Heimat

Jag har börjat läsa Ola Klippviks Vikbodagbok som jag hittade i en bokhög på mitt jobb. Det är en dagbok från ett år på Vikbolandet, som är en plats i Östergötland, liksom mellan triangeln Kolmården-Norrköping-Söderköping, tillika platsen där jag tillbringade min bardoms somrar. Det är väldigt vackert på Vikbolandet. Kolmården, där jag är uppväxt, består av skog på en förkastningsbrant som stupar rakt ner i Bråviken (som är en vik av Östersjön som sträcker sig in till Norrköping, bråddjup – därav namnet – och rätt opålitlig, lite som Vättern), och på andra sidan vattnet ligger Vikbolandet alldeles platt, som om någon tagit en liten bit av Skåne och slängt ut i Ötergötland. Det har varit sjöbotten överallt och marken är alldeles lerig och det växer därför bra på Vikbolandet och det är därför sädesfält överallt – jag minns precis den leriga svarta jorden, nästan glänsande, från min farmor och farfars trädgårdsland där det växte de sötaste (söt som i smaken söt alltså, men de var för all del små och gulliga också) morötter och tomater jag någonsin ätit. Inte ens i Italien var tomaterna godare än på Vikbolandet.

Det är ännu lite oklart var på Vikbolandet Ola Klippvik bor, men han åker till exempel till Östra Husby, där han skriver att pizzerian i närheten av vårdcentralen har byggt om, och jag vet exakt vilken pizzeria han menar och det ger mig en känsla av trygghet. (Jag inser att just en pizzeria bredvid en vårdcentral kanske inte låter så stämningsfullt, men även detta är en del av vad jag minns från Vikbolandet. Ett finare minne är allén som leder fram till Ållonö slott, på vägen till Östra Stenby, det är en av de vackraste bilder jag kan framkalla i huvudet från min barndom, men där har Ola Klippvik inte varit ännu).

Ja, det här är kanske inte så intressant om man inte vet något om Vikbolandet och dess geografi (vilket jag gissar är fallet med ungefär 98% av läsekretsen), men det får mig att tänka på en diskussion vi hade på mitt jobb i veckan, med anledning av den av Björn af Kleen återuppväckta fideikommissen (när språkstatistik ska skrivas över 2009 kommer ordet fideikommiss att nå höjder det inte sett på många, många år, det är en så rolig tanke) – jag sa som vanligt att jag tycker att det verkar underbart att ha en egendom som funnits i släkten i många år, mina arbetskamrater invände som vanligt att det minsann kan bara en BÖRDA också (allt jag tycker verkar bra möts alltid av invändningen att det kan vara en BÖRDA, typ föräldrar med hög utbildning och fina karriärer som förväntar sig saker av en, eller pengar man ärver: Det behöver inte enbart vara positivt Therese, och tänk om man sjabblar bort vad det nu är man har fått, sådant finns det många exempel på…), en boja, förväntningar man måste uppfylla, det kanske inte är så roligt alla gånger att åka på att förvalta en egendom som måste underhållas… nä, nä, okej, men jag kommer ändå att fortsätta tycka att det verkar underbart.

Jag känner mig ofta så himla historielös, jag tycker att det verkar så fint att ha en historia, en plats som liksom är platsen som ens person utgår ifrån (-Även detta kan vara en börda! Det kan göra att man känner sig LÅST, Therese…), ja, vad det handlar om egentligen är väl att ha ett HEM, i ordets allra djupaste betydelse. Det finns ett citat av Novalis, tror jag, som jag knappt kommer ihåg, men det går ut på att bildningshunger i själva verket är hemlängtan – ”en längtan efter att överallt i världen vara hemma”.  Det tanken tröstar jag mig lite med ibland, tanken på det lilla bo jag byggt åt mig själv hjälp av allt det jag läst och sett och hört och tyckt om.

* * *

 

tirén2

Den här fina akvarellen fanns på en antikmässa jag besökte igår, det är Johan Tirén som har målat den. Jag sa till den propre unge mannen i montern att jag tyckte att den var otäck: de verkar ju alldeles skräckslagna över något, vad är det de ser egentligen? Händer det något hemskt på gården utanför huset? Han log lite och sa ”Den heter Oväder på väg”. Det var väl lite tråkigt? Jag tror att de ser något läskigare än några åskmoln.

16 kommentarer

Filed under dagbok

16 responses to “Heimat

  1. Jacob C

    Tänker alltid på Tintomaras vistelse i Kolmården när jag hör om denna trakt (Almquist, Drottningens Juvelsmycke, Nionde boken, Scen VI).

  2. Therese

    Åh, det är fint! De flesta tänker bara på djurparken.

  3. Oväder!? Hur rädda skulle de inte vara om kriget kom?

  4. Therese

    Jenny, haha, ja exakt.

  5. arkitekt amatör

    Jag instämmer med blogginlägget genom att citera Rilke: ”Och man har ingen och ingenting och reser omkring i världen med en koffert och en boklår och strängt taget utan nyfikenhet. Vad är det för liv egentligen: utan hus, utan ärvda ting, utan hundar. Om man åtminstone hade sina minnen. Men vem har det? Om barndomen funnes där, men den är som begraven. Kanske måste man bli gammal för att nå fram till allt detta. Jag kan gott tänka mig att bli gammal.” A propos saknaden av ett ärvt slott, som ju också Rilke led av, alltså – inte a propos den i och för sig trevliga tavlan.

  6. Ja, det verkar ju vara en ohyggligt tung börda att ha med sig bildning och/eller fastigheter att ärva ut i livet. Klar nackdel där, att man inte begriper det på en gång? Hrm.

  7. Kul att du hittat den målningen. Jag håller faktiskt på att göra en liten studie av Johan Tiréns barn Nils T och Stina T, som båda blev konstnärer. Stina sitter förresten i Johans knä ovan.

    Det ser ju lite överdramatiskt ut med tanke på att det ”bara” är ett oväder som närmar sig. Men det är ju även så att i fjällvärlden, som var Johan T:s motiv och även livsmiljö en stor del av året, var ovädren mer dramatiska både till uttryck och konsekvenser än på många andra håll.

  8. N

    Åh vad jag tycker om att läsa om min barndoms platser (även om jag växte upp i Norrköping)! Man blir så romantisk i efterhand, när man inte måste bo där längre.

  9. Oväder i symbolisk mening, kanske?

  10. Det är ju frestande att läsa in någon slags symbolk i Johan Tiréns tavla ovan. Men han var naturalismen ganska trogen och jag har ett bättre förslag. Eller döm själva. Det är nämligen så att ”Oväder på väg” är väldigt lik en annan målning av Johan Tirén, en oljemålning från 1896 med titeln ”När blixten flammar”. Den senare användes samma år som illustration i ”Jultomten”, alltså en jultidning riktad mot barn som gavs ut i stora upplagor.

    De enda skillnaderna mellan ”Oväder på väg” och ”När blixten flammar” är, att den förra är en akvarell och har ett vanligt barmarkslandskap i bakgrunden, och den senare en olja med ett landskap som döljs av ett tydligt blixt- och åskväder.

    Målningar för ”Jultomten” och liknande publikationer var en ganska betydande del av Johan Tiréns produktion och inkomster under denna tid. Jag tror att akvarellen ”Oväder på väg” var en förstudie eller replik till ”När blixten flammar”. Han insåg att den förra målningen inte visade tillräckligt tydligt vad det var frågan om för barnen, därför lade han till blixt- och åskvädret. Och oväder var och är riktigt skrämmande för barn, för dem var det ingenting märkligt med att personerna i målningen reagerade så häftigt som de gjorde.

  11. Therese

    Torbjörn! Även om jag är kass på att svara på kommentarer så uppskattar jag dina inlägg jättemycket! (Jag uppskattar allas, givetvis, men det är verkligen fascinerande att jag har en läsare med specialkunskaper om Johan Tiréns konst.)

  12. Roligt. Det är inte så ofta man får användning för kunskaper om Johan Tirén. Men jag tror faktiskt att mina studier kring Nils T och Stina T kommer att väcka viss uppmärksamhet.

    Kanske bör tillägga att jag bara sett ”När blixten flammar” och ”Oväder på väg” på fotografier. Är du förresten säker på att den senare är en akvarell? Oljemålningar var det absolut dominerande i Johan T:s produktion, och jag tycker det ser ut som en sådan.

  13. Nu hittade jag målningen på ”Skajs Konst & Antikhandel”. Där står det att det är en akvarell. Då är det väl så.

  14. EJ

    Dr Helge Dahlstedt som skrivit lite om Tirén – och till honom – sade sig åtminstone äga ”flertalet akvareller av denne Tirén”.
    Var de är nu vet man kanske inte riktigt, som många gånger är fallet med det som hängde på Österåsen.

  15. Jag märker att jag överdrivit Johan T:s produktion av oljemålningar i förhållande till akvareller ovan.
    Några akvareller som Helge Dahlstedt ägt känner jag inte till, men det hänger ju flera målningar av Johan T från Dahlstedts samling på Österåsens Hälsohem i Sollefteå, som jag tänkte besöka vid tillfälle.
    En bra utgångspunkt om man vill veta mer om Dahlstedts samlande och kontakter är hans personarkiv på Umeå Forskningsarkiv. Sedan skrev han ju mycket om konstnärer, bl.a. om Johan T i ”Norrland i konsten”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s