Monthly Archives: november 2009

let’s reminisce

Hej, glad advent, vad kom det för svenska romaner på 00-talet egentligen? Alltså, jag är medveten om att det kom rätt många, men vilka var bra? Jag är inbjuden att svara på en enkät om detta men mitt minne är alldeles blankt – år 2000 var jag pytteliten, då läste jag väl typ Monika Fagerholms Diva och Bruno K Öijers Giljotin om och om igen, och några diktsamlingar av Stig Larsson och Per Hagmans romaner gång på gång och inte så mycket mer, jo, en massa kurslitteratur förhoppningsvis, jag läste nog litteraturvetenskap (A? B? – jag har tappat kollen på vad jag gjorde när i mitt liv – ett tag kunde jag redogöra exakt för vad jag gjort varje termin efter att jag slutat gymnasiet, det kan jag definitivt inte längre) och så jobbade jag kanske i lunchserveringen på Norrköpings sjukhus, ja? Tog buss 113 mot Vilbergen varje morgon och bytte om till vita sjukhuskläder och tappade upp vatten i varmhållningsdiskar och öppnade jättekonservburkar med ättiksgurka och körde ärtsoppskladdiga tallrikar genom ett monster till diskmaskin och tänkte att den där överläkaren är rätt het.

Jag började skriva dagbok på Skunk 2003, det känns som ohyggligt länge sedan. Saker som upptog mina tankar då var exempelvis Sara Villius (som jag tänkte på med avund), Ebba von Sydow (som jag tänkte på med avund), Natalia Kazmierska (som jag tänkte på med avund), Karolina Ramqvist (som jag tänkte på med avund) och Michel Houellebecq, som jag tyckte var underbar eftersom han var lika cynisk och bitter som jag.  Om Michel Houellebecq var en svensk författare skulle han ha en given plats på min lista över 2000-talets bästa romaner (eh, men Elementarpartiklarna kom kanske i slutet av 1990-talet förresten..? – jaha, 1998 – och Plattform (2001) skulle inte få vara med) – jag blir deprimerad av att läsa mina gamla dagböcker. Fast jag läste lite från typ 2006, det var mycket roligare. Jag var roligare då än jag är nu? Ja, det var jag nog. Men jag tänker å andra sidan smartare saker nu. Om jag får säga det själv.

En gång typ 2006, eller 2005 kanske, var jag och åt middag med chefen för ett bokförlag (det var businessmiddag alltså, ingen date) och han sa att han kunde tänka sig att ge ut min dagbok, och jag tänkte Oj, wow, hurra, fast sedan sa han att det kanske vore roligt att göra lite fräcka radbrytningar i den och kalla den ”poesi” och då tänkte jag Nej men vänta lite nu… och sedan blev det inget av nånting och det var väl kanske lika bra, även om det hade varit kul för mitt ego att ha typ varenda tanke jag tänkte under flera år i inbunden form. Sedan jag flyttade till den här bloggen har det jag skriver blivit mycket bloggigare, alltså så att varje inlägg handlar om det rubriken säger att det ska handla om, och inte bara en massa lösa tankar huller om buller, jag saknar det lite.

Jo, de bästa romanerna. Oj oj. Jag är så dålig på att svara på enkäter. Precis som jag är dålig på att ge folk boktips. Ibland undrar jag om jag ens är intresserad av litteratur – jag läste i senaste Vi Läser, där Martina Lowden intervjuar Kristina Lugn, och frågar henne om det händer att hon låter bli att göra något hon borde ha gjort för att läsa istället, till exempel stannar hemma från jobbet för att hon måste få veta hur det går i nästa kapitel, och Kristina Lugn svarar ”Ja, det har jag faktiskt gjort” – jag skulle aldrig stanna hemma från jobbet för att jag måste få veta hur det går i nästa kapitel. Det är kanske inte det yttersta beviset på intresse för litteraturen i och för sig. Jag äger alla böcker av Jerker Virdborg utom Försvinnarna, som jag typiskt nog tror är den jag skulle tycka bäst om, kanske borde jag snabbläsa den inför enkäten så att den kan vara med? Jag äger alla böcker av Per Hagman, nästan alla av Christine Falkenland och Carina Rydberg, borde någon av dessa vara med? Detta är författare jag gillar väldigt mycket. Men jag vet inte. Tre romaner ska man ange, de tre ALLRA BÄSTA under 00-talet. Snart är det tiotal! Det låter snyggt tycker jag, liksom kyligt, glänsande. Jag kommer att utkomma med min debutroman på tiotalet. Vad bra det låter.

13 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

ett långt inlägg om Berlin

Hej, nu har jag kommit hem från Berlin, det var toppen. Det låter alltid så smörigt att skriva ”åh vad jag tycker om mina underbara läsare!”, tänker jag iallafall alltid när jag ser andra som gör det, men alltså: TACK för alla fantastiska Berlin-tips, de gjorde verkligen hela resan! Alla följdes givetvis inte, av tidsbrist, men rätt många, och det var helt fantastiskt skönt att ha bestämda adresser att navigera sig fram till istället för att stå där handfallen och villrådig och känna sig turistig och hamna på nån kass restaurang där allt är för dyrt och dessutom äckligt och känna sig dum och misslyckad (ja, ni hör ju att jag är van…).

Vi bokade resan i stor hast och hade ingen aning om vad vi gjorde när vi valde hotell och hade inte en tanke på att man exempelvis kan välja mellan gamla väst- och öst-Berlin, så vi bodde i gamla väst, vilket verkar vara ansett som lite rubbat när man som svensk reser till Berlin, men det var inget fel på det: en tvärgata till Kurfürstendam, vilket kändes som att bo på en tvärgata till ett öde Champs Elysees, det var fortfarande löv på träden på hela gatan, och de var inlindade i julgransbelysning som blev alldeles mild bland bladen och det var så glittrande vackert, nästan magiskt, när vi gick hem på kvällarna förbi Chanel och Louis Vuitton och Rolex och Cartier, en mycket speciell känsla.

Jag tyckte att Berlin var en rätt konstig stad, på många ställen oerhört ful, och lite stökig liksom: byggnadsställningar överallt, ingen ordning på själva stadsbilden, hur jag nu ska förklara det: först en gammal kyrka, sedan en fasansfullt ful Opel-affär i ett helt kvarter, eh, jag antar att detta även kan ses som charmen med Berlin, eller en del av den iallafall, och kanske framträder den tydligare en annan årstid än i ett regnigt november när halva dagarna dessutom är mörka. Men jag är positiv till Berlin trots detta alltså! Bara inte odelat.

Det fanns en massa helt sjukt bra saker i Berlin. Särskilt konst. Alltså herregud vilken bra konst. Hela Museuminsel såg fantastisk ut (de satans byggnadsställningarna undantagna), där kunde man antagligen hänga runt i flera dagar. Vi hann bara Alte Nationalgalerie, som jag tror att de har byggt speciellt åt mig, det är verkligen jättesnällt. Bara själva byggnaden var breathtaking, det vackraste museum jag sett, plus att de hade mina två favorit-Caspar David Friedrich, och den bästa versionen av TOTENINSEL (som jag nu skriver med versaler eftersom jag är så upphetsad över att den faktiskt existerar i verkligheten), och en massa annat av Böcklin, och Klinger, och Stuck, oj oj.

Så här ska ett museum se ut / Therese Bohman besöker världens tio bästa målningar, del 1

 

Gemäldegalerie, som jag verkligen måste tacka för att det tipsades om i denna blogg för annars hade jag helt enkelt inte fattat att det existerar, var också så bra att det nästan var obegripligt: det bara hängde extremt kända tavlor och extrem kända konstnärer överallt: jaha, en hel vägg med Hans Holbein, bara så där… jag älskar Hans Holbein. Jag vill gifta mig med Hans Holbein. Och min älsklings-Vermeer, och Caravaggio, och i princip allt man kan önska sig när man är mycket förtjust i den tyska och holländska renässansen. Förlåt om det låter som att jag aldrig har varit på museum förut, men det fanns verkligen så mycket konst som jag verkligen gillar så himla mycket i Berlin, det var underbart.

Vi var inte bara på museum alltså. En hel del historia blev det också: Olympiastadion, till exempel, som var oerhört fascinerande.

 

 

Det var så himla stort! Och så mäktigt på ett kusligt sätt, jag tyckte att det kändes rätt mycket som att spela Tomb Raider: jättelika pelargångar och plattformar och skulpturer, och när som helst kommer det att dyka upp något otäckt bakom hörnet.

 

Olympisk/nazistisk häst

Fast bästa historielektionen var definitivt något som ingen av er rekommenderade mig, så nu rekommenerar jag er det: det gamla Stasi-fängelset/högkvarteret Hohenschönhausen – en bit ut i det mest betongkoloss-deprimerande öst. Två timmars guidad visning av mänsklighetens absolut värsta sidor, det var ohyggligt obehagligt men oerhört intressant. Hohenschönhausen är hela kvarter av gamla Stasi-byggnader mitt i ett bostadsområde – visningen koncentrerade sig på fängelse och förhörsrum men där fanns rubbet; sjukhus, den tekniska centralen som utvecklade alla de där kamerorna och avlyssningsgrejerna, utbildning av prostituerade i Stasis tjänst (seriöst!) – jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det, men då blir det så himla deprimerande här. Åk dit! säger jag istället. Åk mycket, mycket hellre dit än till mur-museet vid Checkpoint Charlie, som för all del var intressant, men inte i närheten av Hohenschönhausen. 

 

Stasi-collage: Fängelsekorridorer, cell sedd genom luckan i dörren, Erich Honeckers porträtt (hängde i förhörsrummen), celldörr, förhörsrum – det fanns 300 som alla såg EXAKT likadana ut, det var bisarrt att gå genom korridoren och de dem.

 

Ja, vi gjorde roliga grejer också alltså! Jag tillbringade några timmar på COS och köpte till slut en tråkig grå tröja som är jättemjuk och mysig (silke och angora!) samt ett par balleriaskor i ljungrosa mocka som är så söta och lena att jag bara vill sitta och klappa mig själv på fötterna när jag har dem på mig. Vi var på Dussmann ett tag, där jag köpte en utmärkt vacker coffee-table-bok om femme fatales (Femme Fatale – Faszinierende Frauen – tyvärr på tyska, men jag gör mitt bästa för att fatta, och bilderna är mycket fina) samt en söt liten bok med Schlegels fragment. Vi var på KaDeWe där jag köpte julpyntsfåglar i glas att klämma fast i granen (om jag hade någon), deras julskyltning slog NK:s med hästlängder.

Vi åt och drack på Muret la Barba (bra italienskt, mycket snygga människor), Café Einstein (classy! Och så vackert), drack te och vodka på Tadshikische Teestube (mycket fint!), drinkar på ryska kitschbaren CCCP (där alla hippa Berlinbesökande svenska twenty-somethings verkar hänga) och på fantastiska FANTASTISKA Rum Trader – vem du än är som tipsade om den baren: TACK! Det är det coolaste ställe jag någonsin varit på: knappt ens en skylt som visade var det låg, en mörk dörr med ringklocka där man blev granskad genom ett titthål innan man blev insläppt av bartendern och fick komma in i ett pyttelitet rum med plats för typ tio gäster, och blev serverad gigantiska romdrinkar och lyssna på musik från tjugotalet eller nåt, det kändes som en hemlig klubb och alla sa ”VEM tipsade er om det här stället?!?”, jag kan inte förklara hur bra det var, och jag törs knappt rekommendera er att gå dit eftersom det kändes som att få ett fint förtroende att bli insläppt och nu måste jag förvalta det väl, så, om ni går dit: se till att uppföra er. Jag tror aldrig att jag har känt mig så cool någonsin.

 

 

Ja, det var väl pretty much min Berlinresa. Den var alldeles utmärkt, även om det kanske låter lite deppigt här inser jag, men det var det inte! Lite allvarligare än många andra semestrar förvisso, men toppen. Tack igen för alla tips!

7 kommentarer

Filed under dagbok

Berlin?

Hej, nu följer mitt kortaste blogginlägg någosnin: Har ni några bra tips på kul saker att göra i Berlin? Gärna sådant som har att göra med konst och historia, bra shopping, eller sådant som är fint och trevligt. Eller en bra restaurang eller en fin utsikt eller vad som helst som det vore dumt att missa.

29 kommentarer

Filed under dagbok

boktisdag

Ännu en bit in på fjortonhundratalet lär det fortfarande ha funnits möjlighet att läsa allt som någonsin skrivits står det i Ola Klippviks bok, vilken svindlande tanke! Tänk att ha läst och läst och läst, och så en dag – när man är rätt gammal antagligen, men ändå – ha läst allt som finns att läsa. Hur man än letar så finns det inget mer, inte en enda mening i hela världen som man inte har läst förut. Som i Truman Show, när Truman har fattat att hela världen han lever i är iscensatt, och ska fly, och sätter sig i en liten båt och seglar och seglar, och plötsligt kör rakt in i en himmelsblå vägg, och där tar världen slut. Det är en så bra scen.

I en helt annan text läste jag idag att det hittills har publicerats 25 miljoner böcker i världen, men då tänkte jag att det måste vara fel, för låter det inte lite? Jag vet inte vad som vore en rimlig siffra i och för sig. Det kanske stämmer med 25 miljoner. Jag försökte googla, det verkar ges ut 20 000 titlar per år ungefär bara i Sverige. Sedan kom jag inte längre med mina efterforskningar.

Jag var på Nationalmuseum i kväll och såg en skulptur jag aldrig sett förut, Porträttbyst av ung siciliansk ädling (ädling! Vilket bra ord. Det låter lite som en fågel, eller hur? En ejderhane typ?), från 1470. Det syns lite dåligt på fotot hur fin den är, den ser så väldigt… ja, liksom knölig ut på bilden. Den var mycket finare i verkligheten. Liksom ädlare. Även om han givetvis saknar näsa live också. Jag tänkte att 1470 är svindlande länge sedan och tänk om vi hade levt samtidigt, då hade jag tyckt att han var snygg (well, det tycker jag ju fast vi inte lever samtidigt i och för sig), fast efter att ha läst meningen jag citerar först i detta blogginlägg tänker jag snarare Jaha din slashas, du hade chansen att läsa allt som någonsin skrivits och vad gjorde du? Provade hattar och gick till frisören?

 

Klipp dig och läs en bok. (skulptur av Francesco Laurana, tillskriven. Ca 1470)

 

Det kanske var med boktryckarkonsten det blev omöjligt att läsa allt som skrivits inser jag nu. Ja, så var det givetvis. Redan 1470 hade mängden skrivna ord i världen säkert exploderat. Förlåt ädle yngling! Du klär verkligen i hatt.

7 kommentarer

Filed under dagbok

Heimat

Jag har börjat läsa Ola Klippviks Vikbodagbok som jag hittade i en bokhög på mitt jobb. Det är en dagbok från ett år på Vikbolandet, som är en plats i Östergötland, liksom mellan triangeln Kolmården-Norrköping-Söderköping, tillika platsen där jag tillbringade min bardoms somrar. Det är väldigt vackert på Vikbolandet. Kolmården, där jag är uppväxt, består av skog på en förkastningsbrant som stupar rakt ner i Bråviken (som är en vik av Östersjön som sträcker sig in till Norrköping, bråddjup – därav namnet – och rätt opålitlig, lite som Vättern), och på andra sidan vattnet ligger Vikbolandet alldeles platt, som om någon tagit en liten bit av Skåne och slängt ut i Ötergötland. Det har varit sjöbotten överallt och marken är alldeles lerig och det växer därför bra på Vikbolandet och det är därför sädesfält överallt – jag minns precis den leriga svarta jorden, nästan glänsande, från min farmor och farfars trädgårdsland där det växte de sötaste (söt som i smaken söt alltså, men de var för all del små och gulliga också) morötter och tomater jag någonsin ätit. Inte ens i Italien var tomaterna godare än på Vikbolandet.

Det är ännu lite oklart var på Vikbolandet Ola Klippvik bor, men han åker till exempel till Östra Husby, där han skriver att pizzerian i närheten av vårdcentralen har byggt om, och jag vet exakt vilken pizzeria han menar och det ger mig en känsla av trygghet. (Jag inser att just en pizzeria bredvid en vårdcentral kanske inte låter så stämningsfullt, men även detta är en del av vad jag minns från Vikbolandet. Ett finare minne är allén som leder fram till Ållonö slott, på vägen till Östra Stenby, det är en av de vackraste bilder jag kan framkalla i huvudet från min barndom, men där har Ola Klippvik inte varit ännu).

Ja, det här är kanske inte så intressant om man inte vet något om Vikbolandet och dess geografi (vilket jag gissar är fallet med ungefär 98% av läsekretsen), men det får mig att tänka på en diskussion vi hade på mitt jobb i veckan, med anledning av den av Björn af Kleen återuppväckta fideikommissen (när språkstatistik ska skrivas över 2009 kommer ordet fideikommiss att nå höjder det inte sett på många, många år, det är en så rolig tanke) – jag sa som vanligt att jag tycker att det verkar underbart att ha en egendom som funnits i släkten i många år, mina arbetskamrater invände som vanligt att det minsann kan bara en BÖRDA också (allt jag tycker verkar bra möts alltid av invändningen att det kan vara en BÖRDA, typ föräldrar med hög utbildning och fina karriärer som förväntar sig saker av en, eller pengar man ärver: Det behöver inte enbart vara positivt Therese, och tänk om man sjabblar bort vad det nu är man har fått, sådant finns det många exempel på…), en boja, förväntningar man måste uppfylla, det kanske inte är så roligt alla gånger att åka på att förvalta en egendom som måste underhållas… nä, nä, okej, men jag kommer ändå att fortsätta tycka att det verkar underbart.

Jag känner mig ofta så himla historielös, jag tycker att det verkar så fint att ha en historia, en plats som liksom är platsen som ens person utgår ifrån (-Även detta kan vara en börda! Det kan göra att man känner sig LÅST, Therese…), ja, vad det handlar om egentligen är väl att ha ett HEM, i ordets allra djupaste betydelse. Det finns ett citat av Novalis, tror jag, som jag knappt kommer ihåg, men det går ut på att bildningshunger i själva verket är hemlängtan – ”en längtan efter att överallt i världen vara hemma”.  Det tanken tröstar jag mig lite med ibland, tanken på det lilla bo jag byggt åt mig själv hjälp av allt det jag läst och sett och hört och tyckt om.

* * *

 

tirén2

Den här fina akvarellen fanns på en antikmässa jag besökte igår, det är Johan Tirén som har målat den. Jag sa till den propre unge mannen i montern att jag tyckte att den var otäck: de verkar ju alldeles skräckslagna över något, vad är det de ser egentligen? Händer det något hemskt på gården utanför huset? Han log lite och sa ”Den heter Oväder på väg”. Det var väl lite tråkigt? Jag tror att de ser något läskigare än några åskmoln.

16 kommentarer

Filed under dagbok