allt är skönhet på denna kust

Poängen är att skönheten, i dess högsta mening, talar så omedelbart till oss eftersom den berör någonting i vårt innersta. Förstådd på detta sätt är skönheten något som fångar vår uppmärksamhet och befriar oss, om än bara tillfälligt, från vardagslivets torftighet och ofullkomlighet. När skönheten är som mest intensiv manar den oss att glömma att vi är underkastade tiden och inger en berusande känsla av självuppfyllelse.

Jag hittade det där citatet i en text jag jobbade med idag, det är den amerikanske skribenten Roger Kimball som har formulerat det. Sedan läste jag ett inlägg i Anna Brodows blogg om precis det jag skrev om igår, Johan Patricny och DN-recensionen och skönheten, och sedan gick jag och handlade och tänkte att det där är ta mig tusan vad man alltid får höra (även om jag nu inte tvivlar på uppriktigheten i Brodows inlägg) – att folk föredrar sin skönhet med ett stråk av smärta/svärta/oro/fulhet – jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, men nu måste jag skriva om det lite snabbt igen.

Nu är det faktiskt så att min favoritkategori av skönheten är DET SUBLIMA och den om någon är full av svärta och oro, men ändå: jag gillar inte den där tvärsäkerheten, att skönhet ALLTID ska ha något litet som stör för att vara relevant. Så här sa en av mina favoritfilosofer, Per Bauhn om saken på ett föredrag jag lyssnade på förra helgen:

Problemet med denna kritik är att den under föregivande av att kritisera en ytlig skönhetskult lanserar en lika ytlig fulhetskult. Kritiken är också missvisande, i så måtto att det inte är ett överskott på skönhet, utan intolerans och okunnighet som hindrar människor att nå sanningen. Skönheten är inte mindre sann än fulheten, och viljan till skönhet kan vara grundad i en mycket realistisk bild av verkligheten: ’Impulsen att skapa och njuta av en ideal bild kan ha sitt ursprung i en grundlig bekantskap med verkligheten. Det är för att vi vet att saker inte brukar gå så väl i livet som vi skulle vilja, som fullkomligheten i ett konstverk kan drabba oss som särskilt gripande. Det tillfredsställer en längtan, inte en vanföreställning.’”

För egen del har jag ofta fler stråk av svärta än jag skulle önska mig i min vardag, jag VET att livet inte är all about att ligga lättjefullt på en divan, tro mig. Varför ska alltid konsten korrspondera exakt med verkligheten? Det är som när anhängare av sprawl-poesi hävdar att verkligheten är brusig och spretig och därför måste poesin också vara det. Jag citerar mig själv, ur en artikel i Aftonbladet som aldrig nådde internet:

Vad lever ni för liv? undrar jag alltid. Liv så fulla med perfektion att ni har tröttnat? Det tråkar ut er? Allt ni ser; perfekt och överjordisk skönhet, på väg till jobbet, på ICA, i tunnelbanan? Den står er upp i halsen? ”Åh nää, inte en sensuell yngling med böljande hår i solnedgång nu igen, bygger ni ett utsökt jävla tempel med harmoniska proportioner till så skriker jag och håll för guds skull era kväljande daggfuktiga anemoner och höga vårhimlar och pastorala landskap långt härifrån för jag pallar inte fler, kan jag få vara ifred och ha det lite fult, TACK”?

Det irriterar mig att skönhet alltid verkar behöva legitimeras med fulhet för att vara relevant. Skönhet som enbart är vacker är inte alltid intressant, men den blir heller inte automatiskt intressant för att det finns något oroande i den. Skönhet finns av olika slag och den kan fylla olika typer av behov. Jag blir frustrerad av att det alltid blir så platt när det ska talas om skönhet, att de snärtiga one-liners:arna alltid ligger så nära till hands.



* * *


Nu följer en kavalkad av vackra bilder som inte har något särskilt med ovanstående blogginlägg att göra, utan mer med gårdagens. Jag hade velat visa lite mer fina reklambilder igår, men det blev inte av, så bland dessa bilder ingår bland annat mina två favorit-parfym-reklamer någonsin: Den för Agent Provocateurs första (?) doft (som luktar vansinnigt illa tycker jag tyvärr) och Yves Saint Laurents Opium, som jag inte riktigt minns hur den doftar, men Sophie Dahl är så fruktansvärt vacker på bilden.













(Jo, jag tycker att jättemånga andra saker än nakna tjejer är vackra så skriv ingen snorkig kommentar om det är ni snälla.)

18 kommentarer

Filed under konst

18 responses to “allt är skönhet på denna kust

  1. Skrattade högt när jag läste den artikeln av dig förra gången. Tycker fortfarande det citatet är så himla träffande kul.

    Och instämmer med föregående: Word!

  2. RH

    Haha. Vackert. Tack.

  3. Å, Tiziano!

    Fjärde målningen uppifrån är också fruktansvärt vacker.

    Och oerhört bra citat.

  4. Tobias

    Är inte fulhet och svärta helt olika saker, dock? Att skönheten alltid innehåller ett stråk av svärta är ju en romantisk topos där skönheten är oomtvistad som högsta värde. Det är inte så mycket fråga om en åsikt att skönheten alltid bör innehålla ett element av svärta, som att den faktiskt alltid innehåller ett sådant element (om det sedan är rimligt eller inte är en annan fråga). Medan uppfattningen att konsten skall återspegla det kaotiska eller fula i verkligheten och därför vara ful hör hemma i ett sammanhang där sanningen lika oomtvistat är överordnad skönheten. Jag har svårt att tänka mig att någon skulle kunna acceptera båda; och citatet från Bauhn tycks ju inte alls träffa den första tankefiguren. Från min ohöljt romantiska utgångspunkt undrar jag för övrigt om man inte, ifall man menar allvar med att skönhetsupplevelsen berör något i ens innersta, måste tillskriva den ett drag av svärta: människans innersta är trots allt en tämligen dyster plats (eller så har jag förläst mig på dystra tyska filosofer).

  5. Therese

    Tobias, hm… vi får nog skilja på bilden och upplevelsen av den: man kan givetvis få en upplevelse av svärta av en idyllisk bild, men man kan väl också få en behaglig upplevelse? Som kan vara lika sann och innerlig som upplevelsen med ett drag av svärta? Jag skulle åtminstone av princip (även om jag har ett rätt dysters sinnelag själv) vilja argumentera för att upplevelsen av glädje, välbehag och trygghet som man kan få av en vacker bild inte är mindre sann (eller mindre värd) än den dystrare upplevelsen.
    (Sedan kan man ju förstås framhålla förgänglighetsgrejen i allt vackert, som automatiskt skapar dysterhet.)

    Ja, du har nog rätt i att jag rör ihop det lite, men fulheten och svärtan för att sätta twist på skönheten smälter ju ändå ihop till samma invändning: att skönheten behöver kompletteras med något för att vara angelägen, att skönheten i sig inte är nog. (Jag talar alltså inte om skönhetssyn i ett historiskt perspektiv, utan om skönhet som den beskrivs av typ en samtida designstudent som intervjuas i en tidning.)

  6. Tobias

    Vad gäller din designstudent håller jag nog med dig helt och fullt. Men handlar det inte i det fallet mer om en form av ironi än om den romantiska skönhetsuppfattning som Brodow gav uttryck för?

    Jag tror dock att man är snett ute om man försöker ställa den behaglig upplevelsen i motsatsställning till upplevelsen av svärta. Jag menar inte att en dyster upplevelse är mer värd än en lycklig upplevelse utan att lyckan innehåller ett mått av dysterhet och att ett skickligt utfört konstverk som förmedlar en känsla av lycka förmedlar också svårmodet i lyckan. Det går säkert att hitta undantag, men de är just undantag skulle jag säga. (Vilket möjligen innebär att jag ägnar mig åt en kult av svärtan, men knappast åt en fulhetskult.)

  7. Per

    Kära Therese!
    Nu har jag upptäckt din blogg också efter att ha njutit av det du skriver i Axess.
    Apropå höftlinjer – är inte Velazquez ”Venus at her mirror” (The Rokeby Venus”) den vackrast målade höftlinje som finns?

    Den roligaste bloggen om konst är i alla fall din!

  8. Jonas Axelsson

    Du framför väldigt viktiga saker i ditt inlägg. Jag håller fullständigt med när det gäller försvaret av den rena, perfekta skönheten. Dock är jag lite misstänksam mot det sublima. Bör man inte se det sublima som ett slags halvmesyr som skönhetsförespråkaren bör försöka att växa ifrån?

  9. Jacob C

    Tobias.

    Min upplevelse av konst liknar nog ofta det du beskriver. Det behagliga och det smärtsamma samverkar. Kanske bygger rentav en del av det vi kallar skönhet på detta, i kombination med upplevelsen att det trots allt finns en (icke helt begreppsligt fattbar) harmoni i världen? Det sublima däremot går kanske utöver det harmoniska?

    Sen funderar jag lite över ordet ”förmedlar” när du skriver följande:

    ”Jag menar inte att en dyster upplevelse är mer värd än en lycklig upplevelse utan att lyckan innehåller ett mått av dysterhet och att ett skickligt utfört konstverk som förmedlar en känsla av lycka förmedlar också svårmodet i lyckan.”

    Skulle man inte kunna tänka sig att det Therese kallar ”helt sinnessjuk vacker, over the top-vacker, overkligt perfekt” också förmedlar detta, men utan att det är så explicit? (Personligen tycker jag att kvinnoporträtten ovan är närmast sjukt vackra. Det är dock icke helt utan smärta jag betraktar dem, och kanske just därför? Av någon anledning tycker jag dock mer om målningarna än fotografierna.)

    Sen gick jag in på Patricnys hemsida för att se om jag också fann något (med Brodows ord) ”sött och puttenuttigt” där. Jag tyckte inte att det var puttenuttigt alls, däremot klassiskt stramt, behärskat men samtidigt levande. Kanske lurar Dionysos bakom interiörernas yta? Och vad läser flickan på soffan? Det skulle jag vilja veta.

  10. Pingback: Solsjenitsyn och Dostojevskij om skönheten « Tidens tecken

  11. Therese

    Per, mycket välkommen! Och ja, Velazquez Venus har en fantastisk höftlinje! Gud. Den borde ha varit med i det här inlägget, det var klantigt av mig att inte tänka på den.

    Jonas, tack! Men nej, det sublima kommer jag att fortsätta gilla – ibland tänker jag att det sublima är mitt substitut för religion, sådant byter man inte bort hur som helst…

    Tobias, jag är helt med på skillnaden mellan fulhet och svärta. Men jag talar alltså inte så mycket om konst som om skönheten i sig – kanske, tänkte jag när jag gick till spårvagnen förut, slutar min tanke hos kitschen. (I sin vanliga ordboksdefinition alltså, inte i sin nya, norska betydelse.) Men jag gillar verkligen tanken på den rena skönheten! Den gränsar också till något religiöst för mig. Eller, jag vet inte… men något upphöjt, idealt… svårt att förklara.

    Fast äh, nu vet jag knappt vad jag tycker själv längre. Måste sluta tänka på skönheten en stund nu. Ska se på Ullared istället.

  12. Dennis

    Mja. och det där med skönhet, den perfekta, och det faktum att idén om att den skulle kunna finnas verkar störa människor även när det gäller byggnader. Jag minns nå’t filosofiskt rum, P1 alltså, i vilket en man från Timbro, nå’n annan och nå’n tredje diskuterade… Ayn Rand tror jag det var, och just det perfekta – vad man får beundra och vad som sticker i folks ögon; i England (minns ej var) hade en konstnär (minns ej vem) stört sig så mycket på att människor, när de gick in i en byggnad (minns inte vilken), blev så hänförda av det magnifika valvet, höjden, storslagenheten, så att ständigt lockades att höja blicken och gapa av beundran. I alla fall, men konstnären tyckte att detta signalerade så mycket avgudadyrkan i den simpla människan (och dennes förmåga att skapa någonting häpnadsväckande) så att det ”beundransvärda” förlorade sitt värde per typ automatik och i stället skulle människans självgoda högfärdighet generera en hel del (själv)förakt.
    Så hon slog upp en stor spricka i golvet med avsikten att sänka människors blick. Fy skäms, eller nå’t. A stroke of ugliness. Men utan syftet att framhäva det vackra som kontrast, inte madonnas prick på överläppen, bara fy skäms, vem fan tror arkitekten att han är!

    Eller också var historien bara en historia, jag kommer inte ihåg så noga. Men en intressant parentes till resonemanget. God kväll.

  13. Pingback: Jag har ett valspråk! « Andreas Birath

  14. Den där Opium-reklamen med Sophie Dahl ser väldigt mycket ut som ett Vintage-omslag till Jeanette Wintersons The.PowerBook.

    Men jag tror att Opium-bilden är äldre …?

  15. Claes

    Skönhet är ett löfte om lycka. När vi inte längre tror på lyckan blir allting fult.

  16. Pingback: 58. The fascination of beauty « oro-s:or – en jägares dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s