det som skapar en människa är förmågan att välja det goda

Hej, glad boklördag! Jag var rädd att tidningsbudet här skulle duka under för snöstormen och min efterlängtade lördagstidning skulle utebli, men god bless tidningsbudet! Fast sedan blev jag lite sur över att det var Kristian Lundberg på hela DN:s kulturdel – JAG skulle ju skriva om Kristian Lundberg (jag kan bevisa detta med ett twitterinlägg från igår! Liksom jag rekommenderar alla som lider av den kassa uppdateringsfrekvensen här att följa mig på Twitter – twittrar man inte själv kan man bokmärka den här sidan och kolla lite då och då! Om man vill. Kanske har Twitter skadat mig lite: att skriva ett helt blogginlägg ger mig nu lite… ja, om inte -ångest så prestationsnervositet. Men det är nog bara en fas).

Jag läste Kristian Lundbergs Yarden igår och rekommenderar alla att göra samma sak. Det är en berättelse om vad jag gissar är alla klassresenärers mardröm: Att det där man hade åstadkommit liksom aldrig var på riktigt, för en dag kommer man att vara tillbaka där man började, med en känsla av att det var så det var tänkt, att det är det naturliga.

Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll – det kommer att förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig.

Kanske kan man lura andra ett tag, kanske kan man till och med lura sig själv, men det onda arvet ligger hela tiden och ruvar. Grejen med Lundberg är alltså att han har tagit sig upp från verkligt hemska förhållanden, blivit respekterad poet och litteraturkritiker, och sedan förlorar alltsammans och inser att han inte kan få några jobb; han har inte ens en gymnasieutbildning. Och när han är tillbaka där han började, med hårt kroppsarbete i Malmö hamn, framstår det plötsligt som det naturliga, det han egentligen är ämnad att göra.

Mitt värsta jobb var nog i storkök. Det var på sjukhuset i Norrköping, och hängde liksom ihop med jobb i lunchrestaurangen: efter ett tag visade det sig att jag var så service-minded och trevlig att jag var bättre lämpad för kundkontakt än de barska storkökskvinnorna, så då fick jag vara mer i restaurangen – vilket var fruktansvärt oglamouröst även det, men inte i närheten av hur det var nere i köket. Man kunde dock alltid bli nedkommenderad  i köket, oftast efter en hel arbetsdag i restaurangen, för att avsluta diskarbetet för dagen: köra de sista backarna med kantiner och få bort de inbrända matresterna i granuldisken, göra rent det jättelika monstret till storköksdiskmaskin (kokta morötter som fastnade i galler, rödmögel som genast uppstod på de områden som var svåra att få rena, potatismosrester som lade sig som en stärkeserik hinna över hela maskineriet, den ständiga lukten av fukt).

Ofta jobbade jag tillsammans med en lätt utvecklingsstörd kvinna som kom dit och arbetstränade. Det var alltså jag och en utvecklingsstörd kvinna. Vi var liksom på samma nivå, lika bra på att skrubba bort fastbränd laxpudding. Jag klamrade mig fast vid tanken på att det inte var för evigt, men när jag befinner mig i mina mörkaste stunder, när jag tänker att jag liksom saknar fast mark, avslutad utbildning, skyddsnät, är det där jag befinner mig igen.

Jag kom att tänka på en annan klassresande skåning när jag läste Lundberg, min favorit bland skåningar faktiskt (och favorit bland klassresenärer, även om det är en aspekt på hans författarskap som jag inte kan påminna mig att jag har sett så mycket av): Ola Hansson. Som tog sig direkt från en bondefamilj till de fina, litterära salongerna (ofta när klassbakgrund diskuteras i det här landet åberopas mor- och farföräldrar tycker jag: ”Min farfar jobbade i skogen och min mormor var bonde” – detta i ett land där typ alla familjer gjort en klassresa över de senaste två generationerna… sorry men det räknas inte i min bok. Jag är bara intresserad av den som har gjort resan själv):

De karaktärsdrag, de själssidor, som bondens yrke och den skånska slättnaturen avalstra hos människan, – hur måtte den icke ha skärpts genom att nedärvas genom århundraden! Det är en fond som tillvuxit i geometrisk proportion; det är en parallell till lagen om tilltagande hastighet för den fallande stenen. Och nu hade jag försökt att tvinga stenen att falla långsamt, att falla snett, att bli hängande i luften! Jag hade försökt att förändra min själs sammansätting genom att översmeta den med figurer, lånade från böcker, – ändra dess naturbestämda form efter andra samhällsklassers ideal! […] Summa summarum: jag har varit på resa i främmande land – jag återvänder hem.

”Det var ändå aldrig på riktigt; det jag skrev, det jag sade, inte skulle jag få stanna” skriver Lundberg. ”Det syns alltid på oss. Vi kommer ändå inte att stanna kvar, eller hur?  Vi kommer ändå aldrig att få tillhöra det som vi strävar efter.” Det är något lite provocerande med den där determinismen tycker jag vissa dagar – ja, och Ola Hanssons determinism är väl lite annorlunda, grundad i tankar om national- (eller, vad heter det? Regions-? Landskaps-)karaktär och darwinism – men jag förstår den (även Hanssons, utan tvekan), jag känner igen mig i den. Tanken om ett arv att bära på. Som man, om man lyckas göra sig av med det, ändå liksom kommer att bära som en saknad, eftersom ingenstans känns som hemma.

”En av tusen lyckas komma förbi gränserna och döms till att aldrig få känna sig hemma. Är klassresan lycklig? Nej. […] Varför gör man den då? För att den är oundviklig. För att alternativet är värre” skriver Lundberg.  ”Husvill” heter Hanssons novell som jag citerar ifrån. Kanske den bästa tänkbara titeln på berättelsen om en klassresa.

121 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

121 responses to “det som skapar en människa är förmågan att välja det goda

  1. alltitext

    Åh, jag vet! Yarden är fantastisk, jag skrev om den i Arbetarbladet i januari (här: http://arbetarbladet.se/kultur/recensioner/litteratur/1.1732671-vard-att-belonas-flera-ganger-om), efter att också ha läst den i ett febrigt, smärtsamt svep. Alldeles underbar. Och hemsk. /Therese E

  2. RH

    Kan tyvärr inte komma ifrån tanken att Lundberg koketterar. Som du skriver har väl i stort sett alla svenskar utom en klick kotlettfrisyrer i stockholmstrakten ”arbetarbakgrund”. (Har själv arbetat som parkarbetare, vårdbiträde och nattreceptionist.) KL fuskade flagrant med en recension, fick till följd av detta färre jobb inom branschen och tog tillfälligt jobb i Malmö hamn i stället, sannolikt med just en skildring som ”yarden” i åtanke. (Är själv författare och har svårt att svälja hans katolskt färgade nollsummesnack, som mest verkar gå ut på att det skulle vara synd om honom.)

    KL har flyttat runt Toyota-bilar och saknar en jackknapp; vi pratar inte om barnen på skräpfartygen i Bangladesh. Under DN-intervjun sätter han i sig chiabatta med mozarella på ett trendigt malmöfik där han sägs vara stamgäst. Ursäkta, men hur f-n kan man vara stamgäst någonstans om man inte ens har råd att köpa en ordentlig täckjacka? Är misshushållningen också en direkt följd av hans olyckliga arbetarklass-stigma? (Själv har jag fått lära mig att hålla i mina förvärvade slantar och inte sitta på caféer.) Kanske har Kristian Lundberg dragit på sig för stora levnadsomkostnader?

    Är jag inte alldeles felunderrättad uppbär han dessutom konstnärslön eller dylikt från författarfonden. Ursäkta igen, men för en skrivande kollega som sköter sitt jobb, likaså har barn att försörja, likaså har haft skitjobb (om än hittills inte funnit skäl att skriva om dem, vilket jag vid närmare eftertanke kanske borde…), har en ytterst blygsam inkomst och knappast några saftiga stipendier att kalkylera med, är detta snarast en provokation.

    Boken kan förstås vara läsvärd ändå (även om citaten ger mig onda aningar och snarast verkar spegla ett utvaldhetskomplex). Nu måste KL hursomhelst sägas ha revanscherat sig med råge, och på kuppen blivit både rik och omtyckt. Rena Oliver Twist.

    Undrar vad han ska göra härnäst? Han och Johan Jönson kunde kanske skriva en rapport från skurhinken (del XXII) tillsammans? Med fortsatt vädjan till ett ständigt gnagande kollektivt dåligt samvete över att vi inte tar hand om våra största moderna manliga arbetarklasskildrare ordentligt.

    Nej, då klingar dina storkökserfarenheter i mina öron betydligt mer realistiskt och chosefritt. Dem har du ju heller knappast koketterat med och hållit fram som inträdesbiljett (mödosamt skrynklad och tummad och nedsölad med bittra tårar för den livsviktiga autenticitetskänslan skull…)

    Men visst, jag borde väl antagligen läsa boken först.

  3. Kristian Lundberg är alltså han som recenserade en bok utan att ha läst den? Förklarar han i sin egen bok varför han gjorde så?

  4. Lista över författare med ”garanterad författarpenning” 2009

    http://www.svb.se/nyheter/f%C3%B6rfattare-med-garanterad-f%C3%B6rfattarpenning

    Kristian Lundberg står på den, så RH, du har rätt.

    Och bara en iakttagelse: Detta är ju ALLAS mardröm. Vad är Sjöbergs Blamagegud om inte samma känsla gestaltad?

  5. alltitext

    RH: men det är väl ingen med ”arbetarklassbakgrund” som gör anspråk på att vara unik och ensam om det? Det är väl inte det som det handlar om – upplevelsen blir väl inte mindre angelägen för att många delar den? I det här fallet är det ju precis tvärtom.

  6. Ska läsa den här boken å det snaraste!

    Jag arbetade som diskare under gymnasiet ett par kvällar i veckan. Alla kallade mig för ”chef” (fr.) eftersom det var så uppenbart att jag var lägst. Ibland fanns det lite vatten i botten på de stora plastdunkarna som användes till sås och marinad. Då kom kocken och slängde det på min rygg som var den enda platsen där man inte hade förkläde. Han förklarade det såhär: ”Ja du chef, du kommer förstå varför när du själv får en egen restaurang.”

  7. Therese

    Jag kunde faktiskt förutse varenda invändning bland de här kommentarerna, det får mig att undra hur man ska skriva om den här klassrese-erfarenheten: Vad tycker ni då? Man borde inte skriva om det alls utan bita ihop och vara glad och tacksam över att man inte är fattig i Bangladesh?

    Jag blir lite provocerad över att så fort det skrivs om en klassreserfarenhet ska allt nagelfaras och resultera i omdömet att det minsann inte är tillräckligt synd om författaren ifråga. För mig handlar det inte alls om det. Det lär ju finnas tusentals, miljontals människor som har haft det svårare än Kristian Lundberg. Jag tycker att han har skrivit en bra bok för att han sätter ord på en erfarenhet som jag delar. Jag håller inte med honom om alla slutsatser han drar av den erfarenheten, men jag tycker absolut att det är en erfarenhet som förtjänar att berättas.

    Space Babe: Ja, det är han. Nej, det förklarar han inte.

    Karin: Okej, if the shoe fits, wear it.

  8. RH

    Det är den självömkande skenheligheten jag vänder mig emot; en manligt kodad uppenbarelseform. Vad gäller arbetarklassen tror jag snarast att det handlar om suggestion. Särskilt bland svenska kulturarbetare.

  9. alltitext

    Therese: Jag tror att folk inte tycker att man ska skriva om den eftersom det verkar vara synonymt med att kokettera.

  10. Therese, jag fattar inte ditt svar. Om det är ett svar.

  11. Therese

    Karin, jag ber om ursäkt om det lät snorkigt! Jag har fått precis den invändningen typ tusen gånger och jag har inget bra att svara på den, för visst, så kanske det är, det kanske ÄR allas mardröm.
    Så nu tänkte jag att visst, klart att jag går med på att vem som helst kan ha känt så, go ahead, skriv böcker om det. Men i just den här kontexten som Lundberg beskriver den känslan kan jag exakt identifiera mig med den, och jag tror att andra som har upplevt samma sak kan det också, och jag tycker att det är lite jobbigt att den där invändingen alltid måste komma och liksom förringa det hela.
    Det går säkert toppen att läsa en författare av exempelvis mer borgerligt snitt som har känt samma sak om det nu är just den känslan man är ute efter. Omständigheterna kring Lundbergs upplevelse känns dock relevantare för mig personligen.

  12. Mimmi

    Nä… många går runt och är rädda för att göra bort sig och vantrivs, oavsett bakgrund. Alla har inte garanterad konstnärslön, och det spelar ju stor roll om han nu framställer sig som fattig. Att Lundberg recenserade en bok han inte läst berodde inte på att han kommer ur arbetarklassen, det hade en överklasslyngel eller medelklassbrud också kunnat göra.

  13. Mimmi

    Jag kan berätta om en snubbe som i det närmaste kommer ur överklassen men som skrev en artikel för några år sen där han använde exakt samma retorik: jag har så dåligt självförtroende, det här håller aldrig, mina vänner har en helt annat självsäkerhet. OK hans farsa var överläkare men farfar kom faktiskt ur arbetarklassen. Sen var den här snubben dessutom ett stöddigt svin som inte stod ut med kritik, men han drog fram farfar för att väcka medlidande. Gömde sig bakom farfar.
    Hur många generationer tillbaks kan man åsyfta på och ändå komma ur arbetarklassen?

  14. RH: Hur tänker du dig att arbetarklassen är en suggestion?

  15. Alltså, eftersom ni är inne på det där med boken som Lundberg recenserade fast den inte kommit ut ännu – så tycker jag att man måste nämna hans svar på kritiken också: ”– Jag har gjort mig lustig över Britt-Marie Mattsson på förhand eftersom jag tycker så fruktansvärt illa om henne. Men vi får hoppas att boken kommer ut så jag får chansen att såga den på riktigt”.

    Detta är underbart. Det är det som upprättar honom för misstaget, att han erkänner men ändå står fast vid sin övertygelse.

    Alla vi som någon gång läst Mattsson infantila utrikesreportage i G-P vet precis vad Lundberg talar om.

  16. Mimmi

    Jag tycker inte att det är underbart alls. Även om man kraftigt ogillar en skribent har man ingen rätt att på förhand bestämma sig för att såga en bok av den skribenten. Det är bara arrogant och oseriöst. Expressen kultur efterfrågade länge aggressivitet och Lundberg var en av de mest hopplöst illvilliga kritikerna.

  17. RH

    Therese E: Jag menar att man suggererar fram den, särskilt inom svensk kultur. Egentligen bryr man sig inte om den, men man behöver att den finns, annars riskerar hela ens ideologiska föreställningsvärld att rasa samman som ett korthus. Hur många verkliga människor har du träffat som själva skulle hänföra sig till denna förklenande kategori? Jag tror mig kanske känna en, och han är högutbildad medelklass.

    Carl Forsberg: Det var det dummaste jag hört. Lundberg borde kliva ner från sina höga hästar och be henne om ursäkt i stället för att spika upp sig själv på korset – hur dålig hennes bok än är.

  18. Lundbergs sågning var inte speciell underbar och ännu mindre hans försök att släta över det. Det var ett klavertramp helt enkelt. Varken mer eller mindre. Problemet är att dyika klavertramp inte tillåts om man hyser en avvikande åsikt. Då förpassas man ut i kylan. Om Carl Forsberg hade tyckt att Lundbergs ord var underbara, så kunde han ju ha skrivit ett inlägg på Expressens kultursida eller någon annanstans, till exempel DN, och försvarat Lundberg, när det väl begav sig, men det såg jag inget av – eller så missade jag det kanske?

    Problemet är att när kritiker som Sinziana Ravini, Eva Ström , vilka befinner sig ”inne i systemet”, far med osanningar så händer inget. Jo möjligen att de blir befordrade till något finare uppdrag.

    Ingen bryr sig om att följa upp att denna sorts kritiker får fortsätta att verka ostört framledes eller tll och med blir befordrade, utan hellre intar man en kritisk inställning till dem som de kritiserat, likt en darrande hare så markerar man att man minsann på många sätt skiljer sig från dem som just nu kritiseras på Dagens Nyheters och Atonbladets kultursidor – allt för att slippa kontamineras.

    I ett kulturklimat där alla tycker samma sak är rädslan att stötas ut så stor att man gör allt för att hålla sig väl med folk på exempelvis DN. Det är detta som gör att man alltid hittar förevändningar för att aldrig ge sig in i debatter där man riskerar att ha något att förlora och hellre då skriver smarta, till intet förpliktigande kommentater på diverse bloggar, när stormarna har bedarrat.

  19. Nej, men det är ju förstås omöjligt att försvara Lundberg. Och han kom ju senare att be om ursäkt själv: ”Det här är så jävla olyckligt och pinsamt. Det är som att bli ertappad med snoppen i smöret. Och jag ber naturligtvis Britt-Marie Mattsson om ursäkt för mitt övertramp.”

    Men jag gillar ändå anslaget, det står jag för. Och vad gäller debatter så har jag nog dragit mitt strå till stacken – det vet du mycket väl, Johan. Att du och jag sen inte tycker exakt likadant om allt må väl vara hänt?

  20. Therese

    Nu tog den här diskussionen väldigt många nya vägar… men RH, ”man suggererar fram den, särskilt inom svensk kultur. Egentligen bryr man sig inte om den, men man behöver att den finns, annars riskerar hela ens ideologiska föreställningsvärld att rasa samman som ett korthus” – jag fattar vad du menar, och det är ju ett fenomen som inte bara gäller just klassgrejen, men det innebär ju å andra sidan inte att arbetarklassen inte finns, eller att upplevelser av den inte är giltiga. Eller tycker du det?

  21. Vad gäller Lundbergs klavertramp så håller även jag med om att det var ett klavertramp, däremot kan jag inte tycka att det var av den digniteten att det motsvarade det DREV som sedan uppstod.
    Det är det där med proportioner igen, och som Johan Lundberg frågar – vem försvarade honom då?
    Och tydligen uteblev sedan uppdragen, han blev under en period persona non grata.
    Nå, nu kan man väl konstatera, med LO-pris, eller är det Ivar LO-pris (sorry) att han verkar vara på väg tillbaka?

    Intressant tycker jag är RHs idé om arbetarklassen som konstruktion. Delvis tror jag faktiskt att det stämmer, folk som inte själva är av arbetarklass har ändå en stor del av sin identitet i denna klass, och inget ont i det. Och kanske inte så konstigt heller.
    Om man tittar på den stora samhällsförändring som Sverige genomgått de senaste hundra åren så är det ju det en enda ENORM klassresa. Idag definierar 80% av svenskarna själva som ”medelklass”, vilket antagligen stämmer.
    Men var man har sina rötter, varifrån ens värderingar kommer, vilka familje- och andra minnen man har är ju en annan sak?
    Dessa 80% har ju knappast i flera generationer en borgerlig, medel- eller överklassbakgrund.
    Så ränderna sitter liksom i.

    Jag diskuterade häromdagen franska arvsregler, i den franska aristokratin ärver fortfarande ofta en av sönerna, gärna den äldste huset/herrgården, trots att lagstiftningen de senaste tvåhundra åren är helt emot det. (Övriga syskon är som regel även införstådda med det.)
    Well, sa han, det är ju svårt att sätta stopp för en tradition (ett helt tankesystem) som är tusen år äldre än lagstftningen.

    Och där nånstans tror jag att den svenska medelklassen idag befinner sig, delvis kvar i sin historia så att säga.

    Vad detta OCKSÅ har lett till, ihop med svenskt konsensus, är att alla andra uttryck faktiskt förtigs och försvinner.
    En svensk Tjeckhov är en omöjlighet, trots att några körbärsträdgårdar förmodligen skövlats i den här kollektiva resan också.
    Och DET menar jag utarmar litteraturen. Det finns bara några accepterade synvinklar: underifrån, helst som dog, eller möjligen som ”resenär” – för män.
    Kvinnor kan ikläda sig rollen som ”blåstrumpor”, borgerliga kärringar på DN som inte får folkets stöd – för det får Larsson-Strindberg.
    Bättre då, som kvinna, att också slå underifrån, vara ”bitter…” eller ha en allmänt eländig ”kvinnlig erfarenhet”.

    De här erfarenheterna är inte SÄMRE än andra och de kan gestaltas mer eller mindre bra som alla andra mänskliga erfarenheter.
    Vad de däremot gör i den svenska kulturen är dränker alla andra utsiktspunkter. Som sagt, en vemodig Tjeckovsk betraktelse över denna förändring är inte i sig omöjlig. Men den blir aldrig läst, aldrig en del av en kollektiv historieskrivning. Och det är faktiskt inget annat än en brist.

  22. RH: Jag anser för det första inte att arbetarklassen är en ”förklenande kategori” – varför i hela friden skulle den vara det? Det var ett väldigt plumpt sätt att skriva på.

    Inom kulturvärlden har jag heller inte stött på så många människor som i dagsläget hänför sig till denna kategori, däremot rätt många som, liksom jag, har växt upp med liknande bakgrund och därför kan identifiera sig med det och känna igen saker tydligt (som i läsningen av Yarden eller vad det nu kan vara). Utanför kulturvärlden….ja, du jag vet inte hur många, ett par hundra kanske?

    Att arbetarklassen finns som kulturell konstruktion (eller suggestion, om man vill det) är väl inte heller så konstigt, inte i något land, någonstans. I de allra flesta länder historiskt och till dags dato är/var ju majoriteten av befolkningen alltid nåt slags arbetarklass. Det är ju liksom så klassamhällen är uppbyggda. Att vi har en annan materiell standard idag så att de som var arbetarklass förr har det lite ekonomiskt bättre i vissa avseenden, betyder ju inte att det inte finns klasser. Eller?

  23. Mimmi

    Klasskillnaderna har förändrats, det säger sig självt att arbetarförfattarna från 30-talet hade en betydligt tyngre erfarenhet av fattigdom och hårda villkor än vad dagens arbetarförfattare har.
    Beträffande Lundbergs klavertramp så är han knappast ensam om att ha slarvrecenserat en bok – har t.ex inte Linda Skugge skrivit en del dumheter utan att bli av med några uppdrag för den sakens skull?
    Att en arbetarklassbakgrund ofta handlar om suggestion, konstruktion och nostalgi inom kultursfären är också sant. Men frågan är om ”trenden” inte lika mycket kommer från USA, där underdogromantiken är stark, och där det är ett ideal att ha tagit sig upp ur svåra villkor i största allmänhet (om det så handlar om missbruk, incest, eller ett annat socialt underläge).

  24. Problemet är snarast om man ska göra något åt de strukturer som gör att Kristian Lundberg är tvungen att arbeta i hamnen efter en fadäs, medan Sinziana Ravini och andra blir befordrade pga sina fadäser.

    Problemet är att den som arbetar aktivt för att göra något åt denna sorts strukturer kan räkna med noll och inget stöd i kulturdebatten. Den personen riskerar att få även sina ursprungliga meningsfränder emot sig när han eller hon upplever att DN och andra stora aktörer försvarar dem som befinner sig ”inne i systemet”.

  25. Therese E

    Mimmi; det är klart, men det är ju inte bara fattigdom och hårt liv som utmärker en arbetarklasserfarenhet.

  26. Mimmi

    Therese: absolut. Visst är det så.

  27. Therese E,
    även om du inte menar så så känns ditt synsätt lite – deterministiskt. En gång arbetarklass, alltid arbetarklass?

    När frigör man sig från klasstillhörighet, eller snarare hur många generationer behövs för att ”minnet” ska var så pass försvagat att andra minnen väger tyngre?
    Att svenskarna inte är där än tycker jag är rätt uppenbart.

    Och är inte en av litteraturens uppgifter just att faktiskt tillåta frigörelsen? Att både författare och läsare får skrida över dessa olika gränser som det alltid talas om, och som för övrigt i Sverige nästan alltid visar sig vara samma gamla statiska klass (och i viss mån köns-) gränser?

    Det finns så oändligt många sätt att se på människans villkor och situation, så många perspektiv, men i Sverige är några få dylika allenarådande.
    Är det inte både kritikers, författares och läsare uppgift just att tillåta någon sorts språng i det imaginära som är mycket svårare i verkligheten?
    Om det är så så har ju även kritikerna en viktig roll att spela, att inte fortsätta cementera dessa få ”roller” som står till buds?

  28. Mimmi

    Lundberg har gjort comeback, fått pris och har stöd av DN – och det är det väl förhoppningsvis ingen som missunnar honom idag? Det klavertramp han gjorde var ju inte sånt att han för all framtid borde hindras att publicera sig, det vore hemskt. Och till slut är det ju ändå den litterära kvaliteten som avgör om en bok är bra eller inte, oavsett vilken erfarenhet boken beskriver. Beträffande konstnärslönen så är den väl inte tillräcklig att leva på. (Den ska för övrigt avskaffas nu).

  29. Therese

    Mimmi, jag förstår faktiskt inte vad du försöker säga. Det finns egentligen ingen arbetarklass? Jag tycker att det är stor skillnade på den våg av eländeslitteratur som har sköljt över bokutgivningen de senaste åren, och på att gestalta erfarenheten av en klassresa – det ena behöver, precis som Therese E skriver, inte ha någonting att göra med det andra. Jag tycker snarare att det är ett problem att dessa två typer av berättelser har blivit så intimt förknippade med varandra, det är därför jag t.ex. inte har någon större lust att läsa Susanna Alakoski, och det är därför jag inte tycker att Åsa Linderborgs roman är speciellt representativ som berättelse om arbetarklassen. Det finns en stor del av arbetarklassen som inte definieras av problem med alkoholism, droger, kriminalitet etc. – även om man inte ser dessa människor representerade i litteraturen särskilt ofta.

    Nu verkar förresten den här diskussionen mest handla om arbetarklassen som litterärt fenomen, jag menar att den existerar som realitet: oavsett litterära trender och kulturmännskors beteende finns det ju människor som kan kallas arbetarklass i VERKLIGHETEN.

  30. Mimmi

    Men man undrar vad han har för vänner egentligen: ”jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag” – vad egotrippat!

  31. chris

    jättebra inlägg, uppskattade det verkligen!

  32. Mimmi

    Therese: nejnej, jag förnekar absolut inte att det existerar en arbetarklass! Långt ifrån alla skildringar av klassbakgrund är eländesskildringar (jag tycker att t.ex Linderborgs bok hade andra inslag som var mycket mer intressanta – miljöbeskrivningen och tidsskildringen – än skildringen av alkoholism). En annan bok är Torbjörn Flygts Underdog, den berättar om en mer normal arbetarklassbakgrund.

  33. Mimmi

    Stig Larssons böcker, för övrigt, handlar ofta om människor i arbetarklassen.

  34. Therese

    Karin, men vilka böcker är det som cementerar ”rollen” arbetarklass? Vad detta inlägg handlar om är ju skildringar av KLASSRESOR, alltså berättelser om människor som frigör sig från den ”roll” man föddes till – vad är cementerande med detta?

  35. Karin: Jag förstår inte riktigt hur du läser in den determinismen i det jag skriver. Jag tycker verkligen inte att en gång arbetarklass, alltid arbetarklass gäller (eller för vilken annan klasstillhörighet som helst) – om man ska vara personlig så ser jag till exempel mig själv som medelklass (även om jag fortfarande kan känna mig som en främmande fågel i vissa sammanhang och mycket mer HEMMA i ett fikarum på valfritt äldreboende) nu. Mina barn kommer aldrig att bli arbetarklass.

    Jag menar alltså inte att man inte kan frigöra sig från sin klasstillhörighet, men däremot tror jag starkt på att man bär erfarenheter med sig som fortsätter att forma en på olika sätt.

    Vad jag däremot menar är att det fortfarande finns en arbetarklass i Sverige (och annorstädes) även om levnadsstandarden i landet proportionellt sett har ökat. Där önskar jag att det kunde bli tvärtom, men jag ser ingen sådan förändring i sikte. Men det är ju på en stor politisk samhällsnivå, inte individens.

    För övrigt: jag håller helt med dig om litteraturens betydelse för att få frigöra sig och svinga sig över till helt andra erfarenheter än sina egna, det är ju det som gör litteraturen till det den där är – att den erbjuder andra världar, må det handla om klass eller inte.

    Sen tycker jag inte att det alltid måste vara ett självändamål att frigöra sig från arbetarklassen. Att tillhöra/komma ur arbetarklass behöver nämligen inte vara en allteigenom negativ upplevelse/tillvaro.

  36. Hej Therese E.

    Jag funderade lite på det där du skriver om klasser. Finns de? Det gör de såklart – detta begrepp fångar något i verkligheten. Men gränserna mellan klasserna har nog blivit mer vaga i kanten idag än under 1800-talet och under 1900-talets första hälft. Jag tror att det då fanns en tydligare korrelation mellan de ekonomiska förhållanden man levde under och den kultur man föddes in i. Menar du att de som idag har det materiellt lite bättre strängt taget fortfarande är arbetarklass? Jag tror att det ligger något i det, eftersom ett kulturellt arv förs vidare från generation till generation. Samtidigt ser som sagt samhället väldigt annorlunda ut nu, och när man använder ett begrepp som ”arbetarklass” får man nog syn på vissa saker, medan andra skyms.

    Ett exempel på att man får syn på vissa saker men skymmer andra, får vi kanske om vi (som du?) applicerar termen ”arbetarklass” på majoritetsbefolkningen i Sverige under tiden före – låt oss säga? – 1800-talets mitt så missar man kanske att dessa människor snarare tillhörde en ”bondeklass”. I denna ”klass” var många iofs inte självägande bönder, så det är en diversifierad miljö vi talar om här, men kulturen var en annan än den prototypiska bild som ordet ”arbetarklass” ger upphov till på min näthinna.

    Kanske vore det, för majoritetsbefolkningens del, mera befogat att idag tala om en stor ”löntagarklass” i mitten?

    Annars kan jag tänka mig att det finns någon sorts myt om ”arbetarklassen” som det går att ”surfa på”, och att denna myt kanske får extra resonans i Sverige, där arbetarpartiet har en så ovanligt stolt historia, och där de klassiska arbetarförfattarna en gång i tiden utgjorde en verkligt betydande del av nationens litterära liv? Kan det vara så? Det behöver kanske förresten inte vara raktigenom fel i så fall – använder vi inte alla olika berättelser för att få fatt och syn på våra liv? Jag tror inte att man behöver se det som falskt eller koketterande. Men jag har aldrig läst något av Kristian Lundberg.

    Hej Therese B.

    Jag gillar hur detta blogginlägg kommer efter det likaledes spännande inlägget om porträttering av arbetande befolkning kontra porträttering av borgerligt högvilt, med reflektionerna kring det falska du (med Stig Larsson) möjligen tycker dig se i Edelfelts porträttering av ”Kvinnor utanför Ruokolaks kyrka”. Jag tycker även om målningen med de glada människorna, de spontant uppåtsträvande, lätta, vackra och dansande, i ditt blogghuvud. Den bildar liksom en kontrast till innehållet i bloggposten. Dina blogginlägg lämnar mig alltid med saker att fundera på. Jag hoppas att du någon gång återkommer till följande fråga:

    ”Jag kan nog inte riktigt utveckla mina tankar kring detta, men det hänger ihop med en kedja andra tankar jag har haft. Som den om att fulhet anses sannare än skönhet. Är lidandet sannare än glädjen? Mänskligare? Alltså jag menar: mer talande om människan?” (citerat ur blogginlägget om ”Kvinnor utanför Ruokolaks kyrka”).

    Hej RH.

    Jag tycker att du skriver med intressant och välvässad penna. Synd att du skriver under pseudonym.

  37. Mimmi

    Alla med arbetarklassbakgrund skriver inte socialrealistiskt. Daniel Sjölin, Aase Berg, Lars-Mikael Raattamaa, Johan Jönsson, Carl-Michael Edenborg – det finns många fler exempel. De har med klass som tema men skildrar det på ett annat sätt.
    (kommentaren försvann i cyberspace så jag skickar den igen)

  38. Therese

    RH, jag håller med Jacob C!

  39. Jacob: Jag är i stort överens med dig, men är ändå tveksam till den här bilden av Sverige med en gigantisk medelklass, ett enda stort ”mitten” – stämmer den verkligen? Även om den växt i en historiskt sett rasande fart de senaste generationerna, så är väl fortfarande alla de som jobbar i t ex fabriker, vård & omsorg, transport, städ etc väldigt många?
    Jag menar också att det inte bara är de ekonomiska omständigheterna som markerar klass, utan också sådant som socialt och kulturellt kapital (om man nu ska tala med Bourdieu). För oss som kommer från arbetarklasshem (jag är delvis från ett arbetarklasshem, min mamma är det och pappa kan man nog säga blev det, åtminstone på det sättet att det var han som flyttade till brukssamhället och det var den världen som dominerade hemma hos oss) som inte saknade pengar så att det gjorde ont, så är det kanske främst de där andra, mer subtila skillnaderna som märkts mest.

    Jag tror också att det finns en myt om arbetarklassen, och jag vet flera klassresenärer som inte verkar se att de faktiskt gjort resan – men att myten finns behöver ju dels som du skriver inte vara av ondo, dels inte betyda att arbetarklassen också finns som verklighet.

  40. MagnusJ

    Arbetarförfattare skylls ofta för att kokettera om sin bakgrund. Vi har t.ex. sett det i kommentatorsfältet här. Å andra sidan; när någon ur arbetarklassen kritiserar överklassen så finns det alltid en misstanke att kritiken härrör ur simpel avundsjuka.
    Ulf Lundell är också han en klassresenär som i sina böcker skildrar ett komplext förhållande till sitt ursprung. I hans senare produktion beskriver han ofta den leda och tomhet som hans materiella överflöd har försatt honom i. Läsarna borde kunna dra generella lärdomar – av strukturell karaktär – av den klassresan som Lundell levererar. Istället för att se strukturen så ses det som ett individiellt problem; bortskämt gnäll ifrån en sur gubbe.

  41. Therese E. Det du skriver, att du endast delvis är arbetarklass, illustrerar kanske att verkligheten blivit mer diversifierad? Likadant det faktum att människor inom sektorer som fabriker, vård/omsorg och transport (kanske mindre inom städ) bara delvis är i traditionell mening ”lågutbildade” eller ”låginkomsttagare”. Samtidgt måste man ju kunna använda sig av generella begrepp, av ”klasser”, för att överhuvudtaget kunna tala om någonting. Jag tror absolut, som du, att ordet ”arbetarklass” forfarande fångar en verklighet, och då kanske inte minst de kulturella skillnader du talar om. Men jag var lite osäker på hur väl ordet ”arbetarklass”, med alla dess associationer, fångar realiteter längre bakåt i tiden och även framåt, vart ordet leder tanken. Men vad vet jag. Kanske borde man tala om ”arbetande klass”, ”kroppsarbetande klass”, ”lönearbetande klass”… jag vet inte?

    Finns förresten något bra exempel på en författare ur samhällets toppskikt som lyckats med bedriften att göra en klassresa ”neråt” och berättat om det? Kanske blir det motsägelsefullt… en verbal person ur arbetarklassen kan göra en bildningsresa och bli något annat, ”finare” (?), än han/hon var först. En verbal och begåvad person, född med bildning, kanske inte kan bli någon a n n a n på samma sätt? Möjligen skulle en från början högborgerlig individ, som dock inte alls är något författarämne, kunna bli grovarbetare, men då kommer väl helt enkelt denna person inte att berätta om det? Och berättar man om det, ja då kanske man per automatik blir ”fin klass” igen (fast kanske lite mer bohemisk, beroende på exakt vad man var för någon sorts borgerlighet innan)?

  42. Jacob: Jag håller med om att det är mer diversifierat nu (även om jag gissar att gradskillnader och överlappningar alltid funnits), men samtidigt är nog inte min story mer representativ än en som handlar om att komma från arbetarklass på båda sidor. Om man ska hålla sig till äldreomsorgen (som är den som jag verkligen kan något om, och som är stor sektor) så vill jag nog påstå att de som jobbar där är i lika hög grad låginkomsttagare som aldrig förr (eller vad sägs om 18 000 före skatt för ett heltidsjobb som vårdbiträde efter tjugo år i yrket?). Sen kan ju den låga inkomsten ha olika effekter, till exempel beroende på familjebildning, hur man bor osv. Men jag tror att det här diversifierade är vanligare hos klassresenärer, som mig själv, att det i sig gör det lättare att göra resan.

    Carl Johan de Geer är en väl en sådan som hävdar att han gjort klassresan nedåt och berättat om det? (”Hävdar han”, skriver jag, eftersom jag liksom många andra (orättfärdigt?) hyser en misstanke om att DET däremot är koketteri, kanske för att han inte blivit av med just det där kulturella kapitalet som jag talar om.)

  43. Mimmi

    Det kanske kan betraktas som en klassresa neråt, inom överklassen, att bli konstnär och bohem, men rent allmänt handlar det väl inte om deklassering utan om… tja, det är ju ett val för det första, och för det andra gäller valet att syssla med något som brukar betraktas som fint.
    (Jag gillar De Geer ska jag säga, men att han skulle ha gjort en klassresa neråt tycker jag är felaktigt)

  44. MagnusJ

    Ur socioekonomiskt perspeltiv så gjorde Carl Johan DeGeer en klassresa nedåt: han tjänade under många år väldigt lite pengar. Han bröt med sin adliga familj och det umgänget och umgicks istället i konstnärsgrupperingar där adlig bakgrund inte sågs som en merit.

  45. Therese,
    När jag talar om cementerade roller så menar jag nog snarare i offentligheten, de böcker som blir omskrivna och även betraktade som ”viktiga” är böcker med de här perspektiven på tillvaron, alltså arbetarklassperspektivet, feministperspektivet och nu börjar väl även i någon liten mån t ex invandrar och hbt-perspektiv göra sig gällande.
    Övriga perspektiv döms ut av olika anledningar, vanligast är väl att de är ”gubbiga”. Det vill säga vita män i övre medelåldern kan inte räkna med särskilt stor uppmärksamhet, åtminstone inte positiv sådan hur bra (eller dåligt) de än skriver.

    Det här har du ju själv varit inne på vill jag minnas, att det liksom inte riktigt finns någon Simone Weil, Woolf eller Colette eller vad vi nu ska dra till med. En fri ande, (och) ett kvinnligt geni – på det svenska språket?
    Men inte heller männen undgår sitt öde att i första hand vara män och i andra hand klass, och då åberopar de oftast arbetarklasserfarenheten.

    Så: den stora kollektiva erfarenheten i Sverige de senaste hundra åren ÄR klassresan. Inga andra skeenden har på samma sätt präglat samhället. Jämför med kontinentens förhållande till de båda världskrigen och Förintelsen. Här är ju liksom att vara människa inte bara relaterat till klass och kön utan till stora och förskräckliga kollektiva historiska händelser.

    Rollen är inte cementerad, men perspektivet är det, i allra högsta grad. Man gör klassresa, man behåller åtminstone delvis sitt ursprungliga perspektiv. Och sen åberopar man alltså det.

    Jag menar, kolla själv vad som händer Johan Lundberg som konsekvent anlägger ETT ANNAT PERSPEKTIV, så ser du kanske bättre vad jag menar.

    Och vi har inte heller historiskt några andra perspektiv att tala om på vårt samhälle, utom möjligen det avdöda borgerliga (slut med Hjalmar Bergman). Vi har inget judiskt perspektiv, inget mystiskt-religöst eller annat religiöst (utom det av staten sanktionerade protestantiska), inget filsosofiskt eftersom även det tänkandet sköttes av kyrkan i Sverige. Historiskt är det rätt unisont, och det skapar fortfarande idag begränsningar.
    Vi har det politiska, kompletterat med ett ibland haltande men i princip välkommet ”kvinnligt” på senare tid. Också det historiska sett väldigt ungt.
    Och det är allt.

    Vilket i och för sig har rätt lite med Kristian Lundbergs bok att göra, det är jag den första att erkänna. Däremot kan nog hans personliga öde delvis ses i ljuset av detta.

  46. Karin: Det där förstår jag inte. Kan man inte vara ett geni/fri ande om man anlägger klassperspektivet, genusperspektivet, hbt-perspektivet eller invandrarperspektivet? Ingen är perspektivlös, inte vita män i övre medelåldern heller (vilka väl för övrigt får precis lika mycket uppmärksamhet som vanligt)? Är feministiskt tänkande liksom en lägre version av intellektuell verksamhet, degraderar man sig per automatik på geniskalan om man anlägger ett sådant?

  47. RH

    Jacob C och Therese B: Jag uppskattar era pennor också, tveklöst, men behöver min anonymitet som andra tycks behöva arbetarklassen…

    Se Johan Lundbergs kommentar ovan: som frilansande svensk skribent inom kultursfären är det tyvärr förenat med viss risk att häva ur sig somligt helt oförblommerat och spontant och kanske rentav överdriva en smula för stilens och poängens skull. Ty då riskerar man att marginaliseras ytterligare. Det vill säga att inte få vara med alls. (En penna och en röst jag också uppskattar för övrigt, Johan Lundbergs alltså.)

    Bättre att göra som KL och skylla allt inklusive sina egna moraliska snedsteg på samhället och skriva en suggestiv eländesskildring ur rätt vinkel (den förment utstöttes) som vinner kritikernas gunst, och så är man inne i värmen igen. Det är för övrigt min främsta invändning mot ”Yarden” som jag alltså inte läst och sannolikt inte heller kommer att läsa: koketteriet, skenheligheten, självömkandet.

    KL begagnar sig fiffigt av den populära självframställningsgenren, men skapar sig i själva verket (jfr ”Job” med flera kristianlundbergtitlar) ett slags gammaltestamentligt sammanhang; hävdar likt en barnunge att allt han skriver är ”sant” och ljuger följaktligen så att han tror sig själv.

    För mig är detta den springande punkten: Jag hade respekterat honom mer om han försökt gestalta sina egna bevekelsegrunder inför ”fallet” istället för att skamlöst måla upp en scenvärld där ”Kristian Lundberg” ska traska runt i dystra hamnområden likt en samarit, sakna en knapp i loppisfyndjackan och därigenom återvinna alla inblandades (kultursidornas, prisnämndernas, stipendiekommittéernas) djupa respekt och förtroende (i den mån det alls har varit naggat i kanten från början). Allt sådant tycks emellertid lysa med sin fullkomliga frånvaro i KLs berättelse: självrannsakan, självinsikt, trovärdighet. (Åtminstone i mina cyniska ögon.)

    Ursäkta att jag inte svarat förrän nu; har varit på badhuset med ungarna och givetvis betalat för mig.

  48. Therese E,
    Jodå, det är klart att man KAN vara geni som feminist, hbt, invandrare, what ever. Det jag menar är bara att hittills har exemplen från svenskt håll varit väldigt få.
    Och det i sin tur beror på en massa saker av vilka jag räknar upp några. Det finns säkert fler. Vad jag vill komma till är att den historisk homogena strukturen på Sverige och svenskt kulturliv fortfarande präglar detsamma i närmast total omfattning.
    Säg så här, hade det funnits en svensk Woolf/Colette/Weil så hade hon förtigits, förtigs kanske fortfarande idag om nu skulle existera.

    Hörde för en tid sen en mycket intressant intervju med Teodor Kallifatides som hävdade att den sista helsvenska vita bastionen är kultureliten. Om man tänker efter stämmer det ju. Enligt honom har den (historiskt) aldrig utsatts för någon konkurrens, och det stämmer ju också.

    Men detta gör ju också att väldigt få perspektiv känns igen, omfattas av andra. Och det ingen känner igen förkastas. Allt avvikande förkastas.

    Så jag påstår fortfarande, om jag hårdrar, att den svenska erfarenheten av att vara människa präglas av klass och kön, samt det senaste århundradets enorma materiella framgångar, ingenting annat.

    Men naturligtvis skulle jag önska att det vore annorlunda! Och jag tror även att detta kommer att förändras. Som Kallifatides sa i den där intervjun, det enda sättet att ändra på det här är att arbeta hårt och vara bättre (som invandrare eller annan avvikare).
    Och det har han ju rätt i.

  49. Mimmi

    RH: jamen nu recenserar du ju också en bok du inte läst.

  50. Mimmi

    Alltså, RH: ”Det är för övrigt min främsta invändning mot ”Yarden” som jag alltså inte läst och sannolikt inte heller kommer att läsa: koketteriet, skenheligheten, självömkandet.”
    Ärligt talat…

  51. Therese

    Karin, vi talar uppenbarligen om olika saker nu: jag talar om klass som realitet, du om klass som (förutsättning för) litteratur.
    Och om vi ska tala om litteratur så håller jag ju med dig om det mesta av det du skriver. Men att det saknas exempelvis ett judiskt perspektiv i den samtida svenska litteraturen kan man ju inte gärna lasta Kristian Lundberg för… Och även om det är trist att kön och klass är så återkommande teman i svensk litteratur (och att jag allra oftast tycker att det ÄR trist vet man om man är återkommande läsare av denna blogg) så innebär det ju inte att det ALDRIG kan skrivas något intressant på dessa teman: Jag tycker att Kristian Lundberg har lyckats med detta.
    Det innebär ju inte heller att det automatiskt blir bra eller intressant litteratur för att man skriver om ett stort och fint liksom europeiskt ämne – ”exilens villkor” typ, det kan väl vara precis lika tråkigt som svenskt arbetarklasselände…

  52. Therese B,
    Nej, eller ja? man kan inte anklaga ett land för att det är som det är, än mindre en enskild författare i detsamma.
    Man kan däremot påpeka de brister som uppstår då man endast betraktar ett lands litteratur ur dess helsvenska-helvita historiska förutsättningar.

    Sen kan jag bara hålla med dig om att andra erfarenheter kan bli precis lika tråkiga att läsa om. Möjligen kan det faktum att det historiskt finns fler olika erfarenheter, och att de fått och får komma till uttryck göra själva kulturen mer fruktbar.
    Men inte heller det kan man ändra historiskt. Bara framåt så att säga.

    Och sen kan jag ju lugna dig med att det skrivs precis lika mycket tråkiga böcker om snäv fransk erfarenhet också.
    Jag tror för att gå in på ytterligare ett problem som Kristian L inte har ett dugg med att göra, att det ÄR ett problem att det ges ut för mycket böcker. Gäller nog hela den rika delen av världen…

  53. RH

    Mimmi: Det kan man tycka, men i motsats till KL redovisar jag muntert spefullt detta faktum. Ärligt talat: katalogtexter, citat, intervjuer och recensioner har gett mig en utmärkt bild av vad ”Yarden” handlar om i sak, vågar jag påstå. Och det är ”saken” jag diskuterar här – inte stilistiken.

    Har du själv läst boken?

  54. Skrev en komm. imorse, men kände inte för att posta den, av flera orsaker, delvis för att det var lite off-topic (givet trådens inriktning då) och delvis för att jag inte fann mödan värd. Men nu när sign. RH skriver att han önskat att KL gestaltat sina bevekelsegrunder för ”fallet”, så passar det ganska bra.

    Så.

    Nu kör jag också en KL och skriver om en bok jag inte läst. Det här är min reflektion på Thereses inlägg och Therese E:s recension i Arbetarbladet.

    För mig verkar det som om boken inte primärt handlar om klassresan som erfarenhet, utan om en gestaltning av en reaktion på att falla ur en kontext/tillhörighet. Detta står inte i motsats till att han verkar skriva en hel del om klassresan. Tvärtom. Jmf. Satans kverulantiska monolog i Paradise lost efter sitt (lite djupare) fall.

    Just det här fallet, KLs, av det jag läst mig till, låter som en slags regrediering som självpåtaget straff och försvarsmekanism (det är ngt. komplext, för det finns även en sorts trygghet i regressionen).

    Troligen (har som sagt inte läst boken) iscensätter KL sin värsta rädsla (att färdas bakåt och tillbakabildas, till det han kom från, och fruktar) för att straffa sig själv för sitt snedsteg, för att han inte är värd bättre, och för att det, paradoxalt nog, är en trygg hamn (ordvits ej menad) för att slicka sina sår och ynka sig (och hata sig i sin värdelöshet). Och för att nå försoning med sig själv.

    KLs kverulans etc. om hur han är den han alltid varit och kommer att så förbli, att han inte kan ha ett annat ”hem” än sin arbetarkultur etc. blir alltså ett gestaltat självhat (jmf. åter Paradise lost). Igen: det handlar om en individs reaktion på att falla ur något (att han säger, i efterhand, att han aldrig kände sig hemma blir då sekundärt och måste läsas i ljuset av att han befinner sig utanför). Det verkar som han tecknar ett själsligt tillstånd, och ur det låter han oss faktiskt (indirekt och ganska snyggt verkar det som) ana varför han satte käppar i hjulet för sig själv. Han och ingen annan var orsaken till hans fall.

    Boken verkar således kretsa kring det onämnda fallet i väldigt hög grad, och uppstigandet (klassresan) är sekundärt men ett behövligt fordon.

    KL hade inte behövt ta ett arbete på Yarden om han inte velat. Jag köper inte att det var omöjligt att hitta ngt mer kvalificerat för honom. Jag är säker på att han skulle kunnat landa ett arbete som kommunikatör eller PR-något på ett trist verk eller läkemedelsbolag (eller liknande). Övertygad. Men det ville han inte, för han ville plåga och straffa sig själv på det värsta sätt han kunde tänka sig, för att nå en försoning. Försoningen kom i och med att det plötsligt blev synd om honom; så synd att han själv nog tyckte att det var djävligt synd om honom.

    Just ja, fruktan realiserar det fruktade ganska ofta, det skulle jag ju också klämma in…

    Vore intressant att höra hur ni som läst boken reagerar på de här tankarna.

    Ps. Jag lovar att läsa Yarden snarast.

  55. Han och ingen annan var orsaken till sitt fall.

    Skulle det ha stått.

  56. Mimmi

    RH: eh, där satt den! Nej, inte mer än några utdrag.
    Hur som helst så var det väl skatteskulden som tvingade honom att ta ett jobb.

  57. Therese E.

    Jomen visst. Såklart finns det människor ur verklig helarbetarklass än idag. Det håller jag absolut med om. Och det är bra om deras erfarenheter skildras, och om de skildras bra. Tack vare Gunnar Strandbergs omnämndande fattade jag även att du skrivit en artikel i Arbetarbladet, jag läste artikeln, och jag skulle absolut kunna tänka mig att läsa Lundbergs Yarden. Man kan faktiskt inte bli annat än nyfiken på en bok som först föräras ett sådant här välskrivet blogginlägg och därpå en kör av tänkvärda synpunkter och idéer från läsare som både läst och inte läst boken, och med Gunnar Strandbergs mytologiska läsart som kulmen. Ja, jag säger som du, Gunnar. Jag ska också läsa Yarden.

    Hursomhelst, Therese. Jag tror det var följande mening, som du skrev, som fick mig att börja fara ut i en massa reflektioner som kanske var lite utanför pisten:

    ”I de allra flesta länder historiskt och till dags dato är/var ju majoriteten av befolkningen alltid nåt slags arbetarklass.”

    Jag funderade lite över detta med majoriteten av befolkningen, om det verkligen är så i Sverige idag. Och i vilken bemärkelse det var fallet före industrialismen.

  58. Jacob: Ja, det är värt att fundera över och jag är inte bra på vare sig historia eller statistik, men jag tror att det stämmer även idag. Däremot var det väl med industrialismen som det som vi nu kallar arbetarklass växte fram?
    Hursomhelst: Ja – läs boken!

  59. Jag ska också försöka läsa boken.

  60. RH

    Äsch, kör till; jag ska också försöka ta mig igenom den, som en prövning av min egen hypotes.

    Håller f.ö. med signaturen gunnarstrandberg i mycket, även om jag inte skulle vilja reducera någon bok till en renodlad mytisk-psykologisk process.

    Tack för idag och för en alltid läsvärd blogg!

  61. Pingback: Rävjägarn – Är Lundberg en ny gammal baron?

  62. Spelar det någon roll om Kristian Lundberg har råd med en ciabatta eller inte, om han arbetar för sin överlevnad eller bara wallraffar och egentligen kan leva lyxliv? – likafullt gestaltar han en erfarenhet som existerar, om hans eller någon annans. Jag tror att litteraturen kan nå fram till sanning, oavsett hur mycket eller lite författarens livsomständigheter överensstämmer med det skildrade. Yarden är en fantastisk bok, det borde räcka ganska långt.
    Men visst kan man läsa in något straffande och självspäkande i skildringen, med mytiska undertoner. Det finns något mer än realism, mer än självbiografi, något skälvande – och det är ju vad som skiljer boken från det mesta vardagsglåmigt svenska som skrivs.

  63. Lee Fiora

    God kväll allihop!

    Jag fastnar för ordet ”utvaldhetskomplex” som RH introducerade tidigt i denna läsvärda kommentarstråd men som sedan glömdes bort.

    Har inte heller läst Yarden men tänkte en del på detta vid läsningen av Johan Jönssons ”Efter arbetsschema”.

    Jag är nämligen inte säker på att den monumentala känsla av kränkning som Jönssons diktjag upplever i sitt vårdjobb är särskilt representativ för personer inom yrket.

    Jag skulle däremot påstå att många – kanske rentav de flesta – kulturarbetare och särskilt då författare lider av ett slags utvaldhetskomplex som gör dem till just dåliga representanter för övriga löntagare eller vad vi nu väljer för ord. Knegare?

    Man har en grundläggande självuppfattning som går ut på att vara ämnad för något stort. Mycket av Jönssons diktjags frustration handlar om att han ödar bort sitt liv på ett meningslöst jobb när han i själva verket borde hissas på parnassen.

    Men det finns människor som arbetar inom vård och omsorg som faktiskt upplever sig höra hemma där, i arbetet med sjuka och svaga. När Jönsson och somliga entusiastiskt applåderande recensenter (sådana som ”behöver arbetarklassen”) stigmatiserar en hel yrkesgrupp dyker det också mycket riktigt upp protester från dagisfröknar och vårdbiträden i kommentarsfältet.

    I vilken mån denna utvaldhetskänsla rider Kristian Lundberg borde man förstås ha läst hans bok för att uttala sig om. För man vågar sig väl knappast på en gissning?

  64. Therese

    Lee Fiora, vilken bra kommentar. Det är exakt därför jag har så svårt för Jönsons bok, för att jag tycker att han föraktar människor som kanske faktiskt trivs med både sina jobb och sina liv.

  65. RH

    Ann L: ”Spelar det någon roll om Kristian Lundberg har råd med en ciabatta eller inte, om han arbetar för sin överlevnad eller bara wallraffar och egentligen kan leva lyxliv?”

    Ja, en avgörande roll eftersom hela skildringen bygger på ett läsarkontrakt, upprättat av KL själv, som förklarar att allt han skriver är sant. Givetvis kan hans gestaltning råka ha tangerat en erfarenhet som delas av flera, men chansen torde minska en smula om gestaltningen i grunden vilar på en lögn, om man inte är svuren postmodernist.

    I en fiktiv ram får förstås vem som helst påstå vad som helst; litteraturen är full av begåvade hycklare. Och som sagt, Lundbergs bok är säkert utmärkt rent stilistiskt.

    God morgon!

  66. Martin

    Det är en förljugen soppa och nej – den litterära kvaliteten är inte hög.

  67. Ann L och Lee Fiora: Word! Jag har precis samma svårigheter med Jönsons bok, inte bara visar han ett stort förakt för de människor som arbetar inom omsorgen, utan också för de som ”han” tar hand om, dvs vårdtagarna. Jag skrev en indignerad text om det här i LO-tidningen för nåt år sen.

    Jag tycker att det Ann skriver är väldigt viktigt. Dessutom så har jag sen igår funderat över det här raljerandet över ciabattan och stamgästeriet som RH höll på med, och återigen förundrats över att det ställs så höga moraliska krav och förväntningar på människor som har det illa ställt. De ska liksom alltid se till att betala alla räkningar först, välja det billigaste alternativet på Willys, fixa lunchlåda och så vidare i all evighet. Vet inte hur många gånger jag hört kommentarer som ”Ja, cigaretter kan de köpa varenda dag, och så klagar de ändå över hur dyrt det är att gå till tandläkaren”. Jag tycker det är tröttsamt, att man för att tas på allvar i en svår situation måste vara så jäkla rättskaffens och asketisk och aldrig göra något oekonomiskt, egoistiskt etc. Det luktar samma anda som fick Dagerman att skriva dagsversen om att ”hund får de fattiga ha”.

  68. Johan Lundberg

    Många aspekter i denna diskussion, men jag vill ändå återkomma till det som RH säger.

    Det återkommer hela tiden i debatten att Lundberg har sig själv att skylla. Och visst: det fanns ingenting coolt eller underbart i hans recension (och förklaring av den), men man måste samtidigt beakta proportionerna. Det är bara dumt att bortse från det faktum att KL under sin tid som kritiker på Expressen hade samlat på sig mängder med fiender just därför att han företrädde åsikter som gick emot strömmen. Och att dessa hans fiender nu såg ett tillfälle att göra sig av med en recensent som en gång för alla visat sig vara otillförlitlig.

    För en person som går mot strömmen behövs det inte så mycket för att hamna ute i kylan. Man kan se det motsatta i en skribent som Jesus Alcala vars ”klavertramp” var i en helt annan division än KL:s. Alcala är nu inne i värmen, åtminstone får han skriva i SvD. Och som jag tidigare påpekat: när skribenter som följer strömmen, som Sinziana ravini och Eva Ström, blir ertappade med rena lögner händer noll och inget.

    Nu kan man naturligtvis också säga att skribenter som intar en mektkritisk hållnig som KL tidigare gjorde måste vara extra försiktiga med att alltid ha torrt på fötterna. Ingen kommer heller att ta dem i försvar när de gör bort sig. Inte ens de forna åsiktsfränderna.

    Sedan ligger det också något i det som RH antyder, att en väg tillbaka alltid är göra avbön genom att solidarisera sig med de sämst ställda i samhället. Nu har ju detta alltid varit ett tema i Lundbergs författarskap förvisso. Men visst: hade Lundberg gått med i Opus Dei och på ett positivt sätt beskrivit sin tid där hade han knappast fått ngt LO-pris.

    Vad jag vill säga är bara att detta blottlägger en del viktiga mekanismer i det svenska kulturlandskapet och förklarar varför många kulturskribenter beter sig som de gör.

    Man får till exempel kalla fötter när man ser att de människor som man solidariserar sig förlorar terräng i en debatt. Vad göra? Man vill ju inte hamna på kant med etablissemanget, så av ren feghet tar man ett steg tillbaka, men gör detta under förevändning att ens tidigare åsiktsfränder inte är tillräckligt radikala, att de är alltför borgerliga etcetera. Vilket är ett effektivt sätt att dölja ren feghet och ängslighet.

  69. RH

    Therese E: Nu far du iväg och är suggestiv igen, snudd på ohederlig. Jag har inte talat om ”människor” i största allmänhet, jag har talat om Kristian Lundberg specifikt.

    Men på en punkt har du rätt: Jag menar på fullaste allvar att det inte bara är skojigt och elakt utan faktiskt också viktigt att våga raljera ibland, och exempelvis sticka hål på uppblåsta ballonger med misstänkta utvaldhetskomplex.

    Förstår om detta kan vara svårt att ta till sig och hålla isär om man just gripits starkt av boken i fråga och kanske t.o.m. hyllat den någonstans. Missförstå mig inte; jag underkänner självklart ingens personliga upplevelse av boken, men anser likväl att det osar katt, rent sakligt, i detta fall.

  70. RH: Jag vet att du talade om Lundberg specifikt, och jag menar inte att du uttalat dig om människor generellt, men ditt tal om KL påminner om andra människors tal om andra individer – och blir på det sättet del av en större tendens att tycka att det är en bra invändning mot folk som har det svårt på nåt sätt att de MINSANN har råd med det ena eller andra.

  71. RH

    Blir det?

    Inte i min bok, men tydligen i din, noterar jag med lätt höjt ögonbryn som inte nödvändigtvis ska förväxlas med raljans.

    Men nu får det nog räcka för den här gången, märker jag.

    Kaffedags.

  72. Lee Fiora

    Men det var väl inte bara jag som skrattade högt åt RH:s rad: ”Själv har jag fått lära mig att hålla i mina förvärvade slantar och inte sitta på caféer”?

    Så gott som alla författare jag känner klagar över det ekonomiska. Samtidigt vet jag inga andra människor som äter så mycket dyra cafémackor.

    Vad kostar en ciabatta med mozarella plus en latte? 69:90?

    Dyrare än att röka ett paket om dagen.

    Det handlar väl återigen om utvaldhetskänslan. Jag kanske inte har råd egentligen men jag är ju trots allt någon som borde äta den här sortens mackor.

  73. RH

    Såg inte Johan Lundbergs senaste kommentar förrän nu, så detta blir min avslutande replik:

    Flera viktiga och säkert helt korrekta iakttagelser, men lite vid sidan om vad åtminstone jag pratat om. Dvs huruvida Kristian Lundbergs ”Yarden” kan anses hederlig/sann, betraktad som uttalad självframställning.

    Må vara är detta, som Ann L med flera tycks vilja hävda, en tämligen ointressant – ja, kanske rent av olämplig fråga att diskutera?

    Att ”ohederligheten” är fullkomligt omöjlig att slutgiltigt leda i bevis är jag förvisso övertygad om. Men jag tycker mig kunna framlägga flera starka indicier: det självömkande tonfallet, ciabattorna, den saknade knappen, den egna aggressiviteten som kritiker parat med slappa klichéer om ”rikt orkestrerade” diktverk, den garanterade författarlönen, kristusmotivet etc.

    Domen som sådan intresserar mig inte. Jag tycker ingen ska behöva bli utesluten, ska man nu behöva framhålla sådant. Däremot intresserar mig sanningen, i alla dess vackert skiftande uppenbarelseformer.

  74. RH

    Tack också till Lee, som tycks uppskatta mina elakheter!

  75. Therese

    Men ”utvaldhetskomplex”, ”utvaldhetskänsla”, vad ÄR det? Nu tänker jag att det som kallas utvaldhetskomplex i den här diskussionstråden ibland verkar vara samma sak som det jag skulle kalla försök att upprätthålla värdighet.

    Jag jobbade som timvikarie i hemtjänsten ett tag, i mina arbetsuppgifter ingick att städa toaletter som ibland var äckligare än man har lust att föreställa sig. Det kändes väldigt viktigt för mig att använda parfym under den här perioden, jag tyckte om att borra ner ansiktet i tröjans urringning och känna doften av något fint, rent, vackert – det fick mig att känna… ”utvaldhetskomplex”? – jag vet inte. Men det kändes viktigt för mig. Jag hade alltså väldigt, väldigt ont om pengar under den här perioden. Dumt att köpa parfym då såklart.

  76. RH

    Hm, nej, det skulle jag nog inte kalla utvaldhetskomplex. Kanske om du skrivit om det i en bok och gjort en stor poäng av detsamma, bestående i att du skulle blivit mycket orättvist behandlad och personligen djupt förorättad av denna förvisso vidriga stank som jag minns mycket väl, och kanske därtill haft en hygglig inkomst, jämförelsevis.

    Ont om pengar är väl trots allt inte alltid synonymt med dålig inkomst och misär? (Fast nu får jag väl Therese E på mig igen med förstulna anklagelser om att jag skulle förneka att det alls finns folk som har det svårt…) Och jag unnar dig verkligen det där sniffandet under tröjan som verklighetsflykt. Själv brukar jag tröstäta godis när livet känns hårdare än vanligt.

    Även jag har som sagt jobbat inom äldrevården mm, men är det verkligen ett argument?

    Och i så fall: för vad?

  77. Lee Fiora

    Therese:

    Jag tror faktiskt att folk är olika känsliga. Själv upplevde jag det inte som äckligt att byta blöjor på vuxna människor när jag jobbade inom vården.

    Samtidigt hörde jag talas om en tjej som byter till en ren handduk varje gång hon duschar. Hon tyckte alltså det kändes ohygieniskt att använda samma duschhandduk två gånger.

    Kommentaren med mackorna ovan var nog mest ett försök till skämtsamhet från min sida.

    Jag tror att individer med ”utvaldhetskomplex” generellt sett vantrivs inom repetitiva och undanskymda yrken där de inte får bekräftelse för sina särskilda talanger.

    Förekommer dessutom blöjbyten eller toalettrengöring som arbetsuppgifter förstärks naturligtvis den negativa känslan.

    Någon annan hade kanske skrubbat på med en axelryckning?

    Säkert borde man höja lönen för dessa arbetsgrupper. De flesta av oss kommer ju till slut att behöva någon som skrubbar oss både här och där.

    Problem uppstår när dylika arbetsuppgifter framställs som per definition kränkande för då handlar det inte längre om ekonomisk orättvisa utan om att det alltid och oavsett skulle vara förnedrande att sköta om de som är sjuka och svaga.

    Vilket vore en högst oroväckande slutsats.

  78. Lee Fiora: Det där är väldigt viktigt och jag håller helt med. Jag har heller aldrig upplevt mitt arbete i äldreomsorgen som äckligt eller kränkande, tvärtom. Däremot är det ett tungt och tillika väldigt viktigt arbete, som inte värderas tillräckligt högt.

    RH: Jag förstår faktiskt inte varför du tagit så illa vid dig av mina inlägg (jag har inte mer än invänt mot att arbetarklass skulle vara en ”förklenande kategori” och av ett av dina uttalanden kommit att tänka på vad jag ser som en allmän tendens)?

  79. ST

    Åh Lee Fiora, äntligen någon som tar ner den här klasstråden till begriplig nivå. Jag vet att ni tänker att diskussionen handlar om klass på någon slags begreppsnivå, eller utifrån KL och KL:s bok specifikt. Men ändå, det är så underhållande att läsa klassanalyser där deltagarna själva medvetet eller omedvetet legitimerar sig med en dos arbetarbakgrund.

    Min erfarenhet är att de flesta individer som skulle kunna tillhöra arbetarklassen inte säger sig göra det. De säger att de är ”som alla andra”, ”medelsvenssons”, ”medelklass”. Arbetarklassen skulle f.ö. heller aldrig läsa KL:s bok. De läser en deckare på semestern och däremellan tv-tidningen. Oj vad jag raljerar, att jag bara vågar!

    Samma sak med överklassen. Mycket få skulle säga sig vara överklass, eller att det överhuvudtaget finns något sådant i Sverige. Se nämnde de Geer. Men de sociala fallgroparna är många både hos överklass och arbetarklass och för den som inte tillhör någon av dessa blir det pinsamt tydligt. Och ja, Jacob, det kan vara väldigt exkluderande att göra klassresan nedåt och t ex göra sociala tabbar i lunchrummet på äldreboendet.

    Det är förstås den så kallade medelklassen, dvs de som kommit upp ur arbetarträsket sedan typ två tre generationer och därför aldrig skulle ha bokhyllor utan böcker eller gå på musikal eller klä sig för vulgärt etc. Men som saknar rötter i en etablerad kulturell borgerlig medel-/överklass.

    Vad göra? Ta fram komplexkortet! Se på mig med min arbetarbakgrund, min klassresa och hur svårt det är att ta sig fram.
    Klass är överhuvudtaget något som uteslutande ger just medelklassen komplex eftersom den svenska medelklassen är så oetablerad, det är en arbetarklass light, framsprungen ur folkhemsbygget. Själva definitionen av över- och underklass skulle kunna vara att det där utvaldhetskomplexet saknas, att man är nöjd med det som är utan närmare definitioner.

    Inget fel med det, det kan ge nog så intressanta perspektiv såväl litterärt som sociologiskt. För svenska litteraturgenren skapar vår bakgrund just den här typen av romaner som visserligen kan vara koketterande och trista, men hyfsat unika för just Sverige. Kanske kan man nöja sig med det?

    F.ö. undrar jag var ni får att överklassen skulle ha så mycket ekonomiskt kapital ifrån? Det känns snarare som övre medelklass av typen brats. Den överklass jag känner är ständigt utfattig eller/och i allmänhet djävligt snål.

  80. ST

    ”När jag jobbade på sjukhus/hemtjänsten/industrin” haha. Själv har jag bott på Grand Hotel en gång så jag vet precis hur överklassen har det, såatteh. Jag hade med mig en skurborste för att upprätthålla min värdighet.

  81. Therese

    RH, men jag tycker inte att Kristian Lundberg gör någon poäng av att han blivit ”mycket orättvist behandlad”. Och det är till stor del arbetsförhållandena som han skriver om, och de är ju kassa, inte bara för författare med utvaldhetskomplex utan för vem som helst.
    Hm, och sedan fattar jag inte vad du menar… ”ett argument för vad?” undrar jag också…

    Förresten vet jag inte vilket arbete som skulle vara kränkande I SIG. Har någon här hävdat att något arbete är det? (Eller hävdat att någon annan har hävdat det?)

  82. ST: Det stämmer inte med mina erfarenheter att arbetarklassen inte identifierar sig som arbetarklass. Alla gör det inte förstås, men rätt många som jag har pratat med talar ändå om sig själva som arbetarklass (och det är – för tydlighetens skull – inga klassresenärer jag syftar på nu), om diskussionen kommer upp.

  83. Therese

    ST, ja verkligen modigt av dig att våga skriva raljerande anonyma bloggkommentarer! Vi blir både enormt provocerade nu eftersom du kommer med obehagliga sanningar, samtidigt som vi får upp ögonen för perspektiv vi aldrig tidigare reflekterat över eftersom vi bara har suttit här och oövertänkt koketterat med våra extremt svåra bakgrunder. Tack, tack.

  84. RH

    Therese: Mitt ”argument för vad?” var en retorisk fråga, som skulle kunna ses i ljuset av ST:s liknelse med Grand Hotel och skurborsten här ovan. Det blir till slut en egendomlig bakvänd statusjakt på kollektiv klasstillhörighet, som ska bekräfta ens medkänsla/samhörighet med de utsatta och fattiga, som har arbetat i hamnen i årtionden.

    Arbetsförhållandena är kassa, visst. Men jag tror fortfarande att KL sas utnyttjar dem i eget syfte, och därmed i viss mån förstärker och förvanskar dem, för att späkningsvägen (se gunnarstrandberg ovan) återupprätta sig själv som kristusfigur och sårad klasskampsförkämpe. Vilket ärligt talat står mig upp i halsen, för att uttrycka det lite bryskt. (Sedan frös han säkert om händerna på riktigt ibland. Men som någon lite skämtsamt sa: Varför tog han inte på sig ett par vantar?)

    Men kanske ställer jag helt enkelt för höga, om inte rent orimliga krav på självframställningen som lidandehistoria?

    Eller led han i själva verket inte alls och fann sig orättvist behandlad? Inte ens mellan raderna? Glöm i så fall mina ovanstående synpunkter, för då har jag missförstått allt.

  85. RH

    Therese,

    Tillägg: Se även dina egna underbara inlägg nedan, om bland annat Sankt Antonius och Skriet och inte minst Stig Larsson-citatet om kammarherre Ferdinand Meldahl.

    Jag tror de säger mer om denna diskussion än man egentligen vill kännas vid. Det behöver man inte förneka vare sig lidandet eller verkligheten för att befara.

  86. RH

    … och som alltså även signaturen Jacob C förtjänstfullt hänvisat till lite längre upp i den här tråden.

    Sorry. Nu ska jag tiga en stund.

  87. ST,
    Väldigt vad du generaliserar! För det första finns det även människor med rötter i en borgerlighet som numera befinner sig i medelklassen, tillsammans med den medelklass du utnämner till medelklass.
    Det finns förvisso skillnader mellan hur folk beter sig i olika sammanhang på grund just av bakgrund, men ärligt talat, det är, så vitt jag kan se, annat som styr.
    Trygghet, för att ta något så banalt, är inte klassbunden.

    Jag har rätt många vänner som om man ser på några generationer gjort klassresor nedåt. Har även gjort en själv, om man nu ser det så – på ena sidan. På andra… uppåt vore verkligen att ta i, men säg stannat på ungefär samma plan?

    Och naturligtvis ser man skillnader. Men eftersom man är väluppfostrad så gör man ingen stor sak av dessa skillnader. (Man tycker helt enkelt inte att de är särskilt viktiga.)
    Vidare dömer man inte folk efter det yttre, man låter författare ljuga och käka hur många chiabattor de vill utan att ställa några som helst sanningskrav på dem.
    och då är jag väl snarare inne på en kommentar till RH

    RH,
    Men, om du nu ser KLs bok i ett perspektiv på några hundra år? Är det verkligen så viktigt vad som är sant eller ”sant” skulle jag säga?
    Jag brukar tänka på Dante i alla de här debatterna. Han namngav folk och förpassade dem till skärselden. Men sanningshalten – vem bryr sig idag?
    Alla de här författarna som ”säljer” sina böcker med ”sanning” menar jag att man kan ha överseende med helt enkelt. Liksom deras mat- och rökvanor.
    Jag tycker att folk ska få sköta sina liv som de vill så länge det inte går ut över andra. I någon mån över dem själva, men den gränsen är svår att dra.

    Läs böckerna (eller inte, jag tror jag läst en bok av KL och den gav inte mersmak) och diskutera dem.

  88. RH

    Karin: ”Men, om du nu ser KLs bok i ett perspektiv på några hundra år? Är det verkligen så viktigt vad som är sant eller ”sant” skulle jag säga?”

    Nej, förmodligen inte. Man jag vägrar separera litteraturen från den faktiska verkligheten här och nu, särskilt vad gäller genren självframställning. För mig hänger liv och litteratur ihop, även om tiden obönhörligen skall skilja dem åt igen vad det lider.

    Sedan tvivlar jag på att KLs bok kommer att överleva lika länge som Divina Commedia, men just den lilla detaljen kan man ju knappast lasta Lundberg för…

  89. ST

    Therese E: Så sant. Det jag tänkte på är klassidentifikation genom problematisering. Min erfarenhet är att få identifierar sig utifrån klass såvida tillhörigheten inte anses vara ett problem. De som vill se en politisk förändring av klassamhället t ex är (utifrån min personliga erfarenhet naturligtvis) de komplexfyllda medelklassarna. De som med rätta kan säga sig tillhöra arbetarklassen har inte tid eller ork att ägna sig åt identifiering och förändring förrän de tagit sig upp ett snäpp i samhällshierarkin. (Vilket förstås är ett problem i sig.) Sedan finns det en glad kollektiv gemenskap typ ”vi som är arbetare” som saknas hos övriga samhällsklasser, men i den gemenskapen får problematiseraren per definition svårigheter med att passa in.

    Therese: Nu var det ju inte att provocera som var mitt syfte, även om det utifrån din kommentar verkar vara precis det jag gjorde. Inte heller trodde jag att jag kom med nya perspektiv på klass. Det här med modig var naturligtvis ironi, vilket jag trodde framgick. Det jag ville säga var att ”det som är botten i dig är också botten i andra”, alltså att den här diskussionen går att kritisera utifrån samma argument som KL, precis som de flesta andra klassreflektioner med ”personliga” inslag. Vilket är ganska underhållande tycker jag.
    Om jag är anonym eller inte förstår jag inte vad det har med saken att göra.

  90. ST

    Och Karin: Jag generaliserar väldigt bara för att det blir mycket roligare så. Och för att ta klassbegreppet som social grupptillhörighet tycker jag att man också kan göra det. Det blev kanske oklart för att jag exemplifierade med smakfrågor, men det är väl på något sätt resultatet av den ostadiga identitet jag syftade på ang det jag kallar medelklass. Över- och underklass är enligt min erfarenhet inte alls lika rädda för att göra fel socialt.

    Du tar upp att det är mkt annat som styr folks beteenden, t ex trygghet, och det är förstås sant, men då talar vi ju ren psykologi. (Om än den kan vara grundad i miljöpåverkan.) Psykologi tycker jag också att ”utvaldhetskomplex” som fenomen är, det handlar ju faktiskt bara om ren narcissism. ”Jag är ämnad för något annat” osv.

    Jag håller med om att en identitet grundad i borgerlig medelklass sedan hundra år eller mer upplever samma identitetskomplex som en medelklass uppkommen ur arbetarklassen. Det är skillnaden i den identiteten och arbetarklassidentiteten jag syftar på. Vad gäller författares eventuella klavertramp eller koketterande är jag precis som du inte alls dömande. Om så framstod blev det fel. En bra text är en bra text även om den koketterar med det ena eller andra och KL får äta hur många ciabatta han vill. Däremot är klassdiskussioner alltid underhållande för att det väcker så mycket känslor! Hur diskuteras det i Frankrike?

  91. Therese

    ST, irriterade gjorde du iallafall – jag läste din kommentar som att du svepande och besserwissrigt underkände större delen av den här diskussionstråden eftersom du anser att alla som säger något utifrån egna erfarenheter i det här ämnet liksom diskvalificerar sig själva. Vilket är ungefär samma invändningar som jag har mot RH: då går det ju inte att prata om klass över huvud taget? Om alla som har personlig erfarenhet av ämnet bara ägnar sig åt ”en egendomlig bakvänd statusjakt på kollektiv klasstillhörighet”?

  92. RH

    Fniss, fniss. Undrar om det finns en motsvarighet till ”vi som är arbetare” inom svenskt kulturlivs vänsterliberala huvudfåra? Förmodligen, men den är nog snarare gravallvarlig och lätt glåmig till sin karaktär; inte mustig och muntert frivol.

    Och ändå tycks man inte åstadkomma någon vidare förändring till det bättre, hur mycket man än späker sig och lider med de lidande eller autentiskt ”wallraffar” hos dem i hamnen en tid.

    Fy sjutton vad dystert när man tänker närmare på saken…

  93. ST

    Therese: Ett missförstånd jag klandrar min vulgära ton för(En klassanalys på den du!). Erkänner iofs att jag är väldigt bra att svepande och besserwissrigt avfärda saker, men i det här fallet ville jag blott påpeka att klassdiskussion i princip alltid hamnar i personlig erfarenhet som I SIG (och hos alla, naturligtvis även hos mig) blir väldigt svepande. Något emot det har jag egentligen inte eftersom det, precis som du säger, är helt omöjligt att diskutera klass utan att också problematisera sin egen bakgrund. Av någon anledning är dock många som då tänker att de nog är arbetarklass, fast de kanske bättre platsar i en lägre medelklass. Som faktiskt är långt ifrån samma sak. En filippinsk städerska i lägenhetskollektiv i Fisksätra är inte samma som en svenskfödd långtradarchaffis i radhus.

  94. RH

    Therese: Så är det inte. Givetvis kan man tala om ”klass” när man finner det påkallat. Bespara mig dock den patenterade kristianlundbergska offermentaliteten, vilket t ex du själv inte tycks ägna dig åt i mina ögon.

  95. ST: Hm. Det kan nog iofs stämma att det oftast är medelklassen som har tid, ork och möjlighet att engagera sig i klassfrågan (även om jag tror att rätt många ur arbetarklassen är politiskt aktiva i de här frågorna också) – men det är väl inte något problem att de gör det? Är det bättre att ingen gör det – om nu den ”riktiga arbetarklassen” inte har tid och ork?

    Det är lite knepigt med all krav på att man ”med rätta” ska kunna hävda, tycka, veta och tillhöra något. Om jag har gjort en klassresa, betyder det att jag inte längre vet hur det är att vara riktig arbetarklass (nu är jag kanske inget bra exempel eftersom jag väl inte tillhört det som de flesta menar med RIKTIG arbetarklass)?

    Sen, och nu talar jag bara för mig själv, är detta att identifiera sig som något i termer av klass inte detsamma som att uppleva sin klasstillhörighet som ett problem. Min resa fram och tillbaka mellan arbetarklass och medelklass har visserligen haft sina problem, men på det hela taget upplever jag det inte som problematiskt eller jobbigt att identifiera mig med vare sig det ena eller andra.

  96. ST

    Therese E: Det är absolut inga problem med medelklassens sociala engagemang. Förutom det här med emancipation osv. För att på riktigt förändra och minska klasskillnaderna behövs folkrörelser, tid, kunskap och möjlighet till det för dem jag helt gräsligt kallat ”riktig” arbetarklass tidigare. Det är min övertygelse. Klassamhället lär knappast förändras för att Kristian Lundberg skriver en bok, självömkande eller inte, om vad han haft för sig på varvet. Inte heller för att diverse kulturarbetare diskuterar sitt sociala arv på publicistklubben och ”lämnar ut sig själva” och sina alkoholiserade farsor i största allmänhet. Sorry alla mustiga lundbergare där ute, men så är det.

  97. Jag har fortfarande inte läst Yarden, så jag kanske borde hålla tyst. Men den här tråden är så rik och spännande att jag inte kan låta bli att skriva igen.

    I sin blogg resumerar Rävjägarn den frågeställning som huvudspåret i diskussionen har kommit att kretsa kring:

    ”Vad som intresserar mig i kommentarsfältet är den diskussion som bland annat handlar om huruvida Lundberg koketterar med sin bakgrund och sina erfarenheter och, framförallt, är en skildring sämre för att det rör sig om ett slags koketteri?”

    Ja alltså – återigen – jag har ju inte läst Yarden! Men i princip antar jag att vilket svar man ger på frågan beror på vad man är ute efter när man läser och värderar romanen.

    Om man är ute efter den estetiska kvaliteten (ok, väldigt svårdefinierat, men jag tänker nu på sådant som god stil, komplex och/eller originell och tankeväckande gestaltning av motiv och idéer, mm) håller jag i princip med Karin S; ett litterärt verks värde påverkas i princip inte av huruvida författaren koketterar och ljuger eller inte. Jämförelsen med Dante illustrerar detta tydligt (inte minst som Divina Commedia innehåller element av självframställning, även om syftet här nog var än mer (?) poetiskt-mytologiskt än Lundbergs).

    Ibland tror jag rentav att koketterande och lögn – om det görs bra – kan bidra (men bara bidra) till att ett verk framstår som intressant. Det här gäller väl inte Dante, och kanske inte Lundberg heller; men om koketterandet blir så raffinerat obestämt att man inte vet om det verkligen ÄR koketterande, skulle jag kunna tänka mig att det uppstår en obestämd zon, en gåta, ja rentav ett mysterium. Här skulle man kanske kunna tala om en poetisk effekt som i bästa fall fascinerar och stimulerar läsaren.

    Om man däremot är ute efter en gestaltning av det verkligt upplevda blir det kanske värre? Kommer då inte misstanken att författaren koketterar oundvikligen att även dra med sig också en misstanke om att skildringen är tillrättalagd, med syftet att passa den bild som han eller hon vill förmedla genom sin text?

    Just den här spänningen – den mellan strävan efter en sann realistisk skildring och framhävandet av jaget – finns väl för övrigt lämpligt nog tematiserad i (den tidigare i tråden nämnde) Stig Larssons verk? Så till exempel i den märkliga (men ja, vad ska man säga, väldigt äckliga) romanen Komedin I. Det vis varpå Stig Larsson koketterar är här klart medvetet och framstår därför samtidigt som kritiskt i förhållande till jaget, men kan nog paradoxalt nog även verka cyniskt… När hypermedvetenhet signaleras hela tiden upplevs det lätt som en sorts helgardering. Det hela är förstås en tolkningsfråga, men jag upplever att man är nära något man skulle kunna kalla för negativism. Ändå upplever jag – kanske främst utifrån ett etiskt perspektiv – att problematiseringen av jagets utgångspunkter som en klar kvalitet. Även om alla självbiografiska romaner ju inte kan hålla på och anlägga det här radikala metaperspektivet, eftersom det riskerar att skymma andra viktiga saker.

    Jag ska tillägga att vad som gjorde att jag fann Thereses Bohmans inlägg om ”Kvinnor utanför Ruokolaks kyrka” så intressant, var att jag tyckte mig känna igen frågeställningen om ”det tillrättalagda” från annat som jag läst av Stig Larsson. Detta att fulhet ibland anses sannare än skönhet – och att lidandet hålls för sannare än glädjen. Jag funderade på om det här delvis är en kristen figur; vi kan bara mötas i svagheten. Men kanske är kristendomen själv allt för mycket av berättelse här? Borde man snarare tala om en medvetandenivå där vi människor kan mötas, men först när alla idealiseringar är borta – såväl de ”myter” som omger fulheten och lidandet, som dem som omger skönheten och glädjen. Det här framstår för mig som närmast omöjligt och fullständigt utopiskt. Men kanske är det i detta sammanhang alldeles centralt hur man förhåller sig till sitt eget jag? Är det så att det estetiska och det etiska korsas just i jagbilden, i jagframställningen, och kanske mer än någon annanstans? Och är det därför signaturen RH är så intresserad av just jagframställningen?

    Ni verkar dock göra väldigt olika bedömningar av KL:s jagframställning, och här måste jag säga att det blir problematiskt att inte signaturen RH har läst boken i fråga.

    Jag kan också tycka att den ideala sanningssträvan jag talade om stycket ovan blir underlig eftersom litteraturens förförelsemoment fullständigt tycks saknas.

    Men, alltså… sammanfattningsvis (och det här är, befarar jag, inte särskilt originellt som slutsats): Jag tror att Yarden mycket väl kan komma att gå til historien som en erkänt bra roman, även om det skulle vara så att författaren koketterar, förutsatt att den är välskriven och tematiskt intressant (och Thereses och Thereses recensioner tyder på att så är fallet). Om den däremot främst bör ses som en skildring av arbetarklassens verklighet blir det kanske värre. Dock nödvändigtvis inte helt kört – det kan ju hända att han bara koketterar lite, lite grand, och faktiskt inte alls tillrättalägger många av arbetarskildringarna (observera dock att ingen som verkligen har läst romanen verkar dock påstå att han koketterar). Detsamma torde gälla om den snarast bör läsas som en självbiografisk roman med fokus på Lundbergs ”jag” (och då oavsett om det är proletärt eller ej), men kanske inte om det finns tecken på att ”koketterandet” har inslag av någon sorts ironi?

  98. Jacob: Jag tycker att ditt resonemang är jätteintressant, och jag är nog också lika kluven i frågan kring hur ”sann” en författare bör vara, sann i betydelsen autentisk, nära sitt ämne (och inte i betydelsen fakta/hämtad från verkligheten).

    Men nu ville jag bara skriva och säga att nej, jag tycker inte att Lundberg koketterar i Yarden, inte just med någonting tycker jag att han gör det. Jag tycker inte heller att den kan läsas som bara en tematisk skildring av ”arbetarklassens verklighet” – även om den för all del skildrar delar av den – jag tycker att det som utmärker Yarden är att den förmår förena denna tematik med en fantastisk stilistik, som i många avseenden är närmast prosalyrisk. Väldigt välskriven med andra ord. Och det gör, för min del, att den berör ännu mer.

    (Och som Therese också skrev någonstans här ovan är det ju inte bara Lundbergs eget öde som gestaltas här, utan många av hans arbetskamraters, vilka har en annan historia och förmodligen också helt annan framtid än KL.)

  99. Nu råkar ju Yarden vara en allt annat än mustig bok (berättarjaget säger sig pissa på Fredrik Ekelund till exempel). Och faktiskt spelar författarens bevekelsegrunder till att ta jobb i hamnen inte någon vidare stor roll, han är inte i första hand självömkande, koketterar inte med sin olycka, utan är jävligt förbannad. Det är inte hans egen situation som är det centrala, det är de arbetsvillkor han iakttar, de människor han möter som inte har något annat val. Som existerar och som knappast går omkring och stoltserar med sin klasstillhörighet. Och kanske någon, som till slut får för sig att trots allt läsa boken, får upp ögonen för hur det ser ut i klassamhället i Sverige idag.

  100. Lee Fiora

    Therese: Du skrev ”Förresten vet jag inte vilket arbete som skulle vara kränkande I SIG. Har någon här hävdat att något arbete är det? (Eller hävdat att någon annan har hävdat det?)”

    Mitt resonemang (”Problem uppstår när dylika arbetsuppgifter framställs som per definition kränkande” …osv) var fortfarande tänkt i förhållande till Johan Jönssons bok och dess tendens.

    Jag vet att det är Yarden samtalet gäller. Men jag måste bara säga nu när vi båda faktiskt läst Jönsson att jag uppskattade hans snabba porträtt av arbetskamrater, texter betitlade ”Jag minns honom”/”Jag minns henne”, mer än hans självporträtt.

    Nog om Jönsson nu, jag lovar.

  101. RH

    Att pissa på Fredrik Ekelund verkar moget. Slutsatsen är hur som helst given: Det svenska klassamhället lever och frodas värre än någon annanstans på den här planetens solpiskade yta och sannolikt i någon annan tid medan arbetarklassen mumsar ciabatta och kämpar vidare och köper platt-TV och lever miserabla liv medan stackarna som jobbar på Yarden mest tycks gå omkring och existera.

    Vissa författare är jävligt förbannade konstant, sedan tycks omständigheterna kvitta. Och ”jävligt förbannad” tyder på moralisk oförvitlighet och intellektuell klarsyn. Brukar inte Marcus Birro vara det, till exempel?

    Ytterligare en diskussionssugen kommentator, som inte läst boken själv, skriver en rekordlång kommentar i vilken han sammanfattar debatten så här långt, lägger pannan i djupa analytiska veck, prövar hållfastheten i några metaperspektiv och kommer slutligen fram till ”att det blir problematiskt att inte signaturen RH har läst boken i fråga.” (Vilket han själv tyvärr alltså inte heller har hunnit göra än.)

    Vad jag borde ha gjort är naturligtvis att inte ha yppat något om att inte ha läst boken; sedan kunde det ha framkommit att någon ”Yarden” oturligt nog inte existerar i sinnevärlden och så hade jag blivit av med samtliga mina lukrativa bloggkommentatorsuppdrag i en flygande fläng för att istället tvingas söka jobb i fiskfabriken och tagit en fika och grubblat över det evigt hårdnande svenska samhällsklimatet och dess orsaker och följder för mig själv och mina olycksbröder och sedan skrivit en gripande skildring om dessa fiskfabrikserfarenheter, utan ett uns av självömkande, utan ett uns av koketteri, och mottagit stora bloggkommentatorspriset och en prischeck på 300 000 kronor så att jag sedan kunde betala mina CSN-skulder och ta en kopp kaffe och en ciabatta och till följd av blodsockerstegringen och det därpå följande blodsockerfallet (en följd av helvetesåret på fiskfabriken) bli ännu mer heligt förbannad och kanske pissa på någon missunsam typ i kulturetablissemanget eller om det hade varit någon annan: skrivit om hans ”rikt orkestrerade” dikter i en rikstäckande kvällstidning eftersom en sådan utsaga aldrig vare sig kan kommas åt eller beslås eller ifrågasättas rationellt.

    Sedan hade jag skrivit en ny diktsamling om Job och döpt om honom till Kristian Lundberg och blivit vansinnigt arg på mig själv och hela världen och dess grymma orättvisor och sedan skrivit om det också i en självframställning som möjligtvis kommer att läsas parallellt med Dantes Alighieris Divina Commedia om sjuhundra år.

    Allt detta har jag nämligen förtjänat, som jag har slitit och spillt blod och gråtit för mina eländiga medarbetares och olycksbröders och medmänniskors skull och vem kan då komma dragandes med trivialiteter som sanningshalt? Litteraturen är per definition alltid sann och kommer därmed alltid att övertrumfa varje potentiellt småsint invändning mot författarsubjektets privata jag, fick jag lära mig på B-kursen i litteraturvetenskap häromåret. Ett ljuvlig faktum man med fördel kan använda sig av i en självframställning, om man samtidigt saknar en knapp i jackan.

  102. Therese

    RH, hade jag ett bloggkommentatorspris att dela ut skulle du få det!

  103. Anonym

    ST,
    Klass är en av många frågor i diskussionen i France. Som jag skrev tidigare i tråden så är väl själva erfarenheten av att vara människa präglad av även annat i Frankrike, och det ger avtryck i litteraturen.
    Men mycket är också samma av dagens strömningar i litteraturen, viljan att skriva om historien ur andra perspektiv t ex. Politiseringen av litteraturen och förnekandet av stil finns också. Fast mer parallellt med andra strömningar.

    RH,
    Jag tror också att de flesta svenska författare (varför inte västerländska för resten) är förbannade.
    Vad vi håller på med, vare sig vi vill eller inte, är ju att förhålla oss till vår egen marginalisering.
    Yarden tycks vara en comeback som spelar på strängar med god resonans i svenskt kulturliv.
    Man kan, i viss mån, förstå valet av motiv, förhållningssätt etc… Och det utan att ha läst boken! Men däremot den här tråden.

  104. Hej RH! Ja, alltså när jag läser din senaste kommentar kan jag ej annat än dra på munnen, då jag plötsligt tycker att mitt påpekande att ”det är problematiskt att RH inte har läst boken” faktiskt ser rätt förnumstigt ut.

    Du talar om ”sanningshalt”. Eftersom du skrev att du själv är författare vore det intressant om du ville säga något lite mer allmänt om hur du ser på det. Jag förstår givetvis om du inte vill det, kanske inte just här och nu, ja kanske inte alls. Kanske skulle det väl dessutom föra diskussionen väl långt från det egentliga ämnet för bloggposten…

    Vad jag undrar är följande: Jag gissar att du med sanning avser något mera än endast korrekta fakta om ett yttre skeende (sådant som var man befann sig, vem som sade och gjorde vad, etc…). Skulle du därför beskriva den sanningshalt du talar om, som att den handlar om att vara ”sann mot sig själv” (gått till botten med sina bevekelsgrunder, förhållit sig de myter man kanske konstruerat sitt liv, osv… och, antar jag, utan att bli självförintande…)? Jag antar att man här, om man är osann, kan vara det på ett mer eller mindre medvetet sätt. Därför tycker jag att ditt letande efter tecken på sanning/osanning är intressant (oavsett vilken självbiografisk roman det nu må gälla). Samtidigt kan man kanske se det från andra hållet. Hur vet man när man varit sann mot sig själv?

  105. RH

    Therese: Och jag skulle i så fall ta emot det, med klädsamma små skamrosor på kinderna.

    Jacob C: Sanning är ett svårt begrepp, men jag tycker att du ringar in det bra. Tror mig ha ett välutvecklat öra för fusk och falska övertoner, kort sagt, annars saknar jag i stort sett goda egenskaper, dessvärre.

  106. annat

    ”han är inte i första hand självömkande, koketterar inte med sin olycka, utan är jävligt förbannad. Det är inte hans egen situation som är det centrala, det är de arbetsvillkor han iakttar, de människor han möter som inte har något annat val. Som existerar och som knappast går omkring och stoltserar med sin klasstillhörighet.”

    Väl rutet, Ann L. Huruvida läsaren (eller, ja, Den Tyckande Kulturskribenten) anser att Lundberg lidit tillräckligt är knappast en lika viktig fråga som den om lidandet bland hans arbetskamrater. Den arbetarklass som skildras här är knappast den fackanslutna, de villkor som ligger till grund för dessa arbetares villkor är något som väl knappast någon kan anse är uttjatade i litteraturen.

  107. annat

    @Therese: Kände också igen mardrömmen. Det är den dubbla skräcken: att allt ska tas ifrån en igen, och att det ska visa sig vara så det ska vara.

  108. [Varning: långt inlägg]

    En av Sveriges bästa poeter, Hans Boij, jobbade nästan hela sitt yrkesverksamma liv som vaktmästare på företaget K-konsult. Han gav ut två diktsamlingar på Bonniers på 60-talet; därefter en allt mer högkvalitativ egenutgivning på Författares Bokmaskin. Jag vet inte men jag gissar att vaktmästarjobbet var för oglamouröst för att han skulle bli klassad som arbetarförfattare (han tematiserade inte heller själva jobbet, däremot positionen av att vara arbetarklass), samtidigt som det lämnar en utanför de flesta sammanhang där författare knyter kontakter, fördelar uppdrag etcetera.

    Själv jobbar jag som konduktör. Är det bra eller dåligt? I Finland (Vasabladet) recenserades min senaste diktsamling ”Muntliga dikter” med rubriken ”Konduktören har ordet”. I Sverige recenserades jag på det hela taget inte alls.

    De flesta författare jag känner är antingen sjukskrivna, förtidspensionärer eller studerande. De klassas kanske inte yrkesmässigt som författare men de är poeter. Sen känner jag några – med tiden allt färre? – som skulle kategoriseras som yrkesförfattare. Det är ett ganska tunt skikt. Inte heller är det alltid de mest originella. Men det är klart, förutsättningarna för att fördjupa sig i sitt konstnärskap borde ju vara större om man har all tid till sitt förfogande. De flesta lider ju mer eller mindre av tidsbrist.

    Sen känner jag återigen andra konstnärligt verksamma som varit/är sysselsatta som tidningsbud, postsorterare eller hemtjänstpersonal, för att ta några exempel. En del ser det som rena straffkommenderingen, andra liksom bara gör det de måste. Man måste ju försörja sig.

    ”Utvaldhetssyndromet” handlar om att se det man gör konstnärligt som viktigt. Så måste det vara, oavsett social ställning.

    Vad gäller Kristian Lundberg så har jag egentligen all respekt för honom som undergroundförläggare och poet. Det grundlades under vår sporadiska brevväxling på 80-talet. Men i hans egenskap av kritiker tyckte jag att han blev allt mer opportunistisk någon gång under mitten av 00-talet. Från att ursprungligen ha varit oerhört kritisk mot den språkmaterialistiska strömningen inom poesin tyckte jag att han bytte fot och plötsligt började hylla diktsamlingar som han kanske inte ens själv trodde på. Då måste man göra det med några inte alltför förpliktigande ord, eller i svepande ordalag. Det där med ”rikt orkestrerad diktsamling” handlar om Ida Börjel. Jag kände själv som både läsare och poet att det går inte att vara motståndare till språkmaterialismen och vara verksam som kritiker i Sverige. Det är förmodligen omöjligt, eftersom inte ens Kristian Lundberg längre gör det. Allt det som hände kring ”Yarden” var förmodligen bra för honom och jag ska läsa den med glädje (när jag har råd att köpa den).

    P.S. Glöm inte, att bli författare handlar i dag allt mer om att skapa sig ett nätverk, hitta mentorer osv. Det är därför nästan alla går skrivarkurser/utbildningar. Det är ett livsvillkor för att få komma in i branschen, verkar det som. Förr i tiden var det öppnare och mera fördomsfritt. Jag påstår det.

  109. Får väl tillägga att Hans Boij fortfarande är fullt verksam som författare.

  110. Mimmi

    Mycket intressant inlägg av Andreas Björsten. Endast ett frågetecken – är det så viktigt att vara emot språkmaterialismen och Ida Börjel att man tolkar allt i förhållande till förhållandet till språkmaterialismen och Ida Börjel, om ni förstår vad jag menar? Det låter som en fix idé.

  111. Pingback: Utvaldhetskomplex | Jenny Maria

  112. Mimmi, snarare än fix idé handlar det om en hållning baserad på kunskaper och kärlek till poesin.

  113. Mimmi

    Att pissa på ”Fredrik Ekelund” – Ekelund är antagligen inte mer privilegierad eller uppburen inom kulturfältet idag (eller är han? Hur mäter man sådant? I augustnomineringar och stipendier, eller fina recensioner?), däremot är Ekelund en ganska tydligt borgerlig poet. Lundberg har ju också givit en råsop till Tranströmer, just för borgerlighetens skull. Och detta bottnar kanske i klassbakgrund, men det kan också grunda sig i ett rent estetiskt ställningstagande.

  114. Mimmi

    Citattecknen skulle givetvis inte vara runt ”Fredrik Ekelund”, utan runt ”Att pissa på Fredrik Ekelund”.

  115. Mimmi

    Andreas Björsten: vad jag menade var ungefär: hur kan du vara så säker på att Kristian Lundberg hyllade Ida Börjel p.g.a opportunism och inte uppriktig uppskattning?
    (Men kommentaren var lite off topic från min sida, sorry för det)

  116. Pingback: Klasstestet « Dekadensmagasinet

  117. Det vet jag naturligtvis inte. Men jag tyckte att det saknades konsekvens i hans bedömningar under en period. Det får naturligtvis stå för mig.

    För övrigt tillhörde jag dem som tog mycket illa upp över att Kristian L. recenserade en bok som inte hade givits ut (Britt-Marie Mattsson-fallet) men det ser jag som överspelat.

    Det är som sagt lite off topic, men jag tror det är väldigt svårt att vara verksam som poesikritiker om man har en negativ grundinställning till den i dag helt dominerande poesitypen. Med tanke på hur liten bransch det rör sig om, där alla känner alla, blir det synnerligen obekvämt. Själv har jag ju i princip tvingats sluta skriva kritik eller kritiska essäer sedan mitten av 00-talet, men det är en annan sak. Det blir ofruktbart om man tvingas såga en stor del av utgivningen rakt av. P.S. Även jag hittar saker som talar till mig i den ”språkmaterialistiskt” präglade utgivningen, men det är relativt glest. P.P.S. Lundberg är inte ensam om att på ett glidande sätt ha ändrat positioner vid mitten av 00-talet i förhållande till språkmaterialismen.

  118. Mimmi

    Jag är inte så säker på om Ida Börjel är språkmaterialist eller ej, men det är nog ingenting att försöka reda ut här och nu. Egentligen menar jag att påhoppet på Tranströmer är mer relevant i diskussionen. Det är Sveriges mest uppburna poet. Var det ett uttryck för modet att gå emot strömmen? Spelar kvalitetsdiskussionen roll här eller är det framförallt ett uttryck för klassmotsättningar och kritik av borgerligheten?

  119. Jag minns inte den sågningen. Någon annan?

  120. Mimmi

    Det var i Expressen Kultur medan Kristian Lundberg var deras slugger. Jag har försökt hitta det på nätet, det spelar inte så stor roll att det var Lundberg som skrev det utan jag tycker att det är intressant rent allmänt, eftersom det var just ”finheten” hos Tranströmer som attackerades. När jag läste det kände jag inte till KL:s bakgrund och tyckte mest att det var lumpet (mycket beroende på Tranströmers afasi, ska jag erkänna). Men det var också en del sjuttiotal över det: idag blir författare sällan angripna för att de är för borgerliga. Det var betydligt vanligare förr. Jag tänkte också på boken som skrevs av några danskar för några år sedan, Den radikala negativa uppbyggligheten tror jag att den hette, att det subversiva har fått finkulturell status och blivit en tom gest. Men klasshat finns, ett ursinnigt klasshat och det är bra att det kommer på tal eftersom många förnekar att det ö.h.t finns klasser i Sverige. Men Therese Bohman blev så ledsen av diskussionen, så man känner sig som något av ett svin om man då fortsätter den…

  121. Pingback: Angående “En nygammal dikt av Kristian Lundberg”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s