Peder Balke och den eventuella förekomsten av en nordisk manierism

Jag läser en liten bok av Per Kirkeby istället för att skriva färdigt min roman – ännu en liten bok av Per Kirkeby faktiskt: den förra lilla Per Kirkeby-boken jag läste tänkte jag hundra gånger att jag skulle skriva om här, men sedan blev det inte av. Det är väl inte för sen än i och för sig. Nu handlar det iallafall om en bok om Peder Balke. Känner ni till Peder Balke? Jag kände inte till honom förrän för några år sedan, när jag såg den utmärkta utställningen Naturens spegel på Nationalmuseum.

Balke var en norsk konstnär, levde mellan 1804-1887, målade landskap, många från nordnorge. Så här kan de se ut:

Den översta bilden är från Nordkap och i mina ögon väldigt otäck eftersom klippformationen till höger ser ut som skrovet på ett skepp och jag är rädd för skepp (på riktigt. Det är en fobi jag har). Den andra målningen heter typ Fyr på norska kusten – först hette den Vardø fyr och fanns på norska tusenkronorssedlar i början på 1980-talet, men sedan kom man på att det inte finns någon fyr på Vardø, så då bytte man namn på målningen. (Nu har man även bytt tusenkronorssedel.) Detta visar att Balkes landskap inte alltid var med verkligheten överensstämmande – ”hans holdning til naturskildringene var mer romantisk enn dokumentarisk”.

Man kan klicka på den undre bilden så blir den jättestor och då ser man precis hur den är målad. Innan Balke gick på några konstskolor (bland annat Konstakademien i Stockholm) utbildade han sig till målare, i ordets hantverksmässiga betydelse, och lärde sig måleritekniker som inte lärs ut på konstskolor; marmorering, schablonmåleri och allt vad det nu kan heta. Jag tycker att det syns i måleriet. Det tycker Per Kirkeby också, han skriver att när han upptäckte Balke så tyckte han att Balke använde sig av ”oärliga metoder”: ”The pictures were indeed an orgy of dirty tricks, worthy of any stunt painter: waves executed as marbling, sponge-dubbing, combing wet paint, and whatever else worked.” (Ja, boken jag läser är på engelska av någon anledning.)

Jag har alltid tyckt att Balke rent tekniskt befinner sig granne med hötorgsmålarna, konstnärerna vid Montmartre med sitt pastosa vitt-direkt-ur-tuben. När jag och min syster var små tog våra föräldrar ibland med oss till en stor möbelaffär i Ålberga i södra Södermanland, mellan Kolmården och Nyköping – man åker den gamla E4:an, som är en jättevacker väg, och efter att den blev just gamla E4:an är den (eller var den iallafall då) liksom ödslig: nedlagda motell och bensinstationer. Detta har inte med saken att göra egentligen, förlåt. Men i denna möbelaffär fanns det billiga tavlor att köpa; tryck på masonitskivor med kitschiga motiv, pastellfärger, solnedgångar, hästar, blommor, hav och vågor, de var det vackraste jag visste. Jag tänker på dem varje gång jag ser en målning av Peder Balke, för i stilen är de inte så himla olika. Peder Balke är till viss del jättekitschig. Men till viss del är han något annat: kanske det som Kirkeby benämner melancholy/mournful i sina försök att ringa in en specifik nordisk stämning.

Kirkeby talar om en nordisk manierism. Jag fattar faktiskt inte riktigt vad han menar: han verkar anse att det i nordiskt måleri finns ett speciellt förhållande mellan form och färg, ett ständigt förflyttande av gränsen mellan dem. ”These concepts are often reversed, so that what in regular circumstances belongs under form comes out as colour, indeed mostly that way, even thoug it may seem the reverse.” Detta knyter han på luddiga vis till det faktum att det finns en lång rad nordiska konstnärer som varit psykist instabila (kanske, inser jag nu, finns det en koppling i själva ordet borderline?). Jag tycker att det hela gränsar lite för mycket till Foucault för att jag ska gilla det, eller ens låta bli att bli irriterad (problem med form och färg får konstnärer att utveckla sinnessjukdom??), men jag tycker om några av formuleringarna:

”Det är denna spänning som gör danskt guldåldersmåleri speciellt. Ytan är tunn som is och okontrollerbara strömmar driver omkring under den, för att då och då stiga ovanför den i riktningar som inte leder någonstans.”  Eller ”Jag tror att det istället för innehållsliga element, i en litterär eller anekdotisk betydelse, finns en märklig manieristisk ström i nordisk konst. En ström som bubblar upp på många platser när man väl har bestämt sig för att se den.” (Min översättning.)

Jag vet inte alls med det här. Det är väldigt löst och generellt alltihop. Balke dras, framför allt i sina senare verk, in i en manieristisk malström, skriver Kirkeby, vilket – vad det än må innebära – är underbart uttryckt. Klart är iallafall att Balke med tiden blev mer och mer abstrakt, och detta alltså under 1800-talets andra hälft. Så här ser några av hans sena målningar ut:

Norrsken

 

Nordkap 

 

Stetind

Den sista är min favoritmålning av Peder Balke. Jag tycker att den är underbar i själva måleriet, och så stämningfull, så ”Nu drar vi till Mordor!”, och lite skrämmande med berget som tornar upp sig i bakgrunden och ligger där och ruvar. Ser ni att det är några små figurer på klippan där precis vid horisonten? Det, tillsammans med segelbåten, påminner ju väldigt mycket om den här målningen av Caspar David Friedrich. Tala om litenhetskänsla där nere vid foten av berget! Det är nästan svindlande. Norrskenet på den översta bilden tycker jag också påminner om Friedrich: om hans gotiska katedraler som liknar rymdskepp som tyst glider fram genom dimman.

Kirkeby skriver att de målningar av Balke som har gjort störst intryck på honom är målningar som han bär med sig som gåtor, vars svar ständigt väntar bakom nästa hörn. Det är väldigt generellt också, och kan sägas om många målningar. Men det är inte mindre sant för det.

jag känner mig tvungen att uppdatera

Hej, det där är jag i mitt sovrumsfönster i Stockholm. Jag har påbörjat en liten serie självporträtt i pixlig mobilkamerakvalitet med undermålig belysning och kass färgåtergivning, så där har ni något att se fram emot. I övrigt lovar och svär jag att aldrig mer skriva ett blogginlägg om något privat, förklätt till åsikter om en bok, vilket leder till att all kritik av boken känns som kritik av mig själv. Detta angående förra blogginlägget alltså -117 kommentarer, det är ett oerhört rekord i den här bloggen. Fast inte besöksrekord, det innehar ett inlägg om nazistiskt måleri. (För den som inte tröttnat på klassdiskussionen finns det möjlighet att fortsätta den här, här, här och här.)

Jag är helt inne i färdigskrivandet av mitt romanmanus den här veckan, så jag anser mig egentligen inte ha tid att skriva något annat. Jag tänkte mest länka till lite saker innan de blir fullständigt inaktuella: Här finns en text från gårdagens Expressen om en teckningsutställning på Nationalmuseum, och här finns ett inlägg på Axess-bloggen om min text, och UPDATE: Här skriver Lars Vilks om samma text. Här finns jag till min oerhörda stolthet med i en spekulation om blivande kulturchef på Expressen! Här har jag fått ett visitkort av tidningen Vi (detta saknar egentligen fullständigt allmänintresse men ligger fint bland dessa ego-länkar tycker jag).

Saker jag har tänkt på de senaste dagarna har varit bland annat hur mycket jag ogillar Twitter ibland, hur mycket en läppkräm får kosta egentligen (410 kronor??), huruvida det vore trevligt att åka till Köpenhamn (skratta inte nu men jag har aldrig varit i Köpenhamn), om det objektivt snyggaste som finns, iallafall denna vår, är ett cognacsfärgat smalt skärp i midjan. Samt Gud och Per Kirkeby. I alla fall några av dessa ämnen har jag för avsikt att återkomma om. Hej tills dess.

det som skapar en människa är förmågan att välja det goda

Hej, glad boklördag! Jag var rädd att tidningsbudet här skulle duka under för snöstormen och min efterlängtade lördagstidning skulle utebli, men god bless tidningsbudet! Fast sedan blev jag lite sur över att det var Kristian Lundberg på hela DN:s kulturdel – JAG skulle ju skriva om Kristian Lundberg (jag kan bevisa detta med ett twitterinlägg från igår! Liksom jag rekommenderar alla som lider av den kassa uppdateringsfrekvensen här att följa mig på Twitter – twittrar man inte själv kan man bokmärka den här sidan och kolla lite då och då! Om man vill. Kanske har Twitter skadat mig lite: att skriva ett helt blogginlägg ger mig nu lite… ja, om inte -ångest så prestationsnervositet. Men det är nog bara en fas).

Jag läste Kristian Lundbergs Yarden igår och rekommenderar alla att göra samma sak. Det är en berättelse om vad jag gissar är alla klassresenärers mardröm: Att det där man hade åstadkommit liksom aldrig var på riktigt, för en dag kommer man att vara tillbaka där man började, med en känsla av att det var så det var tänkt, att det är det naturliga.

Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll – det kommer att förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig.

Kanske kan man lura andra ett tag, kanske kan man till och med lura sig själv, men det onda arvet ligger hela tiden och ruvar. Grejen med Lundberg är alltså att han har tagit sig upp från verkligt hemska förhållanden, blivit respekterad poet och litteraturkritiker, och sedan förlorar alltsammans och inser att han inte kan få några jobb; han har inte ens en gymnasieutbildning. Och när han är tillbaka där han började, med hårt kroppsarbete i Malmö hamn, framstår det plötsligt som det naturliga, det han egentligen är ämnad att göra.

Mitt värsta jobb var nog i storkök. Det var på sjukhuset i Norrköping, och hängde liksom ihop med jobb i lunchrestaurangen: efter ett tag visade det sig att jag var så service-minded och trevlig att jag var bättre lämpad för kundkontakt än de barska storkökskvinnorna, så då fick jag vara mer i restaurangen – vilket var fruktansvärt oglamouröst även det, men inte i närheten av hur det var nere i köket. Man kunde dock alltid bli nedkommenderad  i köket, oftast efter en hel arbetsdag i restaurangen, för att avsluta diskarbetet för dagen: köra de sista backarna med kantiner och få bort de inbrända matresterna i granuldisken, göra rent det jättelika monstret till storköksdiskmaskin (kokta morötter som fastnade i galler, rödmögel som genast uppstod på de områden som var svåra att få rena, potatismosrester som lade sig som en stärkeserik hinna över hela maskineriet, den ständiga lukten av fukt).

Ofta jobbade jag tillsammans med en lätt utvecklingsstörd kvinna som kom dit och arbetstränade. Det var alltså jag och en utvecklingsstörd kvinna. Vi var liksom på samma nivå, lika bra på att skrubba bort fastbränd laxpudding. Jag klamrade mig fast vid tanken på att det inte var för evigt, men när jag befinner mig i mina mörkaste stunder, när jag tänker att jag liksom saknar fast mark, avslutad utbildning, skyddsnät, är det där jag befinner mig igen.

Jag kom att tänka på en annan klassresande skåning när jag läste Lundberg, min favorit bland skåningar faktiskt (och favorit bland klassresenärer, även om det är en aspekt på hans författarskap som jag inte kan påminna mig att jag har sett så mycket av): Ola Hansson. Som tog sig direkt från en bondefamilj till de fina, litterära salongerna (ofta när klassbakgrund diskuteras i det här landet åberopas mor- och farföräldrar tycker jag: ”Min farfar jobbade i skogen och min mormor var bonde” – detta i ett land där typ alla familjer gjort en klassresa över de senaste två generationerna… sorry men det räknas inte i min bok. Jag är bara intresserad av den som har gjort resan själv):

De karaktärsdrag, de själssidor, som bondens yrke och den skånska slättnaturen avalstra hos människan, – hur måtte den icke ha skärpts genom att nedärvas genom århundraden! Det är en fond som tillvuxit i geometrisk proportion; det är en parallell till lagen om tilltagande hastighet för den fallande stenen. Och nu hade jag försökt att tvinga stenen att falla långsamt, att falla snett, att bli hängande i luften! Jag hade försökt att förändra min själs sammansätting genom att översmeta den med figurer, lånade från böcker, – ändra dess naturbestämda form efter andra samhällsklassers ideal! […] Summa summarum: jag har varit på resa i främmande land – jag återvänder hem.

”Det var ändå aldrig på riktigt; det jag skrev, det jag sade, inte skulle jag få stanna” skriver Lundberg. ”Det syns alltid på oss. Vi kommer ändå inte att stanna kvar, eller hur?  Vi kommer ändå aldrig att få tillhöra det som vi strävar efter.” Det är något lite provocerande med den där determinismen tycker jag vissa dagar – ja, och Ola Hanssons determinism är väl lite annorlunda, grundad i tankar om national- (eller, vad heter det? Regions-? Landskaps-)karaktär och darwinism – men jag förstår den (även Hanssons, utan tvekan), jag känner igen mig i den. Tanken om ett arv att bära på. Som man, om man lyckas göra sig av med det, ändå liksom kommer att bära som en saknad, eftersom ingenstans känns som hemma.

”En av tusen lyckas komma förbi gränserna och döms till att aldrig få känna sig hemma. Är klassresan lycklig? Nej. […] Varför gör man den då? För att den är oundviklig. För att alternativet är värre” skriver Lundberg.  ”Husvill” heter Hanssons novell som jag citerar ifrån. Kanske den bästa tänkbara titeln på berättelsen om en klassresa.

tillbaka, lite sur

Hej, jag har inte slutat blogga den här gången heller, oroa er inte. Jag har haft mycket att göra samt mycket att tänka på bara. Idag har jag dock mest varit arg över att min internetbank-dosa (internet-bankdosa? internet-bank-dosa? internetbankdosa? ”Dosa” förresten, vad är det för ord? Det låter ju helt rubbat redan tredje gången man säger det) inte fungerar och skräckslagen över att min redovisningskvinna är efter mig som en blodhund om kvitton på saker jag inte vet när jag köpte eller varför eller ens om jag över huvud taget köpte dem.

Utöver det har jag varit irriterad över den här krönikan av Magnus Eriksson i SvD. Nu är jag ju som ni fattar partisk i frågan, men jag vill gärna påpeka att jag tycker att det är skumt att lasta ”högern” (=Johan Lundberg) för att det verkar som att figurativt och abstrakt måleri inte kan leva i fredlig samexistens – alltså, det får mig att undra hur Figurationer-debatten gick till det kollektiva minnet egentligen: som omotiverade utfall mot abstrakt måleri från grälsjuk, figurativ ”höger”? Det är inte så jag minns det. (Till exempel här, här, här och här kan man fräscha upp minnet om man känner för det.)

Alltså, jag blir irriterad över hela den där positionen, att hålla på och klaga över hur samtalsklimatet ser ut istället för att bidra med nåt själv. Magnus Eriksson kunde väl ha skrivit en krönika där han framlade argument för Heideggers relevans i den samtida idédebatten istället för att gnälla över att ingen annan gör det? Jag menar, han har ju tillgång till opinionsbildande utrymme i en stor dagstidning. Bring on the Heidegger!

Roger Scruton vet jag förresten inte riktigt vem som egentligen diskuterar: Jag har varit med om att publicera några texter av honom i Axess och det har knappast lett till några idédebatter utan mest till att folk har gjort sig roliga över tanken på andlighet i konsten eller kommit med hintar om nazistsympatier. Svenska Dagbladets ledarsida har väl nämnt Scruton några gånger, men längre än så har jag inte märkt att hans inflytande har sträckt sig i det här landet. Dessutom är man väl kanske inte så himla sugen på att göra försök i den riktningen eftersom man numera vet av erfarenhet att sådana ambitioner kan resultera i moteld i form av hela uppslag i DN med en enda sörja av Zorn-målninger, Sverigedemokrater och putslustigheter som inkluderar köksbord – – –

– jag tänker ofta att det verkar vara mycket roligare i andra länder; England, Frankrike… där man kan ha ett samtal utan att liksom vara överens från början och där man kan se en poäng med att släppa fram alla möjliga åsikter och sedan ta dem på allvar eftersom det leder till ett roligare, sundare debattklimat.

Fast nu ska jag inte jag också debattera debattklimatet. Det står i min älskade Romantiska fragment att ”det är upphöjd smak att alltid dra fram saker i deras andra potens. Till exempel […] åsikter om recensioner, tillägg till komplement, kommentarer till noter”… ”åsikter om debatter” kunde man lägga till, eller ”Fria seminariet i litterär kritik” – jag har mycket litet tålamod med sådant, jag tycker ofta att det liksom är en parasiterande verksamhet: ska man tycka något om vad andra tycker borde man om inte annat så av hyfs och fason och allmän hederlighet vara beredd att tycka något själv.

Eller, om man nu är så förtjust i att tycka saker om vad andra tycker: nån gång ge lite cred till den som tycker det där som man sedan själv tycker saker om, och i ett ögonblick av självrannsakan inse att om denna andra person inte ägnade sig åt detta tyckande skulle man inte ha något att skriva i sin krönika.

Jag hade själv tänkt tycka lite om vårmodet, men det får bli i nästa inlägg. Nu ska jag läsa Björn Randelid! Cred till Björn Ranelid som fortsätter att vara Björn Ranelid. Hej, hörs.