modeskribent

Jag blir stressad av Björn af Kleen, plötsligt upplever jag det som att han har skrivit en jättelång text på Expressens kultursidor varje dag, men det har han kanske inte, det kanske bara är mitt eget dåliga samvete över min jullovsslöhet (jag har inte ens orkat göra en önskelista ur SVB:s vårkatalog) som förvränger min bild av omvärlden. Idag har han iallafall skrivit om svenskars ovilja att klä upp sig, ”Att tvingas ta på sig högtidsdräkt är en speciell form av svensk kränkning”, det var roligt.

Detta fenomen är alltså särskilt utbrett i kulturvärlden, jag reagerade på just detta i Stefan Eklunds intervju med Lotta Lotass för ett tag sedan: på frågan om det är något hon fruktar inför inträdet i Svenska Akademien svarar Lotass ”Det är det här med det yttre. Jag har alltid tidigare tackat nej till tillställningar med en klädkod, men det kan jag inte göra längre. För mig är det en helt ny och ganska traumatisk upplevelse att man ska få tag på vissa kläder och se ut på ett visst sätt.” Alltså, när man drar runt hemma i myskläder hela dagarna så låter det ju som en jättekul grej att få anledning att klä upp sig lite – tycker jag alltså. Jag skulle vara rädd för att känna mig otillräcklig i det bildade sällskapet däremot.  – – – Jo, det är ju sympatiskt av Björn af Kleen att skriva sin artikel i snällt vi-perspektiv och få det att låta som att han själv är delaktig i den svenska klädnojan, när han i själva verket är den enda svenska kulturskribent som någonsin kommer att platsa på The Sartorialist.

Det är annars rätt lätt att göra sig rolig över hur illa kulturskribenter klär sig – jag minns en krönika av Andres Lokko där han skrev nåt sarkastiskt om klädkoden på Aftonbladet Kultur (urtvättade svarta jeans och manchesterkavaj?). Fast nu är han ju själv värvad dit, så nu höjer han väl standarden lite (det finns dock vissa som alltid har hållit stilen). Efter mitt första frilansmöte med Expressen Kultur rätt nyligen minns jag faktiskt inte vad en enda människa hade på sig. Var det mörkt i lokalen? Alla bar svart? Jag var inte alls speciellt full alltså, jag borde minnas. Jag kanske var lite nervös över att vara i ett nytt sällskap? Nej, jag var alltid nervösare över att gå till Aftonbladet med pärlörhängen. Ann Heberlein var fin tror jag! Fast det är hon ju alltid.

På Axess klär sig folk bra, vissa dagar är Axessredaktionen helt smashing (Mats Wiklund i sina Hope-byxor, Johan Lundberg i kavaj i sammetsaktigt material – jag tror att ni kan föreställa er mina ansträngningar för införandet av ”Dagens outfit” på Axessbloggen). Jag tror till och med att jag kan ha yttrat att vi måste vara landets mest välklädda redaktion, men då jämför jag i och för sig med tidskrifter i samma genre, jag tror inte att vi har en chans mot till exempel Rodeo eller Elle.

I senaste numret av tidningen Chic visar chefredaktören Charlotta Flinkenberg upp sin walk in-closet och sina 200 par färgglada skor, jag tror att det är tänkt att framstå som något man ska avundas, men jag tycker tyvärr inte att så mycket är så imponerande. Jag kan tänka mig andra chefredaktörers garderober jag hellre skulle vilja se, tänkte jag skriva nu, men vilka chefredaktörers garderober vill man se egentligen? Vilka personers garderober över huvud taget? (Nu kom jag att tänka på Svenska Dagbladets vana att en gång om året visa upp sina kulturskribenters hem när det tipsas om julklappsböcker, men detta för mig in på helt nya tankespår – Carl-Johan Malmbergs bokhögar! – och nu måste jag avsluta bloggandet och gå till tvättstugan. Kyss!)

PS: Min Wikipedia-artikel blir bara bättre och bättre! Nu står det att Therese Bohman i denna blogg ”i en personlig stil också profilerat sig som modeskribent”, så nu försöker jag som ni märker att leva upp till Wikipedia-myten om mig själv.

Annonser

5 kommentarer

Filed under mode

5 responses to “modeskribent

  1. cecilia

    JA! Du går från klarhet till klarhet för evigt! Bästa Therese någonsin. Kan inte någon språkgranska Wikipedianerna? ”Också, ofta, också, ofta”. Ovärdig beskrivning av en underbar skribent.
    Health, wealth & happiness och tack för härlig nyårsbild.

  2. Jag älskar att vara fin, sådär fin så att jag inte riktigt kan röra mig utan måste stå still någonstans eller gå långsamt – delvis för att skorna är så höga.

  3. Vad som är fint med wikipedia är ju att vem som helst kan lägga till och ändra, right? Kanske skulle man kunna lägga till en extra kolumn med personens personliga bokhögar?

  4. Björn är käck. Men du är inte så dum du heller.

  5. Magnus

    Tror att Björn har helt fel i sin spaning att oviljan att bära upp hårt stylade varianter av högtidsklädsel i Sverige har att göra med moderniteten, och inte är det någon folkhemskhet heller, som många ledarskribenter antagligen skulle skriva. Det handlar mera om en genuint svensk tro på att saker talar för sig själva, din inre person behöver ingen uppklädsel och fakta, vittnesmål eller citat behöver ingen kontext. Som medarbetare på svenska och engelska Wikipedia då och då märker man ganska ofta att den svenska klubben där ser WP som ett ställe där man kan säga ”sanningen om Sverige”, men de inser inte att ska man berätta det för utläningar så måste man ofta skissa litet kontext till de stridsfrågor eller skrönor man redogör för, annars framstår det som obegriplig rättshaverism eller motverkar direkt sitt syfte: det blir för genomskinligt.

    Det finns i Sverige en ingrodd tro på att det naturliga, det äkta talar av sig själv och då blir självsäker eller ironisk teatralisering givetvis något misstänkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s