my irritability keeps me alive and kicking

Hej, sorry att jag inte uppdaterar, jag har jobbat, plus pysslat om min kvinno-debatt. Tidigare i veckan roades jag av att Ulrika Stahre ansåg att jag drog ner ett annars förvånansvärt bra nummer av Axess magasin med min konst-topplista (här kan man läsa det). Nu följs det upp med ett blogginlägg. Stahres invändning går ut på att denna topplista, som utger sig för att presentera objektiv kvalitet, inte diskuterar kvalitetsbegreppet. Att ingressen till topplistetexterna (”För att en gång för alla komma tillrätta med frågan om konstens kvalitet har Therese Bohman upprättat en lista över de objektivt bästa målningarna…”) är skriven med glimten i ögat verkar gå henne förbi. Den är en förevändning för mig att skriva små essäer om tio av mina favoritmålningar (att de flesta av dem verkligen ÄR bra – objektivt! – skulle jag gärna strida för, men tanken är alltså inte att göra det i dessa texter). (Det här får mig att tänka att till exempel DN Kulturs boktopplista, som finns i varje Boklördag, också borde ägna sig åt att diskutera kvalitetsbegreppet?)

Men det tråkigaste med Ulrika Stahres invändningar tycker jag är att hon inte verkar se något som helst värde i att skriva om konst på det här sättet – ”puttrig text om diverse verk ur konsthistorien”. Jag ser det mer som ett slags bildningsprojekt, en chans att visa målningar som har gjort starkt intryck på mig och förklara varför, och jag tycker att det rimligtvis borde vara på tidningen Aftonbladet man känner igen ett försök till folkbildning när man ser det, men så är det ju tyvärr inte – vilket på ett förträffligt sätt illustrerar typ allt jag tycker är fel med landet, kulturen och allting.

Annat som irriterar mig idag (jag gissar att invändningarna mot att jag irriterade mig i förra inlägget bara gäller när det är andra kvinnor jag irriterar mig på, men har man problem med irritation även inom övriga områden borde man sluta läsa nu och förslagsvis inte återvända till denna blogg):

 1. Grupptrycks-entusiasmen på Twitter, enligt vilken flera tidningsartiklar varje dag är ”briljanta”, ”fullständigt lysande”, ”underbara” – typ först en text om att i Vellinge är de hemska människor (och höhö, kolla, de har ett golfgymnasium), och sedan en artikel om att det är väl inte särskilt konstruktivt ändå att hålla på och hata Vellingeborna: lika briljanta artiklar båda två. 

2. Jonas Gardell, som indignerat anser att katolska kyrkan ”aktivt försöker hindra det fria ordet” för att Jonas Gardell inte får spela in tv-program var han vill i Vatikanen, vilket är Jonas Gardells grundlagsskyddade rättighet, inte minst med anledning av att han har skrivit så omtyckta böcker. Jag tycker att man ska ta det försiktigt med att prata om att någon försöker hindra det fria ordet och istället göra det när det verkligen ÄR en fråga om yttrandefrihet (liksom jag tycker att man ska ta det försiktigt med att ropa ”nazism!” och istället göra det när det verkligen ÄR nazism man har att göra med – är det här en tendens i tiden? En liten spaning?).

3. Folk. Särskilt folk som håller på och tycker en massa grejer på internet.

Update, PS: Jag är gladare än jag kanske låter, jag har haft en toppendag: lunch med god vän på KB, vilket innebar rådjurjärpar, som är något jag kan tänka mig att äta oftare, och sedan besök på Hedengrens som resulterade i väldigt fina böcker, och sedan ett glas vin på Zink Grill med sjukt goda brända mandlar till, däremellan nespresso och arbete som exempelvis inkluderade sökande efter bilder av bomplan, Mondrian-målningar och faunan under karbon-eran, det var så trevligt alltsammans, jag lär mig en massa grejer och har så roligt medan jag gör det. Vore jag nu inte fast på ett stillastående X2000 som kommer att försena mitt efterlängtade fredagsmys med minst två update:tre update:fyra timmar skulle jag vara ganska tillfreds med tillvaron.

kvinnorummet

Hej, jag har precis läst den här krönikan i UNT av Lisa Irenius. ”Män tar mer plats inom kulturen” står det. Ja, ni kan ju läsa själva. Artikeln får mig att tänka saker jag har tänkt tusen gånger förut men aldrig lyckats formulera på ett bra sätt. Det hänger ihop med frågan varför jag inte har några kvinnliga förebilder. Nu menar jag inte skönlitterära författare, för då finns det iallafall… tre, kanske fyra, som jag skulle kunna räkna som förebilder om jag är på generöst humör. Jag menar snarare typ skribenter, akademiker, debattörer, intellektuella, mediapersoner, smarta bloggare, you name it, eller författare som skriver annat än just skönlitterära böcker.

Vad jag inte riktigt pallar med många kvinnor som ägnar sig åt något av allt detta (jag talar mycket generellt nu, så snälla försök inte sätta dit mig med att dra fram några enstaka exempel på motsatsen, då får ni ha en lång lista tack) är att de så ofta gör det med erfarenheten av att vara just KVINNA i centrum.

Paradoxalt nog är det dessutom personer som gärna hävdar att kön är oviktigt som ägnar sig åt detta. Som skriver om egentligen vad som helst men med ett feministisk perspektiv, som skriver om relationer, kvinnokroppen och kvinnors upplevelser och erfarenheter av att ha en kvinnokropp – graviditet, ätstörningar, komplex, idealbilder, problem och sjukdomar. Som skriver om kvinnobilder i media, i litteratur och film, i reklam, om kvinnorepresentation inom olika yrken, om familjefrågor, delad föräldraförsäkring, sex och samlevnad ur ett kvinnoperspektiv. Och om vilken typ av kvinna man bör vara, vilken typ av kvinna man vill vara, vilken typ av kvinna man får vara, och hur jobbigt det är om man vill vara en viss typ av kvinna men känner att man inte får, hur jobbigt det är när man känner att man bör vara en viss typ av kvinna men inte vill, hur samhället ser på olika typer av kvinnor, hur män ser på olika typer av kvinnor.

Alltså, vill ni ägna er åt detta så good for you, jag skulle bara vilja ha några förebilder som skiter i hela den grejen. Jag tänkte senaste jag läste i Per Landins Dietrich Eckarts onda öga att varför är den här boken inte skriven av en kvinna? Skulle en kvinna kunna skriva en sådan bok? Vilken svensk kvinna skulle göra det? Och jag tänkte på Gunnar Harding, som har skrivit så fina böcker om den engelska romantiken, jag tänkte på Ulf Linde som har skrivit underbart om konst, jag skulle vilja ha en KVINNLIG förebild som skriver precis så, som är verkligt smart, hisnande beläst och skriver bra och underhållande, utan att tyngdpunkten ligger på att vara just kvinna. Jag kommer inte på en enda.

Lisa Irenius funderar på om den dåliga kvinnorepresentationen inom kulturen beror på ”att vi är alltför upptagna med att vara mammor, fruar, duktiga och som det förväntas – det vill säga konforma snarare än originella?” – jag tror att det är i de sista orden svaren ligger. Det som verkligen förväntas av en kvinna idag är ju att hon skriver om att vara kvinna (precis som Lisa Irenius gör) och knappast att hon skriver om tyska män som skrev jättebra böcker i början av 1900-talet men hade den dåliga smaken att bli nazister. Ändå är det om man gör det förra man får mest pepp och uppskattning från andra kvinnor.

Jag råkar veta att när det första manifestet i höstens litterära manifest-debatt skulle formuleras och signeras så uppstod det problem med att få tag på kvinnor som ville vara med och underteckna det. Det beror ju knappast på att alla kvinnor är ”upptagna med att vara mammor, fruar, duktiga” utan… ja, på vad? (Det är klart att hela mamma-grejen tar en massa tid, det fattar jag, men den borde ju rimligtvis inte påverka ens förmåga till originellt tänkande.)

Lisa Irenius är lite bekymrad över om kvinnor har egna rum, jag orkar inte bekymra mig en sekund till över det. Det som bekymrar mig – nej, det som gör mig irriterad – är alla dessa kvinnor som drar nytta av tidigare generationers kamp för det där egna rummet genom att vägra att komma ut ur det.

dagens dikt

DENNA FÖRGIFTADE NATT

 

Min oro –
ta bort min oro.
Jag kan inte vara ensam med detta
som alltid letar efter min strupe.
Kyss mig min älskade.
Stanna denna förgiftade natt.
I mitt hjärta har en varg sin kula.
Jag vet hans hunger,
hans gom,
hans bittra sömn.
Rädda mig, älskade.
Jag är själv oron, vargen,
vinden som havet nekar hägn vid sitt bröst.
I min nöd ropar jag mitt eget namn
och lyssnar förgäves efter det trofasta ekot
från jordens berg.
Stanna min älskade, låt oss ropa, ropa,
låt oss brinna skyhögt
som de skeppsbrutnas eldar.

 

Stina Aronson

 

no dawn – no dusk – no proper time of day

 

Hej och välkomna till första november, dagen då det verkar som att man antingen ser på fotboll eller har deadline för romanmanus – jag hade tänkt att öppna denna månad med Thomas Hoods dikt som heter just ”November”, men nu läste jag precis DN och såg att jag förekommits i detta av serien Medelålders plus, vilket fick det hela att kännas mindre angeläget. Men det borde vara mer poesi här! Det säger jag hela tiden. Jag tänkte det när jag läste Stina Aronson för tusende gången igår, ”Den här dikten borde vara i min blogg!”. Ja. Dessutom borde jag läsa mer poesi. Dessutom borde jag läsa mer i största allmänhet, jag har ägnat typ hela helgen åt att titta på bilder. Det är i och för sig väl tillbringad tid. Jag kan visa en fin bild kanske? Ja:

 

Thomas Wilmer Dewing, Morning, 1879

 

Jag har en stor version av den som skrivbordsunderlägg på min dator nu. Är det inte en underbar bild? Eller så är jag överdrivet entusiastisk bara för att det är en målning jag aldrig har sett förut – jag har tittat på så himla mycket bilder från slutet på 1800-talet, inte bara i helgen alltså, utan typ de senaste fem, tio åren, och ibland börjar det kännas som att jag har sett allt. Och sedan hittar jag en bild som den här och då blir jag alldeles exalterad. Den föreställer min syster och mig när vi precis har vaknat och gått ut och satt oss på en lustig liten konstruktion (en brunn med spaljé för framtida klätterväxter? Ett monument tillägnat döda förfäder?) i trädgården för att blåsa lite i våra jättelånga lurar medan två vinthundar som har tittat förbi tänker att vi borde lägga av med det där oljudet. Nej, jag vet faktiskt inte vad den föreställer. Morgonen, tydligen. Tiden på dagen då man tutar i lurar. Något mytologiskt, eventuellt jaktrelaterat? Aurora och Artemis? Jag erkänner att jag inte har en aning.

Jag måste jobba nu. Förlåt om det här blev en kass uppdatering. Förlåt för allt. Hej, kyssar.