2009, ett snabbt bokslut

 

Hej, ser ni att det står 1909 på den där masken som kvinnan på bilden kastar, och 1910 på den hon sätter på sig? Det betyder att denna bild antagligen publicerades någonstans för på dagen 100 år sedan, medan människor la champagnen på kylning för att fira in det senaste 10-talet. Jag skulle skriva en sammanfattning av 2009 (av hela 00-talet pallar jag inte, jag vill inte tänka på mig själv år 2000, 2001, 2002… – det bästa som har hänt under 00-talet är att jag har blivit en person, kan jag iallafall konstatera så här i efterhand, för tio år sedan var jag bara nåt slags mähä), men nu har jag läst så många sammanfattningar att jag inte vet om någon enda människa orkar läsa en till. Jag kör en snabbversion.

Så, 2009: Jag var sjuk en väldig massa, det är tyvärr vad jag tänker först på när jag tänker tillbaka. 2009 har varit slitsamt för min kropp. Under några veckor i juni var jag smalare än jag har varit i hela mitt liv – jag minns hur jag stod i ett provrum iklädd en bikini som jag aldrig mer kommer att kunna använda eftersom den kommer att vara för liten, mina höftben stack ut som alptoppar. Jag hade inte fått behålla någon mat på flera veckor och visste fortfarande inte varför och jag var livrädd att det bara skulle fortsätta och tänkte att jag aldrig mer skulle önska att jag var smalare. Sedan var större delen av hösten kass på grund av eftersläntrande sjukdomsrelaterade saker som gjorde att jag mådde väldigt dåligt ett tag. Jag tror aldrig att jag har tyckt så illa om min fysiska uppenbarelse som 2009. Jag önskar mig ett kroppsligt stabilare 2010.

Ja, det lät ju inte så muntert, men det hände några bra saker: Jag reste mer än något annat år, till exempel, vilket för vilken annan människa som helst antagligen inte ter sig särskilt märkvärdigt, men jag besökte tre nya länder i år: Finland (ytterst hastigt, men nu har jag iallafall varit där), Italien och Tyskland. Italien var bäst, faktiskt alldeles, alldeles underbart, och allt var vackrare än något jag sett tidigare och all mat var godare och vattnet blåare. Jag vill vara i Italien jättemycket mer. Ja, och så Berlin, som jag skrev om alldeles nyligen här så det orkar jag inte göra igen, men det var ju också en utmärkt semester.

Bäst 2009!

Sedan fick jag en roman antagen av Norstedts och jobbade rätt mycket med den under hösten. Jag bytte tidning att medverka i, från Aftonbladet till Expressen, vilket gav mig sinnesfrid. Jag jobbade en hel del i Stockholm, på Axess magasin, vilket var toppen även 2009. Faktiskt det bästa jobb jag kan tänka mig. Jag höll på och bråkade om allt möjligt i den här bloggen, nu minns jag knappt allt: Anna Odell, började det väl med, och sen det figurativa måleriet, de litterära manifesten, kvinnliga förebilder, skönhet, var det nåt mer? Nu tänker jag att jag kanske borde bråka mer i tidningar och mindre på min blogg, men då kanske folk skulle tröttna i och för sig.

Jag köpte en jättefin kavaj på Beyond Retro, den är nog årets plagg, tillsammans med den lilla svarta klänningen. Jag köpte hudvård från Dermalogica (efter att ni, kära läsare, tipsat mig, tack för det), jag använde en massa smycken. Jag lärde känna några nya, bra människor. Jag läste inte så himla många böcker och jag har ingen aning om vilken som var bäst. 2009 handlade mer om konst för mig.

2010 hoppas jag alltså att utkomma med en roman. Dessutom hoppas jag att en annan bok som jag har börjat jobba med ska komma ut (där står inte jag för innehållet alltså, jag bara administrerar det), och jag hoppas skriva färdigt roman nummer två, och jag hoppas få skriva en massa andra roliga texter, jag hoppas att jag trivs i min nya bostad i Stockholm och jag hoppas på att få vara frisk och glad och att ni får vara det också. Kyss och gott nytt år!

PS: 2009 var även året jag hamnade på Wikipedia! (Och om någon tycker att det här var en rätt rejäl utvärdering för att vara en snabbversion: Jag brukar vara jätteambitiös! Månad för månad! Och listor över allt! Bara så ni vet.)

kära dagbok III

– Jaha, ingen bryr sig om mina fina Caspar David Friedrich-bilder, det är tacken… – Tacken för vad? – För att jag anstränger mig för er skull. – För VÅR skull..? – Äh, jag gör det inte för er skull, men det vore ju kul om nån kunde säga nåt snällt nån gång. – Fast det gör vi ju faktiskt hela tiden, men du är ju så jävla upptagen eller blasé att du nästan aldrig bryr dig om att svara, då fattar du väl att det inte är så kul i längden… – Meh okejrå.

Jag känner mig precis så fin som man bara kan göra när man har lindat in sig i sin alldeles nya reafyndade leopardscarf (eller sjal? Vad är skillnaden? Sjal låter som nåt man har på sig när man står på torget och säljer rotfrukter, d.v.s. inte särskilt glamouröst, har det kanske med storleken att göra? En scarf är mindre? Jag vill helst kalla den halsduk, men den är inte av halsduksmaterial, den är liksom av… tyg), alltså JÄTTEFIN – det var den sista i normal leopardfärgställning, sedan fanns det ett gäng chockrosa, men där drar till och med jag gränsen. Jag köpte dessutom två vulgära skärp och känner mig nu jätteglad, ni förstår inte hur skriande mitt behov av vulgära skärp har varit. Det ena är nog i minsta laget men jag får helt enkelt låta bli att äta när jag har det på mig, nu är det ju dessutom snart 2010 och då ska jag bara äta morötter och broccoli i en månad eller två och kanske lite lax.

Jag hade fått så fin post när jag kom hem, tack!! I ett kuvert var det en fin bok, i ett annat en ganska knölig almanacka som det står EXPRESSEN på, det känns ju tufft, som att jag är en riktig journalist. Det är väldigt roliga fakta längst bak i den. Jag gillar verkligen idén med almanacksfakta! Typ att man alltid bär med sig kunskapen om vilken världens tredje längsta tunnel är. I Expressen-kalendern är dessa fakta lite mer humanistiskt orienterade än jag är van vid: en uppräkning av Svenska Akademiens ledamöter, nya lagar 2010 (”Det är straffbart att föra in katt- och hundpäls på svenska marknaden.”), standardiserade pappersmått i millimeter (A4=210×297) samt för tillfället angelägen information om hur kylskador bör behandlas. Kanske måste jag använda min Expressen-kalender – fast den är ganska ful och fast jag är mycket förtjust i att köpa nya kalendrar – nu när jag ges möjlighet att bära omkring på alla dessa underbara fakta.

En liten karamell: Jättefint blogginlägg hos Bernur. Värst när man lyfter på en sten tycker jag att de där mörka, blanka larverna som snurrar ihop sig till en spiral är. Larver är så äckliga. Vita larver är i och för sig mycket värre, såna där korta, tjocka, men de brukar inte vara under stenar, de brukar dyka upp typ när man rensar trädgårdslandet. Uh. Gråsuggor är rätt äckliga också, men jag har stor respekt för dem eftersom de är så extremt gamla, från karbontiden, vilket är den fräckaste geologiska tidsåldern för då växte det jätteormbunkar överallt. Jaha. Jag tror att jag ska krypa ner i sängen lite nu. Jag är så himla trött. – Men kommer du inte sabba din sömn då? – Alltså jag gick upp FEM i morse, jag är dödstrött. – Du kanske borde ställa en klocka på ringning om en timme eller så? – Hm jo. – När ska du blogga om allt det där du alltid säger att du ska blogga om plus allt du skulle skriva om 2009? – Snart, mycket snart.

sista dagen på jullovet

Jag drömde att det var precis samma stämning som i Människor helt utan betydelse: solgassig sommardag och semestertomma stockholmsgator, en dag när allt känns så där torrt liksom, jag strök omkring runt Tegnérlunden och i Tegnérgatebacken. Jag hade två möten inskrivna bland påminnelserna i min mobil: ett 15:30 och ett betydligt senare på kvällen, men jag visste inte vem jag skulle träffa eller var eller varför. Jag hade dock på känn att båda mötena skulle äga rum runt Tegnérlunden.

Solen var så stark att den bländade mig när jag fick den i ögonen, jag såg ingenting annat än vitt. Jag råkade kliva på en uteliggare. Jag bad om ursäkt, kände mig skamsen, jag försökte förklara att jag inte såg någonting. Sedan kom jag på att jag kanske skulle träffa en förläggare, och just då klev Kristoffer Leandoer ut från ett café. Jag gömde mig i en portuppgång för att slippa hälsa på honom, jag tänkte att kanske är det honom jag ska träffa, eller så är det en annan förläggare. Sedan kom det ut förläggare ur varenda port: Håkan Bravinger, Stephen Farran-Lee, Peter Luthersson, Svante Weyler, vart jag än såg stod det en förläggare, min förvirring ökade till panik och när jag försökte gå därifrån fick jag solen i ögonen och såg ingenting.

Sedan vaknade jag. Solen sken rakt i ansiktet på mig, jag antar att det var därför jag drömt om den. Det var vackert väder idag, vi gick ut och gick en liten stund på eftermiddagen, jag roade mig med att ta Caspar David Friedrich-inspirerade foton eftersom omgivningarna plötsligt såg ut som ett tyskt, romantiskt landskap.

Jag är själv stolt över min kreativitet – det är ingången till en kyrka överst, sedan en ekbacke, sedan min familj på promenad. Nu följer ett kors:

Det känns väldigt Caspar David Friedrich också tycker jag, men jag hittade ingen bild det riktigt liknar.

Nu ska jag packa min väska, lägga mig tidigt, vakna tidigt, åka till Göteborg och gå på rea, hurra, jag har ett uppdämt shoppingbehov nu efter denna spartanska tillvaro på landet. Önska mig lycka till med tågresandet nu. Bäst att klä på sig ordentligt, det kan bli 15 grader kallt imorgon.  Hej, kyss.

mellandag

Hej hej, glad mellandag – här i skärgården är lättjan nu äntligen fullständig och allt jag gjorde igår var att sova, äta, leka med en katt, läsa i Langelands Manuskriptet (jättebra bok!), se på Stjärnorna på slottet och DaVinci-koden samt sköta en brasa. Idag kanska jag ska gå en promenad, om jag orkar. Annars har jag hittills idag mest funderat över min garderob, över huruvida den där leopardklänningen var en bra idé, och vad jag ska klä mig i när jag börjar jobba efter nyår och om jag borde börja se Mad Men så här efter alla andra eftersom bilderna i min senaste In Style på hon den snygga rödhåriga är fantastiska: hon har en cerise fodralklänning och läppstift i exakt samma färg och håller i en cigarett på ett så tjusigt sätt att jag kunde tänka mig att börja röka för mindre – ett läppstift i den där färgen måste jag iallafall skaffa.

Så här fint är grannens hus i sin stora, snöiga trädgård. Jag är själv mycket nöjd med den impressionistiska kompositionen i detta foto. Om jag kunde måla skulle jag måla snö!

 

Det här är Brunos plommonträd.

 

Nu ska jag skriva lite. Jag tänker nu att jag kanske inte nöjer mig med att bli Ulf Linde utan även gärna skulle bli Michel Houellebecq, men det kräver, som ni förstår, lite jobb. Det kräver kanske också att jag börjar röka? Så att jag kan sitta i en tv-studio och röka och säga roliga saker. Det gör kanske inte Houellebecq förresten, det är kanske Serge Gainsbourg jag tänker på? Det är i och för sig inte en dålig förebild heller. Men nu är jag ju tyvärr fullständigt omusikalisk.

granen står så grön och grann

Jag kom efter en massa tågtrassel äntligen ut i skärgården. Det är otroligt mycket snö här och allt är väldigt mysigt: glögg, gran, familj, katt. Jag kommer förhoppningsvis inte ha särskilt mycket att blogga om de kommande dagarna, så: God jul till alla! Kyss!