Månadsarkiv: oktober 2009

nu bloggar jag om nåt som har stått i DN igen

Jag blir upprörd över Ola Larsmos artikel i DN idag. Jag tycker att den bygger på ett tankefel, eller ett tankesprång, som jag inte kan gå med på: att ”berättelsen” (jag skriver citattecken eftersom Larsmo skriver citattecken, själv har jag inga problem med att fatta vad en berättelse är, men cittatecken är typ det nya svart när man vill antyda sin skepsis mot något, som ”verklighetens folk” – jag har inga problem med att fatta vilka verklighetens folk är heller, men det är ett helt annat blogginlägg – – – ) är samma sak som den ENTYDIGA berättelsen. Vilka berättelser är de entydiga berättelserna? Jag har svårt att föreställa mig dessa. Liksom jag har svårt att föreställa mig romanerna ”som lägger allt till rätta och bekräftar för läsaren att världen såg precis ut som man trodde” – det är väl ingen i manifestdebatten som har menat att den typen av romaner är något eftersträvansvärt? Och: den typen av romaner är väl inte något som automatiskt följer av ”berättandet”?

Jag skulle vilja dra mitt favoritcitat i hela världen, förlåt trogna läsare om jag upprepar mig: ”När alla är överens om att det goda är gott, då uppstår det onda.” (Lao-Tse sa det, eller skrev det, eller tillskrevs det iallafall – jag är inget fan av honom i övrigt, mest eftersom jag inte vet någonting om honom, men just det där är den bästa mening jag någonsin hört tror jag.) Jag tror att det är precis vad Ola Larsmo ockå oroar sig över egentligen, fast han liksom hoppar lite för snabbt till den slutsatsen från ”berättandet”. Berättandet I SIG är ingenting farligt (seriöst DN, rubriken ”Det livsfarliga berättandet”..??? Eller för all del ”Ola Larsmo efterlyser en mångstämmig romankonst” – vem vill INTE ha en mångstämmig romankonst..?). Det är ju om man typ förbjuder alla berättelser utom en enda som man borde oroa sig (well, man borde väl oroa sig när man börjar förbjuda berättelser över huvud taget, men ni fattar…) – men meningar som ”Som om någons berättelse inte ofta utesluter någon annans” gör mig åtminstone lite brydd: jag tänker att okej, vad är okej att skriva då? Jag kväver någon annans röst när jag  berättar min historia? Men vad är alternativet? Vilka blir konsekvenserna av Ola Larsmos resonemang?

Medan vi funderar över detta kan vi titta på en jättestor och strålande vacker bild av drottning Elizabeth, fotograferad av Cecil Beaton.

 

Queen_Elizabet

35 kommentarer

Under dagbok

konstnärer ni kanske inte har hört talas om, del 2

Hej, jag bloggar vidare om konst eftersom jag har en period då jag inte orkar läsa böcker (jag hoppas innerligt att denna period snart tar slut), men titta på bilder orkar jag, halva nätterna tyvärr – eller tyvärr och tyvärr, det finns väl betydligt mer destruktiva saker att ägna sig åt när man är uppe om nätterna, så jag kanske borde skriva tack och lov att jag googlar konst – – – iallafall: serien med konstnärer ni kanske inte har hört talas om inleddes för rätt länge sedan nu, här. Denna gång vill jag presentera er för en fransman, min nyblivna vän Émile Friant (1863-1932). Så här såg han ut som ung:

 

Emile Friant AUTOPORTRAIT

 

Émile Friant är ännu en sådan där konstnär som liksom bara verkar ha sipprat ut ur konsthistorien – eller, jag vet inte, jag vet givetvis inte tillräckligt mycket om franskt måleri för att det på något vis borde vara självklart att ha hört talas om honom, men jag tycker att han verkar ha varit så bra. Det är något med hans måleri som jag tycker känns ytterst nordiskt, framför allt tänker jag på Albert Edelfeldt tror jag, kanske Nils Forsberg. Den här målningen ser nordisk ut tycker jag:

 

Emile_Friant_Les_Canotiers_de_la_Meurthe_1888

 

Ja, även om det nu är uppenbart att den inte har ett nordiskt motiv… men jag tycker att den påminner om en rad nordiska bord: Hugo Birgers med de nordiska konstnärerna som skålar i Paris på fernissningsdagen, Kröyers Hipp, hipp hurra, med de danska konstnärerna som också skålar, Hanna Paulis bord i trädgården med en vit duk som knappt har en gnutta vitt i sig och en overkligt skarp tekittel (ni måste klicka på länken, det finns en sjukt högupplöst version av Paulis målning där, den är så bra målad att jag dör lite), Hugo Salmsons barn som spelar kort. Fast mest av allt påminner Friants bord (det är ett gäng kanotister runt det enligt titeln) om Millais Lorenzo och Isabella, the vinthundmålning ni vet. (Fast Millais var ju förvisso inte ett dugg nordisk.)

Okej, vi har inte ett det bästa än. Nu kommer la petite barque, den lilla barken alltså, båten bark, med ett mycket sekelskiftesmässigt par som är ute och seglar:

 

Emile Friant La petite barque

 

Jag tror att mannen kan vara Friant själv, att döma av andra självporträtt. Kvinnan har som ni ser den trendiga Aino Sibelius-knuten och båda är klädda i vitaste vita sommarkläder. Fast det ser idylliskt ut tycker jag att det är en lite oroande målning – ser ni snörena på andra sidan storseglet? De bara hänger ju sladdriga rakt ner, de borde ju blåsa åt sidan om det blåste någonting, men det gör det alltså inte… trots att seglen ser så vindfyllda ut. Dessutom befinner  sig båten väldigt nära land tycker jag. Jag tänker mig att den lilla barken-målningen är en allegori för ett förhållande där allt kanske inte är riktigt som det ska – jag tycker dessutom att alltsammans ger en rätt klibbig känsla, Ola Hansson-mässig: om det nu knappt blåser och de befinner sig inne i en liten vik och det är en het sommardag – – – ja, jag tror att det är två hypersensibla Ola Hansson-människor som är ute och seglar, vid Gud låt oss hoppas att det inte drar ihop sig till åska – – –

Och på tal om oroande:

 

Emile Friant Shadows

 

Skuggorna heter den här målningen. Om vi bortser från det bisarra faktumet att mannen ser lite ut som Janne Josefsson, visst är den rätt läskig? Han tittar på henne, hon tittar bort, hans två händer som håller fast hennes ena, skuggorna på väggen som är mycket långa… Jag är så svag för interiörer från den här tiden med skarp belysning, det ser så artificiellt ut, teatralt, det är ju något ytterst teatralt med hela bilden, den skulle ju lika gärna kunna utspela sig på en scen, plus att formfastheten i skuggorna också ringer en liten nordisk klocka i mig; Munch-skuggor, tänker jag, och sedan tänker jag Ibsen och Strindberg, och sedan tänker jag att man kan tänka hur länge som helst på vad som försiggår egentligen.

Dessa två målningar med par är de jag tycker bäst om av det jag lyckats googla fram av Friant. Jag har inte så mycket att komma med i övrigt när det gäller fakta om honom: han var tydligen ytterst begåvad redan som ung (ställde ut på salongen som 15-åring), studerade måleri för Cabanel (pas mal!), han var en konstnär i den naturalistiska skolan, upplyser franska Wikipedia, målade gärna vardagsscener, använde gärna vänner och bekanta som modeller… inget särskilt spännande står att läsa.

En bild till:

 

Emile Friant Angelus

 

Angelus, heter den. Det får mig givetvis att tänka på Millets Angelus, men ännu mer tänker jag på Ejnar Nielsens Den blinda, ännu mer nordiskt alltså – här har vi lämnat realismen för symbolism. Jag tycker så mycket om bakgrunden i Friants målning, det är sådan fantastisk symbolist-stämning i den tycker jag, precis sådan stämning jag har försökt skriva fram idag: det är höst, kyla i luften, en dramatisk solnedgång som precis håller på att klinga av, moln som ligger som slamsor över himlen, som ränder i en trasmatta, upplysta av den sista solens strålar – – – Visst är det en stämning i den här målningen som inte kan beskrivas som något annat än innerlig? Det är kanske lite tårta på tårta med symboliken: knäböjande, beende kvinna, siluett av kyrka, en flock får – men jag gillar sånt också, det är nästan lite prerafaelitiskt tycker jag, återigen teatralt, stämningsfyllt, nästan skälvande – – –

 

(Jaha, nu hittade jag faktiskt en sida med lite matnyttigare info, så: för den som vill läsa mer om Emile Friant, gör det här.)

12 kommentarer

Under konst

jag älskar Ivar Arosenius

ivar_arosenius2

 

Hej, sorry för den återigen kassa scanningen: det här är konstnären Ivar Arosenius (1878-1909), mest känd för barnboken Kattresan, men i mina ögon bäst på porträtt, både av sig själv och andra. Igår var jag och såg utställningen med Arosenius som visas på Göteborgs Konstmuseum just nu, det var toppen.

Alla bilder var små och hängde i ett dunkelt upplyst rum och jag tittade allra mest på självporträtten – både av den ytliga anledningen att jag tycker att Ivar Arosenius var snygg, på det där demoniska sättet som jag gillar (jag tror aldrig att jag har träffat någon, varken man eller kvinna, som varit demoniskt snygg i verkligheten dock, vilket får mig att fundera på om det demoniskt snygga är något som ens existerar i verkligheten, eller om det liksom är en efterhandskonstruktion – – – ), plus att han har ett utseende som får mig att tänka att jag skulle ha varit hemligt kär i honom om han hade gått på min gymnasieskola (jag var HEMLIGT kär under hela min skolgång typ, det är en av tusen miljoner saker som jag ångrar i efterhand), jag vet precis vilken typ han skulle ha varit: svartklädd, han hade gått samhäll eller kanske natur men oftast synts ensam, jag hade mött honom i Södra Promenaden på väg mellan De Geergymnasiet och Norrköpings Stadsbibliotek, lindlöven som en fuktig gulbrun matta på marken, eller kanske frasande frusna vattenpölar, det är tidigt på morgonen ännu, kylig november, kanske har vi håltimma båda två. Jag vågar knappt titta på honom men sedan tar jag mod till mig och gör det ändå, precis när vi passerar varandra, möter hans blick, lever på det i evigheter. Han hade varit snygg på bilden i skolkatalogen (särskilt på bilden i slutet som visade medlemmarna i skolans fotoklubb, lika svartklädda allesammans), han hade sett allvarlig ut, tittat rakt in i kameran med sin intensiva blick – – – jo, jag är lite kär i Ivar Arosenius fortfarande, fast jag slutade gymnasiet för länge sedan.

Ivar Arosenius var blödarsjuk sedan barndomen, han dog 30 år gammal, född exakt 100 år före mig, död för exakt 100 år sedan i år – jag har överlevt Ivar Arosenius, tänker jag när jag är på ett lätt morbidt (morbidt? Heter det så?) humör. Samma blödarsjuka kostade under barndomen hans äldre bror livet, Ivar fick därefter en skyddad uppväxt, sporadisk skolgång, tillbringade mycket tid ensam.

Av någon obegriplig anledning bodde han under en period i slutet av sitt liv Åby, det Åby som ligger mellan Kolmården och Norrköping, mina uppväxttrakter (vilket gör fantasin om att möta honom i någon av Norrköpings promenader än mer verklig), det är på sängen i huset i Åby hans sitter på fotot här ovanför. Han gillade konstnärslivet och levde sig in i rollen som bohem med största allvar: gick ständigt klädd i svart rock, oftast fullständigt överdimensionerad för att den skulle fladdra dramatiskt omkring honom, ibland slängkappa, han köpte mängder med hattar och skar och klippte i deras brätten. ”Jag är ytlig av djup!” brukade han säga, eftersom han ansåg sig ha täckning för sin ytlighet. Det tycker jag också. En gång ska han ha tagit emot sina gäster i huset i Åby genom att stå på trappan och ropa ”Fan vad jag är begåvad! Nu skriver jag vers också!”.

Jag kan titta hur länge som helst på Ivar Arosenius självporträtt. Det finns en massa av hans teckningar som jag inte tycker särskilt mycket om, de flesta faktiskt: de med rödkindade fyllon som rumlar omkring med yppiga kvinnor, det är för burleskt för mig, för Bachtinskt, uh – men jag fattar grejen med dem, jag fattar att det finns någon i denna bildvärld som kompenserar för en brist i Arosenius liv, liksom jag fattar att hans idyller – interiörer med fru och barn – är kompensatoriska på samma sätt, och därmed besläktade med Carl Larssons idyller:  jag tycker om konstnärer som, liksom jag, uppenbarligen har en längtan efter att känna sig trygga.

Men ja, självporträtten. Eller blicken snarare. Åh.

 

ivar arosenius

 

arosenius

 

arosenius utställning

(Jag ska ersätta den sista bilden med en likadan utan text så snart jag får den att funka. Jag köpte den som kylskåpsmagnet. Nu möter jag Ivar Arosenius blick varje gång jag ska ta fram smör, ost och juice. Ah.)

 

(Detta blogginlägg är ingen comeback, känner jag mig tvungen att skriva nu för att inte ge någon falska förhoppningar – jag gör nog bäst i att ta det mycket, mycket lugnt ett tag till… men satan vad kul det var att skriva igen.)

6 kommentarer

Under konst