kära dagbok II

Åh vad jag tycker att den här bilden ser mysig ut!

 

Okej, det viktigaste först: Jag har köpt en leopardmönstrad klänning. Fast med vit botten. Snöleopard! Jag tror inte att jag passar i den. Jag vill så gärna ha ett leopardplagg, men inget har hittills känts rätt (vilket jag kanske borde ta som ett tecken på att leopard inte är för mig, men jag tänker envisas ett tag till). Jag har provat några leopardpälsar men jag känner mig bara som om jag har försökt klä ut mig till ett gosedjur.

Jag har tänkt så mycket på konst de senaste dagarna, på allt jag måste blogga om: Varför konstkritiken är så ideologisk (jag tänkte fråga mig detta alltså, inte komma med ett slutgiltigt svar, och jag tänkte ta avstamp i den här recensionen), varför Lars Vilks har fel om allt och Ulf Linde har rätt, om Per Kirkebys Handbok och om konstens historieskrivning, om Kurt Schwitters, om min nya favoritkonstnär Louis Janmot och om utställningen Odödliga verk på Vasa konsthall i Göteborg, som jag igår såg för tredje gången – jag har inte hunnit skriva om den heller, så nu beordrar jag alla som befinner sig i Göteborg innan 31 januari att masa sig dit och kolla för det vore dumt av er att missa den. Där kan man se samtida, figurativt måleri av två olika skolor, och som bonus en rätt skabbig Zorn, föreställande en man i en imponerande leopardpäls, som jag gärna skulle lägga vantarna på – pälsen, that is, inte målningen, men för all del målningen också, oh I wouldn’t say no…

Tidigt på onsdag morgon åker jag ut i skärgården för att fira jul, just nu försöker jag bestämma mig för vad jag ska packa ner för julläsning. Jag blir alltid, ALLTID sugen på att läsa D H Lawrence och Swinburne när jag hälsar på mina föräldrar (inga freudianska analyser av detta är ni snälla), så jag packar väl ner dem, men det är liksom blädderläsning, inget som sysselsätter mig längre stunder. Axel Munthes Boken om San Michele vore kanske bra att läsa ut. Jag funderar på att köpa med mig Drömfakulteten eftersom jag inte har läst denna roman som alltså nyss utsågs till årtiondets bästa, det skulle ju åtminstone fylla en lucka i min allmänbildning. Ja, jag har ju en bok att jobbläsa också kom jag på nu, det här löser sig nog…

Jaha, jag har inget angeläget att säga direkt, jag ville mest uppdatera lite. Hej, kyss.

Louis Janmot, självporträtt, 1832. Lite Patrick Wolf-typen, eller hur?

Advertisements

2 kommentarer

Filed under dagbok

2 responses to “kära dagbok II

  1. Ser fram mot att läsa om varför konstkritiken är så ideologisk. Läste Sinziana Ravinis recension, hon måste vara en ganska olycklig människa. Varför allt detta hat mot det sköna? Ska det verkligen vara omöjligt att någon gång uppleva det vackra utan ideologiska förbehåll?

    Louis Janmot är ytterligare en för mig okänd mästare. Tackar!

  2. Isa

    Jag vet inte vad det är men tonen på http://blogg.svd.se/andreslokko känns närbesläktad med din här. Vet inte om det är konst- och bildvurmen i formen eller bara en allmän känsla av viljan att berätta om saker ”som ingen annan bryr sig om”. Gillar er båda skarpt i vilket fall som helst!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s