Eftersom jag måste jobba när jag är på mitt jobb har jag inte hunnit skriva något om Åsa Beckman/Stig Larsson-grejen, men jag har läst en massa kommentarer om det hela på bloggar och Twitter. Särskilt har jag irriterat mig på alla smartskallar som gång på gång, med triumferande tonfall, har skrivit typ: ”Men det handlar inte alls om att hon blev attackerad som kvinna, utan om att det finns en genikult som tillåter vissa män att bete sig hur som helst!” Mest irriterad blev jag av kommentarsfältet här, där man till exempel kan läsa: ”Vi kan bara konstatera, istället för att pjoska, att det demokratiska och genikult står på tvärs mot varandra”.
Jag tycker att det är tvärtom. Det finns givetvis genier vars genialitet man kan ifrågasätta, men när det gäller Stig Larsson är det väl uppenbart att han är en begåvad författare. Och om det nu finns en struktur där begåvning värderas högt så tycker jag att det ÄR demokratiskt – även om det är tröttsamt med ordet ”demokratiskt” i tid och otid, ”rättvist” är kanske bättre? Det ger ju en begåvad person från en enkel bakgrund (Stig Larssons pappa var byggnadsarbetare i Umeå) möjligheten att ta sig fram. Hur skulle alternativet se ut? Antagligen en kulturvärld med färre personer som Stig Larsson och fler personer som Åsa Beckman (som fötts rakt in i den stockholmska kultureliten). Vilket vore kasst både för de begåvade personerna som kommer utifrån, och för den svenska kulturvärlden, som skulle bli ännu lite mer inavlad och självgod.
Detta maktförhållande mellan Beckman och Larsson – alltså det som Bourdieu kallar kulturellt kapital – tror jag är en betydligt mer relevant faktor än den könsmässiga. Ska man göra någon feministisk poäng av den här historien så tycker jag snarare att man borde fråga sig hur det kommer sig att det finns så få kvinnliga Stig Larssons – och med det menar jag alltså begåvade, intelligenta, klarsynta, välformulerade, självständiga och genuint excentriska kvinnor (med särskild betoning på det sista). (Det är ungefär samma frågeställning som jag var inne på i det här blogginlägget. Och svaret är nog detsamma också.)
Thereses dagbok 
Mitt i prick och lysande, som vanligt. Du hör till de sistnämnda kvinnsen och befinner dig i likhet med det manliga geniet i en akut och avundsvärd minoritetsposition.
Även om jag för den livsviktiga integritetens skull (fast jag inte har läst den) vill tillåta mig tvivla en smula på ditt allra senaste omdöme (Till sista andetaget) emedan jag i grunden förstås är en grav och oförbätterlig chauvinist…
Det var ju så många som hissade den!
Om man säger det Stig Larsson sa till Åsa Beckman är man inte intelligent, man är inte ens excentrisk. Man är blåst och socialt inkomptetent. Man kan skriva fantastisk poesi ändå men det ändrar inte sakförhållandet. Stig Larsson är, om Beckman talar sanning, fullkomligt blåst.
Isobel censurerade just min kommentar borta hos henne, så jag återger den ordagrant här i stället:
Stig Larsson har såvitt jag vet inte våldtagit någon trettonåring; han har bett en kritiker på Sveriges största tidning att dra åt helvete, typ. Allt annat är medveten ideologisk förvanskning, förenklat trams och ressentiment från klenare begåvningar som uppenbarligen har minst lika svårt att ta kritik.
Tvärtom rakryggat och modigt att gå till motattack mitt i lejonkulan, skulle jag säga. Lika rakryggat och modigt som det är av TB att ta SL i försvar.
Jag anser alltså att Bohman har fullständigt rätt.
Samt att man kan tycka det är trâkigt att ÂB, sâ lângt senare, inte svalt sin sârade stolthet – för det lâter väl som att det är främst det det handlar om? Man skulle önska att man som rescensent förstâr att en författare blir fly förbannad över vad han/hon anser är o-rättvis kritik – och särskilt med insynen att nedsättande kritik mycket riktigt kan förstöra en karriär för âr framât. Jag ser inte heller i händelsen hon härrör till i sin artikel, hur han i sin ”attack” blir ”sexuell”. Nedsättande, ja. Tror som du vi är lângt ifrân relevant könsdebatt här, snarare en sârad flicka som själv blev kritiserad inför publik.
Hej Therese,
Läste din Anne Swärd-recension i Expressen för att sedan slå upp DN och ta del av Nina Björks dito. Undrar: Har du läst Björks text?
Den är intressant tycker jag. Frågan är väl hur man ska tolka den? Är Björk så indoktrinerad av alla metalitterära formexperiment att hon inte längre kan läsa en fiktiv berättelse utan att reagera på att den är just påträngande fiktiv? Är recensionen Björks subtila sätt att såga manifestet som författaren skrev under i höstas?
Eller kan du som också läst boken rentav lite grann förstå vad Björk menar?
(Har själv ännu ej läst Swärds roman.)
Hej, tack för era utmärkta kommentarer.
Peter, Stig Larsson må ha betett sig som ett svin i den där situationen, men intelligent är han definitivt. Och om social inkompetens (dessutom begången för 12 år sedan) gör att man förtjänar att hängas ut på ett uppslag i DN så är det många kulturskribenter som borde känna sig oroade nu…
Fransyskan, jag har också svårt att få det där till något sexuellt. ”Jag pissar på er” är väl en förolämpning som brukar användas oavsett kön? Även om Larsson nu gjorde en grövre variant av den.
Och eftersom det tydligen inte framgick av inlägget: jag tar inte Larssons beteende i den där situationen i försvar. Jag tycker bara inte att det är ett särskilt bra exempel för att belysa allt det nu används för att belysa.
Jag blev själv en gång hotad med stryk av en äldre, framgångsrik kvinnlig författare efter att ha skrivit en negativ recension av hennes bok. Jävligt otrevligt beteende av henne, och jätteobehagligt att råka ut för… men inte särskilt användbart för att bevisa något annat än att människor kan bli sårade av negativa recensioner och då bete sig som idioter.
Lee Fiora, jag har funderat på samma sak. Jag ska återkomma om Anne Swärd!
Ja, för det är ju *inga* unga tjejkrönikörer som kastar ur sig typ ”NN hör till armén av mansgrisiga foppatofflor” eller insinuerar att manliga författare inte kan skriva om kvinnor. Inga alls. En intressantare vinkel än den som bloggmaffian presterar vore om någon outade den offentliga hemligheten hur många mediabrudar som dansar och hoppar på äldre manliga chefers uppmaning, för att man ska lägga märke till dem, och som sedan röda i ansiktet förnekar att det skulle finnas några sexistiska strukturer i media (ex. Charlotta Flinkeberg i sin karriärbok häromåret; Linna Johansson skrev också några gånger att det där var en ickefråga). Men nej, det är det ingen som tar upp.
”Jag blev själv en gång hotad med stryk av en äldre, framgångsrik kvinnlig författare efter att ha skrivit en negativ recension av hennes bok. Jävligt otrevligt beteende av henne, och jätteobehagligt att råka ut för…” jaha men nu är du ju flabb-konservativ, vilket vårt puritanska prästerskap har förbjudit, en gång för alla.
Johan L,
flabbkonservativ kan du vara själv. Och vad är det som får dig att tro att en viss grupp kan förbjuda vissa åsikter?
Författaren Unni Drougge skrev bland annat såhär i en artikel 2004-04-26 i samband med att Staffan Valdermar Holm (dåvarande dramtenchef) skickade argt mail till DN-kritikern Leif Zern. I samma artikel skrev Unni även att hon hellre blir förföljd av nynazister än av dn-kritikern Ulrika Milles.
”Gå rakryggad genom kulregnet! Strunta i vad de skriver! Vännernas uppmaningar slungas hurtigt mot konstnären som snart ska passera kritikertullen. Sen står man där som en nerpissad lyktstolpe. Kränkt och vanhelgad. Och det gör ont. Så ont. Men alla omkring, de märker ingenting, tralala. Det finns nämligen en regel som gäller för alla hånade konstnärer. Du får inte säga aj!
Se bara vad som händer då. Ulf Lundell sa aj och blev förvandlad till mansgris. Björn Ranelid sa aj och blev förvandlad till läppglans. Och nu har regissören Staffan Valdemar Holm sagt aj och blivit förvandlad till dåre.
Den artist, konstnär eller författare som ger sig på en kritiker är dömd att förlora. Det spelar ingen roll hur elak, förödmjukande, ovederhäftig eller korkad en recension är – den recenserade befinner sig i ett hjälplöst underläge.
Han/hon blir en sårad primadonna, en löjeväckande och patetisk stackare som bara inbjuder till ännu en offentlig förnedring.
Kritikerna har nämligen all makt i det här spelet.
Kulturskribenterna äger det stora privilegiet att i skydd av sin
genre kunna ta till vilka skamgrepp som helst; den som tilldelas kritikerpennan blir en recensent med licens att döda. Och de låter bilan falla med berått mod, påhejade av kollegor och redaktörer. De dödar enskilda verk och konstnärliga karriärer, ofta med sadistisk skadeglädje.”
Det här är inte tänkt som något försvar för Stig Larssons utfall mot dn-kritikern Åsa Beckman och det är inte ens säkert att exemplen i Druogges text kan överföras direkt på Stig Larssons utfall. Det kan dock vara intressant att rannsaka sig själv; att notera i vilka situationer man väljer att analysera utifrån ett maktperspektiv och vid vilka tillfällen man väljer att analysera utifrån ett könsperspektiv.
Ping: Alla mina kvinnliga excentriker och genier av Elin Grelsson
Jag tror – precis som du – att det är bättre att använda maktaspekten än könsaspekten i analysen av Stig Larssons utfall mot Åsa Beckman. Det är både kvinnor och män som skapat eller underblåst genikulten kring honom. Inte minst litteraturkritiker och ledarskrbenter som t.ex. Jonas Thente som berättade gamla minnen om utekvällar han haft med Stig Larsson i samband med att Stig Larssons samlade artiklar gavs ut 2006. Jonas Thente skrev då följande i DN: ” Detta var alltså någon gång kring 1990 frampå småtimmarna. Det hade varit en författarafton som jag hade missat men hur det än var så hade jag hamnat med Stig och ett groggbord och några personer till på någon sorts eftersits. Han gjorde närmanden mot min flickvän och jag lät det passera. Han var en legend redan då.”
Jonas Thente är ”Stig” med Stig Larsson.
Författaren och ledarskribenten Isobel Hadley-Kamptz skrev på sin blogg under rubriken ”Jag vill vara Stig Larsson” (27 Maj 2006) en lång hyllningstext till honom i samband med samma artikelsamling gavs ut.
Här är bara ett kort utdrag: ”Jag vill vara Stig Larsson. Jag vill mirakulöst omskapa min person efter hans. Jag vill vara som Stig Larsson. Jag känner honom förstås inte, men jag parallell-läser Autisterna och hans samlade artiklar mellan 1975 och 2004 och tänker oupphörligen: jag vill också vara sån. Så briljant förstås, men det är inte alltihop. Jag vill ha den där absolut säkerheten, den där vattenklara insikten om, ja, om allting. Det är inte det att han inte har ångest, människor helt utan ångest är ointressanta, men hans ångest tycks aldrig så futtig som min, som de flestas. Stig har ångest över de stora tingen, mänsklighetens förfall, apokalypsens antåg. Inte över om han är bra nog eller älskad tillräckligt.
Om sitt eget skrivande vet han två saker som ristat i blod. När det är bra och när det är dåligt. Det senare är lika viktigt. Han skriver inte romaner längre, just för att det inte kan bli lika lika bra som tidigare. Och han är inte intresserad av att skriva något som bara är okej enligt hans egen standard. Tänk att kunna se det och ändå inte vilja dö.”
Det var verkligen en korkad artikel. och ett riktigt dåligt exempel. Stig L betedde sig inte riktigt snyggt, men han gjorde det på ett sätt som säger mycket lite om honom. Tyvärr säger texten mer om Beckman.
(Om det blev dubbelpost så beror det på att jag var inloggad på annat konto)
Magica: Spot on, det går att hitta många fler citat från Isobel (hennes blogg framför allt) och andra Expressenskribenter där genikulten kring Stig Larsson är hejdlös och där det exceptionella med hans skrivande ses som en direkt funktion av hans exceptionella person. Och det är ju precis den slags genikult som de nu vill avsvärja sig.
Jag säger bara mimetiskt begär och projektion. Inget kan hatas lika hett som den person man en gång velat *vara lik*.
Genikulten runt Stig Larsson har framförallt odlats på Expressen och DN. Den okritiska attityd som där florerat till författare som Larsson och hans kompisar, är orsaken till den episod som Åsa B redogör för. Att nu se hur skribenter på just Expressen och DN förfasar sig över Larsson är bara patetiskt. Lustigt dock att skribenter som Johan Lundberg som på SvD intagit en mer negativ attityd till Larssons författarskap, åtminstone det sena, nu tar Larsson i försvar. Konstigt alltihop, men inte konstigare än att man åtminstone kan konstatera att relationen manligt-kvinnligt är av mycket underordnad betydelse i detta sammanhang.
Kanske är tråkig som inte har nåt mer att säga än att jag håller med dig och att jag också irriterade mig på samstämigheten. Dessutom tycker jag att du svarade Isobel väldigt bra på hennes blogg. Jag ska inte säga att hennes inlägg var korkat för det hade varit för lågt. Men det är ändå anmärkningsvärt att man ska behöva skriva in massa reservationer i varje text man skriver om inte drevet i princip ska anklaga en för att stödja filmregissörers våldtäkter eller nåt annat lika horribelt.
Tycker också att Patricia ovan slog huvudet på spiken.
@The Ivar: Asch, det är bara de som står utanför kretsen eller inte håller med som behöver peppra sina inlägg med en massa petigt insatta reservationer. Dety är precis som på skolgården: den som tagits in i gänget behöver inte stå och putsa sina ord, tvetydigheten blir tvärtom en poäng. När har man någonsin hört någon av de här skribenterna ifrågasätta Alex Schulman, fast det han formulerar ofta är neanderthalaktigt (han lovade t ex på sin pappablogg att skjuta alla män som vågade närma sig hans dotter när hon om tio-femton år vuxit upp…hej hederskultur!)
Eller ta Kjell Häglund, som alla i Bon/Rodeo/Darling/Expressen-generationen av skribenter ser upp till som en guru, kanske deras störste vid sidan av Lokko. När Kjell utnämner något till genialt eller blixtrande så finns det (oftast) inte med i bilden att det som sägs skulle hålla ihop eller ens vara applicerbart. Det han tänder på är framför allt att det uttrycks med en snyggt svallande auktoritet och med snygga liknelser och sågningar. Kalla mig old school, men för att vi ska snacka om ”årets bästa artikel” eller ”intellektuellt fyrverkeri” begär jag nog att det ska hålla för en omläsning med öppna ögon också, inte bara att det *låter* förföriskt. Annars var Anna Anka på Newsmill årets bästa text.
Ping: Rävjägarn – It´s blowing up a storm
Japp, simpel drevmoralism är ofräscht och mesigt.
Men snälla kom igen nu.
SL:s kommentar om att det finns ”så få kvinnliga genier” säger ju allt som behöver sägas.
Alla som har tillbringat några år i kulturella, mediala eller akademiska kretsar har väl märkt att det av hävd finns en tendens att geniförklara enskilda män och kultförklara deras produktion.
På stående fot: Ulf Lundell, Jack Kerouac, Charles Bukowski, Sture Dahlgren (Dahlström?), samtliga jazzmusiker, Killinggänget, Thorsten Flinck, Björn Ranelid, Picasso, Stanley Kubrick, popgruppen Kent, Bruno K. Öijer, JD Salinger, Michael Jackson … jag bara plockar namn i högen nu.
Visst finns det kvinnliga motsvarigheter: Ayn Rand, Valerie Solanas, Simone de Beauvoir, Sarah Kane … Men inte alls i samma skala. Och i de flesta fall är de långt mer kontroversiella och möter inte samma unisona tillbedjan på kultursidorna.
Uppdelningen i ”duktiga tråkmånsar” vs.”spännande genier” är en uppdelning i kvinnligt och manligt. Svårare än så är det inte. Är det verkligen kontroversiellt i vissas ögon att det förhåller sig såhär?
Att försöka eliminera genialitetsbegreppet är ett projekt som syftar till att sudda ut gränsdragningen mellan hur mäns och kvinnors produktion. Det kan man förstås tycka är tråkigt och nivellerande. Men har nån något bättre förslag?
Jens: Du är väl inte allvarlig när du menar att de Beauvoir, Arendt, Simone Weil och Rand et consortes skulle vara mer ”kontroversiella” som genier än Sture Dahlgren, Killinggänget, Lundell och Ranelid?
”Att försöka eliminera genialitetsbegreppet är ett projekt som syftar till att sudda ut gränsdragningen mellan hur mäns och kvinnors produktion. Det kan man förstås tycka är tråkigt och nivellerande. Men har nån något bättre förslag?”
Bland det dummaste jag hört. Idiotin har sannerligen kommit långt i vårt land.
Klippt ur en intervju av Liljestrand:
”En bok du rekommenderar?
– Vad som helst av Eyvind Johnson. Att läsa honom är som att kliva in i ett tempel.”
Typisk manlig genidyrkan. Det här borde helt klart ha redigerats bort. Kanske tråkigt och nivellerande. Men har någon nåt bättre förslag?
Intressant att Valerie Solanas plötsligt dyker upp i Jens lista på välkända kvinnor med genistatus. Det var ett tag sen sist. Jag brukar ibland roa mig med att nämna henne i diskussioner med radikalfeministiska väninnor och påpeka att hon räknades som ett stort föredöme för några år sen,,t ex av Joanna Rytel och av en del skribenter i ”Könskrig”. Oftast tittar mina vänner åt sidan med ett besvärat leende eller säger något om att hon ju i alla fall lobbade ur en position av yttersta maktlöshet och därför är hennes program inte öppet för en diskussion som just ideologi och kan inte ifrågasättas. är det på nätwrt slår de ifrån sig med att ”du begriiiiiper inte, hon var ingen förebild på det sättet”. Annars kan man ju inse att ”Society for Cutting Up Men” är en cool formulering men en katastrof som huvudstrategi för att förändra sin omvärld.
Jag har lite svårt att se att det inte skulle förkomma mytbildningar också kring kvinnor, och knappast i lägre utsträckning än kring män. Om vi nu skall dra in popstjärnor som Michael Jackson eller skådespelare (som Killinggänget) i diskussionen är det väl ganska uppenbart. Behöver man ens nämna några namn?
Jag tror förresten inte på ”projekt” som syftar till att ”eliminera begrepp”.
Däremot är det förstås fint om man är snäll och hövlig, geni eller icke.
Jag måste vara helt korkad men jag fattar inte ett ord av vad Jens Liljestrand pratar om. Jag kan inte fatta på vilka grunder nån av de namn han nämner skulle kvala in i kategorin genier. Möjligen Picasso. Det kan jag ändå ha viss förståelse för. De övriga kanske av vissa betraktas som genier men det beror ju på att dessa ”vissa” i så fall pratar i nattmössan. Ja det gälller ju förvisso för Picasso också, men där finns det åtminstone ett uns av logik inblandat. I övrigt verkar Liljestrand ha en ytterst märklig uppfattning om vad som konstituerar ett geni. Killinggänget? Kent? Alltså om någon läser detta om 30-40 år kommer de ju att bara skaka på huvudet… Detta är ju som om någon för 30-40 år sedan utpekat Snoddas, Grynet Molvig och Tages som genier.
Du kan vara lugn, Johan — ingen kommer att läsa det här om 30-40 år.
Picasso ”möjligen” geni? Kubrick definitivt inte? Och genialiska jazzmusiker finns det alltså inga? Finns nog fler som pladdrar glatt i nattmössan på hal is …
Sen att de som dyrkas på kultursidor och kulturtidskrifter (etc., etc.) dyrkas på för oinvigda oklara grunder är en annan femma. Och ett geni har definitivt inte ett bäst-före-datum nästa vecka (eller decennium).
Marco: För det första är jag verkligen ingen ”guru” ens på hemmaplan… Har jag skrivit någon form av ”geniförklaring” på WS så följer tvärtom i regel en givande kritisk diskussion. Och i min jakt på emotionella och intellektuella upplevelser i livet söker jag sannerligen inte saker som ”låter snyggt” – däremot KAN jag förstås vara skeptisk till sådant som alltför väl ”sitter ihop”. Både vardagstillvaron och konsten är alltför fascinerande komplex för att reduceras till estetiska eller ideologiska soundbites.
Det är helt klart så att män geniförklara(t)s oftare än kvinnor, om vi nu ser till litteraturen. Det kan ha många förklaringar. En är förstås att könsrollerna skiljt sig åt till den grad att kvinnor inte i samma grad som män tillåtits bli oantastliga, excentriska genier med rätt att göra vad f-n som helst, precis som Jens Liljestrand är inne på. Man behöver inte vara frälst genusteoretiker för att inse den saken.
Men det innebär inte att det inte odlas myter kring kvinnor eller att excentriska kvinnor inte geniförklaras i Kultursverige anno 2010. Tvärtom har vi väl sett en tilltagande idoldyrkan just av kvinnor som, med rätta eller inte, anses värda den. Jag skulle bara vilja peka på några förtidigt döda: Ulrike Meinhof, Valerie Solanas, Sylvia Plath, you name it. Framför allt genikulten i feministiska kretsar kring Solanas – som hade lite mer på samvetet än att hota med vattenkastning – saknar ju motstycke. Därför är Liljestrands synonymisering av kvinnor resp. män och duktiga tråkmånsar resp spännande genier en förenkling omöjlig att ta på något som helst allvar.
Sen tycker jag precis som Jacob att man ska vara ärlig men trevlig och hövlig, oavsett om man är man eller kvinna, geni eller ej. Ska man dra någon lärdom av Larsson/Beckman-debaclet är det väl att färre människor, inte fler, borde vara otrevliga mot sin nästa.
Jens uppräkning av personer tycker inte jag heller hade så mycket med genialitet att göra, det är väl i många av de där fallen snarare fråga om idoldyrkan? Borde den också elimineras? Är det okej att vara hängiven beundrare av (eller att skriva en hängivet beundrande artikel om) Madonna men inte om Michael Jackson?
Det kliar i fingrarna, men nej, jag ska inte ge mig in i detta. OK, bara ett litet påpekande: Sture heter Dahlström i efternamn och inget annat. Det tar fem sekunder tat kolla upp, lite längre tid att sätta sig in i hans verk för att bedöma hans eventuella genialitet.
fem sekunder ATT kolla upp…
Schottenius talar om ”den magiska genikulten”. Vi ska vinka hejdå till den, ty den uppbärs av försupna mansgrisar.
Man kan förstås kritisera den romantiska idén om ”geniet”, med rötter i Kants och romantikernas filosofi, en föreställning som (väl i vulgariserad form) snart blev allmänkulturellt gods och nog erhållit en sorts folklig mytstatus.
Vad som kvarstår är emellertid att det finns människor som äger mycket stor begåvning och som producerar konst och litteratur av hög kvalitet. Att dessa människor i det allmänna medvetandet kommer att omges av en särskild aura är nog inte bara en romantisk uppfinning, och knappast endast av ondo. Att sedan vissa individer, alkoholiserade eller ej, ibland överskattar sin begåvning och surfar på denna myt – samt att andra rycks med i den vackra drömmen – gör inte de verkligt begåvade mindre begåvade. Må de senare vara odrägliga försupna mansgrisar eller ej.
Jag håller förresten med Therese om att Liljestrand snarare för in resonemanget på idoldyrkan, egentligen något annat än genibegreppet i filosofisk mening, även om ”genier” väl ofta blir föremål för sådan. Idoldyrkan finns det också anledning att vara vaksam mot, men det är väl samtidigt något mycket mänskligt och knappast möjligt att ”eliminera”?
Förresten funderar jag på om inte en sorts avläggare av romantikens genimyt lever kvar också hos de kulturradikala, nämligen i föreställningen om ”konstnären”, som alls inte behöver behärska ett hantverk, utan endast stå i kontakt med den mystiska, ständigt nya, tidsandan? För när skådandet inte längre inkarneras i skön gestaltning, vad återstår då mer än upphovsmannens eller kvinnans – geniets! – antagligen spännande medvetande?
Men … var inte Jens Liljestrand ironisk i sin uppräkning av genier …? Det gick ju inte att ta på allvar …
För övrigt måste väl genikulten diskuteras: hur det kommer sig att vissa kommer undan med vad som helst, speciellt det tråkiga, i kraft av auran kring sitt namn …
Men det är väl självklart att det finns exceptionella begåvningar – ibland till och med bland utövande konstnärer! Om man kallar det geni eller något annat (talang, extrem färdighet, eller något) är inte så intressant – ordet geni är ändå bara en kombination av fyra bokstäver, ett fler än ordet G-u-d …
Joakim, jag bemöter inte personliga påhopp från personer som är för fega att sätta ut sitt efternamn.
Johan Lundberg (och flera andra), nej, du är inte korkad, du läser bara slarvigt eller med avsikt att missförstå. Eller läste du inte meningen där jag skrev att det ”finns en tendens att geniförklara enskilda män och kultförklara deras produktion”, och därefter alltså räknade upp några namn på vilka jag tycker detta stämmer in? Och de namn jag nämner har i olika sammanhang kallats för genier (googla så får ni se).
Vad jag personligen anser om dem, eller om Stig Larsson, hör inte hit. Det handlar om tendensen att geniförklara manliga kulturutövare. Som de flesta verkar vara överens om existerar?
Jakobius, jag skrev ”Sture Dahlgren (Dahlström?)” för att jag inte ville avbryta mig med att googla efter den korrekta stavningen, och i stället var öppen och ärlig med att jag var osäker på hur namnets ska stavas (ungefär som man i en – trevlig – middagskonversation skulle kunna säga ”Dahlgren eller Dahlström eller vad han nu heter” och sen fortsätta prata utifrån förutsättningen att åhöraren accepterar ens osäkerhet). Jag tycker helt enkelt att folk kan vara generösa och bjussa på det, det viktiga är ju väl argumenten?
Jakob C: Jag håller med om att formuleringen ”projekt” och ”eliminera begrepp” var slarvig och fyrkantig. En mer nyanserad beskrivning är att man genom att kritisera genikulten kring vissa män vill problematisera och uppmärksamma hur mäns och kvinnors skapande värderas på olika sätt, och därigenom försvåra att manliga kulturskapare på ett slentrianmässigt sätt geniförklaras i framtiden.
Som feminist tycker jag personligen att det är bra och rätt att göra så. Och den skitstorm som på internet har vällt över Åsa Beckman (Bäckman?) och Schottenius har gjort mig ännu mer övertygad om att det är nödvändigt.
På vilket sätt var Joakims kommentarer ”personliga påhopp”?
Med ”personliga påhopp” menar nog Liljestrand när någon ertappar en med brallorna nere. Det var väl en smula genant det där med tempelcitatet. Manlig genikult med religiösa övertoner.
Jens, för oss som hyser en tro på att det kan finnas en poäng med att det uppstår genier och att genialiteten uppmuntras, är det faktiskt relevant om de ”genier” som diskussionen rör är genier eller inte. Att underblåsa uppkomsten av ”genier” som Adolf Hitler, Valerie Solanas, Josef Stalin och Ulrike Meinhof är det nog ingen här som vill, varför den sortens ”genialitet” kan lämnas åt sidan…
Genier som Kent, Ulf Lundell, Killinggänget, Bo Kaspers orkester, Snoddas, och Arvingarna kan vi också glömma. Det är inte alls det som diskussionen gäller – även om det naturligtvis finns folk som uppfattar denna sorts artister som ”genier”. Osv…
Hej Jens. Tack för ditt svar.
Jag förstår bättre hur du menar nu. Utan att veta om jag är feminist tror jag också att det finns allmänna tendenser att bedöma och bemöta män och kvinnor olika. Vad nu detta kommer sig av? Personligen kan jag konstatera att det finns många kvinnor som jag beundrar på ett kanske inte helt rationellt vis för deras skarpsinne, kreativitet och gestaltande förmåga.
Tack alla för intressanta kommentarer.
Det kliar i fingrarna, men nej, jag ska inte ge mig in i detta. OK, bara ett litet påpekande: Sture _hette_ Dahlström i efternamn.
Det, Jakobius, hade också tagit fem sekunder att kolla upp.
Ber man om det…
Veckans nya ord: mediapenis (yttrat på FB av någon i gänget kring Björn af Kleen). Är det en synonym till ”geni”?
Ping: Min enda kommentar till Stig Larsson-debatten « Therese E:s skriverier – allt i text
Veckans avslöjade geni: ”Kurdo Baksi påstår att det var han som skrev Stieg Larssons böcker” enligt Linda Skugge: http://tinyurl.com/ya35xxb. Eeehm, nej, inte riktigt!
Själv skulle jag inte vilja bli spökskriven av Skugge om hon så betalade mig för det.
Andreas Birath: Ha ha, ja, nog visste jag att Sture Dahlström avled för några år sedan. Jag är svensk redaktör för förlaget Portal editions, och vi har en tid planerat en Sture Dahlström-utgivning på spanska. Sture är också en av mina personliga favoriter bland svenska författare, sedan många år tillbaka (därmed inte sagt att jag dyrkar honom som ett ofelbart geni), och därför tyckte jag det var trist att se hans namn slarvas bort sådär.