tillbaka, lite sur

Hej, jag har inte slutat blogga den här gången heller, oroa er inte. Jag har haft mycket att göra samt mycket att tänka på bara. Idag har jag dock mest varit arg över att min internetbank-dosa (internet-bankdosa? internet-bank-dosa? internetbankdosa? ”Dosa” förresten, vad är det för ord? Det låter ju helt rubbat redan tredje gången man säger det) inte fungerar och skräckslagen över att min redovisningskvinna är efter mig som en blodhund om kvitton på saker jag inte vet när jag köpte eller varför eller ens om jag över huvud taget köpte dem.

Utöver det har jag varit irriterad över den här krönikan av Magnus Eriksson i SvD. Nu är jag ju som ni fattar partisk i frågan, men jag vill gärna påpeka att jag tycker att det är skumt att lasta ”högern” (=Johan Lundberg) för att det verkar som att figurativt och abstrakt måleri inte kan leva i fredlig samexistens – alltså, det får mig att undra hur Figurationer-debatten gick till det kollektiva minnet egentligen: som omotiverade utfall mot abstrakt måleri från grälsjuk, figurativ ”höger”? Det är inte så jag minns det. (Till exempel här, här, här och här kan man fräscha upp minnet om man känner för det.)

Alltså, jag blir irriterad över hela den där positionen, att hålla på och klaga över hur samtalsklimatet ser ut istället för att bidra med nåt själv. Magnus Eriksson kunde väl ha skrivit en krönika där han framlade argument för Heideggers relevans i den samtida idédebatten istället för att gnälla över att ingen annan gör det? Jag menar, han har ju tillgång till opinionsbildande utrymme i en stor dagstidning. Bring on the Heidegger!

Roger Scruton vet jag förresten inte riktigt vem som egentligen diskuterar: Jag har varit med om att publicera några texter av honom i Axess och det har knappast lett till några idédebatter utan mest till att folk har gjort sig roliga över tanken på andlighet i konsten eller kommit med hintar om nazistsympatier. Svenska Dagbladets ledarsida har väl nämnt Scruton några gånger, men längre än så har jag inte märkt att hans inflytande har sträckt sig i det här landet. Dessutom är man väl kanske inte så himla sugen på att göra försök i den riktningen eftersom man numera vet av erfarenhet att sådana ambitioner kan resultera i moteld i form av hela uppslag i DN med en enda sörja av Zorn-målninger, Sverigedemokrater och putslustigheter som inkluderar köksbord – – –

– jag tänker ofta att det verkar vara mycket roligare i andra länder; England, Frankrike… där man kan ha ett samtal utan att liksom vara överens från början och där man kan se en poäng med att släppa fram alla möjliga åsikter och sedan ta dem på allvar eftersom det leder till ett roligare, sundare debattklimat.

Fast nu ska jag inte jag också debattera debattklimatet. Det står i min älskade Romantiska fragment att ”det är upphöjd smak att alltid dra fram saker i deras andra potens. Till exempel […] åsikter om recensioner, tillägg till komplement, kommentarer till noter”… ”åsikter om debatter” kunde man lägga till, eller ”Fria seminariet i litterär kritik” – jag har mycket litet tålamod med sådant, jag tycker ofta att det liksom är en parasiterande verksamhet: ska man tycka något om vad andra tycker borde man om inte annat så av hyfs och fason och allmän hederlighet vara beredd att tycka något själv.

Eller, om man nu är så förtjust i att tycka saker om vad andra tycker: nån gång ge lite cred till den som tycker det där som man sedan själv tycker saker om, och i ett ögonblick av självrannsakan inse att om denna andra person inte ägnade sig åt detta tyckande skulle man inte ha något att skriva i sin krönika.

Jag hade själv tänkt tycka lite om vårmodet, men det får bli i nästa inlägg. Nu ska jag läsa Björn Randelid! Cred till Björn Ranelid som fortsätter att vara Björn Ranelid. Hej, hörs.