Månadsarkiv: december 2009

jubileum

Vet ni, idag fyller min blogg ett år! Grattis bloggen! Jag minns precis förra året när bloggen föddes, hur jag tillbringade halva natten med att lära mig WordPress, och byta bild i sidhuvudet tusen miljoner gånger, det var så mysigt. Det bästa med bloggen är 1. Att kunna visa stora bilder, vilket jag inte kunde när bloggen var inneboende på ett community i en massa år, och 2. Att kunna få kommentarer på varje inlägg (även om jag fortfarande öppnar varje meddelande om en ny kommentar med viss bävan).

Nu ska bloggen och jag fira dess födelsedag tillsammans och bloggen ska få bestämma vad vi ska göra hela dagen – först ska bloggen få en röd ballong och sockervadd, sedan ska vi skutta hand i hand i solen längs en sandstrand medan en Beach Boys-låt spelas i bakgrunden och en golden retriver gläfser vänligt och flaxar med öronen och sedan ska musiken dämpas och jag ska säga med allvarlig röst ”Jag är så glad att jag har dig” och bloggen ska förläget pilla på sitt ballongsnöre och säga ”Jag är så glad att jag har dig också.”

Nu följer bloggens favorit-julbild med två små rådjur. Bloggen tycker att det glittrar så fint och att rådjuren är gulliga, det tycker som tur är jag också. Puss och grattis bloggen!


13 kommentarer

Under dagbok

allt är skönhet på denna kust

Poängen är att skönheten, i dess högsta mening, talar så omedelbart till oss eftersom den berör någonting i vårt innersta. Förstådd på detta sätt är skönheten något som fångar vår uppmärksamhet och befriar oss, om än bara tillfälligt, från vardagslivets torftighet och ofullkomlighet. När skönheten är som mest intensiv manar den oss att glömma att vi är underkastade tiden och inger en berusande känsla av självuppfyllelse.

Jag hittade det där citatet i en text jag jobbade med idag, det är den amerikanske skribenten Roger Kimball som har formulerat det. Sedan läste jag ett inlägg i Anna Brodows blogg om precis det jag skrev om igår, Johan Patricny och DN-recensionen och skönheten, och sedan gick jag och handlade och tänkte att det där är ta mig tusan vad man alltid får höra (även om jag nu inte tvivlar på uppriktigheten i Brodows inlägg) – att folk föredrar sin skönhet med ett stråk av smärta/svärta/oro/fulhet – jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, men nu måste jag skriva om det lite snabbt igen.

Nu är det faktiskt så att min favoritkategori av skönheten är DET SUBLIMA och den om någon är full av svärta och oro, men ändå: jag gillar inte den där tvärsäkerheten, att skönhet ALLTID ska ha något litet som stör för att vara relevant. Så här sa en av mina favoritfilosofer, Per Bauhn om saken på ett föredrag jag lyssnade på förra helgen:

Problemet med denna kritik är att den under föregivande av att kritisera en ytlig skönhetskult lanserar en lika ytlig fulhetskult. Kritiken är också missvisande, i så måtto att det inte är ett överskott på skönhet, utan intolerans och okunnighet som hindrar människor att nå sanningen. Skönheten är inte mindre sann än fulheten, och viljan till skönhet kan vara grundad i en mycket realistisk bild av verkligheten: ’Impulsen att skapa och njuta av en ideal bild kan ha sitt ursprung i en grundlig bekantskap med verkligheten. Det är för att vi vet att saker inte brukar gå så väl i livet som vi skulle vilja, som fullkomligheten i ett konstverk kan drabba oss som särskilt gripande. Det tillfredsställer en längtan, inte en vanföreställning.’”

För egen del har jag ofta fler stråk av svärta än jag skulle önska mig i min vardag, jag VET att livet inte är all about att ligga lättjefullt på en divan, tro mig. Varför ska alltid konsten korrspondera exakt med verkligheten? Det är som när anhängare av sprawl-poesi hävdar att verkligheten är brusig och spretig och därför måste poesin också vara det. Jag citerar mig själv, ur en artikel i Aftonbladet som aldrig nådde internet:

Vad lever ni för liv? undrar jag alltid. Liv så fulla med perfektion att ni har tröttnat? Det tråkar ut er? Allt ni ser; perfekt och överjordisk skönhet, på väg till jobbet, på ICA, i tunnelbanan? Den står er upp i halsen? ”Åh nää, inte en sensuell yngling med böljande hår i solnedgång nu igen, bygger ni ett utsökt jävla tempel med harmoniska proportioner till så skriker jag och håll för guds skull era kväljande daggfuktiga anemoner och höga vårhimlar och pastorala landskap långt härifrån för jag pallar inte fler, kan jag få vara ifred och ha det lite fult, TACK”?

Det irriterar mig att skönhet alltid verkar behöva legitimeras med fulhet för att vara relevant. Skönhet som enbart är vacker är inte alltid intressant, men den blir heller inte automatiskt intressant för att det finns något oroande i den. Skönhet finns av olika slag och den kan fylla olika typer av behov. Jag blir frustrerad av att det alltid blir så platt när det ska talas om skönhet, att de snärtiga one-liners:arna alltid ligger så nära till hands.



* * *


Nu följer en kavalkad av vackra bilder som inte har något särskilt med ovanstående blogginlägg att göra, utan mer med gårdagens. Jag hade velat visa lite mer fina reklambilder igår, men det blev inte av, så bland dessa bilder ingår bland annat mina två favorit-parfym-reklamer någonsin: Den för Agent Provocateurs första (?) doft (som luktar vansinnigt illa tycker jag tyvärr) och Yves Saint Laurents Opium, som jag inte riktigt minns hur den doftar, men Sophie Dahl är så fruktansvärt vacker på bilden.













(Jo, jag tycker att jättemånga andra saker än nakna tjejer är vackra så skriv ingen snorkig kommentar om det är ni snälla.)

18 kommentarer

Under konst

skönhetsdrömmar etc.

Godmorgon, glad boklördag, jag tycker att det är så deprimerande att vakna till svenska morgontidningar. Jag borde inte gå händelserna i förväg och skriva om nyårslöften redan nu, men 2010 borde verkligen bli året då jag börjar läsa utländska dagstidningar lite oftare. Förut har jag tyckt att det har verkat lite skrämmande, liksom ogreppbart, plus att jag är lat och avskräcks lite av den ökade ansträngning det faktiskt innebär för mig att läsa på engelska, men DN:s reportage med författare som julklappstipsar om böcker idag blev liksom droppen för mig, det kändes som att det landade något tungt över mitt bröst och gav mig kvävningskänslor och så kan vi ju inte ha det.

Igår kunde man läsa en recension av min vän Johan Patricnys utställning i DN (den finns inte på nätet – recensionen alltså. Utställningen kan man däremot bilda sig en uppfattning om här), det var Jessica Kempe som hade skrivit den och hon gillade föga överraskande inte målningarna, av anledningar som jag tyckte var lite krystade. Johan Lundberg har skrivit inledningstexten till utställningskatalogen, kanske var det mest därför. Jag var tillfrågad att skriva den först men var av typ hälsoskäl tvungen att tacka nej, nu tänker jag att jag borde ha skrivit den ändå, eftersom ingenting som Johan Lundberg har att göra med tydligen kan uppfattas som resultatet av genuint intresse eller ärlig uppskattning utan enbart som hyperstrategisk värdekonservativ kulturoffensiv. Jag undrar om det hade stått i DN att ”Johan Patricny och Therese Bohman saluför skönhetsdrömmar utan kropp” om det hade varit jag som skrivit katalogtexten.


Vacker läsande kvinna av Johan Patricny.

 

Det blir lite krångligt att skriva om det här när jag inte kan slussa er vidare till originaltexten, men en av Kempes invändningar gick ut på att när Rembrandt, Roslin och Zorn målade hud så var det minsann liksom köttigt, medan Johan Patricnys porträtt påminner om ”reklamretuscheringens stelnade idealiseringar”. Jag har skrivit om det här flera gånger förut, om den vanligt förekommande åsikten att skönhet inte bör vara för vacker. Det är en åsikt jag inte delar alltså, jag ser gärna att skönhet är helt sinnessjuk vacker, over the top-vacker, overkligt perfekt. Jag tycker till exempel att H&M:s reklamkampanj för Sonia Rykiels underklädeskollektion som vi har kunnat se på stan senaste tiden är alldeles utmärkt och att den kurva Lara Stones höft tecknar (Lara Stone är hon med det mörkaste håret) är hänförande i all sin noggrant ljussatta, highlightade och kanske till och med retuscherade perfektion.


Schysst höft.


Hm. Nu kom vi kanske från ämnet. Jag har länge velat blogga om Lara Stones höfts linje men inte hittat ett relevant sammanhang för den. Jag ska nog gå ut ett tag nu. Kanske köpa en dyr engelsk dagstidning! Jag känner mig fortfarande lite snurrig efter tolv timmars sömn på gränsen till dvala samt unsetteling dreams där jag klättrat omkring i Piranesi-liknande miljöer i något som i drömmen var en berlinsk tågstation. (Detta är något jag ofta drömmer: Inte om just Berlin, men om tågstationer, tunnelbaneknutpunkter som saknar logik, där det är omöjligt att hitta och jag åker upp och ner för rulltrappor och springer av och an på perronger och alla skyltar är obegripliga och missvisande och allt blir fel.) Nu känner jag för att julmysa lite. Jag ska åka och handla juliga saker tror jag. Glögg och en julduk. Knäckingredienser, kanske mandelmassa, ja, jag känner för att pyssla med julgodis, (även om de lär vara slut innan lucia), sedan laga god laxpasta, läsa en behaglig bok, göra något trevligt: spela schack, Monopol? Jag suger verkligen på schack i ochför sig. Men vad trevligt det låter. En liten jul-en ska jag försöka skaffa också, att klämma fast mina julpyntsfåglar i. Okej, hej så länge.

7 kommentarer

Under dagbok

last night on Västmannagatan

Goodbye house forever! Ikväll är sista kvällen hos min hyrestant och jag vet inte om jag borde gå ut och umgås med henne, men det gör jag ju aldrig annars så det känns skumt. Hon ser på Nobelfesten. Efter nyår bor jag förhoppningsvis någon annanstans i Stockholm. Min hyrestant ska ha familjerådgivning i mitt rum och jag ska bo i en närförort; ikväll var sista kvällen med min vardagliga promenad över Norrmalmstorg, vidare längs Hamngatan (besök på Zara och H&M), uppför Drottninggatan (besök på H&M och Zara samt ev. avstickare in på antikvariat August), uppför Tegnérgatan och förbi Tegnérlunden, längs Upplandsgatan (med stopp vid skyltfönstret till min älsklings-antikaffär, som jag alltid fotar och tänker att jag ska blogga men aldrig gör – så även ikväll, fullt med julpynt var det, så fint så fint), till vänster på en gata jag inte vet vad den heter och sen in på Västmannagatan, beundrande innerstadsmänniskors vackra julpynt och kristallkronor genom fönstren, en lätt känsla av melankoli som infinner sig, på ett ofta behagligt sätt – är den extra stark tar promenaden en extra tur förbi Vasaparken där jag betraktar barn som åker skridskor och äldre människor på promenad med sina hundar och glada människor på Wasahof som äter skaldjur.

Till lunch idag fick jag biff Rydberg på Bobergs matsal (högst upp på NK, mycket tjusigt), det var så gott. Efter jobbet fick jag vin och caesarsallad med god vän i hotellbar, mycket bra och mysigt. Sedan gick jag till den där debutbaren på Kulturhuset, men det gav mig ångest efter tio minuter så jag var tvungen att gå därifrån. Jag är så ointresserad av att höra någon läsa ett stycke ur sin roman. Seriöst. Jätteointresserad. Jag skulle vara ointresserad även om det var en utmärkt roman.

På mitt jobb idag inledde jag arbetet med ett bokprojekt som säkert kommer att göra någon arg, men eftersom jag uppenbarligen har en tjurigt masochistisk läggning (Hurt me, hurt me, but the pants stay on, som Samantha Fox uttryckte det i sitt kraftfulla ställningstagande för kulturkonservatismen) ser jag fram mot det. Sedan fick jag en tygkasse från Times Literary Supplement av min chef eftersom han är snäll och dessutom inte använder tygkassar. Senårets bästa accessoar utan tvekan! Jag är så glad över min tygkasse.

Utöver detta har jag inget att förtälja. Förlåt att jag bloggar dåligt, jag har varit så trött på kvällarna och dessutom inte varit arg på något som har stått i DN (men jag tror att jag kommer att vara det snart! Kanske på lördag). Imorgon ska jag försöka hinna förbi en antikaffär och kolla in gamla trearmade ljusstakar i trä med liksom allmogeaktiga bemålningar – det står i en Antik & Auktion som jag köpte att man inte får tända ljus i ljusstakar av trä, är det så? Jag menar, är det något man bör praktisera? Är det bokstavligen att leka med elden? För då kanske jag inte vill ha någon trearmad allmogeaktig träljusstake. Kan man inte trycka ner några små metallkoppar längs ner i ljushålen?

Jag önskar att jag kunde skriva lite om en bok jag har läst men jag har inte läst någon. Jag har börjat i Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall. Den verkar rätt bra. Den utspelar sig tydligen delvis omkring Olympiastadion i Berlin, som jag nu alltså har besökt. Direkt när jag kommer hem till Göteborg ska jag läsa R S Thomas. Jag längtar hem till min R S Thomas-bok! Han skriver så fint om en rödhake och det är ju lämpligt vid denna årstid. Dessutom skriver han När vi är fattiga / och medvetna om vårt bords otillräcklighet / är det till oss / den oväntade gästen kommer. Dessa rader tillhör mina favoritrader. De handlar inte om en rödhake alltså, de handlar om Jesus. Rödhaken handlar i och för sig också om Jesus. Det mesta handlar väl egentligen om Jesus. Utom det som handlar om den arga gammaltestamentliga Gud. Honom gillar jag egentligen bättre. Snart kanske jag ska blogga om Gud! Gud och Elsa Beskow. Och Victor & Rolfs nya parfym. Snart ska jag blogga jättemycket.

2 kommentarer

Under dagbok

konstnärer ni kanske inte har hört talas om, del 4

Hej, glad december en dag för sent, jag hann inte skriva något här igår så nu känns min vaga idé om en blogg-julkalender helt kollapsad, det kanske var lika bra. Förra året hade jag så trevliga gamla julrelaterade bilder som pynt här varje dag i december, det borde jag kanske ha i år också. Risken är bara att rätt många blir samma bilder som förra året eftersom mitt lager av gamla julrelaterade bilder inte är så jättestort, men några av bilderna från förra året var å andra sidan så fina att mitt hjärta blir alldeles varmt och julmysigt när jag tittar på dem och jag hoppas dessutom att ni minns dem allihop ety det vore mycket oroande.

Det går rätt dåligt med mina listor (jag har blivit ombedd att göra ytterligare listor – jag kan bara föreställa mig hur det var i december 1999, det var innan jag befann mig i en listgillande bransch – skulle ÅRTUSENDETS bästa böcker, musik och filmer utses då? Det vore kanske mer min grej förresten, inser jag nu) för jag är så upptagen med att skriva en roman och öva på Shakira-dansen i den lilla bur som jag har låtit installera i vardagsrummet, plus att jag igår försjönk i evigheter i bilder av den konstnär som jag nu ämnar presentera för er. Så nu övergår detta blogginlägg till att bli KONSTNÄRER NI KANSKE INTE HAR HÖRT TALAS OM, DEL 4:



Carl Moll (1861 – 1945), österrikisk målare samt deltagande grundare av Wienersecessionen har målat denna vackra snö, jag tycker att det är en underbar målning. Så stämningsfull! Och behaglig, så vackra färger, jag bara sugs in i den och vill stanna kvar. Den påminner lite om några snö-målningar som Prins Eugen gjorde ute på Waldemarsudde, men jag tycker att Carl Moll är bättre på att måla snö. Jag är särskilt förtjust i de blå skuggorna (som på de runda buskarna) och de frostiga trädgrenarna. Och så tycker jag om kompositionen, att Moll låter hela nedre halvan av duken vara vit (jag är mycket, mycket glad och tacksam över den japanska våg som sköljde över Europa under andra halvan av 1800-talet och som fick konstnärer här att experimentera med kompositionen).




I den här målningen syns släktskapet med Klimt rätt tydligt tycker jag – alltså Klimts landskapsmålningar, fälten med vallmo (eller solrosor? eller båda?) och björkskogarna, snudd på abstrakt, visst är himlen fin? Alldeles full av snö. Jag får en så behaglig vinterkänsla av den här målningen också.



Och den här då, Vinterscen i Heiligenstadt, så fräckt perspektiv och samma typ av komposition; halva bilden tom – alltså, tom på liksom aktivt motiv men full av snö. Det påminner lite om den där målningen av Carl Larsson när han sitter ute i snön och målar tycker jag. Vore det inte trevligt att stå där Moll har stått, och titta ut över den där gården? Jag tycker att Carl Moll liksom plockar russinen ur alla de kakor som var i omlopp vid sekelskiftet 18/1900: det är ett realistiskt måleri som ändå har tydliga influenser av både impressionism och nordiskt stämningsmåleri, och så de där japanska perspektiven, och så Carl Molls alldeles egna stil, alltså rent tekniskt: lite tussigt målat liksom, utan att vara så där flimsigt som impressionisterna, som gör hans målningar liksom skimrande – lite som svenske Gustav Fjaestad ibland –




– typ här, den här målningen är väldigt Fjaestad (jämför till exempel med den här målningen). Vinter i Preinbach, jag tror att det är plusgrader här.  Gud vad det är vackert med de svarta träden (pilar va?) mot den vita snön, och det gulaktiga vattnet som är på väg att äta upp den, visst får man en mycket stark KÄNSLA av hur det kändes att stå precis där precis då och höra vattnet forsa och känna hur vätan i luften gör allt lite fuktigt?

Carl Moll målade mycket snö men inte bara. Några fina utsikter (är det höst? Vår? Fina är de iallafall, jag tycker att färgerna i dem är helt underbara, och diset i luften, åh):





Och några fina interiörer:





Jag tror att det är Molls fru på båda (hon står dold bakom hyllan på den andra bilden). De första ser rätt Carl Larsson ut och den andra ser så trivsam ut (vika fina saker de verkar ha i de där glasskåpen!) att jag gärna skulle flytta in direkt.

Och här är herr Moll själv, i sitt arbetsrum med snyggt golv:





Carl Moll var elev till en Emil Schindler, och när Schindler dog gifte sig Moll med dennes änka, Anna Schindler, och blev på så vis styvfar åt Alma Schindler – som senare, genom en minst sagt imponerande rad giftemål, skulle ha kunnat kalla sig Alma Mahler Gropius Werfel (förhållandet med Oskar Kokoschka syns dock inte bland namnen – här finns lite juicy läsning om Alma och hennes älskare). Carl Moll var (under olika perioder) alltså svärfar åt både Gustav Mahler, Walter Gropius och Franz Werfel.

1905 splittrades Secessionen i Wien. Moll tillhörde ”The Stylists”, tillsammans med bland andra Gustav Klimt. Den andra falangen -”The Naturalists”- hävdade att Moll hade ”kommersiellt tveksamma motiv”, tydligen inte med sin konst utan för att han samtidigt var med och drev ett konkurrerande galleri i Wien. Moll introducerade bland andra van Goghs måleri för Wienerpubliken.

Det var dock inte bara ekonomiskt Moll hade tveksamma motiv. Efter att ha försjunkit i hans poetiska snölandskap kan man begrunda det faktum att Carl Moll tidigt var en mycket hängiven nazistsympatisör. När den sovjetiska armén tågade in i Wien 1945 tog Moll livet av sig, tillsammans med sin dotter och dennes man.

Kan man ana något av detta i Molls måleri? Nej, det kan man givetvis inte. Tydligen behandlas Moll på grund av sina nazistsympatier rätt styvmoderligt när översikter över denna tid skrivs. En snabb googling efter svenska sidor som nämner Moll ger nästan inga resultat alls, utom en gammal DN-notis som nämner ”den nazistiske konstnären Carl Moll”. Är det rätt epitet? Nazistisk, ja. Konstnär, ja. Men ”nazistisk konstnär”, implicerar det inte att det är fråga om en konstnär som ställde sina verk i nazismens tjänst? Kanske skulle Moll ha gjort det om chansen givits, det vet jag ju inte. Men att se något nazistiskt i själva målningarna är omöjligt.

Carl Moll fascinerar mig verkligen. Jag tycker att hans måleri är helt briljant: så skimrande, skirt, stillsamt, drömskt, stämningsfullt – jag tänker att målningar som dessa bara kan ha utförts av en mycket känslig människa, en man som registrerar nyanser och stämningar, en poetisk, reflekterande person. Detta rimmar för mig mycket, mycket illa med nazismen. Hur blev det så? tänker jag. Hur såg de Mollska familjesammankomsterna ut, med den judiske Gustav Mahler vid middagsbordet? Vad var Moll för slags person i övrigt? Jag gissar på relativt öppen, social – annars är det svårt att tänka sig att han kunde haft en så framtädande roll i Wiens konstliv. Intelligent? Det vill jag ju gärna tro. Begåvad? Tveklöst. Vad var det med nazismen som tilltalade en sådan person?

29 kommentarer

Under konst