konstnärer ni kanske inte har hört talas om, del 4

Hej, glad december en dag för sent, jag hann inte skriva något här igår så nu känns min vaga idé om en blogg-julkalender helt kollapsad, det kanske var lika bra. Förra året hade jag så trevliga gamla julrelaterade bilder som pynt här varje dag i december, det borde jag kanske ha i år också. Risken är bara att rätt många blir samma bilder som förra året eftersom mitt lager av gamla julrelaterade bilder inte är så jättestort, men några av bilderna från förra året var å andra sidan så fina att mitt hjärta blir alldeles varmt och julmysigt när jag tittar på dem och jag hoppas dessutom att ni minns dem allihop ety det vore mycket oroande.

Det går rätt dåligt med mina listor (jag har blivit ombedd att göra ytterligare listor – jag kan bara föreställa mig hur det var i december 1999, det var innan jag befann mig i en listgillande bransch – skulle ÅRTUSENDETS bästa böcker, musik och filmer utses då? Det vore kanske mer min grej förresten, inser jag nu) för jag är så upptagen med att skriva en roman och öva på Shakira-dansen i den lilla bur som jag har låtit installera i vardagsrummet, plus att jag igår försjönk i evigheter i bilder av den konstnär som jag nu ämnar presentera för er. Så nu övergår detta blogginlägg till att bli KONSTNÄRER NI KANSKE INTE HAR HÖRT TALAS OM, DEL 4:



Carl Moll (1861 – 1945), österrikisk målare samt deltagande grundare av Wienersecessionen har målat denna vackra snö, jag tycker att det är en underbar målning. Så stämningsfull! Och behaglig, så vackra färger, jag bara sugs in i den och vill stanna kvar. Den påminner lite om några snö-målningar som Prins Eugen gjorde ute på Waldemarsudde, men jag tycker att Carl Moll är bättre på att måla snö. Jag är särskilt förtjust i de blå skuggorna (som på de runda buskarna) och de frostiga trädgrenarna. Och så tycker jag om kompositionen, att Moll låter hela nedre halvan av duken vara vit (jag är mycket, mycket glad och tacksam över den japanska våg som sköljde över Europa under andra halvan av 1800-talet och som fick konstnärer här att experimentera med kompositionen).




I den här målningen syns släktskapet med Klimt rätt tydligt tycker jag – alltså Klimts landskapsmålningar, fälten med vallmo (eller solrosor? eller båda?) och björkskogarna, snudd på abstrakt, visst är himlen fin? Alldeles full av snö. Jag får en så behaglig vinterkänsla av den här målningen också.



Och den här då, Vinterscen i Heiligenstadt, så fräckt perspektiv och samma typ av komposition; halva bilden tom – alltså, tom på liksom aktivt motiv men full av snö. Det påminner lite om den där målningen av Carl Larsson när han sitter ute i snön och målar tycker jag. Vore det inte trevligt att stå där Moll har stått, och titta ut över den där gården? Jag tycker att Carl Moll liksom plockar russinen ur alla de kakor som var i omlopp vid sekelskiftet 18/1900: det är ett realistiskt måleri som ändå har tydliga influenser av både impressionism och nordiskt stämningsmåleri, och så de där japanska perspektiven, och så Carl Molls alldeles egna stil, alltså rent tekniskt: lite tussigt målat liksom, utan att vara så där flimsigt som impressionisterna, som gör hans målningar liksom skimrande – lite som svenske Gustav Fjaestad ibland –




– typ här, den här målningen är väldigt Fjaestad (jämför till exempel med den här målningen). Vinter i Preinbach, jag tror att det är plusgrader här.  Gud vad det är vackert med de svarta träden (pilar va?) mot den vita snön, och det gulaktiga vattnet som är på väg att äta upp den, visst får man en mycket stark KÄNSLA av hur det kändes att stå precis där precis då och höra vattnet forsa och känna hur vätan i luften gör allt lite fuktigt?

Carl Moll målade mycket snö men inte bara. Några fina utsikter (är det höst? Vår? Fina är de iallafall, jag tycker att färgerna i dem är helt underbara, och diset i luften, åh):





Och några fina interiörer:





Jag tror att det är Molls fru på båda (hon står dold bakom hyllan på den andra bilden). De första ser rätt Carl Larsson ut och den andra ser så trivsam ut (vika fina saker de verkar ha i de där glasskåpen!) att jag gärna skulle flytta in direkt.

Och här är herr Moll själv, i sitt arbetsrum med snyggt golv:





Carl Moll var elev till en Emil Schindler, och när Schindler dog gifte sig Moll med dennes änka, Anna Schindler, och blev på så vis styvfar åt Alma Schindler – som senare, genom en minst sagt imponerande rad giftemål, skulle ha kunnat kalla sig Alma Mahler Gropius Werfel (förhållandet med Oskar Kokoschka syns dock inte bland namnen – här finns lite juicy läsning om Alma och hennes älskare). Carl Moll var (under olika perioder) alltså svärfar åt både Gustav Mahler, Walter Gropius och Franz Werfel.

1905 splittrades Secessionen i Wien. Moll tillhörde ”The Stylists”, tillsammans med bland andra Gustav Klimt. Den andra falangen -”The Naturalists”- hävdade att Moll hade ”kommersiellt tveksamma motiv”, tydligen inte med sin konst utan för att han samtidigt var med och drev ett konkurrerande galleri i Wien. Moll introducerade bland andra van Goghs måleri för Wienerpubliken.

Det var dock inte bara ekonomiskt Moll hade tveksamma motiv. Efter att ha försjunkit i hans poetiska snölandskap kan man begrunda det faktum att Carl Moll tidigt var en mycket hängiven nazistsympatisör. När den sovjetiska armén tågade in i Wien 1945 tog Moll livet av sig, tillsammans med sin dotter och dennes man.

Kan man ana något av detta i Molls måleri? Nej, det kan man givetvis inte. Tydligen behandlas Moll på grund av sina nazistsympatier rätt styvmoderligt när översikter över denna tid skrivs. En snabb googling efter svenska sidor som nämner Moll ger nästan inga resultat alls, utom en gammal DN-notis som nämner ”den nazistiske konstnären Carl Moll”. Är det rätt epitet? Nazistisk, ja. Konstnär, ja. Men ”nazistisk konstnär”, implicerar det inte att det är fråga om en konstnär som ställde sina verk i nazismens tjänst? Kanske skulle Moll ha gjort det om chansen givits, det vet jag ju inte. Men att se något nazistiskt i själva målningarna är omöjligt.

Carl Moll fascinerar mig verkligen. Jag tycker att hans måleri är helt briljant: så skimrande, skirt, stillsamt, drömskt, stämningsfullt – jag tänker att målningar som dessa bara kan ha utförts av en mycket känslig människa, en man som registrerar nyanser och stämningar, en poetisk, reflekterande person. Detta rimmar för mig mycket, mycket illa med nazismen. Hur blev det så? tänker jag. Hur såg de Mollska familjesammankomsterna ut, med den judiske Gustav Mahler vid middagsbordet? Vad var Moll för slags person i övrigt? Jag gissar på relativt öppen, social – annars är det svårt att tänka sig att han kunde haft en så framtädande roll i Wiens konstliv. Intelligent? Det vill jag ju gärna tro. Begåvad? Tveklöst. Vad var det med nazismen som tilltalade en sådan person?

29 kommentarer

Filed under konst

29 responses to “konstnärer ni kanske inte har hört talas om, del 4

  1. Moll har jag missat. Winter Scen gillar jag bäst. Mkt stilig. Men att Moll skulle döda sin dotter och hennes man!

    Uttrycket Nazistisk konstnär är nog missvisande, men jag kan förstå att man, i efterhand, drar dessa slutsatser. På den tiden var han väl bara konstnär med nazistiska sympatier, vilket jag finner mig så illa. Jag tänker också på Mengelberg som, i Nederländerna, ”samarbetade” med den nazityska ockupationsmakten och fråntogs sitt pass efter krigsslutet. Om Mengelberg verkligen var nazist vet jag inte, men jag antar att det är just samarbetet som är haken. Likadant är det väl med Leander, jag har svårt att tro att hon var nazist, men rent personligen, finner jag det mycket moraliskt tvivelaktigt att ha gynna en sådan regim (lite borde man väl ha förstått) vilket inte hindrar att jag tycker att hon var en fin artist. (stickspår, men jag har så sjukt svårt för nazister och dagens främlingsfientlighet).

    Alma Mahler! Jag läste ett porträtt av henne i en bok och har en halvfärdig text (får göra färdig9 om henne. Porträttet är INTE snaskigt, men, om jag minns rätt, en fin skildring av människan Alma.

  2. Tror inte jag hört talas om Carl Moll trots det fina måleriet. Tack för tipset!

  3. Therese

    Nej, nej, han dödade ingen annan än sig själv! Det kanske var lite otydligt formulerat… de begick alltså självmord alla tre.
    Leander tror jag var ytterst naiv. Moll däremot var nog helt medveten om vad han höll på med. Alla målningar jag visar här är dock tillkomna innan han rimligtvis kan ha haft några nazistsympatier, inser jag nu – mellan 1900 och 1910 ungefär – senare vet jag inte hur de såg ut, så det är ju möjligt att man faktiskt kan kalla honom ”nazistisk konstnär” baserat på senare målningar.
    Och ja, Alma Mahler! Tala om fascinerande liv. Jag tror att jag ska beställa en bok om henne.

  4. Kanske Moll hade små trevliga formar, i from av hakkors, som han, eller rättare sagt, hans fru använda varje jul vid pepparkaksbaket. Även Alma M blev lätt nazianstruken, men insåg till slut att hon hoppat i galen tunna, och hoppade vidare.

  5. Johanna

    Underbart inlägg! Något för Eva Ström att sätta tänderna i, känns det som.

  6. Jacob C

    Jag beundrade (den iofs något sparsamma) rimfrosten i morse. Jag tänkte att det var vinter, och att det var vackert. Så det var fint att den verkliga vintern strax fick svar från konsten. Stillheten på några av målningarna, liksom samma stillhet i verkligheten – när jag ibland tycker mig se den – den är speciell på något vis.

  7. einar askestad

    therese,

    en verkligt fin konstnär.

    märkvärdigt hur få tavlor man behöver se av en konstnär för att kunna dra en mer allmän slutsats om konstnären i fråga?

    det är en intressant fråga du ställer, den om relationen mellan personlighet och ideologi. jag vågar inte här föreslå ett svar.

    jag läser att Moll hade en ”framträdande roll i Wiens konstliv”, och du menar att han därmed måste han ha varit en person som var ”relativt öppen, social”. är det sambandet verkligen nödvändigt?

    i Stockholms ”litterära värld”, exempelvis, finns många författare, Ulf Eriksson och Malte Person för att bara nämna två, som inte kan karaktäriseras som några sociala begåvningar, och som trots detta uppnått en framträdande roll i stadens litterära liv

    gåtfulla ting här på jorden!

    allt gott

    einar

  8. Therese

    Einar, hm, nej: med den lilla information som blogginlägget ger är det nog inte ett nödvändigt samband. Fast jag hittade lite andra uppgifter om Carl Moll när jag googlade omkring, som gjorde att jag föreställer mig honom som öppen och social, lite så där försigkommen konstdealare, försäljarmässig nästan… vilket i och för sig inte går ihop så bra med den där poetiska, känsliga person jag också föreställer mig att han var.

  9. Men är inte det här en vanlig sammanblandning man gör, att stora konstnärer (inom alla konstformer) måste vara personer mer sympatiska åsikter och känsliga personligheter?

    Stora konstnärer är väl ofta rätt egocentriska (eller är det också en fördom?) och Nazismen kanske födde en självidealisering (om man var arier). Dessutom var nog många konstnärer trots allt pragmatiker, de ville hålla på med sin konst och för att få göra det ifred höll man med övermakten, och de som hade pengar att köpa konst för.

    Ännu värre blir det ju inom litteraturen, där ju åsikterna ibland uttrycks klart i verken.

    Det är svårt att förbehållslöst beundra konst av någon som har vidriga åsikter, liksom andra genier såsom vetenskapsmän. Wagner disktueras väl ständigt.

  10. Den här Molltavlan är fin också

  11. Magnus Pettersson

    Instämmer helt med Jacob C. Vintermålningarna svarar utmärkt mot hur det åtminstone i Göteborg ser ut idag. Mycket vackert, både i konsten och i sinnevärlden.

  12. RH

    Alla är vi stora romaner!

  13. Anonym

    Lustigt att ni tar upp Zarah Leander och hennes medverkan i nazityska sammanhang, jag har just recenserat en bok om detta:
    http://www.karlxii.se/2009/12/02/bok-sanningen-om-zarah-leander-av-bosse-schon/

    Hur Carl Moll kunde bli nazistsympatisör? Ja, det kanske man kan tillåta sig att resonera lite allmänt kring. Antisemitism var vanligt och accepterat i Wien vid denna tid. När en viss Adolf Hitler levde luffarliv där höll t.ex. stadens borgmästare vulgära antisemitiska tal. Rasbiologi var en accepterad vetenskap. Man upplevde ett hot från kommunismen, inifrån och från Ryssland. Nazisterna ville åtgärda detta, de förvandlade politiken till en fascinerande estetisk upplevelse, och gynnade konstnärer med Molls inriktning.

  14. Hej igen, det är jag som är ”Anonym” ovan, glömde att fylla i namnrutan.

  15. Om man läser Elsa Björkman-Goldschmidts böcker om tiden i Wien, står det klart att antisemitismen var utbredd i Österrike. Många tyckte illa om judar, men naturligtvis inte de judar som ingick i umgänget eller juden i affären o.s.v. En något märkligt förhållningssätt, men tydligen var det utbrett. Jag kan särskilt rekommendera Det var i Wien och Donaurapsodi, om man är intresserad av det kulturella livet i Wien. Där möter man alla, Loos, Mahler, Freud, o.s.v.

  16. _älskar_ den översta med snön. man kan nästan SE tystnaden och känna lukten av vinter. påminner mig om sådana där dagar efter skolan på mellanstadiet då man gick runt för sig själv i trädgården bara för att lyssna på tystnaden och känna hur märkligt det kändes när allt var inbäddat.

  17. Rävjägarn: Tack för tipset. Georg Mosse skriver även om detta fenomen med juden som en ”abstrakt” fiende, som inte berörde kollegor, gamla klasskamrater etc. Det var så vanligt att skydda judar i den egna bekantskapskretsen, även bland höga SS-ledare, att Himmler såg sig tvungen att sätta in åtgärder mot detta. Förvånansvärt många personer med judisk bakgrund verkade även på olika nivåer i det tredje riket. Ta Erhard Milch t.ex., som klättrade till höga poster i Luftwaffe. Göring förklarade helt enkelt att ”vem som är jude bestämmer jag”.

  18. Jacob C

    Isabelle. Lustigt att du nämner mellanstadiet. När jag tittar på snömålningarna får jag också känslan av att vara ett barn som plötsligt stannar upp, tittar och, som du säger, upplever hur märkligt det känns. Kanske beror det helt enkelt på att jag växte upp under de relativt snörika 80-talsvintrarna?

  19. tidenstecken

    Den 27 december 1932 skriver tonsättaren Arnold Schönberg ett brev till Carl Moll och tackar honom för en målning med titlen Wiener Atmosphäre som han fått som julgåva. Bland annat säger han att den fått honom att återupprätta en delvis förlorad relation till måleriet:

    ”Hur har jag icke njutit av denna bild som jag också på nytt kommer att njuta av! Hur beundrar jag inte denna otroliga enkelhet i sättet att se och återge, där varje minsta penseldrag till sin riktning och med hänsyn till färgens mängd är övervägd och förnummen på ett sätt som man sällan ser. Jag måste säga: wienermåleriet – och det är sedan länge min fasta övertygelse – har låtit sig undanträngas av utländska skolor trots att detta med hänsyn till vad som här har åstadkommits verkligen inte är befogat. Jag tycker att denna finess, denna smak. denna ömhet och livlighet… är något som många strävat efter men som bara wienermålarna lyckats uppnå.”
    (Min något fria översättning från tyskan).

    Som ytterligare ett tack tillägnade Schönberg Moll några dagar senare musikstycket ”Doppelkanon (in der Unterquint) und im Spiegelbild”.

    Som jude lämnade Schönberg Wien 1934 och emigrerade till USA. Hur deras fortsatta relation utvecklades har jag ingen aning om.

  20. fragmentarius

    En mycket fin målare som jag inte ens hade hört talas om, tack för tipset.

  21. Therese

    Hej, vilka fina kommentarer ni skriver. Tack!
    Sigge, ja åh! Verkligen, verkligen fin!

    Isabelle och Jacob, ja! Jag får exakt samma känsla av den där tavlan, precis som Isabelle skriver, ”sådana där dagar efter skolan på mellanstadiet då man gick runt för sig själv i trädgården bara för att lyssna på tystnaden och känna hur märkligt det kändes när allt var inbäddat” – jag tänkte på tomten på baksidan av huset där jag växte upp och hur skuggorna var precis så där blå, för det var sent på eftermiddagen och skulle alldeles snart bli mörkt, och allt ljus inifrån huset såg alldeles gul och varmt ut, och världen ute i snön var alldeles tyst och stilla…

  22. Otroligt vackra målningar. Mediets teknik ger en otrolig aura (som till och med går igenom datorskärmen) och jag vill gärna se dessa live. Jag gillar också hans snö och nickade medhållande när du tog upp hans ”tussighet”. Ett smått impressionistiskt och vackert måleri som lyfter sig från fotografiet, trots att hans skicklighet vad gäller färger och ljus och komposition påminner om fotografiet.

  23. Vackra tavlor! Eller jag menar: vackra nazist-tavlor!

  24. Ja, det var intressant att få veta mer om Carl Moll, som jag bara hade ett mycket vagt begrepp om tidigare.

    Ang. detta med ”nazistisk konstnär” så vet jag inte hur mycket av den nazistiska läran Moll trodde på, och hur länge. Man bör ta hänsyn till en mängd faktorer som beställarsituation, konstnärens intentioner, i vilket sammanhang konsten visas etc. Det blir ju väldigt märkligt om man automatiskt ska bedöma verk skapade av sådana som under någon tidpunkt av sitt liv sympatiserat med delar av nazismen som ”nazistisk konst”.

    Ta t.ex. Carl Milles, som kunde skriva väldigt uppskattande om tredje riket. Hans verk står i ett stort antal svenska och amerikanska städer. Ska det informeras till besökare att ”här står ett verk av den nazistiske konstnären Carl Milles”? Det blir särskilt märkligt när det gäller konst som skapats före nazismens uppkomst. Milles var dessutom väldigt motsägelsefull, han kunde t.ex. under 1930-talet propagera för rasblandning, och hävda att alla raser har lika värde (se Eva Nodins bok ”Tusen möjligheters rike”).

  25. buttan

    jag tror Moll var en mystiker ungefär som Philip von Schantz med sina intensivt lysande högar av bär och
    Vilhelm Hammershöi med frånvända gestalter,
    allt är hemlighetsfullt och tyst idel dörrar mot
    hemlighetsfulla rum. Det är målningar som lyfter fram de stora mysterierna om än inte så tydligt som
    Tarkovskij i sina filmer.

    .

  26. Zygmunt Bauman är väl den som mest utvecklat detta kring fenomenet med att man såg ”den begreppslige juden” som ett hot (i ”Auschwitz och det moderna samhället”). Ett hot som man inte uppfattade kom från judarna i bekantskapskretsen, vilka man försvarade mot förföljelser, eller ens de judar man kom i kontakt med över huvud taget.

  27. Dick

    ”Vinterscen i Heiligenstadt” ser mer ut som ett foto.

    Jag sökte på div konstnärer eftersom sv wikipedia hade en rubrik om Joel Petterson på första sidan, och så läste jag vidare, Novembergruppen, Düsseldorfskolan mm. Och hamnade sen här.

  28. Vilka fina målningar du valt.jag har arbetat med liknade motivkretsar i 40 år.
    Om du vill har jag en hemsida med mina bilder! Sidan är under förnyelse.bengtolsenskonst.se ligger mina bilder på.
    Kommentera gärna på min mailadress om du har tid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s