kära dagbok IV

Kära dagbok, idag har jag jobbat och det var toppen. Det stod två flaskor vin på mitt skrivbord som jag hade fått i julklapp och nu dricker jag den ena – ja inte hela flaskan, förhoppningsvis, det känns otroligt trevligt att ha en egen bostad att dricka vin i. Jag har köpt en liten ljusslinga på rea på Indiska, den har lila tyg runt varje lampa och när den är tänd ser den ut som en rad lysande krokusar, och jag har köpt pärlhyacint och vanlig hyacint och små ljuslyktor och vaniljdoftljus och satt upp några vykort på väggen så nu trivs jag – just blommor och ljus är viktig för mig, helst vill jag ordna som ett litet altare (jag har gjort ett på fönsterbrädan nu) fast jag inte utövar någon religion, det får mig att känna mig trygg. Blommor och ljus är viktigt för min mamma också, det är väl därifrån jag har det. När pärlhyacinten slår ut kommer det att se ut som vår här. Jo, om man känner för att utveckla hyfsat dyra vanor (fast inte FÖR dyra) när det gäller doftljus, vart vänder man sig då? På Åhléns var inte utbudet särskilt imponerande. Man går till NK eller? Jag har enkel smak och föredrar söta snälla dofter.

Alla var hysteriska över kylan idag, men det var väl inte så kallt? Jag hade på mig min nya gigantiska ullkofta så jag märkte den kanske inte. Det är rätt kallt i den här lägenheten dock, men det är det kanske i alla lägenheter. Det finns väldigt mycket böcker här. De är alltså inte mina, jag delar bara bostad med dem. De skulle kunna hålla mig sysselsatt länge. Dessutom är de sympatiskt sorterade (fack- och skönlitteratur var för sig, skönlitteratur indelad i prosa och poesi, svenskt och utländskt, och sedan ungefär samma sortering som jag har, intuitiv men logisk: Kris-gänget för sig, Malmöligan för sig…). Jag borde läsa några böcker av Karin Johannisson, Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende, en massa Bertil Malmberg, Steve Sem-Sandberg, Juli Zehs Örn och ängel, Houellebecqs Refug (VARFÖR heter den Refug på svenska? När den har en så otroligt vacker originaltitel?) Jenny Erpenbeck, Torsten Jonsson, Clarice Lispector, lite Nietzsche kanske.

Jag hade min leopardhalsduk till jobbet idag och fick två komplimanger. På omslaget till senaste Harper’s Bazaar har Scarlett Johansson på sig en leopardjacka… eller skjorta eller vad det är. Jag skulle vilja vara chefredaktör för Harper’s Bazaar. Är det orimligt? Ja, det är nog tyvärr orimligt. Jag skulle älska att få diktera vad som är inne och vad som är ute. Kommer ni ihåg de där post-it-lapp-liknande fyrkanterna på sista sidan av Bibel under rubriken ”Inte ens det här gäller”? ”Lavendelblått”, ”Veronique Branquinho” (det stod för mycket om mode från Antwerpen i Bibel… och mode av Ann-Sofie Back och mode med apor på).

I Harper’s Bazaar har de en lista med tjugo punkter över sånt som är inne: Viggo Mortensen, Mongoliet, att visa underkläderna, ett visst bageri i London som tydligen gör tårtor med fikon på, filmer där människor rider på lamor och bär poncho, taxklack (det är tydligen Michelle Obamas fel), systrarna Brontë, handskrivna brev (står det på två ställen i tidningen dessutom, så det är uppenbarligen VÄLDIGT inne – den notisen illustreras med små bläckflaskor från Winsor & Newton, jag älskar dem! En gång hade jag den äppelgröna – med ett grönt äpple på – och den som heter vermilion, scharlakansröd, illustrerat med en man i röd uniform, en soldat från amerikanska inbördeskriget brukade jag tänka fast det säkert är fel, vermilion är ett så vackert ord) samt ”Natural ephemera” – jag vet inte ens vad ”ephemera” betyder (det är släkt med ”efemär”? Det gör inte saken begripligare), men det verkar innebära grejer som har med naturen att göra.

”Taxidermy is so last year” inleds texten, det var det värsta! Jag visste inte ens att uppstoppade djur hade varit inne, för mig är taxidermi något som står över flyktiga trender – som en litterär klassiker, tänkte jag skriva, innan jag kom på att jag faktiskt kan ha skrivit ”Det är inne med klassiker!” i en artikel som nu tack och lov sjunkit in i dagstidningens förlåtande glömska. Ja, nu är det fossiler, snäckor, insektssamlingar och botaniska bilder som är inne – gärna för mig. Vad är nästa naturvetenskapliga innegrej? Hajtand? (Nej, hajtand var nyss inne, i halsbandsform.) Glasburk med grisfoster i grumlig gul vätska? (Nej? För äckligt?) Liten sten från yttre rymden? Fick jag bestämma skulle jag säga lökväxter, turkoser och fågelbilder. Tänk om jag fick bestämma!

Jag hittade, som alltid när jag jobbar, en massa fina bilder idag. Här är några:

Jag lärde mig lite om the Nuremberg Chronicles, (lat. Liber Chronicarium – inga svenska träffar på ”Nurnbergkrönikan” dock, vad heter den på svenska..?) som är kanske den första historieboken, tillika en av de första tryckta böckerna. Det varkar vara underbara bilder i den! Här ovanför syns femte dagen av skapelsen, när Gud skapar fåglar och fiskar. Fåglarna i trädet är så fina. Och påfågeln! Den ser så gullig ut.

Detta är en målning av den utomordentlige amerikanske konstnären Kenyan Cox. Mannen på bilden är skulptören Augustus Saint-Gaudens. Bra målning. Dessutom skapelse-tema även här. Det saknas en bild för att illustrera en bevarande kraft, annars hade denna trio bilder blivit lite hinduistisk (nu blev hela detta blogginlägg dessutom lite religiöst, märker ni? Så går det kanske när man bygger ett altare på fönsterbrädan), för den sista bilden illustrerar förstörelsen:

Det är Frauenkirche i Dresden, efter att den blivit bombad. Sorglig och otäck bild, men ändå vacker, tycker jag eftersom jag uppenbarligen besitter förmågan att hålla två (kanske tre till och med!) känslor i kroppen samtidigt. Dessutom påminner bilden mig om den utmärkta filmen Två kvinnor, med två av mina favorit-filmstjärnor någonsin: Sophia Loren (åh herregud vad hon är vacker i den filmen) och Jean-Paul Belmondo. Den rekommenderar jag!

modeskribent

Jag blir stressad av Björn af Kleen, plötsligt upplever jag det som att han har skrivit en jättelång text på Expressens kultursidor varje dag, men det har han kanske inte, det kanske bara är mitt eget dåliga samvete över min jullovsslöhet (jag har inte ens orkat göra en önskelista ur SVB:s vårkatalog) som förvränger min bild av omvärlden. Idag har han iallafall skrivit om svenskars ovilja att klä upp sig, ”Att tvingas ta på sig högtidsdräkt är en speciell form av svensk kränkning”, det var roligt.

Detta fenomen är alltså särskilt utbrett i kulturvärlden, jag reagerade på just detta i Stefan Eklunds intervju med Lotta Lotass för ett tag sedan: på frågan om det är något hon fruktar inför inträdet i Svenska Akademien svarar Lotass ”Det är det här med det yttre. Jag har alltid tidigare tackat nej till tillställningar med en klädkod, men det kan jag inte göra längre. För mig är det en helt ny och ganska traumatisk upplevelse att man ska få tag på vissa kläder och se ut på ett visst sätt.” Alltså, när man drar runt hemma i myskläder hela dagarna så låter det ju som en jättekul grej att få anledning att klä upp sig lite – tycker jag alltså. Jag skulle vara rädd för att känna mig otillräcklig i det bildade sällskapet däremot.  – – – Jo, det är ju sympatiskt av Björn af Kleen att skriva sin artikel i snällt vi-perspektiv och få det att låta som att han själv är delaktig i den svenska klädnojan, när han i själva verket är den enda svenska kulturskribent som någonsin kommer att platsa på The Sartorialist.

Det är annars rätt lätt att göra sig rolig över hur illa kulturskribenter klär sig – jag minns en krönika av Andres Lokko där han skrev nåt sarkastiskt om klädkoden på Aftonbladet Kultur (urtvättade svarta jeans och manchesterkavaj?). Fast nu är han ju själv värvad dit, så nu höjer han väl standarden lite (det finns dock vissa som alltid har hållit stilen). Efter mitt första frilansmöte med Expressen Kultur rätt nyligen minns jag faktiskt inte vad en enda människa hade på sig. Var det mörkt i lokalen? Alla bar svart? Jag var inte alls speciellt full alltså, jag borde minnas. Jag kanske var lite nervös över att vara i ett nytt sällskap? Nej, jag var alltid nervösare över att gå till Aftonbladet med pärlörhängen. Ann Heberlein var fin tror jag! Fast det är hon ju alltid.

På Axess klär sig folk bra, vissa dagar är Axessredaktionen helt smashing (Mats Wiklund i sina Hope-byxor, Johan Lundberg i kavaj i sammetsaktigt material – jag tror att ni kan föreställa er mina ansträngningar för införandet av ”Dagens outfit” på Axessbloggen). Jag tror till och med att jag kan ha yttrat att vi måste vara landets mest välklädda redaktion, men då jämför jag i och för sig med tidskrifter i samma genre, jag tror inte att vi har en chans mot till exempel Rodeo eller Elle.

I senaste numret av tidningen Chic visar chefredaktören Charlotta Flinkenberg upp sin walk in-closet och sina 200 par färgglada skor, jag tror att det är tänkt att framstå som något man ska avundas, men jag tycker tyvärr inte att så mycket är så imponerande. Jag kan tänka mig andra chefredaktörers garderober jag hellre skulle vilja se, tänkte jag skriva nu, men vilka chefredaktörers garderober vill man se egentligen? Vilka personers garderober över huvud taget? (Nu kom jag att tänka på Svenska Dagbladets vana att en gång om året visa upp sina kulturskribenters hem när det tipsas om julklappsböcker, men detta för mig in på helt nya tankespår – Carl-Johan Malmbergs bokhögar! – och nu måste jag avsluta bloggandet och gå till tvättstugan. Kyss!)

PS: Min Wikipedia-artikel blir bara bättre och bättre! Nu står det att Therese Bohman i denna blogg ”i en personlig stil också profilerat sig som modeskribent”, så nu försöker jag som ni märker att leva upp till Wikipedia-myten om mig själv.