det som skapar en människa är förmågan att välja det goda

Hej, glad boklördag! Jag var rädd att tidningsbudet här skulle duka under för snöstormen och min efterlängtade lördagstidning skulle utebli, men god bless tidningsbudet! Fast sedan blev jag lite sur över att det var Kristian Lundberg på hela DN:s kulturdel – JAG skulle ju skriva om Kristian Lundberg (jag kan bevisa detta med ett twitterinlägg från igår! Liksom jag rekommenderar alla som lider av den kassa uppdateringsfrekvensen här att följa mig på Twitter – twittrar man inte själv kan man bokmärka den här sidan och kolla lite då och då! Om man vill. Kanske har Twitter skadat mig lite: att skriva ett helt blogginlägg ger mig nu lite… ja, om inte -ångest så prestationsnervositet. Men det är nog bara en fas).

Jag läste Kristian Lundbergs Yarden igår och rekommenderar alla att göra samma sak. Det är en berättelse om vad jag gissar är alla klassresenärers mardröm: Att det där man hade åstadkommit liksom aldrig var på riktigt, för en dag kommer man att vara tillbaka där man började, med en känsla av att det var så det var tänkt, att det är det naturliga.

Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll – det kommer att förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig.

Kanske kan man lura andra ett tag, kanske kan man till och med lura sig själv, men det onda arvet ligger hela tiden och ruvar. Grejen med Lundberg är alltså att han har tagit sig upp från verkligt hemska förhållanden, blivit respekterad poet och litteraturkritiker, och sedan förlorar alltsammans och inser att han inte kan få några jobb; han har inte ens en gymnasieutbildning. Och när han är tillbaka där han började, med hårt kroppsarbete i Malmö hamn, framstår det plötsligt som det naturliga, det han egentligen är ämnad att göra.

Mitt värsta jobb var nog i storkök. Det var på sjukhuset i Norrköping, och hängde liksom ihop med jobb i lunchrestaurangen: efter ett tag visade det sig att jag var så service-minded och trevlig att jag var bättre lämpad för kundkontakt än de barska storkökskvinnorna, så då fick jag vara mer i restaurangen – vilket var fruktansvärt oglamouröst även det, men inte i närheten av hur det var nere i köket. Man kunde dock alltid bli nedkommenderad  i köket, oftast efter en hel arbetsdag i restaurangen, för att avsluta diskarbetet för dagen: köra de sista backarna med kantiner och få bort de inbrända matresterna i granuldisken, göra rent det jättelika monstret till storköksdiskmaskin (kokta morötter som fastnade i galler, rödmögel som genast uppstod på de områden som var svåra att få rena, potatismosrester som lade sig som en stärkeserik hinna över hela maskineriet, den ständiga lukten av fukt).

Ofta jobbade jag tillsammans med en lätt utvecklingsstörd kvinna som kom dit och arbetstränade. Det var alltså jag och en utvecklingsstörd kvinna. Vi var liksom på samma nivå, lika bra på att skrubba bort fastbränd laxpudding. Jag klamrade mig fast vid tanken på att det inte var för evigt, men när jag befinner mig i mina mörkaste stunder, när jag tänker att jag liksom saknar fast mark, avslutad utbildning, skyddsnät, är det där jag befinner mig igen.

Jag kom att tänka på en annan klassresande skåning när jag läste Lundberg, min favorit bland skåningar faktiskt (och favorit bland klassresenärer, även om det är en aspekt på hans författarskap som jag inte kan påminna mig att jag har sett så mycket av): Ola Hansson. Som tog sig direkt från en bondefamilj till de fina, litterära salongerna (ofta när klassbakgrund diskuteras i det här landet åberopas mor- och farföräldrar tycker jag: ”Min farfar jobbade i skogen och min mormor var bonde” – detta i ett land där typ alla familjer gjort en klassresa över de senaste två generationerna… sorry men det räknas inte i min bok. Jag är bara intresserad av den som har gjort resan själv):

De karaktärsdrag, de själssidor, som bondens yrke och den skånska slättnaturen avalstra hos människan, – hur måtte den icke ha skärpts genom att nedärvas genom århundraden! Det är en fond som tillvuxit i geometrisk proportion; det är en parallell till lagen om tilltagande hastighet för den fallande stenen. Och nu hade jag försökt att tvinga stenen att falla långsamt, att falla snett, att bli hängande i luften! Jag hade försökt att förändra min själs sammansätting genom att översmeta den med figurer, lånade från böcker, – ändra dess naturbestämda form efter andra samhällsklassers ideal! […] Summa summarum: jag har varit på resa i främmande land – jag återvänder hem.

”Det var ändå aldrig på riktigt; det jag skrev, det jag sade, inte skulle jag få stanna” skriver Lundberg. ”Det syns alltid på oss. Vi kommer ändå inte att stanna kvar, eller hur?  Vi kommer ändå aldrig att få tillhöra det som vi strävar efter.” Det är något lite provocerande med den där determinismen tycker jag vissa dagar – ja, och Ola Hanssons determinism är väl lite annorlunda, grundad i tankar om national- (eller, vad heter det? Regions-? Landskaps-)karaktär och darwinism – men jag förstår den (även Hanssons, utan tvekan), jag känner igen mig i den. Tanken om ett arv att bära på. Som man, om man lyckas göra sig av med det, ändå liksom kommer att bära som en saknad, eftersom ingenstans känns som hemma.

”En av tusen lyckas komma förbi gränserna och döms till att aldrig få känna sig hemma. Är klassresan lycklig? Nej. […] Varför gör man den då? För att den är oundviklig. För att alternativet är värre” skriver Lundberg.  ”Husvill” heter Hanssons novell som jag citerar ifrån. Kanske den bästa tänkbara titeln på berättelsen om en klassresa.