Ännu en bit in på fjortonhundratalet lär det fortfarande ha funnits möjlighet att läsa allt som någonsin skrivits står det i Ola Klippviks bok, vilken svindlande tanke! Tänk att ha läst och läst och läst, och så en dag – när man är rätt gammal antagligen, men ändå – ha läst allt som finns att läsa. Hur man än letar så finns det inget mer, inte en enda mening i hela världen som man inte har läst förut. Som i Truman Show, när Truman har fattat att hela världen han lever i är iscensatt, och ska fly, och sätter sig i en liten båt och seglar och seglar, och plötsligt kör rakt in i en himmelsblå vägg, och där tar världen slut. Det är en så bra scen.
I en helt annan text läste jag idag att det hittills har publicerats 25 miljoner böcker i världen, men då tänkte jag att det måste vara fel, för låter det inte lite? Jag vet inte vad som vore en rimlig siffra i och för sig. Det kanske stämmer med 25 miljoner. Jag försökte googla, det verkar ges ut 20 000 titlar per år ungefär bara i Sverige. Sedan kom jag inte längre med mina efterforskningar.
Jag var på Nationalmuseum i kväll och såg en skulptur jag aldrig sett förut, Porträttbyst av ung siciliansk ädling (ädling! Vilket bra ord. Det låter lite som en fågel, eller hur? En ejderhane typ?), från 1470. Det syns lite dåligt på fotot hur fin den är, den ser så väldigt… ja, liksom knölig ut på bilden. Den var mycket finare i verkligheten. Liksom ädlare. Även om han givetvis saknar näsa live också. Jag tänkte att 1470 är svindlande länge sedan och tänk om vi hade levt samtidigt, då hade jag tyckt att han var snygg (well, det tycker jag ju fast vi inte lever samtidigt i och för sig), fast efter att ha läst meningen jag citerar först i detta blogginlägg tänker jag snarare Jaha din slashas, du hade chansen att läsa allt som någonsin skrivits och vad gjorde du? Provade hattar och gick till frisören?
Klipp dig och läs en bok. (skulptur av Francesco Laurana, tillskriven. Ca 1470)
Det kanske var med boktryckarkonsten det blev omöjligt att läsa allt som skrivits inser jag nu. Ja, så var det givetvis. Redan 1470 hade mängden skrivna ord i världen säkert exploderat. Förlåt ädle yngling! Du klär verkligen i hatt.
Thereses dagbok 
Liknar han inte Malte Persson lite grand…?
Spännande. Det måste fortfarande finnas språk på vilka man kan läsa allt som någonsin skrivits.
Ping: Leonardo och sinnet för proportioner « Tidens tecken
Rolig läsning! Boktryckarkonsten som medium skapade förutsättningarna för den moderna romanen. Det var den som låg till grund för att Cervantes kunde skriva Don Quijote. Men det tog alltså dryg 50 år av experimenterande innan böckerna hittade formen vi är vana vid idag.
Och här om dagen hörde jag på radion att Konservburken inte var så populär i början för de var tvungna att öppna den med skruvmejslar, knivar och hammare (eller vad helst som stod till förfogande). Det tog 50 år tills någon smart uppfann konservöppnaren. Och då fick konserverna sitt genomslag.
jag blir så fascinerad över att det vi idag tar för givet har mognat över så lång tid ifrån att de uppfunnits.
Nah. Jag vet inte hur Klippvik räknar men eftersom han talar om tiden före boktryckarkonsten så får man väl gradera ner hans påstående till ”alla böcker/publicerade texter som var *tillgängliga* inom den västliga kristenheten – jag förmodar i obekymrad döda-vita-män-anda att det är Västeuropa han tänker på. Och sä räknar vi bort de böcker som var förbjudna (kyrkans indexlista startades på 1200-talet), de som bara fanns i några enstaka ex i ett avlägset kloster och de som var på grekiska eller arabiska (kunde bara läsas av en mycket liten krets lärda). Vi antar också att du har en snabb efterfoirskningsservice med snabbridande munkar som klarar att ta reda på böckerna i fråga och föra dem till ditt bord (på medeltiden fanns det inga bibliotek med verkliga anspråk på fullständighet över hela fältet). Och vi begränsar oss till latin och låt oss säga franska eller engelska. Jag tror i alla fall inte att det stämmer.
Det mesta av den antika romarlitteratur vi känner till idag fanns en gång i de medeltida klostren och redan den är för mycket för att du skulle kunna läsa den under en livstid (jag har sett ett välsorterat antikforskningsbibliotek inifrån). Dessutom producerade ju medeltiden själv tonvis med litteratur, teologisk, teknisk, geografisk, legendär, historisk, skönlitteratur – på latin och senare också på folkspråk. Det finns inte en chans att ens ett helt kloster skulle kunnat läsa in den samlade medeltida litteraturen på säg sextio år. Enbart Augustinus och Hieronymus skrev så där 20.000 foliosidor vardera (utgivna på 1700-talet) och det är inte lättsmälta texter.
I Konstantinopel på 1000-talet hade det definitivt varit omöjligt att läsa igenom all bevarad grekisk litteratur – den var betydligt mer än det vi har kvar idag, mycket försvann under korstågstiden och dessutom sklrev östromarna själva intensivt. Albert Wiftsrand som var professor i grekiska uppskattade någon gång att det finns ungefär sex gånger så mycket fornkristen/bysantinsk grekisk litteratur bevarad som allt från antikens greker. och då ska man ha klart för sig att det östromerska riket härjades av kristna kosrriddare och av storturken under årtionden, så massor lär ha brunnit upp.
En ytterligare komplikation är ju att böcker på medletiden ibland var *fastkedjade* till läspulpten. Boktjuvar hade alltså hårda dagar och man kunde säkerligen bli hängd för att ha stulit en bok.
Apropå ny kunskap: Sven-Eric Liedman påpekade i fantastiska ”I skuggan av framtiden” att multilplikationstabellen, en sinnebild för inpluggad skolkunskap för oss alla, långt in på 1800-talet var en slags hantverkskunskap utan prestige, något som man kände till i vissa yrkesgrupper – handlare och styrmän till sjöss till exempel – men som inte alls platsade hos vetenskapen eller skolan. Ungefär som att kunna hacka, fulkoda och sätta upp en enkel proxyserver där den inte ska få vara idag: en kunskap för de invigda kidsen som man inte talade högt om. Inte ens utbildade matematiker eller astronomer förväntades kunna tabellen på det sätt som varenda tioåring kan den idag.
Mycket riktigt räknade Kepler fel flera gånger innan han fick ordning på Marsbanan, fast han hade de bästa observationsdata som fanns – och som han snott från Tycho Brahes dödsbo.