jag har köpt en randig tröja

Jag har – vilket ni intelligenta läsare redan har räknat ut av rubriken – alltså köpt en randig tröja. Idag har jag använt den för första gången. Det kändes sådär, som att det kanske borde bli lite mer vår innan den kommer riktigt till sin rätt. Jag har haft jättemånga randiga tröjor i mitt liv men jag har aldrig riktigt gillat dem – lite märkligt, med tanke på att jag till större delen av samma liv varit mycket, mycket positivt inställd till randiga tröjor på andra människor. Men varje gång jag köper en randig tröja slutar det liksom lite uppgivet, ”Blir det inte bättre än så här..?” tänker jag besviket, men det blir det ju aldrig. Jag vet inte vad jag gör för fel.

Ändå uppskattar jag alltså randiga tröjor något oerhört på andra människor. Alldeles särskilt på män sommartid (Döden i Venedig-looken), men jag tycker alltid att jag ser för få. Nu har ju sådär 80% av alla kvinnliga gymnasieelever som man ser på stan på sig en randig tröja så jag känner mig lite som en gymnasieelev i min. Bär vuxna kvinnor randigt? Andra kvinnor än Coco Chanel?

Jag tror inte att någon någonsin kommer att bära en randig tröja bättre än Björn Andresen som Tadzio i Döden i Venedig.

Venedig är kanske den optimala staden för randigt? (Detta är Natalia Vodianova och hennes gondoljär.)

Det här är Audrey Tautou som Coco Chanel. Det här är ett typiskt exempel på en randig tröja som jag aldrig skulle lyckas se chic ut i, jag skulle se ut som en dagisfröken. Jag tycker att det talas för lite om att randigt faktiskt är rätt svårburet! Det hänger väldigt mycket på 1. hur man kombinerar det samt 2. vilket sammanhang man vistas i.

Jag är som bekant mycket förtjust i en massa saker från 1980-talet, och bland dessa saker ingår givetvis män i randiga tröjor från 1980-talet. Så här till exempel:

Den första jättejättefina mannen är den franske sångaren Etienne Daho (det är han som är den franska rösten i Saint Etiennes He’s on the phone) och sedan är det som ni ser Chris Lowe i Pet Shop Boys. Jag vet inte riktigt om Daho ska föreställa sjörövar-randig (med undulat istället för papegoja på axeln) eller kliché-fransman-randig (huruvida han har en baguette under armen framgår inte). Fint är det iallafall. Lowe är mer åt det bögiga matroshållet. Gillar man bögiga matroser i randiga tröjor rekommenderar jag dessutom de franska fotograferna Pierre et Gilles:

En heterosexuell man som bar randigt bättre än de flesta, och som dessutom bevisade att den randiga tröjan inte bara är för små seglarpojkar, är givetvis Picasso:

Mycket bra. En massa snygga kvinnliga sextiotalsfilmstjärnor klädde också i randig tröja:

Det är Jean Seberg (och Jean-Paul Belmondo, mmm!) i Till sista andetaget, och Brigitte Bardot, vars randiga tröja man tyvärr inte ser så mycket av, men alla vet ju att om någon klädde i randigt så var det en ung Brigitte Bardot.

Och det här är Kim Novak:

Jag älskar den bilden, en hel rad med män som ba’ ”Wow…” när hon tar av sig sin jacka och exponerar sin randiga tröja.

Jag känner mig alltid lite tråkig i randig tröja, trots att jag aldrig har tänkt om någon annan människa att de skulle göra det. Eller, jag kanske känner mig för fritidsklädd, och jag vill ju egentligen aldrig vara fritidsklädd. Mer än några dagar på sommaren i skärgården – då försöker jag klämma in ett helt års uppdämt randigt tröj-behov. Jag hittade två fina alldeles nya bilder som visar hur den randiga tröjan kan se chic ut utan att vara för fritidsbetonad:

Jag gillar inte mönstret på första kjolen (det ser ut som nåt från syslöjden tycker jag), men nedstoppad i mönstrad kjol med svart smalt skärp i midjan var ju ett fint sätt att slippa att den randiga tröjan känns tråkig. Ett annat sätt att slippa det är att vara Scarlett Johansson (vilket illustreras av bild nummer två).

Men det finaste samtida exemplet på randig tröja tycker jag är den här bilden:

Gud så snyggt! Jag är otroligt svag för den där tidiga 1990-talslooken (det är till exempel lätt att föreställa sig Emmanuelle Seigner i de där kläderna, hurra!). Jag skulle skippa hatten i och för sig, för hatt är inte min grej, men i övrigt skulle jag gärna både se ut så där och vistas på en båt medan jag gjorde det. Snart kommer det ett eget blogginlägg om min oerhörda förtjusning över att 1990-talet verkar vara tillbaka. Kyss!