svårt att handla, för jag kom med bussen vid typ halv åtta och tog tunnelbanan till Odenplan, och funderade på om jag skulle gå hem direkt och lämna väskan och sedan gå ut igen och handla, eller om jag skulle handla på vägen hem, vilket skulle vara bekvämare. Men då skulle jag å andra sidan inte veta om min hyrestant var hemma och vad hon hade för sig, för det har hänt att hon haft sina barn här på middagar på söndagkvällarna, och då kan ju inte jag komma och micra en sorglig färdigrätt när de sitter där i köket och äter nån god gryta och dricker vin, så jag tog det säkra före det osäkra och köpte wraps, för de behöver inte värmas, plus att jag kan äta dem på mitt rum, och sen när jag kom hem var min hyrestant inte ens hemma, så nu sitter jag här med mina wraps i onödan.

Jag gjorde te för jag var lite frusen. Jag köpte en ask te förra gången jag var i Stockholm och bodde hos min hyrestant, och ställde in den i ett skåp där hon har typ kaffe och lite fancy choklad att bjuda på när hon har barnen på middag. Min hyrestant har av någon anledning sitt eget te i kryddhyllan ovanför spisen, men jag tänkte att jag genom att ställa det i skåpet skulle markera att det var MITT te, för en annan gång när jag köpte te försvann det och syntes aldrig till igen. Nu när jag skulle ta fram mitt te ur skåpet var det borta, och jag hittade det i kryddhyllan, inklämt bland min hyrestants teer. Det innebär antagligen att hon har druckit av det, vilket jag inte har några som helst problem med, men det innebär ju också att hon antagligen är övertygad om att det är HENNES te, som hon av nån anledning råkat ställa i kaffe- och chokladskåpet (hon är lite virrig och vet om att hon är det, hon tänkte nog bara Nämen, har jag ställt teet i kaffeskåpet..? och klämde in det på kryddhyllan) och nu blir jag ju oroad över att hon ska tro att jag snyltar på hennes te när jag använder det. Jag borde kanske ha skrivit THERESES TE på asken, men det känns lite aggressivit. Jag borde kanske ha en egen hylla i ett skåp att ha min mat på, men utöver teet har jag ingen mat som behöver stå i ett skåp i köket, så det vore lite onödigt. Jag gissar att det hela kommer att sluta med att jag köper en ask nytt te som jag sedan förvarar på mitt rum och låter min hyrestant ta över teet på kryddhyllan, för att undvika misstankar om att jag stjäl hennes te. Vore jag en avslappnad person skulle jag reda ut saken med henne, men nu är jag nervöst lagd och skriver ett jättelångt blogginlägg om det istället i terapisyfte.

Nu till två spännande saker jag såg i skogen igår:

 

1: Skägglav. Hängde som änglahår, eller vad det heter som man har i julgranar, i en massa gamla träd i ett parti av det naturreservat jag vandrade omkring lite i igår. Det var jättefint, alldeles tussigt. Skägglav är sällsynt och finns bara där skogen är gammal och luften är utmärkt.

 

2: Älgkäft. En gång dog det en älg och det här är dess underkäke.

 

Jaha. Nu ska jag ha söndagkväll här, vilket går till så att jag letar upp något jag inte har sett på SVT Play och målar naglarna. Sedan ska jag läsa i Jerker Virdborgs Kall feber. Sedan ska jag sova. Hej hej.