Monthly Archives: januari 2010

kära dagbok V

Kära dagbok, förlåt att jag bloggar dåligt, jag har 1. inte haft tid och 2. inte haft lust, fast nu har jag båda. Nu är istället problemet att jag inte har något vettigt att skriva. Jag är i Stockholm. Idag har jag tvättat, åkt till Clas Ohlson och köpt en väckarklocka, målat naglarna, sett på Seinfeld, ätit kexchoklad. Det har varit trevligt. Jag har dessutom läst lite i Stig Larssons Artiklar 1975-2004 som finns i denna lägenhet. En väldigt bra grej med denna lägenhet är att det finns böcker här.

Jag började bläddra bakifrån, den sista artikeln inleddes med meningen ”Jag vet inte om ni har läst Patrick Modianos romaner.” Jag vet inte om ni har läst Patrick Modianos romaner, själv har jag inte gjort det, trots att  jag har blivit rekommenderad att göra det av en person med mycket gott omdöme, och trots att jag tror att jag utropade förra våren till ”Patrick Modiano-våren” i den här bloggen. Jag måste läsa Patrick Modiano. Sedan fortsatte artikeln med att handla om kvällsljuset i Vasastan på sommaren. Det är alldeles varmt, orangerosa liksom. Ja, det vet ni väl kanske själva.

Jag tycker om Stig Larssons språk, det känns liksom hemtrevligt, vänligt. [Insert förutsägbar kommentar om Stig Larssons språk på DN-fester.]  I en annan text står det ”För visst är det nödvändigt att se tidernas krav för vad de är: en inbjudan till fjäsk.” Det är angående konst. I en tredje text, också angående konst (en utställning med nordiskt 1880-talsmåleri som ägde rum på Nationalmuseum 1985 och som jag oerhört gärna hade velat se), står det så här när Stig Larsson känner att han tycker mycket om P.S. Kröyers Arkitekten kammarherre Ferdinand Meldahl:

Jag slås av att jag uppskattar nästan alla helporträtt av borgare. Och ogillar dem som föreställer arbetare. Det är ju förfärligt. Verkar vara en klassreaktion. Som om jag som välmående intellektuell på nittonhundraåttiotalet kan känna igen mig i dessa dryga och förfinade gestalter och inte alls i arbetarnas fårade ansikten.
Det är nämligen svårt att hävda att Kröyers optik skulle vara så mycket mer speciell än låt oss säga Edelfelts Kvinnor utanför Ruokolaks kyrka. Men jag tror att jag har en förklaring.
Huvuddelen av de målningar som föreställer ”folket” bär på en idé om att ”folket” med sina utmärglade ansikten, präglade av arbete och för lite sömn, skulle vara mer ”levande”. Dessa målningar blir därför insmickrande då de förleder oss att tro på en mycket inrotad och säkert falsk föreställning som vi när. Den om att människan blir synlig genom lidandet.

Kursiveringen är min. En falsk föreställning om att människan blir synlig genom lidandet. Jag kan nog inte riktigt utveckla mina tankar kring detta, men det hänger ihop med en kedja andra tankar jag har haft. Som den om att fulhet anses sannare än skönhet. Är lidandet sannare än glädjen? Mänskligare? Alltså jag menar: mer talande om människan?


Arkitekten kammarherre Ferdinand Meldahl.

12 kommentarer

Filed under dagbok, konst, litteratur

konstpaus

Jag hittade den här bilden på en blogg, det stod att det är Sankt Antonius (samma Antonius som i Salvador Dalís kända målning), målad av en fjortonhundratalsmästare vars riktiga namn är okänt. Han har som så många andra av den tidiga renässansens konstnärer gått till historien med ett namn påhittat efter hans mest berömda verk: Master of the Osservanza Triptych på engelska, jag vet inte vad han kan tänkas heta på svenska. Osservanza-mästaren är väl mest logiskt, men han verkar över huvud taget inte vara omskriven på svenska, inte på internet iallafall. Vi kallar honom nu Osservanza-mästaren. (Han har i övrigt alltså målat en känd triptyk som finns i Osservanza. Här kan man läsa mera.)

Åter till målningen: Det står på Wikipedia att den heter Saint Anthony Abbot Tempted by a Heap of Gold, vilket alltså skulle innebära det gamla vanliga Antonius frestelse-motivet. Men grejen med den här målningen är alltså att det inte finns någonting i den som föranleder Antonius reaktion – han ser rädd ut, som att det händer något otäckt, men vad? På Wikipedia står det så här:

Depictions often show him surrounded by debased creatures who gather to lure him into sin by offering the devil disguised in various cloaks, such as posing as a woman or an object of wealth. In this instance, the gathering animals entice him with a pot of gold. At some stage early in the painting’s history, the pot, which had been shown directly before the saint, was scraped out or painted over, leading to a lack of harmony in the surviving panel between Anthony and his foreground.

Kanske kan man ana att det har funnits något på marken framför honom, mellan honom och haren – färgen är omotiverat lite rödare där. Kanske var guldet gjort av äkta guld, som någon skrapat bort? Men jag undrar om man verkligen VET detta, eller om man bara har antagit att det är så. Tänk om det var Osservanza-mästaren själv som suddade ut sitt guld för att han ville att målningen skulle se ut exakt som den gör nu.

För själv tycker jag att den bästa tanken är att det aldrig har funnits någonting där. Landskapet är så läskigt tycker jag, ser ni fåglarna på himlen? Jag är dålig på fåglar till min fars stora sorg, men jag tänker att det är olyckskorpar, att de kraxar skränande, ser ni träden? Kala och svarta och spretande vassa. Jag vet inte vad det är för djur där bakom, ett ihoptryckt rådjur? Först tyckte jag att det var en utdragen varg men det är nog psykosomatiskt. I mitt hjärta har en varg sin kula. Jag vet hans hunger, hans gom, hans bittra sömn. Rädda mig, älskade. Jag är själv oron, vargen, vinden som havet nekar hägn vid sitt bröst. Ser ni himlen? Ser ni att den påminner om en annan himmel? På en målning gjord 450 år senare?

Ingen undrar väl vad gestalten i Munchs Skriet är rädd för egentligen. Om det är något som har suddats ut eller målats över. Kanske fanns det aldrig någon fysisk form för Sankt Antonius rädsla heller. Kanske hände det otäcka i den bilden ingan annanstans än i honom själv.

13 kommentarer

Filed under konst

jag har köpt en randig tröja

Jag har – vilket ni intelligenta läsare redan har räknat ut av rubriken – alltså köpt en randig tröja. Idag har jag använt den för första gången. Det kändes sådär, som att det kanske borde bli lite mer vår innan den kommer riktigt till sin rätt. Jag har haft jättemånga randiga tröjor i mitt liv men jag har aldrig riktigt gillat dem – lite märkligt, med tanke på att jag till större delen av samma liv varit mycket, mycket positivt inställd till randiga tröjor på andra människor. Men varje gång jag köper en randig tröja slutar det liksom lite uppgivet, ”Blir det inte bättre än så här..?” tänker jag besviket, men det blir det ju aldrig. Jag vet inte vad jag gör för fel.

Ändå uppskattar jag alltså randiga tröjor något oerhört på andra människor. Alldeles särskilt på män sommartid (Döden i Venedig-looken), men jag tycker alltid att jag ser för få. Nu har ju sådär 80% av alla kvinnliga gymnasieelever som man ser på stan på sig en randig tröja så jag känner mig lite som en gymnasieelev i min. Bär vuxna kvinnor randigt? Andra kvinnor än Coco Chanel?


Jag tror inte att någon någonsin kommer att bära en randig tröja bättre än Björn Andresen som Tadzio i Döden i Venedig.


Venedig är kanske den optimala staden för randigt? (Detta är Natalia Vodianova och hennes gondoljär.)


Det här är Audrey Tautou som Coco Chanel. Det här är ett typiskt exempel på en randig tröja som jag aldrig skulle lyckas se chic ut i, jag skulle se ut som en dagisfröken. Jag tycker att det talas för lite om att randigt faktiskt är rätt svårburet! Det hänger väldigt mycket på 1. hur man kombinerar det samt 2. vilket sammanhang man vistas i.

Jag är som bekant mycket förtjust i en massa saker från 1980-talet, och bland dessa saker ingår givetvis män i randiga tröjor från 1980-talet. Så här till exempel:


Den första jättejättefina mannen är den franske sångaren Etienne Daho (det är han som är den franska rösten i Saint Etiennes He’s on the phone) och sedan är det som ni ser Chris Lowe i Pet Shop Boys. Jag vet inte riktigt om Daho ska föreställa sjörövar-randig (med undulat istället för papegoja på axeln) eller kliché-fransman-randig (huruvida han har en baguette under armen framgår inte). Fint är det iallafall. Lowe är mer åt det bögiga matroshållet. Gillar man bögiga matroser i randiga tröjor rekommenderar jag dessutom de franska fotograferna Pierre et Gilles:



En heterosexuell man som bar randigt bättre än de flesta, och som dessutom bevisade att den randiga tröjan inte bara är för små seglarpojkar, är givetvis Picasso:


Mycket bra. En massa snygga kvinnliga sextiotalsfilmstjärnor klädde också i randig tröja:


Det är Jean Seberg (och Jean-Paul Belmondo, mmm!) i Till sista andetaget, och Brigitte Bardot, vars randiga tröja man tyvärr inte ser så mycket av, men alla vet ju att om någon klädde i randigt så var det en ung Brigitte Bardot.

Och det här är Kim Novak:


Jag älskar den bilden, en hel rad med män som ba’ ”Wow…” när hon tar av sig sin jacka och exponerar sin randiga tröja.

Jag känner mig alltid lite tråkig i randig tröja, trots att jag aldrig har tänkt om någon annan människa att de skulle göra det. Eller, jag kanske känner mig för fritidsklädd, och jag vill ju egentligen aldrig vara fritidsklädd. Mer än några dagar på sommaren i skärgården – då försöker jag klämma in ett helt års uppdämt randigt tröj-behov. Jag hittade två fina alldeles nya bilder som visar hur den randiga tröjan kan se chic ut utan att vara för fritidsbetonad:


Jag gillar inte mönstret på första kjolen (det ser ut som nåt från syslöjden tycker jag), men nedstoppad i mönstrad kjol med svart smalt skärp i midjan var ju ett fint sätt att slippa att den randiga tröjan känns tråkig. Ett annat sätt att slippa det är att vara Scarlett Johansson (vilket illustreras av bild nummer två).

Men det finaste samtida exemplet på randig tröja tycker jag är den här bilden:


Gud så snyggt! Jag är otroligt svag för den där tidiga 1990-talslooken (det är till exempel lätt att föreställa sig Emmanuelle Seigner i de där kläderna, hurra!). Jag skulle skippa hatten i och för sig, för hatt är inte min grej, men i övrigt skulle jag gärna både se ut så där och vistas på en båt medan jag gjorde det. Snart kommer det ett eget blogginlägg om min oerhörda förtjusning över att 1990-talet verkar vara tillbaka. Kyss!

25 kommentarer

Filed under mode

jag tycker att det är toppen med den där genikulten

Eftersom jag måste jobba när jag är på mitt jobb har jag inte hunnit skriva något om Åsa Beckman/Stig Larsson-grejen, men jag har läst en massa kommentarer om det hela på bloggar och Twitter. Särskilt har jag irriterat mig på alla smartskallar som gång på gång, med triumferande tonfall, har skrivit typ: ”Men det handlar inte alls om att hon blev attackerad som kvinna, utan om att det finns en genikult som tillåter vissa män att bete sig hur som helst!” Mest irriterad blev jag av kommentarsfältet här, där man till exempel kan läsa: ”Vi kan bara konstatera, istället för att pjoska, att det demokratiska och genikult står på tvärs mot varandra”.

Jag tycker att det är tvärtom. Det finns givetvis genier vars genialitet man kan ifrågasätta, men när det gäller Stig Larsson är det väl uppenbart att han är en begåvad författare. Och om det nu finns en struktur där begåvning värderas högt så tycker jag att det ÄR demokratiskt – även om det är tröttsamt med ordet ”demokratiskt” i tid och otid, ”rättvist” är kanske bättre? Det ger ju en begåvad person från en enkel bakgrund (Stig Larssons pappa var byggnadsarbetare i Umeå) möjligheten att ta sig fram. Hur skulle alternativet se ut? Antagligen en kulturvärld med färre personer som Stig Larsson och fler personer som Åsa Beckman (som fötts rakt in i den stockholmska kultureliten). Vilket vore kasst både för de begåvade personerna som kommer utifrån, och för den svenska kulturvärlden, som skulle bli ännu lite mer inavlad och självgod.

Detta maktförhållande mellan Beckman och Larsson – alltså det som Bourdieu kallar kulturellt kapital – tror jag är en betydligt mer relevant faktor än den könsmässiga. Ska man göra någon feministisk poäng av den här historien så tycker jag snarare att man borde fråga sig hur det kommer sig att det finns så få kvinnliga Stig Larssons – och med det menar jag alltså begåvade, intelligenta, klarsynta, välformulerade, självständiga och genuint excentriska kvinnor (med särskild betoning på det sista). (Det är ungefär samma frågeställning som jag var inne på i det här blogginlägget. Och svaret är nog detsamma också.)

44 kommentarer

Filed under media

två snabba

Hej lilla blogg, egentligen har jag inte tid att skriva här för jag måste läsa ut en roman som är bättre än många romaner jag läst på senaste tiden (eh, ”på senaste tiden” förresten, jag har väl läst typ en enda roman det senaste kvartalet eller så – – – ja, kan det vara så? Langelands Manuskriptet. Innan dess vet jag inte. Sofi Fahrman kanske? Gud så deprimerande) och klart bättre än de flesta böcker jag åläggs att läsa (vilket även det är deprimerande när man börjar tänka på det), men två snabba grejer bara:

1. Kan ni snälla sluta älta Björn Ranelid och allt han säger och gör överallt? Det är sådant här som gör Sverige till ett så tråkigt land: Här har vi en person som faktiskt är genuint excentrisk, vilket inte direkt är vanligt förekommande, kan vi inte bara uppskatta det då? Måste det slås ner på varenda yttrande han gör som inte stämmer exakt överens med era egna värderingar? (Detta är bara en försmak av vad jag skulle kunna skriva om Björn Ranelid, jag skulle kunna hålla på hela kvällen, men nu vill jag bara – lätt irriterat, men fortfarande med vänlig ton – be er vara så snälla att tänka över er nästa tweet om Björn Ranelid två gånger innan ni klickar på ”update”.)

2. Och eftersom jag vet vad ni vill ha innan ni vet det själva ger jag er nu tre fina målningar med personer som fuskar i kortspel! Triss i kortspelstavlor!


Caravaggio, ca 1594

 


Georges de la Tour, slutet på 1620-talet

 


Balthus, 1948 – 1950

 

6 kommentarer

Filed under dagbok, konst