kära dagbok V

Kära dagbok, förlåt att jag bloggar dåligt, jag har 1. inte haft tid och 2. inte haft lust, fast nu har jag båda. Nu är istället problemet att jag inte har något vettigt att skriva. Jag är i Stockholm. Idag har jag tvättat, åkt till Clas Ohlson och köpt en väckarklocka, målat naglarna, sett på Seinfeld, ätit kexchoklad. Det har varit trevligt. Jag har dessutom läst lite i Stig Larssons Artiklar 1975-2004 som finns i denna lägenhet. En väldigt bra grej med denna lägenhet är att det finns böcker här.

Jag började bläddra bakifrån, den sista artikeln inleddes med meningen ”Jag vet inte om ni har läst Patrick Modianos romaner.” Jag vet inte om ni har läst Patrick Modianos romaner, själv har jag inte gjort det, trots att  jag har blivit rekommenderad att göra det av en person med mycket gott omdöme, och trots att jag tror att jag utropade förra våren till ”Patrick Modiano-våren” i den här bloggen. Jag måste läsa Patrick Modiano. Sedan fortsatte artikeln med att handla om kvällsljuset i Vasastan på sommaren. Det är alldeles varmt, orangerosa liksom. Ja, det vet ni väl kanske själva.

Jag tycker om Stig Larssons språk, det känns liksom hemtrevligt, vänligt. [Insert förutsägbar kommentar om Stig Larssons språk på DN-fester.]  I en annan text står det ”För visst är det nödvändigt att se tidernas krav för vad de är: en inbjudan till fjäsk.” Det är angående konst. I en tredje text, också angående konst (en utställning med nordiskt 1880-talsmåleri som ägde rum på Nationalmuseum 1985 och som jag oerhört gärna hade velat se), står det så här när Stig Larsson känner att han tycker mycket om P.S. Kröyers Arkitekten kammarherre Ferdinand Meldahl:

Jag slås av att jag uppskattar nästan alla helporträtt av borgare. Och ogillar dem som föreställer arbetare. Det är ju förfärligt. Verkar vara en klassreaktion. Som om jag som välmående intellektuell på nittonhundraåttiotalet kan känna igen mig i dessa dryga och förfinade gestalter och inte alls i arbetarnas fårade ansikten.
Det är nämligen svårt att hävda att Kröyers optik skulle vara så mycket mer speciell än låt oss säga Edelfelts Kvinnor utanför Ruokolaks kyrka. Men jag tror att jag har en förklaring.
Huvuddelen av de målningar som föreställer ”folket” bär på en idé om att ”folket” med sina utmärglade ansikten, präglade av arbete och för lite sömn, skulle vara mer ”levande”. Dessa målningar blir därför insmickrande då de förleder oss att tro på en mycket inrotad och säkert falsk föreställning som vi när. Den om att människan blir synlig genom lidandet.

Kursiveringen är min. En falsk föreställning om att människan blir synlig genom lidandet. Jag kan nog inte riktigt utveckla mina tankar kring detta, men det hänger ihop med en kedja andra tankar jag har haft. Som den om att fulhet anses sannare än skönhet. Är lidandet sannare än glädjen? Mänskligare? Alltså jag menar: mer talande om människan?


Arkitekten kammarherre Ferdinand Meldahl.

Annonser

12 kommentarer

Filed under dagbok, konst, litteratur

12 responses to “kära dagbok V

  1. Intressant. Vi har varit inne pâ lite samma kedjor…! Fulhet vs skönhet, lidande vs glädje – tragedi vs komedi, var ungefär vad jag skrev om i mitt inlägg Merlin – intrig, efter att igâr ha sett en teaterpjäs som alldeles lysande inleddes i komedins tecken, men senare tvingade in sig i tragedins tecken, högst troligt pga ovan nämnda falska föreställning, och därmed var helheten vips borta (och lidandet för den delen inte alls mer närvarande än det redan varit i inledningen med den komiska undertonen, snarare tvärtom). Självklart ingen generell sanning, men, som du – och SL skriver – motsatsen är det inte heller.
    PS. Roligt att du är tillbaka i alla fall tidvis!

  2. Per

    Therese!
    Ja, roligt att du är tillbaka med nya tankar.

    Stig Larsson har jag knapt läst, Modiano inte alls.
    Men lidande och tragedi, umbäranden och fulhet, alla som bärare av något mer sant, stort och äkta har jag funderat lite på.
    Handlar det inte om att ”förvärva” det som anses värt något. Den Kröyerskt vackre borgare har fått livet till skänks medan arbetare och bönderna har slitet sig genom livet. Endast genom hårt arbet ”i vårt anletes svett” förvärvar vi gudomlig nåd och mänsklig respekt. Ärvda pengar är dåligt. At ha vuxit upp i en bildad medelklasssfamilj med studieintresse är sämre än att ha trasproletär bakgrund. Det koketteras med hur svår ens uppväxt var, bara efter en kamp underifrån har man förvärvat den rätta synen på kultur estetik, och jämställdhet. Hur många i kulturetablissemanget är inte stolta över sina proletära rötter och hur många berättar stolt att de härrör från rika och bildade familjer? Ett akademikerbarns skolprestationer är långt mindre värda än ”arbetarbarnets”.
    Statsministern i vårt land ska vara som ”vanligt” folk och helst ha trassel med barnomsorgen. Chefen för kultursidorna helst ha haft en försupen far.

    Lidande och fulhet är kamp för att försöka förvärva något ouppnåeligt.
    Glädje och skönhet är inget för klasskampsteoretikern.

    Att då måla vackra människor eller vackert gestalta någon del av vår tidlösa mytologi bortom konsumkassar och marginaliserade invandrare som det är synd om är bland det mest uppkäftiga man kan göra i vårt kulturklimat.

  3. Stig Larssons artikelsamling innehåller en hel del tankeväckande och spännande texter; även om jag ärligt talat tyckte det skedde en dramatisk kvalitetsminskning i texterna från det sena nittiotalet och det tidiga tvåtusentalet. Från genomarbetade essäer om medeltida diktverk och hemliga språk till korta betraktelser om Robinson. Just det där om borgarna och proletärerna tycker jag är en oerhört tankeväckande betraktelse, jag kände också att den lyckades sätta ord på något jag inte hade formulerat för mig själv, och det är alltid en trevlig känsla.

    Förresten – eftersom jag ser att det finns ytterligare en Per här som kommenterar så kommer jag nog posta mina kommentarer med efternamn här i fortsättningen. Eller kanske det lite Kafkaeska Per K. om jag tycker det känns lite mindre pretentiöst.

  4. Per

    Eftersom jag knappast kommer att ha så mycket vettigt att säga så är det klokt att vi hittar en identitetsmarkör. Jag önskar jag hade samma kafkaeska möjlighet som Per (K). Eller hette Josef.

    Per L får det väl bli om jag i framtiden fortsätter att kludda på Therese annars så vackra sidor.

  5. måndagsexemplar

    Jag undrar om jag tänker fel när jag tycker att man kan läsa ”Det är angående konst.” på två sätt. Först, att det handlar om konst. Sen, med betoning på ”angående”, en beskrivning av något som angår en (i detta fall konsten).

    Förlåt, det är måndag, jag vill helst bara dricka vin i negligé. Det är sällan jag vill ha negligé, men denna måndag är en sån dag.

  6. Lee Fiora

    Härligt inlägg! Tillsammans med Expressen-ankans drapa om Facebook dagens höjdpunkt i läsväg.

    Fint att kunna vederkvicka sig någonstans.

  7. Björn

    Trevligt att någon läser Stig Larsson utan e. När det gäller målningarna från sent 1800 – tal; det kan ju vara så här; arbetarna porträtteras som ”typer”, medans borgarna porträtteras som de de är – lättare att identifiera sig med de som tillåts vara de de är.

  8. Sofia

    Hu,
    jag måste skriva av mig lite, hoppas du ursäktar. Ditt inlägg rörde upp något i mig.

    Jag blir så procoverad av lidandefetishen när den projiceras på sk enkla människor. Jag kan inte utveckla det snyggt men det är så himla nedlåtande och fötryckande. De andra. Som den religiösa idén att det är fint att vara fattig som ett sätt att hålla folket på mattan. Eller som att åka till fattiga länder och tycka att lidandet gör allt mer genuint. De är ju så glada ändåå. Trots att de inte har något! Och inom parentes: (Fan va gött att jag har massor!)

    Se där, du hade verkligen något viktigt att skriva i ditt inlägg. Längesen jag retade upp mig så uppfriskande på en företeelse.

  9. Ni vet väl att det var Stig Larsson som fick Stieg att byta stavning på namnet? Eller är det bara jag?

  10. annat

    @Sofia: Fast frågan är om det inte genom tiderna agiterats mest mot arbetare, säg ute på fälten, som är alldeles rosiga och lyckliga över sitt enkla liv? Hur man än gör blir det fel? Eftersom så mycket är fel?

  11. Nämen hörru, nu saknar jag dig.

  12. Sofia

    Okej, no pressure men miss you very much.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s